förklaring.
Tänkte att jag kanske var skyldig er en förklaring, om ni nu vill ha en sån. Jag träffade alltså ----- igår (tänker inte nämna hennes namn eftersom jag kommer få massa skit för det). Eller, träffade kanske är fel ord. Vi satt på samma buss i ca 20 minuter. 20 minuter som förstörde min dag. Såhär på efterhand tycker jag att det var ganska patetiskt. Jag menar, hon satt på en buss och hon skrattade. Hur stor är sannorlikheten att hon pratade om mig? Jag hörde vissa ord ur deras konversation, jag hörde något om henne och förr. De orden fick mig att tro att de skrattade åt mig, att hon berättade hur hon mobbade mig. Att hon sen gick av bussen på Tibro Busstation (som typ alla andra på bussen) tillsammans med sina kompisar gjorde inte direkt saken bättre. Jag sprang. I ren panik. Hon brukade faktiskt följa efter mig ibland när vi var yngre, kanske var därför jag trodde att dom gjorde det nu. Jag vet inte om jag sprang för att jag inte ville träffa henne eller för att jag ville hem. Hem och gråta i mitt rum. Troligtvis båda två. Jag kom hem, låste in mig på mitt rum och grät. Hatar mig själv för att jag grät. Sure, "det är ett tecken på styrka att kunna visa sina känslor" so what? Ser det ut som om jag bryr mig? "Det är okej att vara rädd" Nej det är det inte, det gör det bara värre. Tro mig, jag vet. Well. Hoppas att ni förstår. Tack ni som lyssnade, för att ni gjorde det. Båda två. Älskar er <3
Jaha, idag då. Låg med datorn i sängen ända tills klockan var halv två typ. Sen gick jag upp, åt och sen sängen. Pluggade en sväng. MSN:ade lite. Bråkade med mina syskon. Gick och duschade. Satte mig vid datorn igen. Tack gode Gud för att det är skola i morron <3
Sju dagar kvar tills Mikko kommer hem och jag får höra hans röst <3
Kärlek på er.
