Tommy och Wero

Det har gått ett tag nu och sakta men säkert så börjar saker och ting få någon form av ordning igen. Det är klart att det känns konstigt och det är det där konstiga som gör ont. Det är avsaknaden av en ring på mitt finger, avsaknaden av någon att prata med innan jag går och lägger mig, avsaknaden av att veta att om det händer mig något så finns någon där och tar hand om mig. As sad as it might seem så är jag skeptisk till att någon annan skulle finnas där.

Samtidigt så vill jag inte bli ihop med honom igen. Eller visst en del av mig skriker efter att jag ska vilja ha honom tillbaka och att han ska vilja ha mig tillbaka och att allt ska bli som vanligt. Men den del som faktiskt har kontroll över mig tycker snarare att det var bra att det hände nu så att vi fortfarande kan vara vänner. För det är vi, vi är vänner. Jag hade sagt att vi är bästisar om det inte hade varit för att det låter så fånigt. xD Milja är min bästis - men hon har inget emot att det låter fånigt heller xD

Seriously, jag tror att det här var bra, innerst inne så tror jag det. Jag tror att Gud ville att vi skulle vara ihop med att vi inte skulle vara det för evigt, eller i alla fall inte just nu. Mikko behöver göra vad han vill och uppfylla sina drömmar och jag behöver stå på mina egna ben för en gångs skull. Dessutom så har jag ju fortfarande mina vänner där, inklusive Mikko och Gud. Everything is gonna be alright now, everything is gonna be alright.

Nu ska jag gå och plugga lite kemi, sen ska jag göra mig iordning för ikväll är det 100 dagar kvar till studenten och det innebär att typ alla ska ut på krogen, jag ska på förfesten i alla fall, sen får vi se vad som händer xD