Tankar om vänner.

Igår blev jag så fruktansvärt lycklig. Ni förstår att i lördags så pratade jag och Mikko och han tyckte att han behövde få lite space, lite tid att tänka. Vilket jag inte lyckades ge honom i helgen av diverse anledningar som jag inte tänker lägga upp på bloggen. Hur som helst så skrev han till mig på msn igår kväll. Bara det där hej:et fick hela mig att skina upp, vi pratade lite och han sa att han hade hunnit tänka en del. Och att han verkligen vill vara min vän. And that's kind of when it hit me. Han vill vara min vän. Det är inte som att han försöker vara min vän för att han vill vara snäll mot mig utan han vill faktiskt vara min vän. Jag betyder något för honom och han vill inte förlora det.

Egentligen så tror jag att det här är helt rätt, jag tror att det är meningen att det ska bli såhär av någon anledning. Jag tror att det är meningen att han ska åka till Kanada (vilket han för övrigt är på god väg att göra - vilket är typ massa awesome :D) och att jag ska få klara mig utan honom uppe i Västerås. Sen när han kommer tillbaka så tror jag att det kommer bli grymt mycket lättare för oss att kunna umgås som vänner. Även om vi ska göra i alla fall ett försök med att göra det innan han åker, jag måste ju trots allt få tillbaka min gitarr.

Men inlägget fick ju rubriken "Tankar om vänner" - än så länge är det mest bakgrundshistoria ;) Jag låg vaken ett tag i natt och tänkte på det där med vänner, för vänner är rätt mysko egentligen. Man litar blint på att de kommer vara där när man faller och oftast så är det någon där, men jag känner att det oftast inte är den man tror ska vara där som fångar en. Är inte det väldigt mysko egentligen? I mitt fall så föll jag rätt långt ner när jag och Mikko gjorde slut och på något sätt så var det inte de där vännerna jag trodde skulle fånga mig som gjorde det, det var människor jag knappt har pratat med på två år som fångade mig. Människor som jag innan det här knappt räknade som mina vänner längre. Det gör mig glad, för det får mig att tro att kärleken till vänner inte dör bara för att man inte umgås på ett tag. Och det gör mig så fruktansvärt lycklig, det är sådana saker som får hela min värld att snurra. Vänner som finns där trots att man inte tror att de ska göra det.

Jag vet att jag vid ett tillfälle för ett par veckor sedan pratade med Mikko och vi pratade om vänner och jag konstaterade att jag inte hade några egentliga vänner utom honom (ni vet, jag var sådär lagom ledsen som man är ibland..) och såhär på efterhand så känner jag mig så korkad, vaddå att jag inte har några vänner? Jag har ju typ världens bästa vänner som när jag har totalignorerat dem i typ två år tar tillbaka mig som om ingenting har hänt. Därför älskar jag mina vänner.

Kommentarer
Postat av: Johanna Rhona

Du är fin Wero. Och det där om vänner är väldigt sant. En av mina äldre väninnor, Elisabeth du vet, (nä vadå, hon är typ 45 xD) har sin bästa vän i Stockholm, och de träffas typ var tredje år eller så. Men då är det inte awkward nånstans utan de har skitkul ihop. Och det är väl kanske lite så vänskap är som allra bäst... Inga krav utan man trivs ihop, och ställer upp när något går snett. Inget dåligt samvete för att man inte hörts på en vecka, när ingen ändå har riktigt tid över. Ungefär!



Nu vet jag inte vad jag svamlar om, men du är fortfarande fin.

2010-03-09 @ 18:55:56
URL: http://fotoprojektet.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0