I've got the power.
Jag är hemma igen. Det var regningt, lerigt, ensamt, påfrestande, tröttsamt och alldeles underbart.
Jag tänkte börja det här med ett förlåt. Ett förlåt för att jag var en aning frånvarande. Jag är fullt medveten om att det inte finns någon form av möjlighet för mig att egentligen få dig att förlåta mig. Jag vet att jag är ett svin. Jag vet också att om jag försvarar mig nu så kommer du bli arg på mig och jag kommer få massor av skit av det. Och det vill jag inte. Jag vill bara säga förlåt. Dessutom kommer jag inte träffa honom på ett år, så du lär hinna umgås med mig i alla fall.
Okej, hur var det nu då?
Unizon
Unizon var ganska trevligt. Sova i en säng är alltid mysigt. Jag gillar dessutom sundsvik. Och att få umgås med människor som jag i flera år har räknat som mina bästa vänner är alltid helt underbart. Även om det ibland stör mig att jag träffar dem alldeles för sällan. Jag hatar dock det faktum att för att få träffa dem så måste jag i princip säga upp kontakten med Mikko för en tid.
Frizon
Vissa saker gjorde mitt frizon underbart, vissa saker förstörde det totalt. Det faktum att jag fick träffa Tomas förgyllde mitt frizon och jag kommer leva på det länge. Jag fick gå på seminarier och jag fick sjunga lovsång. Frizon lovsången för mig är, tyvärr, i princip den enda lovsången som jag sjunger på ett år, vilket gör den väldigt viktigt för mig. Jag älskar att sjunga lovsång. Dessutom fick jag inse saker. Bland annat precis det jag skrev om tidigare, att våga kasta sig ut.
Jag fick även frysa fötterna av mig för att sista dagen inse att Tomas hade ett par stövlar som jag hade kunnat låna. Men att jag förstörde mina skor gör inget, att jag var blöt och skabbig gör mig inte heller något. Jag fick be. Jag har inte bett ordentligt på väldigt länge. Jag har sjukt svårt för att be vissa perioder, mest för att Gud känns så långt bort men när jag stod där och även om Tomas, tack och lov, inte hörde vad jag sa, så kändes det lite lättare att be, för även om jag innerst inne visste att Gud lyssnade på mina böner så kändes det inte alltid så, men Tomas var liksom närvarande, det är lite lättare att prata med någon som är där..
Totalt sett
Totalt sett så var det helt underbart. Jag saknar det redan. När jag sitter här nu vet jag inte vad jag ska skriva. Det är så mycket. Jag är väldigt tacksam för att jag fick träffa folk, men jag är också väldigt ledsen att jag gjorde som jag gjorde och att jag inte kan träffa folk nu. Dessutom är antalet personer som har frågat om jag och Tomas är ihop/är på väg att bli ihop numera uppe i fler än 5 (de som känner mig har frågat milja och inte mig, så jag har ingen koll på antal..)
Slutligen
Jag tänkte avsluta med två frågor.
- Varför slutar det alltid med att Gud känns så avlägsen?
- Varför måste jag alltid brottas med alla "riktiga" problem själv?
Bara för att lägga in något som inte alls har med saken att göra; Tomas, be med mig någon dag?
1. För att Gud alltid kommer att kännas avlägsen lite då och då, men det betyder inte att han är det, det handlar om oss och våran inställning. ^^ Mikael (ja, men jag är lite fangirl över honom, han sa bra saker) sa ju faktiskt att det är klart att det känns som att han är avlägsen när man vänder honom ryggen. Man kan inte känna sig nära någon när man sitter vänd mot väggen, blundar, håller för öronen och skriker LALALALALALALALALALALA om och om igen medan den andre desperat försöker få kontakt med en, det funkar liksom inte så. ^^ Fast nu är detta mina egna ord som en vinkling av vad han sa, för jag minns inte ordagrant vad han sa, jag kommer bara ihåg att han viftade med handen och sa nånting om; "Ja, men det är klart att det känns så! 'Det känns inte som om Gud är nära nu när jag står här vid skötbordet med bajs upp till armbågarna!' Ba nej, men det är klart. Man måste lära sig att se Guds tecken, men det är ingenting man bara lär sig sådär, man måste träna på det!".. Så.. Ja XD
2. Du måste inte brottas med alla "riktiga" problem själv. För det första så har du Gud som lyssnar på dig och hjälper dig, ALLTID, även om det inte känns så, så kan jag lova att han gör det. Och för det andra har du en hög med vänner (jag inräknad) som kan hjälpa dig att brottas med dina problem om du bara låter dem försöka. Visst, vi kanske inte är bra på det, men vi försöker i alla fall. Och det är orättvist av dig att säga att du måste brottas med alla problem själv, för det måste du inte, det handlar om din egna förmåga att kunna lita på folk, din egna förmåga att kunna lita på Gud. För saken är ju den att man kan ju veta att Gud finns där, men sen kan man ju också bara säga så. Ta inte illa upp, jag bara kommenterar ditt inlägg x] Det är ju faktiskt halva poängen!
Sen tänkte jag bara säga att tack för att du litade på mig tillräckligt mycket på Unizon för att berätta det som tyngt dig den senaste tiden, det visar att du är en bra vän. För det är du, även om du är lite knäpp ibland ;P I'd love to talk to you about it sometimes, I'm all ears (with a little mouth on top of that, since I have like a million questions and I'm most likely to respond to what you're sayin').
Uppsats!
