När Gud säger nej.

Mikkos föräldrars (och lillebrors också för den delen) grejer har inte kommit än. Resultatet av det här blir att jag och Mikko för tillfället trängs i hans 80-säng. Det är trångt, men mysigt. Det liksom tvingar honom att ligga nära mig (min pojke är ett element så det är knappt så att jag vill sova för nära honom ibland), vilket är väldigt mysigt i kortare stunder (så som till exempel en helg). Nackdelen med det dåliga utrymmet är att det bidrar till mindre bus i sängen, att ligga och kittlas eller att försöka slå varandras vader är betydligt mycket svårare i en 80-säng jämfört med 2 80-sängar, man får liksom inte plats att röra sig ordentligt.

Hur som helst - bönesvar var det. Jag reflekterade över det här på tåget igår, efter ett väldigt tydligt bönesvar. Milja glömde sin nyinköpta systemkamera på busshållsplatsen och när hon kom tillbaka för att hämta den så var den inte där längre (fast det visste inte jag eftersom jag inte var där), hur som helst, när hon kom på att hon hade glömt den började jag be. För att den skulle komma tillrätta etc. Det är liksom vad jag brukar göra när sådana saker händer, för rent generellt sett så brukar det fungera att göra så. En stund senare när jag och Stina lallade runt på stan så kommer Emelie från min klass springande efter oss med Miljas kameraväska (eller egentligen så är det väl Johannas väska, men ni fattar) och frågar vems den är. Jag blev jättechockad och svarade typ "Miljas! Hon glömde den på busshållsplatsen förut" - varpå Emelie säger att hon och hennes pojkvän hade hittat den där (antar att de förstod att det var antingen min, Miljas eller Stinas eftersom det var massor av bilder i den på Milja och Stina).

Det där, gott folk, är vad jag kallar för bönesvar. Vem som helst hade kunnat tagit den och skitit fullkomligt i att den troligtvis var någon annans. Vem skulle kunna bevisa det liksom? Men nu var det ett par ärliga människor som vi dessutom känner som lyckades hitta den och lämnade tillbaka den. Kind of amazing how great our God is sometimes.

På tåget igår så reflekterade jag över det där med bönesvar - för liksom, nu igår så sa ju Gud ja, ett väldigt tydligt ja till och med, men ibland säger han också nej. Varför gör han då det? Varför säger Gud nej när vi ber om att någon vi älskar ska få leva? Vad är motivet för det? Jag tror att det handlar om vad som blir bäst i det stora hela - vi vet inte vad som hade hänt om personen x hade fått leva. X kanske hade blivit massmördare? Eller X kanske hade sårat en massa människor, eller vad som helst. Jag tror inte att Gud låter folk dö utan en orsak, det gör jag faktiskt inte.

Men det handlar inte bara om att Gud säger nej till att folk ska få överleva en svår sjukdom eller en skada, det handlar också om att Gud ibland säger nej till små, till synes värdelösa saker - så som att du ska hinna med bussen eller att du ska få MVG på ditt prov. Han gör det inte utan mening, det kommer att komma någonting bra ur det, alltid. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle när Gud har sagt nej som jag inte kan komma på någon positiv effekt av. 'Cause that's just how he is ^^

Kommentarer
Postat av: Jenny

Tjo. En fråga angående ditt inlägg. Du menar, efter att din bön att era kompisar hittar kameran med hjälp utav att gud besvarade din bön? Fullkommligt orimligt tror jag. Och om de hittade kameran innan du bad till gud då? Jag tror inte att gud tar ifrån oss från jorden. Jag tror att det faktiskt beror på att sjukdommen tar våra liv. Är gud synsk nu också? Så du menar alltså att ett barn på 3 år dör av cancer för att gud har en mening med det? Varför finns det mördare i dag om han tar någons liv för att han vet att de kommer bli mördare längre fram i livet? Du tror inte att de begår brott för att de har någon psykisk sjukdom? för de har haft ett ett jobbigt liv, levt i fel miljö? Gud kanske finns i ditt liv, men inte styr han våra liv.

2009-09-12 @ 19:44:38
URL: http://fulanka.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0