Gammal, rädd och deprimerad.

När jag började jobba trodde jag att jag skulle spendera två veckor med att mata gamla gubbar och tanter. Men det blev så mycket mer än det. Så mycket som jag inte var beredd på.

Jag träffade flera åldringar som var ensamma, rädda (oftast för ensamhet och döden, gärna i kombination) och dessutom sjuka. Detta ledde till att 5 av våra 7 patienter på avdelningen åt antidepressiva mediciner. Något som gjorde mig sjukt ledsen. Men det var inte det värsta egentligen.

Igår var nog den värsta dagen man kunde tänka sig på jobbet. (Det enda som hade kunnat vara värre hade väl varit att någon av patienterna dog, men det gjorde de lyckligtvis inte.) Vi var inne och tog hand om en av patienterna, han är hos oss för att få palliativ vård (vård i livets slutskede), han har blivit mycket sämre på väldigt kort tid, han kan sedan några veckor inte ens stå på sina ben osv. Dessutom känner han sig missförstådd och ensam.

I alla fall, när vi stod där och tog hand om honom så skriker han av smärta (han får ont när man tar i honom). Tillslut säger han med tårar i ögonen något i stil med "Be med mig, jag vill inte leva längre". Vad gör man? Jag har svårt för att klara av att vem som helst gråter, men när jag ser människor som snart ska dö lida blir jag ledsen. Jag tycker inte om att man ska behöva lida innan man dör. Så jag bad med honom.

Allt eftersom vi bad så blev jag mer och mer osäker på om jag verkligen gjorde rätt. Att be för att han ska dö, är inte det samma sak som att mörda honom? Fredrik berättade en gång i tiden för mig om en tjej som hade pratat med en satanist och satanisten hade sagt "Om ni kristna visste hur mycket era böner påverkar så hade ni bett dygnet runt". Och då var ju frågan, hur mycket påverkade inte min bön?

Jag pratade lite med Tomas om det senare. Jag blev faktiskt rädd för vad jag hade gjort, patienten i fråga kan vara sjukt jobbig,aggressiv och negativ (men det är hans sjukdomars fel), men oavsett hur arg han är så är han fortfarande en väldigt sympatisk människa. Och jag gillade verkligen alla våra patienter. Men det innebär inte att jag vill att de ska lida. Därav min förvirring.  

I alla fall. Jag har Tomas ungefära svar (inte vad han sa i telefon dock, men vad han sa på facebook som jag såg nu): "jag drar också - men vi lär ju höras =) ang. den gamla deprimerade gubben kan du ju alltid be att guds vilja ska ske, och att gud ska höra mannens böner." Och jag tror, eller vill i alla fall tro att det är så, om vi bara ber att Guds vilja ska ske så låter han sin vilja ske, eller ja, det gör han väl alltid, men du fattar. Jag tror dessutom att Gud förstår varför den här mannen mår som han mår.

Okej, det där ska INTE ge er något. Jag behövde bara få ur mig det. Andledningen till att det hamnar i "Wero berättar om sin tro" är att jag inte vill ha det i allmänt xD

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0