Hur stor kan saknaden egentligen bli?
Jag är hundvakt i helgen, farmor opererade ryggen igår och är kvar på sjukhuset så någon måste passa Sally. Sally är min voff, men hon bor hos farmor eftersom både jag och Marielle är allergiska, jag känner dock inte av min allergi speciellt mycket.
I alla fall, jag sitter hemma hos farmor, framför TVn med datorn i knäet - och tittar bort mot köket. Plötsligt slog det mi att när jag var mindre så bodde jag här väldigt mycket, eftersom pappa pendlade bland annat till Göteborg och till Tyskland, vilket innebar att han knappt var hemma och jag var för liten för att klara mig själv. Jag tittade i alla fall bort mot köket och tänkte på hur vi brukade sitta där, varje kväll, och äta varma mackor och prata om allt möjligt. Nästan varje kväll lekte vi 20-frågor. Eller så plockade jag och farmor fram ett spel som gick ut på att man skulle flytta pinnar på ett speciellt sätt. Det är snart två år sedan min farfar dog, jag har fortfarande knappt gråtit. Det hände en gång, jag grät i Mikkos famn och tyckte synd om mig själv över att en person jag har älskat så mycket hela mitt liv var borta, utan att jag ens hade fått säga hej då, utan att jag hade fått berätta att jag älskade honom.
Men nu, nästan två år senare, så gråter jag. Jag sitter här, ensam hemma hos farmor och gråter över det. Tittar mot köket och tänker att han skulle ha suttit där, med ryggen mot mig där jag sitter nu och smuttat på sitt vin och flinat lite åt att Sally tiggde efter en brödbit. Han sa aldrig speciellt mycket min farfar, vi pratade aldrig speciellt mycket och när vi pratade så var det alltid om något fruktansvärt meningslöst. Jag hatade varje sekund av det, det var sådär påfrestande som bara mor- och farföräldrar kan vara. Nu saknar jag det mer än jag har ord för. Han sa aldrig att han älskade mig, jag sa aldrig att jag älskade honom heller, men jag vet ändå att han gjorde det. När vi skulle åka till Japan var han fruktansvärt orolig. Jag tror att han var rädd att han skulle dö medan jag var borta - och det gör ont i mig att jag när jag visste att han skulle dö vilken dag som helst inte åkte och hälsade på. Hur kunde jag vara så egoistisk liksom? Fan.
Jag hatar mig själv ibland. Just nu hatar jag att jag är ensam. Jag verkar dessutom bli ensam imorgon kväll igen - vilket kommer resultera i en kväll till när Wero sitter och tänker på människor hon saknar. Tycker fortfarande att jag hellre träffar en trött Tommy och tittar på honom när han sover än att inte träffa någon Tommy alls... Aja, vi får se. Annars får jag träffa Tommy-boy på löööööööördag <3
I alla fall, jag sitter hemma hos farmor, framför TVn med datorn i knäet - och tittar bort mot köket. Plötsligt slog det mi att när jag var mindre så bodde jag här väldigt mycket, eftersom pappa pendlade bland annat till Göteborg och till Tyskland, vilket innebar att han knappt var hemma och jag var för liten för att klara mig själv. Jag tittade i alla fall bort mot köket och tänkte på hur vi brukade sitta där, varje kväll, och äta varma mackor och prata om allt möjligt. Nästan varje kväll lekte vi 20-frågor. Eller så plockade jag och farmor fram ett spel som gick ut på att man skulle flytta pinnar på ett speciellt sätt. Det är snart två år sedan min farfar dog, jag har fortfarande knappt gråtit. Det hände en gång, jag grät i Mikkos famn och tyckte synd om mig själv över att en person jag har älskat så mycket hela mitt liv var borta, utan att jag ens hade fått säga hej då, utan att jag hade fått berätta att jag älskade honom.
Men nu, nästan två år senare, så gråter jag. Jag sitter här, ensam hemma hos farmor och gråter över det. Tittar mot köket och tänker att han skulle ha suttit där, med ryggen mot mig där jag sitter nu och smuttat på sitt vin och flinat lite åt att Sally tiggde efter en brödbit. Han sa aldrig speciellt mycket min farfar, vi pratade aldrig speciellt mycket och när vi pratade så var det alltid om något fruktansvärt meningslöst. Jag hatade varje sekund av det, det var sådär påfrestande som bara mor- och farföräldrar kan vara. Nu saknar jag det mer än jag har ord för. Han sa aldrig att han älskade mig, jag sa aldrig att jag älskade honom heller, men jag vet ändå att han gjorde det. När vi skulle åka till Japan var han fruktansvärt orolig. Jag tror att han var rädd att han skulle dö medan jag var borta - och det gör ont i mig att jag när jag visste att han skulle dö vilken dag som helst inte åkte och hälsade på. Hur kunde jag vara så egoistisk liksom? Fan.
Jag hatar mig själv ibland. Just nu hatar jag att jag är ensam. Jag verkar dessutom bli ensam imorgon kväll igen - vilket kommer resultera i en kväll till när Wero sitter och tänker på människor hon saknar. Tycker fortfarande att jag hellre träffar en trött Tommy och tittar på honom när han sover än att inte träffa någon Tommy alls... Aja, vi får se. Annars får jag träffa Tommy-boy på löööööööördag <3
Kommentarer
Trackback
