Åh, herregud!
Jag sitter och tittar på första avsnittet av Jonas Gardells serie Åh, Herregud! och kan inte låta bli att faschineras av hur han resonerar.
Dels så kan jag inte förstå hur man kan klaga på att man är "utanför" i samhället (vilket han inte gör i programmet - men det händer med jämna mellanrum att han gör det i andra sammanhang) när man på något sätt gör sig mer utanför än man egentligen är. I det här fallet så handlar det om att han har skapat sig en bild av Gud som är mer eller mindre så långt ifrån vad alla andra skulle klassa som Gud som möjligt - och på något sätt så känns det som något man gör bara för att liksom. Och det stör mig. Men om han tror att Gud är som han beskriver han så är det helt okej - men på något sätt känns det inte äkta.
Vidare så gillar jag att han efter ungefär en kvart säger att han näst intill vågar påstå att han har bevisat att Gud inte existerar, men att han ändå tror på Gud. För mig så är det sådana saker som får mig att faktiskt fortsätta kämpa, att människor inte ser logiken, att människor ifrågasätter allt vad Gud heter men ändå tror. Jag försöker också att ifrågasätta - för utan att ifrågasätta så tror jag inte att relationen till Gud kan växa.
Men det finns fler saker i det här avsnittet som gör mig irriterad till tusen. Bland annat ett videoblogg-inlägg av en tjej vars namn jag inte kommer ihåg. Hon har tydligen cancer och sen hon fick cancer så har hon konstaterat att Gud inte finns. Men det där resonemanget förstår jag inte - för visst kommer det att hända dåliga saker, människor kommer att dö, såsmåningom så kommer man själv att dö, vi kommer att bli sårade och vi kommer att bli besvikna. Men den enda vi faktiskt kan lita på alltid kommer finnas där är Gud - det är inte Gud som ger oss cancer. Gud sitter inte uppe i himmelen och tänker "Mohahahahaha, nu ska jag nog ge ett par kvinnor cancer så att de blir oroliga för att inte få se sina barn växa upp", han fungerar inte så. Jag kan inte hjälpa det, men jag tror inte att Gud fungerar så. Jag tror på en gud av kärlek inte en gud av hämnd och ilska.
Dels så kan jag inte förstå hur man kan klaga på att man är "utanför" i samhället (vilket han inte gör i programmet - men det händer med jämna mellanrum att han gör det i andra sammanhang) när man på något sätt gör sig mer utanför än man egentligen är. I det här fallet så handlar det om att han har skapat sig en bild av Gud som är mer eller mindre så långt ifrån vad alla andra skulle klassa som Gud som möjligt - och på något sätt så känns det som något man gör bara för att liksom. Och det stör mig. Men om han tror att Gud är som han beskriver han så är det helt okej - men på något sätt känns det inte äkta.
Vidare så gillar jag att han efter ungefär en kvart säger att han näst intill vågar påstå att han har bevisat att Gud inte existerar, men att han ändå tror på Gud. För mig så är det sådana saker som får mig att faktiskt fortsätta kämpa, att människor inte ser logiken, att människor ifrågasätter allt vad Gud heter men ändå tror. Jag försöker också att ifrågasätta - för utan att ifrågasätta så tror jag inte att relationen till Gud kan växa.
Men det finns fler saker i det här avsnittet som gör mig irriterad till tusen. Bland annat ett videoblogg-inlägg av en tjej vars namn jag inte kommer ihåg. Hon har tydligen cancer och sen hon fick cancer så har hon konstaterat att Gud inte finns. Men det där resonemanget förstår jag inte - för visst kommer det att hända dåliga saker, människor kommer att dö, såsmåningom så kommer man själv att dö, vi kommer att bli sårade och vi kommer att bli besvikna. Men den enda vi faktiskt kan lita på alltid kommer finnas där är Gud - det är inte Gud som ger oss cancer. Gud sitter inte uppe i himmelen och tänker "Mohahahahaha, nu ska jag nog ge ett par kvinnor cancer så att de blir oroliga för att inte få se sina barn växa upp", han fungerar inte så. Jag kan inte hjälpa det, men jag tror inte att Gud fungerar så. Jag tror på en gud av kärlek inte en gud av hämnd och ilska.
Kommentarer
Trackback
