Att låta någon annan vara lycklig.

Jag har seriösa problem med att se folk vara lyckliga. Eller alltså, jag har inte problem med att folk är lyckliga, jag har problem med när folk är sådär odrägligt lyckliga för någonting som jag inte förstår.  Även om jag vad det gäller vissa människor tycker att det är okej, för att jag vet hur mycket de där människorna förtjänar att vara lyckliga.

Men folk som är oförskämt lyckliga, alltid, utan anledning, det förstår jag verkligen inte, och ibland kan det faktiskt göra mig arg. Samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag blir arg på att de är lyckliga. För någonstans djupt inom mig så inser jag ju att de där människorna faktiskt förtjänar sin lycka. Men hela tiden? Jämt? Alltså, visst, de kan säkert vara ledsna och så ibland, men det finns faktiskt människor som typ aldrig är ledsna, som bara är lyckliga hela tiden, for no reason, och det stör mig.

Varför det stör mig?
1. För att jag önskar att jag också var sådan.
2. För att de inte har en anledning, om de hade kunnat komma på en anledning, så fine, men utan anledning så känns det mest fånigt och påfrestande. 

Vad det beträffar anledning så tror jag att folk har svårt att hitta en anledning till varför de är lyckliga för att de saknar Gud, för med Gud så tackar man, för hoppningsvis, honom dagligen, för allt bra han gör och det tror jag leder till att man blir bättre på att se vad som faktiskt skapar den där lycko-känslan.

Summan av kardemumman blir då alltså att folk är extremt dåliga på att veta varför de är lyckliga, samtidigt som de springer runt och är lyckliga och måste påpeka det för allt och alla. Anledningen till det här är, tror jag, att de saknar Gud och därför inte tackar någon tillräckligt ^^

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0