Ja, jag är rädd, är det fel av mig?

Jag är livrädd. Ärligt talat, jag har ingen aning om vad som har hänt med henne. Om något har hänt med henne. Egentligen så vill jag inte ringa till henne. För om jag gör det, då ger jag mig. Nej, det handlar inte om att jag är envis. Det handlar om att jag vet att om jag ger mig nu så kommer ingenting förändras. Jag gör det här för att nu, snart, så måste någonting förändras. På riktigt. Jag pallar inte att ha det såhär längre. Jag försöker hela tiden att övertala mig själv till att det bara är ett och ett halvt år kvar. Sen kan jag flytta. Sen kan jag få ett vettigt liv. Men det är för lång tid, jag har stått ut alldeles för länge och jag orkar liksom inte stå ut med det hur länge som helst... Jag har hela tiden försökt övertala mig själv till att jag kan stå ut lite till, men ju mer jag tänker på det så har det liksom dragit i mig som att nej, jag står inte ut längre. Jag orkar inte komma hem och få massa skit för att jag har varit i skolan, få massa skit för att jag inte får betyg som duger för hennes åsikter, få klagomål på allting, hela tiden. Och om jag ger mig nu och ringer henne, så kommer hon se det som att jag har gett upp och låtit henne vinna, och om jag gör det så kommer hon låta mig ha det precis som tidigare tills jag faktiskt flyttar.

Jag kan ge mig. På ett villkor.
Att jag får fira jul hos pappa. (På julen ska man vara med dem man älskar sa de i Richard Scary's äventyrsvärld. Sen började jag gråta)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0