Jag drömde en dröm.

Jag vaknade inatt av att jag trodde att mina föräldrar bråkade, eller snarare, jag drömde att de gjorde det. Jag vaknade och hade typ hjärtklappning och vågade inte somna om.

När mina föräldrar bråkar i mina drömmar så är jag alltid typ 3 år gammal och mina föräldrar bråkar alltid om pengar. Jag sitter alltid inträngd i ett hörn och gråter. Jag hatar det. Det är en av de få saker som jag blir riktigt rädd för när jag drömmer.

Vet ni varför?
Vi får dra lite bakgrund först. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år. Mamma påstod att pappa hade varit otrogen med mammas nuvarande mans dåvarande flickvän. Vilket pappa fortfarande förnekar. (Nu vet ni vart jag har fått min svartsjuka sida ifrån) I alla fall så hade de bråkat nästan hela min uppväxt, mamma tyckte att pappa var för snäll mot mig och pappa tyckte att mamma var för sträng, någon hade slösat för mycket pengar, pappa jobbade/pluggade för mycket och mamma fick göra för mycket hemma osv. Det finns inget som gör så ont i ett barn som att se föräldrarna bråka. Det tvingar nämligen barnet att ta parti, man måste välja en förälder som man vill försvara. Jag brukade försvara min pappa eftersom mamma alltid brukade skälla på honom. Dessutom har jag alltid varit pappas flicka. Men jag ville fortfarande inte bli arg på mamma.

Sånt där sätter spår. Det ska ni veta. Det gör fortfarande ont i mig när mamma frågar om pappa har hittat någon ny 20-åring som han kan vara otrogen med. Det gör fortfarande ont att höra pappa snacka skit om min mamma. Men dom verkar inte förstå det. Det verkar liksom inte som att det faktum att jag älskar dem båda är möjligt i deras värld. Det gör ont.

Varför gör det ont?
Det gör ont för att jag alltid har haft problem med att mina föräldrar aldrig har kunnat komma överens. De träffas en gång om året, på min födelsedag, och då pratar de knappt med varandra. När jag drömmer så hoppas jag alltid att jag ska kunna få allt att bli bra, jag hoppas att allt ska bli annorlunda. Det är som att jag är medveten om hur det blev på riktigt, men att jag liksom får en andra chans. Men jag kan liksom inte ändra på det som har hänt. Och det skrämmer mig. Jag önskar så mycket, men jag kan inte göra något. Det gör ont.

Nu har jag fått skriva av mig lite. Hoppas att det inte var jättejobbigt för er.

Okej Gud. Det här är inte så roligt. Ibland tror jag att det är du som visar mig mina drömmar. Men varför visar du mig det här? Vad spelar det för roll? Jag vill bara glömma...
Amen

Kommentarer
Postat av: Arlene

Oj, det låter inge skoj. Mina föräldrar skildes när jag var väldigt liten också, och jag kan fortfarande må dåligt över alla redas gräl. Och det där med "snäll pappa, sträng mamma" är någonting som jag fått leva med i 19 år nu. Det blir bättre med tiden, men aldrig riktigt bra.

Det är synd att dina föräldrar drar såna onödiga kommentarer om varann, du ska ju inte behöva komma i mitten för deras misslyckade förhållande, om jag får uttrycka det så. det är också någonting jag fått stå ut med hur länge som helst. och det är skitjobbigt, jag vet.
Ta hand om dig.
Kram
Arre

2008-05-21 @ 01:39:45
URL: http://tjelsi.blogg.se
Postat av: tomas

jag ser mig ibland som den lyckligaste skilsmässoungen i världen. när mina föräldrar skildes var jag stor nog att förstå vad som hände - till och med stor nog att , men jag behövde inte vara med när mamma flyttade ut.

på något märkligt sätt lyckades jag komma igenom hela cirkusen och fortfarande tycka att mina föräldrar var de bästa i världen, åtminstone för det mesta. men framför allt pappa gnällde med jämna mellanrum över skilsmässan - framför allt om jag frågade var något var, och det visade sig att mamma tagit det med sig när hon flyttade. vet du hur jag kom fick honom att sluta?

jag gav honom en rejäl utskällning. efter noter. sa åt honom att jag förstår att han är bitter och inte tycker mindre om honom för det, men att jag inte vill höra om det. alls. sen gick jag raka vägen därifrån och lät honom sitta ensam och tänka över vad det var jag sagt. och nu tänker han sig för mycket mer, och håller sina bittra tankar för sig själv.

2008-05-21 @ 02:55:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0