Tommy och Wero

Ibland gör folk mig så fruktansvärt förvirrad. Man frågar dem något. Typ "vad gick ni igenom i skolan idag?" Och folk börjar babbla på om sina egna jävla personliga problem om svåra mattetal och raster och Gud vet vad. Men frågan är fortfarande obesvarad. Och nej, det handlar inte om skolan, inte egentligen. Det handlar om massa andra saker. Massa saker som att jag är dum nog till att tro att jag faktiskt fick fråga, att jag hade någon form av rätt till det. Att jag trodde att vi var kompisar, men inte fan var vi det. Säga upp kontakten med folk är inte riktigt min grej. Min grej är mer att ligga i sägen och gråta tills allt är över. Men jag är så rastlös just nu att jag inte kan göra det heller. Det här suger. Massor. Jag menar. Vi var bra kompisar. Jag kommer ihåg hela idén om dig och mig på en rund IKEA säng uppe i himlen, bland stjärnorna. Men tydligen så spelade inte det någon roll. Och nu vet jag inte vem jag ska ta upp det med. Jag har lust att ställa någon mot väggen och fråga varför du beter dig såhär. Men vem ställer man mot väggen? Jag kommer ihåg vad Jonatan sa i somras. "Sånt där får du nog ta med dina tjejkompisar, killar är inte så djupa" Och sure, det är bara en kille med riktigt bra självförtroende som säger något sånt. Men i alla fall. Det räknar bort alla mina killkompisar. Och vem har jag kvar då? Typ ingen. Dig, men du har ju uppenbarligen glömt allt om flygande IKEA sängar och hästar så jag ger upp. Jag ställer mig på knä, i ren förtvivlan tittar jag upp mot himlen. Var det meningen att det skulle bli såhär? Tankarna för mig tillbaka till lerpölen på Sundsvik för två år sen. Det kanske är det det här handlar om. Att jag ska bli övergiven så att jag kan inse att jag inte är ensam i alla fall. Det var ju trots allt det jag gjorde i den där lerpölen. Det här sätter ju lite perspektiv på saker. Det ger "God is in the rain" en helt annan innebörd. Det förändrar allt jag tror på. Men framför allt så borde det förvandla mig. Okej, sånt händer inte över en natt, nej, men det ska hända. Det ska det. Jag har sagt det way too many times, jag vet, men i alla fall. Jag behöver förändras och det kanske är dags nu. Det är nog på tiden. Nu, äntligen, ska jag göra något med mitt liv.

Tack Jesus för att du visar oss öppningar även när det är riktigt jävla mörkt. Tack för att du öppnar ett fönster när dörren visar sig vara låst. Tack för att du inte gjorde världen i svart och vitt utan för att du gjorde världen med små färgklickar, färgklickar som jag skulle vilja kalla vänner, familj, släkt, alla de där andra sakerna man älskar att göra osv. Jesus jag vet att jag inte är perfekt, jag är långt ifrån att ens vara i närheten av någon perfektion. Men det finns människor som ser mig som om jag vore perfekt i alla fall. Välsigna dem. Välsigna dem som älskar någon eller något. Hjälp dem som inte just för ögonblicket inser att det finns kärlek i världen. De som bara ser jorden som ett enda svart hål som suger in all glädje. Hjälp de som tror att alla människor här på jorden är Dementorer som bara lever på att suga ut den allra sista glädjen, det allra sista hoppet ur människor. För det är ju trots allt det vi människor lever på, sin glädje och sitt hopp. Du har fått mig att hoppas Gud, hoppas på en bättre värld, på en ljusare värld med flera färger. En värld som inte längre är dassigt grå, en värld som är grön och röd och blå. En värld i färg. Jesus visa mig min plats och min värld och hjälp mig få världen att bli en färgglad plats igen. Precis som den var när du gick omkring här Jesus. Jag vet att det finns fler människor som vill förändra världen Gud, jag måste bara hitta dem. Men hur hittar man dem när de är utblandade med allt annat folk som inte bryr sig varken om färg eller liv? Varför har vi människor blivit så ensamma och rädda? Varför vågar vi inte säga att vi vill leva? Varför lever vi i fruktan för dig? Varför litar vi inte på dig? Varför älskar vi inte dig och oss själva, varför älskar vi inte våra grannar och våra fiender? Vad gjorde att det blev såhär? Jesus hjälp mig att räta ut frågetecknen, hjälp mig att få lite ordning på mina frågor. Det här blev rörigt jag vet, förlåt mig. Förlåt oss alla för våra röriga hjärnor. De kanske i själva verket är för komplexa för oss, så förvirrande att vi inte själva förstår. Gud hjälp mig hålla tyst.
Amen.