Överraskningar.

Visst är det konstigt att vi (folk i allmänhet - i alla fall jag själv och Tommys familj, det är dem jag har att gå på som jag har sett det senaste) blir så till oss över överraskningar.

Ta Tommys minsta syster, Mollie, hon fyller 10 imorgon och ärligt talat? Nyfiknare unge får man leta efter. Den senaste veckan har hon pratat konstant om vad vi ska göra på hennes födelsedag etc. När det idag kom fram att det blir en överraskning vad vi ska göra så har hon frågat säkert 20 gånger vad det är vi ska göra, vart vi ska, ska vi äta i mariestad efteråt etc.

Det är visserligen jättegulligt när det gäller barn, men när det kommer till oss vuxna är det kanske inte lika gulligt, som att jag innan jul övertalade Tommy till att säga vad han skulle köpa till mig från sig själv och sin familj i julklapp och sen fick gå och peka ut precis vilken plattång det var jag ville ha...

Men vad är det egetligen med överraskningar som gör oss sånna? Är det för att vi inte vill bli besvikna eller har det något att göra med att vi inte vill vara ensamma med att inte veta?

Jag tror i alla fall att jag inte tycker om överraskningar för att jag inte vill reagera på fel sätt när jag får överraskningen - jag vill liksom inte göra någon besviken..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0