På en klippkant, utan sikt, utan hopp, utan tro.

Rubriken beskriver mig ganska bra just nu. Nyss hemkommen från frizon och allt (inlägg om unizon och frizon kommer sen) så borde jag kanske vara på topp. Jag kanske borde vara längst upp på skalan för hur kristen man känner sig, hur nära Gud känns och allt. Men just nu känner jag bara apati. Det känns som att ingenting av det jag gör spelar någon roll. Det känns som att Gud lämnade mig för ett tag sen, för att han skulle gå ner från klippan där jag står för att ta emot mig. Men jag vågar inte hoppa.

Jag står på en klippa, jag kan inte se nedåt, det ligger ett molntäcke i vägen. Jag har ingen som helst tilltro till att Gud kommer ta emot mig, för att jag är rädd. Jag vågar inte hoppa. På en klippkant, utan sikt, utan hopp och utan tro, där står jag och vågar inte röra mig. Höjdskräcken griper tag i mig. Innerst inne så vet jag att Gud kommer ta emot mig när jag hoppar, jag vet att han kommer sätta ner mig på en plats där jag hör hemma. Men jag hatar att inte ha kontroll, jag hatar att inte bestämma själv. Jag vill välja om jag tycker att Guds plats för mig är bra eller inte. Men det får jag inte.

Så, nu vet ni ungefär vart mina känslor är just nu. Dessutom har jag ca 14164136768 olika tankar som far genom mitt huvud/sekund. Men det är inget att göra åt. Det är bara värdelösa tankar som jag inte vill veta av i alla fall, och jag tänker inte låta dem påverka mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0