Vad hände egentligen med min tro?
Jag är en väldigt osäker person. Jag hoppas och tror på en sak, gärna konstant, under en period, sen försvinner det. Det liksom bleknar bort. Just nu är det vad som händer med min tro. Och min tro är en väldigt stor del av mitt liv.
Jag har inte ens märkt det. Anledningen till att jag märkte det var för att jag pratade med Tomas igår. Tomas bad mig be för något (vad är irrellevant) och jag svarade "jag ber inte längre, jo, jag ber med Mikko ibland, men inte annars..". Tomas frågade om jag pratade med en vägg igen. Och nej, det är inte så. Men sen när jag försökte beskriva det så tror jag att det lät så i alla fall. Vissa kanske klarar av sånt, men jag gör verkligen inte det. Jag måste få ett svar. Jag måste framförallt veta att någon lyssnar, vilket jag inte vet just nu.. Det känns väldigt konstigt att be då. Det känns väldigt konstgjort på något sätt.. Som att försöka prata med en människa som vänder en ryggen och istället för att prata tillbaka ignorerar en. Det är klart att det gör ont.
I alla fall, när jag hade gjort den här upptäckten igår när jag pratade med Tomas så pratade vi en stund till, sen la vi på (klockan var väl typ 2 så det var nog ganska lämpligt..) och sen gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag satte mig på knä nedanför min säng. Sen bad jag. Jag bad ganska länge. En timme skulle jag tro. Jag somnade runt 3. Jag låg på golvet när jag vaknade vid 5, sen la jag mig i sängen. Att somna när jag ber gör mig alltid lugn. Det gör mig trygg.
I alla fall. Vad var det då jag bad för? Jag bad för en bättre relation med Gud och jag bad om förlåtelse för alla mina misstag. De jag gjorde igår, i förrgår och dagen innan det. De jag skulle göra idag och imorgon. Jag tackade för alla de människor Gud tar hand om. Alla de människor han räddar varje dag. Från att bli överkörda och från att hoppa från broar. Från att dö av ensamhet och sorg. Gud är god, men ibland känns han så långt borta.
Egentligen vet jag inte vad jag ska säga, eller kanske gör jag det. Kanske vill jag säga att jag är på väg åt rätt håll, efter många om och men. Jag tror att det är så, att jag var på väg åt fel håll, men att jag vände om inatt. Jag hoppas det i alla fall.
Jag har inte ens märkt det. Anledningen till att jag märkte det var för att jag pratade med Tomas igår. Tomas bad mig be för något (vad är irrellevant) och jag svarade "jag ber inte längre, jo, jag ber med Mikko ibland, men inte annars..". Tomas frågade om jag pratade med en vägg igen. Och nej, det är inte så. Men sen när jag försökte beskriva det så tror jag att det lät så i alla fall. Vissa kanske klarar av sånt, men jag gör verkligen inte det. Jag måste få ett svar. Jag måste framförallt veta att någon lyssnar, vilket jag inte vet just nu.. Det känns väldigt konstigt att be då. Det känns väldigt konstgjort på något sätt.. Som att försöka prata med en människa som vänder en ryggen och istället för att prata tillbaka ignorerar en. Det är klart att det gör ont.
I alla fall, när jag hade gjort den här upptäckten igår när jag pratade med Tomas så pratade vi en stund till, sen la vi på (klockan var väl typ 2 så det var nog ganska lämpligt..) och sen gjorde jag någonting jag inte gjort på väldigt länge. Jag satte mig på knä nedanför min säng. Sen bad jag. Jag bad ganska länge. En timme skulle jag tro. Jag somnade runt 3. Jag låg på golvet när jag vaknade vid 5, sen la jag mig i sängen. Att somna när jag ber gör mig alltid lugn. Det gör mig trygg.
I alla fall. Vad var det då jag bad för? Jag bad för en bättre relation med Gud och jag bad om förlåtelse för alla mina misstag. De jag gjorde igår, i förrgår och dagen innan det. De jag skulle göra idag och imorgon. Jag tackade för alla de människor Gud tar hand om. Alla de människor han räddar varje dag. Från att bli överkörda och från att hoppa från broar. Från att dö av ensamhet och sorg. Gud är god, men ibland känns han så långt borta.
Egentligen vet jag inte vad jag ska säga, eller kanske gör jag det. Kanske vill jag säga att jag är på väg åt rätt håll, efter många om och men. Jag tror att det är så, att jag var på väg åt fel håll, men att jag vände om inatt. Jag hoppas det i alla fall.
Kommentarer
Trackback
