Perfect match - or not so perfect match?
Hur kommer det sig att det så ofta är lättare att se vad man gjorde fel efteråt? Den här gången gäller det mig och Mikko - vi var aldrig den där perfekta matchningen - även om jag inbillade mig det. Och problemet var nog att jag inbillade mig det, jag inbillade mig att allt var rosa och att man kan springa omkring på rosa moln och ignorera att man vill åt helt olika håll i livet - men det fungerar liksom inte.
Mikko är en fantastisk människa (there - I said it - fantastisk >.<), jag älskar honom och beundrar honom något enormt - jag känner få människor som är så drivna och sugna på att göra precis det Gud vill att de ska göra. Jag känner nog ingen som är villig att flytta tvärs över Atlanten för att göra som Gud vill, utom just Mikko då. Men jag ska inte till andra sidan Atlanten - i alla fall inte inom en överskådlig framtid, jag vill inte ens det. Så vad jag och Mikko gjorde var att vi hade någon slags maktkamp om vart vi skulle vara, när vad vi egentligen borde ha gjort var att bara ge oss och göra slut direkt. Jag säger inte att vi slösade vår tid - för jag fick ut massor av det och hoppas innerligt att han också fick det - men jag tror att det är viktigt att i ett förhållande, oavsett hur det känns just nu, alltid blicka framåt och fundera på vart man egentligen är påväg och om det är ett håll man vill åt samt om det är samma håll som ens partner är påväg åt - och vill åt. För om man inte vill åt samma håll så kommer den där längtan att riva sönder förhållandet, sakta men säkert, kanske utan att det märks, för att det inte är meningen, för att man inte alls ska göra det man gör, för att det inte är meningen.
Jag har tittat på vart jag och Tommy vill med våra liv och jag är naiv nog att här och nu tro att vi vill och är påväg åt samma håll. Både jag och Tommy älskar tanken på att lyckas, vi hatar att inte lyckas, vi ser till att lyckas med det vi gör och vi är påväg åt samma håll, civilingenjörsutbildning och sen vill vi visserligen jobba med lite olika saker - jag är fortfarande sugen på att forska, Tommy vill bli projektledare av något slag - men det är inte olika håll som två olika delar av världen. Den enda del av världen som jag skulle vilja flytta till är Australien/Nya Zeeland - och Tommy är med mig på den fronten - han funderar också på att plugga i typ Australien en termin/ett år. Jag vet inte - jag älskade känslan jag hade med Mikko, känslan av att vi ville samma sak och att vi trodde på samma sak, men allteftersom så insåg jag att vad jag egentligen gjorde var att jag gav upp min dröm för att förverkliga hans och det gjorde mig bitter och sur - vilket gjorde att han fick ge upp sin dröm, samtidigt som jag kände mig ihoptryckt och båda blev bittra och sura. Den här gången så tror jag att jag och Tommy faktiskt kan få vad vi vill båda två - vilket är en känsla som fyller mig med lättnad.
Det jag å andra sidan oroar mig för ibland, är det faktum att Tommy inte är kristen, än. Jag tror helt ärligt inte att det steget är sådär jättestort men jag vill inte tvinga honom till någonting. Jag älskar min pojkvän massor, jag skulle göra nästan vad som helst för honom och jag hatar tanken på att om domedagen kommer så skulle jag ev. få lämna kvar honom här (För den som inte vet det så är min största rädsla att domedagen ska komma och att alla jag älskar ska få komma till himmelen medan jag blir kvar här). Jag vill, desperat, få honom att tro - men jag vill inte tvinga fram det, jag tror att det är något som måste få växa fram och jag tror att det kommer att göra det. Undertiden så kommer jag roa mig med de stimulerande konversationer jag kan ha med min icke-troende pojkvän samt be för att han ska få den tro som jag så tappert håller fast vid när allt annat rasar.
Mikko är en fantastisk människa (there - I said it - fantastisk >.<), jag älskar honom och beundrar honom något enormt - jag känner få människor som är så drivna och sugna på att göra precis det Gud vill att de ska göra. Jag känner nog ingen som är villig att flytta tvärs över Atlanten för att göra som Gud vill, utom just Mikko då. Men jag ska inte till andra sidan Atlanten - i alla fall inte inom en överskådlig framtid, jag vill inte ens det. Så vad jag och Mikko gjorde var att vi hade någon slags maktkamp om vart vi skulle vara, när vad vi egentligen borde ha gjort var att bara ge oss och göra slut direkt. Jag säger inte att vi slösade vår tid - för jag fick ut massor av det och hoppas innerligt att han också fick det - men jag tror att det är viktigt att i ett förhållande, oavsett hur det känns just nu, alltid blicka framåt och fundera på vart man egentligen är påväg och om det är ett håll man vill åt samt om det är samma håll som ens partner är påväg åt - och vill åt. För om man inte vill åt samma håll så kommer den där längtan att riva sönder förhållandet, sakta men säkert, kanske utan att det märks, för att det inte är meningen, för att man inte alls ska göra det man gör, för att det inte är meningen.
Jag har tittat på vart jag och Tommy vill med våra liv och jag är naiv nog att här och nu tro att vi vill och är påväg åt samma håll. Både jag och Tommy älskar tanken på att lyckas, vi hatar att inte lyckas, vi ser till att lyckas med det vi gör och vi är påväg åt samma håll, civilingenjörsutbildning och sen vill vi visserligen jobba med lite olika saker - jag är fortfarande sugen på att forska, Tommy vill bli projektledare av något slag - men det är inte olika håll som två olika delar av världen. Den enda del av världen som jag skulle vilja flytta till är Australien/Nya Zeeland - och Tommy är med mig på den fronten - han funderar också på att plugga i typ Australien en termin/ett år. Jag vet inte - jag älskade känslan jag hade med Mikko, känslan av att vi ville samma sak och att vi trodde på samma sak, men allteftersom så insåg jag att vad jag egentligen gjorde var att jag gav upp min dröm för att förverkliga hans och det gjorde mig bitter och sur - vilket gjorde att han fick ge upp sin dröm, samtidigt som jag kände mig ihoptryckt och båda blev bittra och sura. Den här gången så tror jag att jag och Tommy faktiskt kan få vad vi vill båda två - vilket är en känsla som fyller mig med lättnad.
Det jag å andra sidan oroar mig för ibland, är det faktum att Tommy inte är kristen, än. Jag tror helt ärligt inte att det steget är sådär jättestort men jag vill inte tvinga honom till någonting. Jag älskar min pojkvän massor, jag skulle göra nästan vad som helst för honom och jag hatar tanken på att om domedagen kommer så skulle jag ev. få lämna kvar honom här (För den som inte vet det så är min största rädsla att domedagen ska komma och att alla jag älskar ska få komma till himmelen medan jag blir kvar här). Jag vill, desperat, få honom att tro - men jag vill inte tvinga fram det, jag tror att det är något som måste få växa fram och jag tror att det kommer att göra det. Undertiden så kommer jag roa mig med de stimulerande konversationer jag kan ha med min icke-troende pojkvän samt be för att han ska få den tro som jag så tappert håller fast vid när allt annat rasar.
Kommentarer
Trackback
