Tommy och Wero

För det första så måste jag påpeka att det här inte är ett inlägg som kommer efter att jag har fått något sjukt bönesvar efter bönen här nedan. Men tanken var väl kanske att jag skulle vräka ur mig vad jag egentligen känner så kanske det blir lite bättre sen. Dessutom känns det som att det syfte jag en gång hade med bloggen (att sprida min tro typ... kind of, i kombination med massa annat..).

I alla fall. Gud är en viktigt del av mitt liv. Jag ber ganska många gånger om dagen. Visst jag är inte lika bra som de där människorna som ber i flera timmar i sträck. Eller okej, jag kan göra det också, men oftast ser jag ingen mening med det. Oftast vet jag att Gud hör mina böner och att han vet vad jag tänker innan jag har tänkt det. När jag tvivlar på det spelar det ingen roll, jag slänger in en bön lite här och var men jag tvivlar hela tiden på att han hör mig och då kan jag lika gärna skita i att be i flera timmar, eller att be över huvud taget för den delen.

Jag tror på Gud. Jag tror på Jesus. Jag tror att Gud offrade Jesus, sin enda son, för att vi människor ska slippa en evighet i helvetet. Men poängen är inte att vad jag tror. Jag vet att det är så. Men för att kunna fortsätta be, för att fortsätta tro så måste man få något tillbaka. Det håller inte om man hela tiden ber men ingen svarar. Det är som att prata med någon som inte lyssnar. Det ger ingenting. Som jag sa till Mikko igår: "Hade jag inte velat att någon lyssnade hade jag gått och pratat med en vägg istället". Jag behöver någon som lyssnar. Det är därför jag slänger ut lite böner här ibland. Det var därför jag faktiskt lyckades be högt på frizon. För att jag inte trodde att Gud var där och för att jag istället för att ge upp tvingar någon annan att lyssna, hela tiden med en baktanke om att Gud kanske hör mig, han kanske finns där, bara jag fortsätter lite till.

Men nu börjar det där lilla till gå mot sitt slut. Jag vet inte om jag orkar så länge till, det verkar inte hända något, vad jag än skriker åt Gud så lyssnar han inte. Jag har redan ont i halsen efter att ha skrikit, ögonen svider av alla tårar. Men Gud svarar inte. Förut har jag alltid även om Gud har kännts avlägsen kunnat hitta små, små bönesvar, som att jag har hunnit med bussen eller så, men nu ser jag inte dem heller.

Resultatet av det här blir att jag mer och mer glider ifrån Gud. Jag behöver liksom någon som visar mig att "Det där var Gud". Men jag tror inte att någon annan ser Gud i mitt liv heller. Om ni gör det, snälla säg till, jag behöver det. På riktigt.

Jag vet att Gud inte lämnar människor, ni vet historian med snubben på stranden som hade vandrat brevid Gud hela livet och när det bara fanns ett par fotspår så bar Gud honom. Sure, det är säkert så, men borde Gud inte i alla fall kunna säga det då? Det är liksom inte en närvaro som jag inte vet om jag vill ha, jag vill veta att Gud är där, jag vill veta att han svarar, jag vill veta att han älskar mig. Men det verkar inte som att han vill det.

Vad har jag kommit fram till nu? Att Gud inte har lämnat mig, men att jag känner mig övergiven i alla fall. Jag vet att jag gjorde vissa fel i sommras, men jag klarade inte av att göra rätt. Det är så kass jag är, det bara är så. Det finns inte så mycket att göra åt det. Men Gud är förlåtande, så jag är övertygad om att han har förlåtit mig, men han verkar inte riktigt kunna glömma det i alla fall. Jag har också kommit fram till att om någon vet att Gud finns här i mitt liv, om någon har sett honom i mitt liv den senaste tiden så får denna någon gärna säga till.