Det är tre hela år sen nu. Tre år.

Hjälp oss Gud, och förlåt oss våra synder.
Jag försöker förlåta. Jag försöker be om förlåtelse. Men det känns bara som att jag blir skrattad åt. Bakom ryggen. Jag vet att jag gör fel. Men jag vet inte hur jag gör så att det blir rätt. Gjorde jag fel från början, eller uppkom felet efter hand? Var det när jag var ett, fem, tio eller 15 jag gjorde fel först? Eller tidigare än så?

Vad vill du att jag ska göra? Begrunda mina misstag? Det har jag redan gjort. Jag har suttit här i tre år och ångrat mig. Jag har bokstavligen talat legat på golvet och bett dig om din förlåtelse. Men förlåter du mig? Nej, du skrattar åt mig. Vad vill du att jag ska göra? Vill du att jag ska ge upp? Vill du att jag ska bara skita i det och göra något annat istället? Det funkar inte så. Det gör verkligen inte det. Jag behöver din förlåtelse för att kunna gå vidare.

Man kan tycka att det borde kännas bättre med tiden, tiden läker alla sår och allt sånt där. Men det är inte sant. Det är en enda stor lögn. En enda stor lögn är vad det är. Jag hatar det. Jag vill bara att du ska förlåta mig så att jag kan förlåta mig själv. Jag ber dig.

Jag tror jag gav  upp för ett tag sen, I gave up on you. Du verkar inte bry dig, du verkar inte göra något åt det. Jag kan inte förlåta mig själv. Det var inte mitt fel. Orden ekar i mitt huvud. Det var grupptryck, han var äldre, jag mådde dåligt, jag ville bli glad, jag var så desperat. Jag hade testat droger istället om jag hade blivit erbjuden.

Alla pratar om att du fyllde upp sprickorna i deras hjärtan, jag tycker bara att du gör dem större. Samvetskvalen blir onödigt stora. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är bara meningslöst. Jag vill bara krypa upp i någons famn och gråta. Jag vill verkligen bara gråta.

Förlåt mig. Snälla.

Kommentarer
Postat av: Milja

Gud har redan förlåtit dig, du är bara för envis för att se det. Jag är likadan. Vi vältrar oss i känslan av att må dåligt och intalar oss att vi är hopplösa, värdelösa och att vi inte förtjänar att bli förlåtna - fast vi vet att vi förtjänar att bli förlåtna. Vi vet att vi förtjänar det (nå, inte riktigt, "but the beauty of grace is that it makes life not fair"), men ändå förtjänar vi det inte och så vidare och så vidare och så blir det en ond cirkel och till slut är det så jobbigt att man nästan går sönder, att man önskar att det kunde ta slut. Det fina med Gud är att han inser att vi inte menar det egentligen. För egentligen har vi ju något att leva för.



Och Gud gör det inte lättare. Gud är dum i huvudet och allt blir en miljon gånger svårare efter att man har bjudit in Jesus i sitt liv. Men det är långt ifrån meningslöst. I slutändan kommer vi nog att märka att det var värt det. ^^ Jag hoppas det. Det är det enda som får mig att hålla fast vid Gud just nu. He's an asshole and He knows it.



Frustrerande, ellerhur?

2008-12-31 @ 10:47:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0