slut.
Jag är slut. Finito. På riktigt. Satte mig på bussen på väg hem från Milja, allt var frid och fröjd, sen kom hon. Hon som spenderade hela våran mellanstadietid med att mobba mig. Hon och hennes kompisar. Sure, det är ett tag sen, vi går på gymnasiet och så. Men det var som vuxna brukar beskriva gamla klassfester. "Alla föll tillbaka i samma roller som för 15 år sedan" Det var så. Våra blickar möttes på bussen och jag tittade ner i marken och hon skrattade åt mig. Jag har nog aldrig blivit så knäckt i hela mitt liv. Jag satt hela vägen på bussen och hoppades på att hon inte skulle hem. För i så fall skulle hon sitta kvar på bussen när jag gick av. Jag hoppades att hon inte skulle åka så långt. Men det hjälpte inte att jag bad till Gud om både styrka att inte höra dem eller att hon och hennes kompisar helt enkelt skulle gå av. Men det hjälpte inte. De gick av tillsammans med mig. Jag sprang hela vägen hem, övertygad om att de var bakom mig vågade jag inte vända mig om. Ramlade ner i min säng så fort jag kom hem. Grät hejdlöst. Jag är så svag och jag hatar det. Varför ska dessa människor hela tiden komma tillbaka till mig? Varför kan jag inte förklara för någon hur det egentligen var, berätta för någon varför jag slutade använda min lunar, egentligen.
Tänker skriva det här till dig i alla fall, även om jag vet att du inte läser det här. Hur skulle du, tjejen som mobbade mig i mellanstadiet och fortfarande är coolast i Tibro kunna hitta min blogg liksom? Men du var ju alltid så förbannat insatt i politik och allt vad det var. Och det var ju alltid palestinierna som hade rätt i palestinakonflikten, var det inte det du brukade säga? T'änkte citera boken som fick mig att tänka om, boken som du borde läsa, boken som skulle få dig att inse att du inte är så jävla bra som du tror. Hur man botar en fanatiker av Amos Oz.
"Många människor i Europa skickar fantastiska inbjudningar till mig att komma och tillbringa en rosenröd helg på en tjusig semesterort tillsammans med palestinska kolleger för att vi ska kunna lära känna, och gilla varandra, dricka en kopp kaffe tillsammans, inse att ingen har horn och svans och att problemen kommer att försvinna. Detta grundar sig på en vitt spridd europeisk tanke att alla konflikter i själva verket inget annat är än missförstånd. Lite gruppterapi, lite familjerådgivning, och sedan kan vi leva lyckliga i alla våra dagar. Ja, först måste jag komma med dåliga nyheter: somliga konflikter är mycket påtagliga, de handlar inte om något så enkelt som ett missförstånd utan om något betydligt värre. Men jag kan också förmedla en sensationellt god nyhet: det existerar inte något grundläggande missförstånd mellan den palestinske araben och den israeliske juden. Palestinierna vill ha det land som de kallar Palestina. De har mycket starka skäl till att vilja ha det. De israeliska judarna vill ha exakt samma land av exakt samma skäl, vilket bäddar för perfekt samförstånd mellan parterna och för en fruktansvärd tragedi. Floder av kaffe kan inte släcka tragedin hos två folk som båda med rätta gör ansprål på samma lilla land som sitt enda nationella hem på jorden. Visst är det bra att kunna dricka kaffe tillsammans, och det är något jag eftersträvar, särskillt om det är arabiskt kaffe som är oändligt mycket bättre än israeliskt kaffe. Men att dricka kaffe löser inte problemen. Det vi behöver är inte bara kaffe och större samförstånd. Det vi behöver är en plågsam kompromiss. Ordet kompromiss har ett förfärligt dåligt rykte i Europa. Särskillt bland unga idealister, som alltid betraktar kompromisser som opportunism, som något oärligt, som något lömskt och ljusskyggt, sen ett tecken på bristande integritet. Inte i min vokabulär. För mig betyder ordet kompromiss liv. Och motsatsen till kompromiss är inte idealism, inte hängivenhet, motsatsen till kompromiss är fanatism och död. Vi behöver en kompromiss. Kompromiss inte kapitulation. En kompromiss innebär att det palestinska folket aldrig ska gå ner på knä, och det ska inte heller det israelisk-judiska folket göra." sidan 39-41 i Hur man botar en fanatiker av den israeliske författaren Amos Oz.
Jag hade gärna skrivit en utläggning om vad jag anser om det här, men det får bli en annan dag. Jag orkar inte nu.
JAG VET ATT JAG ÄR EMO!!
Tänker skriva det här till dig i alla fall, även om jag vet att du inte läser det här. Hur skulle du, tjejen som mobbade mig i mellanstadiet och fortfarande är coolast i Tibro kunna hitta min blogg liksom? Men du var ju alltid så förbannat insatt i politik och allt vad det var. Och det var ju alltid palestinierna som hade rätt i palestinakonflikten, var det inte det du brukade säga? T'änkte citera boken som fick mig att tänka om, boken som du borde läsa, boken som skulle få dig att inse att du inte är så jävla bra som du tror. Hur man botar en fanatiker av Amos Oz.
"Många människor i Europa skickar fantastiska inbjudningar till mig att komma och tillbringa en rosenröd helg på en tjusig semesterort tillsammans med palestinska kolleger för att vi ska kunna lära känna, och gilla varandra, dricka en kopp kaffe tillsammans, inse att ingen har horn och svans och att problemen kommer att försvinna. Detta grundar sig på en vitt spridd europeisk tanke att alla konflikter i själva verket inget annat är än missförstånd. Lite gruppterapi, lite familjerådgivning, och sedan kan vi leva lyckliga i alla våra dagar. Ja, först måste jag komma med dåliga nyheter: somliga konflikter är mycket påtagliga, de handlar inte om något så enkelt som ett missförstånd utan om något betydligt värre. Men jag kan också förmedla en sensationellt god nyhet: det existerar inte något grundläggande missförstånd mellan den palestinske araben och den israeliske juden. Palestinierna vill ha det land som de kallar Palestina. De har mycket starka skäl till att vilja ha det. De israeliska judarna vill ha exakt samma land av exakt samma skäl, vilket bäddar för perfekt samförstånd mellan parterna och för en fruktansvärd tragedi. Floder av kaffe kan inte släcka tragedin hos två folk som båda med rätta gör ansprål på samma lilla land som sitt enda nationella hem på jorden. Visst är det bra att kunna dricka kaffe tillsammans, och det är något jag eftersträvar, särskillt om det är arabiskt kaffe som är oändligt mycket bättre än israeliskt kaffe. Men att dricka kaffe löser inte problemen. Det vi behöver är inte bara kaffe och större samförstånd. Det vi behöver är en plågsam kompromiss. Ordet kompromiss har ett förfärligt dåligt rykte i Europa. Särskillt bland unga idealister, som alltid betraktar kompromisser som opportunism, som något oärligt, som något lömskt och ljusskyggt, sen ett tecken på bristande integritet. Inte i min vokabulär. För mig betyder ordet kompromiss liv. Och motsatsen till kompromiss är inte idealism, inte hängivenhet, motsatsen till kompromiss är fanatism och död. Vi behöver en kompromiss. Kompromiss inte kapitulation. En kompromiss innebär att det palestinska folket aldrig ska gå ner på knä, och det ska inte heller det israelisk-judiska folket göra." sidan 39-41 i Hur man botar en fanatiker av den israeliske författaren Amos Oz.
Jag hade gärna skrivit en utläggning om vad jag anser om det här, men det får bli en annan dag. Jag orkar inte nu.
JAG VET ATT JAG ÄR EMO!!
Kommentarer
Postat av: Dania
Aww .__. Det var inte därför jag sa emo förut, just so ya know xD
Postat av: Anton
Jag är precis lika rädd som dig i den sitsen. Det sker alltför ofta.
Trackback
