Varför jag tror på Gud!
Jag vill börja med att förtydliga att Johan självklart frågade hur jag mådde, inte vem jag var - how och who går rätt lätt att skriva fel på och det är ingenting rättstavningsprogrammen klagar på. Än värre var det att jag tydligen, i sagda samhälls-uppsats tydligen hade skrivit påve istället för påverkan utan att märka något.
Varför jag tror på Gud är en lång och halvsvår historia som består av allt möjligt, allt från tårar, förtvivlan och uppgivenhet till lycka, kärlek och en tro på en glad framtid.
Det började, som jag har skrivit om flera gånger här i bloggen, med att jag åkte på ett läger där alla var så snälla att jag inte förstod vart jag hade hamnat. Människor var inte så snälla i min värld. Men här frågade människor jag aldrig tidigare hade pratat med hur jag mådde, inte för att det förväntades av dem utan för att de faktiskt brydde sig. Ett par dagar in på lägret så gick jag och min kompis en promenad i skogen, det började regna riktigt mycket och vi började gå tillbaka. När vi nästan var tillbaka så föll hon ner på knä mitt i en lerpöl på en volleybollplan och så började hon be. Jag tyckte att hon var riktigt knäpp och skrattade åt henne först, men på något vänster hamnade jag också på knä i den där lerpölen.
Jag började också be och här kommer det jag inte brukar säga när jag berättar det här - vanligtvis säger jag att jag började be och sa till Gud att om han fanns så skulle han få det att sluta regna. Vilket jag visserligen gjorde och det slutade regna. Men samtidigt så vet jag att man inte ska pröva Gud - Jesus säger det flera gånger i Bibeln och när jag berättade det här för vår pastor, David, så sa han att det där inte är en historia man bör berätta på typ en gudstjänst - just för att man prövar Gud på ett sätt som man inte borde pröva honom på. Visst, den här gången fungerade det - men jag tror inte att jag någonsin har berättat för någon varför det fungerade. Har jag gjort det så får personen som i så fall har hört det här ursäkta att jag glömt att jag berättat det, det är inte som att det någonsin har varit en hemligthet - det har bara kännts onödigt att nämna det.
När vi åkte på det där lägret så mådde jag riktigt dåligt, jag hade varit på vippen att göra både det ena och det andra, men jag hade låtit bli och när jag då hamnade i den där lerpölen så gav jag liksom upp, på ett sätt som jag aldrig har gjorot annars. Jag tänkte för mig själv att antingen så slutar det regna nu eller så kan jag lika gärna ge upp. Jag såg ingen som helst mening i livet och jag förstod inte varför jag skulle behöva leva överhuvudtaget.
Men när det slutade regna så fick jag tillbaka så mycket livsglädje att jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna må dåligt igen. Något som jag på efterhand har fattat var Helig Ande.
Det var början till varför jag tror på Gud, efter det så har jag fått se mer och mer saker som tyder på det, dessutom så tror jag att om man väl får en känsla av att Gud finns, och man får se något/vara med om något som gör en övertygad - då sitter det kvar sen, jag tror inte att man bara kan gå tillbaka till att inte tro på Honom efter det. Visst, det är klart att man kan tvivla etc. men jag tror inte att man helt kan sluta tro på något som man helhjärtat har trott på innan. Det fungerar liksom inte så. Man kan inte se något, vara helt övertygad om att man har sett det för att sen bara sluta tro på det. Jag hoppas att det förklarar lite :)
Varför jag tror på Gud är en lång och halvsvår historia som består av allt möjligt, allt från tårar, förtvivlan och uppgivenhet till lycka, kärlek och en tro på en glad framtid.
Det började, som jag har skrivit om flera gånger här i bloggen, med att jag åkte på ett läger där alla var så snälla att jag inte förstod vart jag hade hamnat. Människor var inte så snälla i min värld. Men här frågade människor jag aldrig tidigare hade pratat med hur jag mådde, inte för att det förväntades av dem utan för att de faktiskt brydde sig. Ett par dagar in på lägret så gick jag och min kompis en promenad i skogen, det började regna riktigt mycket och vi började gå tillbaka. När vi nästan var tillbaka så föll hon ner på knä mitt i en lerpöl på en volleybollplan och så började hon be. Jag tyckte att hon var riktigt knäpp och skrattade åt henne först, men på något vänster hamnade jag också på knä i den där lerpölen.
Jag började också be och här kommer det jag inte brukar säga när jag berättar det här - vanligtvis säger jag att jag började be och sa till Gud att om han fanns så skulle han få det att sluta regna. Vilket jag visserligen gjorde och det slutade regna. Men samtidigt så vet jag att man inte ska pröva Gud - Jesus säger det flera gånger i Bibeln och när jag berättade det här för vår pastor, David, så sa han att det där inte är en historia man bör berätta på typ en gudstjänst - just för att man prövar Gud på ett sätt som man inte borde pröva honom på. Visst, den här gången fungerade det - men jag tror inte att jag någonsin har berättat för någon varför det fungerade. Har jag gjort det så får personen som i så fall har hört det här ursäkta att jag glömt att jag berättat det, det är inte som att det någonsin har varit en hemligthet - det har bara kännts onödigt att nämna det.
När vi åkte på det där lägret så mådde jag riktigt dåligt, jag hade varit på vippen att göra både det ena och det andra, men jag hade låtit bli och när jag då hamnade i den där lerpölen så gav jag liksom upp, på ett sätt som jag aldrig har gjorot annars. Jag tänkte för mig själv att antingen så slutar det regna nu eller så kan jag lika gärna ge upp. Jag såg ingen som helst mening i livet och jag förstod inte varför jag skulle behöva leva överhuvudtaget.
Men när det slutade regna så fick jag tillbaka så mycket livsglädje att jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna må dåligt igen. Något som jag på efterhand har fattat var Helig Ande.
Det var början till varför jag tror på Gud, efter det så har jag fått se mer och mer saker som tyder på det, dessutom så tror jag att om man väl får en känsla av att Gud finns, och man får se något/vara med om något som gör en övertygad - då sitter det kvar sen, jag tror inte att man bara kan gå tillbaka till att inte tro på Honom efter det. Visst, det är klart att man kan tvivla etc. men jag tror inte att man helt kan sluta tro på något som man helhjärtat har trott på innan. Det fungerar liksom inte så. Man kan inte se något, vara helt övertygad om att man har sett det för att sen bara sluta tro på det. Jag hoppas att det förklarar lite :)
Kommentarer
Trackback
