Att vara kristen och att vara svensk.

Igår när jag väntade på bussen så hände det en lite intressant grej. Det satt en kvinna på busshållsplatsen, inget ovanligt med det kanske, jag har sett henne många gånger, hon ser alltid lika deppig ut och verkar alltid vilja fly in i sin bok (hon läser alltid bok när jag ser henne..). Igår hade hon dessutom en blåtira vid ena ögat.

Visst, det kanske fanns en vettig orsak, hon kanske hade ramlat eller vad som helst, men i alla fall. Jag ville verkligen fråga vad som hade hänt, fråga om hon ville prata osv. Men jag är för svensk för sånt. Svenskar pratar inte med folk på busshållsplatsen, man gör inte det, det är liksom common sense. Nu på efterhand så ångrar jag mig. Jag vet att jag inte kommer ta den där bussen förrens nästa måndag eller kanske tillochmed nästa torsdag och kommer inte att se henne innan dess och då är det säkert för sent att fråga i alla fall, om jag ens vågar.

Det här med att vara kristen och att vara svensk går nog inte riktigt ihop egentligen. Som kristen så "ska" man bry sig om sina medmänniskor osv. detta gör att jag ibland får en känsla av att jag ska göra vissa saker, typ prata med en människa. Detta har lett till många roliga saker, bland annat att jag har dansat Laurentzia (stavas det så?) med en polsk uteliggare, sug på den ni ^^. Hur som helst går inte det här riktigt ihop med att vara svensk. Som svensk ryggar man gärna tillbaka när någon så mycket som tittar på en på stan. Man pratar inte med främlingar. Det bara är så.

Någon gång ska jag övervinna min svenskhet och göra vad jag borde.

Kommentarer
Postat av: Therese, Alunda

Jag håller med dig! Vi måste börja ta tag i detta nu, Gå fram och fråga hur det är med folk och inte gå förbi när vi ser en människa ledsen.

2009-05-27 @ 17:19:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0