Tommy och Wero

Först så vill jag bara säga att det är för dem som faktiskt vill veta saker som jag bloggar. Jag bloggar för att sånna som vill veta saker ska få svar på sina frågor.

Jenny kommenterade och undrade hur Gud är med och gör en kvinna gravid.

Jag tror, observera att jag tror, att det är Gud som mer eller mindre väljer om ägget i kvinnan ska befruktas eller inte. Oavsett vad hon tror på eller hur hon tror att kvinnor blir gravida. För självklart så blir kvinnor gravida genom att ett ägg befruktas av en spermie, något annat säger jag inte. Jag säger att det är Gud som väljer om hon ska bli gravid eller inte - för det handlar ändå om att skapa liv, Gud skapar liv när han vill det, that's it. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre. Om någon vill veta mer så får ni fråga mer ;)

Det finns många saker som dagligen rör sig i mitt huvud. En av de senaste frågorna har varit aborter. Jag läste precis en tråd på helgon om en tjej på 16 år som ska göra abort.

Jag är för fri abort - av den anledningen att jag tycker att det ska vara kvinnans eget val. Jag tycker inte att någon ska bli tvingad att få ett barn man egentligen inte vill ha på grund av ett misstag. Jag är själv ett sånt misstag och jag har fått höra det hela mitt liv, ibland önskar jag att min mamma bara hade haft vett nog till att göra en abort så att jag inte hade behövt lyssna på det.

Men (det finns alltid ett men...) jag tycker att folk som gör abort ska göra det med en baktanke. Aborter är rent tekniskt sett ett mord. Rent lagligt är det ett medicinskt ingrepp. skillnaden är gigantisk och det är om man inte reflekterar över vad det egentligen är man gör som saker och ting kan gå riktigt illa.

Hur som helst - min syn på abort, ur ett kristet perspektiv då? Bloggen handlar ju faktiskt om mitt liv som kristen och om mina åsikter som kristen. Jag tror att Gud inte skapar liv utan en mening, jag tror inte att han gör en kvinna gravid utan tanken att hon ska föda barnet. Men Gud gav oss den fria viljan och han gav oss nåden. Den fria viljan att göra abort och förlåtelsen för att vi mördar. För som kristen så tror jag att mord blir mord - no matter what. Gud kan verka som världens svin som gör en kvinna gravid när det inte alls passar sig, när hon inte har några pengar, när hon inte har jobb och utbildning. Men han har en plan. Det står upprepade gånger i Bibeln att om vi litar på Gud så ger han oss det vi behöver - och om han planerade att en kvinna skulle bli gravid, hon blev det och hon litar på honom så löser han det. På något sätt. Hon kanske inte vet hur - men det är lite det som är grejen med Gud, man vet aldrig hur det kommer lösa sig - men det gör det alltid.

"Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter." Jes 54:7

Jag läste dagens Bibelord och det fick mig att tänka till lite extra. Jag har nyligen varit inne i en lång, den kändes i alla fall lång, period där Gud har varit långt borta. Men när man tänker efter så var det precis som dagens Bibelord säger, det var bara ett kort ögonblick och nu när han är tillbaka så känns det nästan som att han var här hela tiden. Och nu när han är tillbaka så har han en, om möjligt, ännu större kärlek som jag känner ännu närmare. Vilket troligtvis var anledningen till att han "försvann" - att jag skulle förstå att jag behöver honom. Jag förstår det nu. Tack.

Jag skriver det här inlägget av två anledningar, den första att jag tror att det är viktigt att prata om sånt här, för att kristna har en tendens att inte prata öppet om det som är svårt - vilket får människor som inte är kristna att få det ännu svårare att relatera till kristna. Dessutom så känner jag att jag måste skriva det någonstans.

Gud har varit väldigt långt borta under en väldigt lång tid, det är något jag är medveten om att det händer de flesta, för att inte säga alla. Grejen var den att jag döpte mig för ett par veckor sedan och då "förväntas" det mer eller mindre att man ska ta del av andens gåvor och allt ska vara så fantastiskt. Precis efter att jag döpte mig så sa David (vår pastor) till oss (mig och Julia, det var vi som döpte oss) att "bara ni ber tjejer så kommer Gud att göra massor av saker med er den närmsta tiden". Hade det inte varit för det så hade jag inte brytt mig. Visst, för första gången på evigheter så kände jag mig förlåten för Gud-vet-vad för saker som jag har gjort och inte kunnat förlåta mig själv för, men jag kände ingenting i övrigt.

Jag bad, jag bad massor och blev allt mer förtvivlad. Jag pratade med Mikko som mer eller mindre sa till mig att "du är avundsjuk - inget händer när man är avundsjuk" - något jag visste var sant, men hur blir man av med avundsjuka bara sådär? Det blir man inte.

Sen igår, på bussen in till cellgruppen så tänkte jag - Wero, be Gud om hjälp en gång till, sen kan du inte göra så mycket mer, men försök i alla fall en gång till. Jag gjorde det och kände ingenting. Sen på cellgruppen så pratade vi samboskap och det var trevligt och sådär. Sen bad vi - det var då det hände. Jag har varit med om det ett par gånger tidigare, när jag har varit långt ifrån Gud och sen efter många om och men har kommit tillbaka till honom. Jag skakade. På samma sätt som Mikko skakar ibland när han är nervös, på samma sätt som jag skakar när Mikko rör mig ibland. Jag skakade. Jag har aldrig varit så lättad över någonting.

På ett sätt så tror jag att jag vet vad det var som gjorde det, men samtidigt så är jag osäker. Jag tror att det var just för att vi fick lägenheten - det lyfte en gigantiskt sten från mina axlar (av ungefär en biljard olika anledningar som ni inte har med att göra ^^) och när den stenen var borta så fanns det plats för Gud där istället. Det kommer bli så bra. Allt blir bra nu.

Jag tror på en förlåtande, nådig gud, en gud som när vi uppriktigt vänder oss till honom och säger "Gud, förlåt mig för det här" så gör han det. Jag tror på en gud som visar nåd mot människor. Han älskar oss människor och när vi gör fel så brister hans hjärta, precis som när vi sårar en människa så sårar vi Gud, men vi gör det så mycket mer eftersom Gud älskar oss så mycket mer.

Jag blir inte av med mina egna problem bara för att Gud förlåter mig - men det är, i alla fall för mig, mycket lättare att förlåta mig själv om jag vet att Gud har förlåtit mig. Jag har mycket lättare att förlåta mig själv när min övermakt och min frälsare redan har förlåtit mig. Men det är klart att det är svårt.

Vad det beträffar att göra något bra för att förlåta mig själv så tror jag inte att det fungerar. Det känns väldigt mycket medeltid att man får ett straff att avtjäna för sina synder - det är inte alls vad kristendomen egentligen förespråkar. I Bibeln står det att Gud förlåter oss när vi ber honom om förlåtelse, det är allt, det krävs inget mer, men vad kyrkan under medeltiden kallade för botgöring nämns inte i Bibeln. Det är ren och skär bullshit att vi skulle behöva straffas för ett brott som Jesus redan har tagit straffet för.

Hur känner du att du är förlåten av Gud? Det är inte som att man alltid känner sig förlåten av Gud, men om någon man känner, en vän, förlåter en för något dumt man har gjort så känner man sig inte alltid förlåten heller. Men man är förlåten ändå, det var ju därför Jesus dog på korset - för att vi skulle bli förlåtna. Han förlåter alltid, även om det är svårt att förstå.

Vad har det här med dopet att göra då? - Egentligen ingenting, eller allting. Ingenting alls eftersom det kanske inte spelar någon roll, Gud förlåter alla som uppriktigt ber om förlåtelse. Men varför döper vi oss i så fall? Om dopet inte spelar någon roll? Om Gud redan har förlåtit oss?

Det handlar inte om det - det handlar om att visa för omvärlden att "jag tänker följa Jesus resten av mitt liv" och att på sätt och vis skriva ett kontrakt med Gud för att visa att det är honom jag vill följa. Det handlar också om att vi på sätt och vis klär på oss Jesus kläder och får en del av honom i oss och genom det så får vi del av anden för att på så sätt kommer vi att kunna göra samma saker som Jesus gjorde och större saker ändå. Det är inga småsaker vi pratar om utan det är stora saker man får möjligheter att göra - genom att bara välja Guds väg.

Jag döpte mig idag, inte för att jag inte döptes när jag var liten - för det gjorde jag, utan snarare för att jag kände att jag hade så mycket saker som jag har gjort som har varit så fel som jag behövde bli av med. Jag har gjort massa dumma saker som jag har ångrat i flera år, men inte har kunnat förlåta mig själv för (även om jag vet att Gud har förlåtit mig) och jag tror att dopet var precis vad jag behövde för att släppa allt dumt jag har gjort och lämna det bakom mig och istället för att se det som ett problem ser jag det nu som erfarenheter.

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om vad dopet betyder för mig men orden liksom bara försvann så Mikko föreslog att jag skulle skriva följande:

"Pål har köpt en badboll, en boll speciellt för bad, en badboll har Pål aldrig någonsin haft och därför är Pål så glad."

Seriously though, jag tror att mitt dop var ett viktigt steg i min tro för det händer så mycket i mitt liv för tillfället och jag tror att det här var en av de saker jag måste göra för att komma någon vart istället för att vara fast där jag har varit så fruktansvärt länge nu. Mitt på motorvägen med Gud på andra sidan Alperna.

Igår när jag var på Alphan så sa han som var där och föreläste att "Gud ger oss förtroendet att välja och han välsignar det vi väljer om det inte är käpprätt åt helvete".

Det här handlar självklart inte om de större valen här i livet, eller visst - han låter oss välja, men i de fallen så finns det ett rätt och ett fel, mer om det senare. Men när det kommer till mindre saker så ger han oss ett fritt val - där vi själva får välja vad vi vill göra, om vi vill gå till ICA istället för Coop så är det okej men han hade tyckt att det var lika okej om vi gick till Coop i alla fall, det spelar liksom ingen roll.

Större val då, hur blir det med det fira valet där då? Jag tror att Gud har en plan, en utstakad väg som han vill att vi ska gå, längsmed den vägen så finns det olika avtagsvägar (val), vi får friheten att välja själva, men bara ett är helt rätt. Om vi nu skulle välja fel, vilket händer alldeles för ofta, så får Gud helt enkelt planera om och det finns alltid en väg tillbaka till den rätta vägen. Men det kommer att påverka oss negativt under tiden, eftersom det inte är det som var tänkt för oss.

Vart ville jag komma med det här? Troligtvis så ville jag komma till att kristendomen inte hindrar oss från fria val, man tror bara att det finns en "rätt" väg att gå i vissa fall - för att underlätta för oss som människor och låta oss slippa onödigt lidande.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5998450.ab

Jag anser inte att jag behöver förklara vidare varför jag anser att det är fel, den diskussionen har vi redan haft.
Det här känns lite som att det är det sista steget för SVK att ta avstånd från Bibeln.

Jenny: Vad du menar är alltså att bara för att det är en orättvisa så måste det vara en mänsklig rättighet? Det är klart att det är orättvist, men det hör inte hit. Det är orättvist att jag inte får precis allt jag pekar på av mina föräldrar - det är inte en mänsklig rättighet att få allt man pekar på för det.

Den kristna kyrkan är finns till som en plats för tillbedjan och för att prisa Gud, inte för att det ska vara "fint". Finheten har ingenting med saken att göra. Om man gifter sig i kyrkan så bör man ha någon form av tro på Gud och Jesus, eftersom man faktiskt står där och ber Gud välsigna ens förhållande. Jag förstår faktiskt inte varför man, utan tro på Gud, skulle vilja ha hans välsignelse (vilket jag skrev i ett av mina tidigare inlägg också...). Egentligen så tycker jag att kyrkan bara borde viga folk med en tro på Gud, men eftersom prästerna i SVK knappt vågar prata om Gud så är det väl svårt för dem att veta.

Precis som t skrev tidigare så är det inte en mänsklig rättighet att gifta sig i en kristen kyrka, det är en mänsklig rättighet att tillhöra vilken religion man vill. Jag personligen tycker att det känns rätt fånigt att en tvåtusenår gammal religion ska behöva ändras bara för att en minoritet av vilken majoriteten inte ens tillhör religionen tycker att det är diskriminerande att de inte får ta del av ett av religionens sakrament (det heter inte sakrament inom protestantismen, men jag kommer inte på vad det heter). Det känns lite som att man, återigen, gnäller för gnällandets skull.

Anonym: Sen när blev homosexuella och homosexualitet samma sak? Homosexualitet är en synd, därmed inte sagt att Gud inte älskar homosexuella lika mycket som han älskar alla andra. Det finns inga synder som är värre än några andra, det finns inte heller någon syndare som är värre än någon annan i Guds ögon. Däremot så finns det folk som tar emot Jesus och tror att han befriar dem från sin synd och det finns dem som inte tror på Gud. Om man tror på Jesus så blir man friköpt från synden, det spelar ingen roll vad man gör för dumheter - Jesus dog för dem och han tog straffet. Tar man inte emot Jesus så dog han fortfarande för synderna, men han dog förgäves för personen i fråga kommer fortfarande få dö för dem själv. Men Gud gör ingen skillnad på homosexuella och hetrosexuella - han gör inte heller skillnad på synd och synd, men han välsignar inte synden.

Jag misstänkte att folk skulle reagera ungefär som du gjorde. Men det är faktiskt inte en mänsklig rättighet att man ska få gifta sig i kyrkan. Folk som gifter sig i kyrkan bara för att kyrkan är en fin byggnad borde inte heller få gifta sig där. Att man gifter sig i kyrkan har att göra med att man faktiskt tror på Gud, varför skulle någon som inte ens tror att Gud existerar vilja ha hans välsignelse? Och hur kan det vara en mänsklig rättighet att få den över sitt förhållande?

Jag har en vän som är bisexuell och kristen, när vi diskuterade det här för ett tag sen så konstaterade hon att hon inte tror att hon skulle vilja gifta sig i kyrkan om hon skulle gifta sig med en tjej, just för att det inte är rätt. Den dagen någon kan visa mig ett bibelord som faktiskt tyder på att Gud välsignar homosexualitet så kommer jag gladeligen att tro på det, men än så länge så har jag inte hört någon som faktiskt har kunnat visa mig ett sånt bibelord. Jag har däremot sett flertalet bibelord som visar på motsatsen.

Det är klart att det inte ska heta olika eller innebära olika saker beroende på vem man gifter sig med, men att faktiskt gifta sig i kyrkan är ingen mänsklig rättighet.

På tisdag röstar man om samkönade vigslar ska få äga rum i kyrkan eller inte, 53% av medlemmarna har sagt att de tänker rösta ja.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag vill tro att det ska vara rätt, men samtidigt så förstår jag inte hur jag ska kunna göra det när jag inte hittar en enda liten bibelvers som tyder på att det skulle vara bra eller ens lite halvt okej.

Dags att gå ur svenska kyrkan nu? Skulle tro det ja ^^

I'm a christian, I believe that Jesus spread his arms on the cross for my sins so that I could have eturnal life and all that. But, in my belief there is also a part where you have to take care of what we have around us today.

I believe that God created this earth and even if we, the humans, were the last thing he created I am pretty sure that it is designed to fit us, and all the living creatures around us. Unfortunately, we're turning away from God and what he wants us to do. So what is it that he thinks we should do? First of all, I think he wants us to take care of what we have around us.

Taking care of things around us is something they teach us here in Sweden in first grade basically, in my class we got to learn a song that went something like "Care about everything that's living, care about everything that's growing, 'cause life is a chain and every link is equally important, help us save the forests and air and earth and water! Here comes our children, come on now and think! The earth is ours, but it's only borrowed and what you borrow you're supposed to give back, like it was before." (If anyone knows this song - PLEASE don't try to sing it in english - nothing fits with the melody ^^) Anyhow, I believe that this song has a great point, we're just here here a shortshortshort time but in that time we destroy so much, without even noticing.

In my Bible there is this verse where it says that we, as followers of Christ, don't really live here on earth, our home is in heaven and we're only here for a short time. And if we're just here like on vaccation - then who are we to destroy this planet? Who are we to throw garbage on the streets and to poison the air? Is that what you do when you're a guest in someones house? I don't think so.

Vi pratade ju som sagt om varför Jesus måste dö på alphan igår. Jag tror att det här faktiskt är någonting som många människor någongång har funderat på, just för att det är vad som gör kristendomen unik och det är vad som gör att vi på ett sätt skiljer oss från alla andra religioner.

Hur som helst - Varför måste Jesus dö?
Jesus måste dö för att... nej, så kan man inte säga. Vi måste börja på ett helt annat ställe först. Vi måste börja med synden.

Vad är då en synd? Ordet synd kommer från att missa målet (på hebreiska), det är någonting jag har hört många gånger och när man tänker på det så är det ungefär det man gör när man säger att någonting är synd. "Oj du ramlade - vad synd!" det stämmer ju eller hur, för att ramla var ju troligtvis inte målet. "Ops, jag rev sönder pappret när jag rev ur det ur blocket, vad synd!" - att pappret skulle gå sönder var ju inte heller det målet...

Men vad har att missa målet med Gud att göra? Jesus säger i joh 8:34 att alla som syndar är slavar under synden, hur bra låter det på en skala? I Rom 6:23 så skriver Paulus att syndens straff är döden - inte heller det så lyckat. Speciellt inte om man är Gud och älskar människorna ovillkorligt och inte vill något hellre än att vi ska låta bli, men hur han än gör så låter vi inte bli.

Gud brottades med den där tanken rätt många gånger och han sände rätt många smarta profeter och fick dem att berätta att "Ey, yo! Synda är dåligt, gör rätt istället!" - men det fungerade liksom inte, människorna klarade inte av att göra rätt hur mycket vi än försökte. Gud är ju rätt smart och så så han tänkte en stund till och till slut så var det enda alternativet som fanns kvar att han fick offra sin egen son, som var en del av honom själv för att människorna skulle slippa att ta sitt straff.

Gud sänder alltså ner sin son, Jesus, på jorden för att vi dumma, korkade och rent ut sagt värdelösa människor ska få evigt liv tillsammans med honom. Så mycket älskar han oss. Men det finns ett litet krav, vi måste välja att tro på honom, Gud alltså, om vi inte tror på honom så får vi inte komma in i himmelen i alla fall. Rätt så jobbigt kan man tycka - men så är det.

Jesus har alltså köpt oss fria från vår säkra död i och med att vi någon gång har syndat - på ett villkor, att vi faktiskt tror på att han finns och att han köpte oss fria från vår säkra död genom att själv dö. Svårare än så är det inte.

Sen skulle man kunna lägga ett par evigheter till på att diskutera vad som händer om man inte tänker tro på Gud, eller vad som händer i himmlen men jag vet inte själv vad jag tror om helvetet - eller himmlen, jag vet att jag tror att båda finns där men jag vet inte på vilket sätt och vad som försigår där. Det lämnar jag åt ett annat tillfälle ;)

Tjejer, rent generellt (det kanske gäller killar också, det vet jag inte) är väldigt duktiga på att inte berätta vad de känner om saker. Istället går vi omkring och håller det för oss själva och mår dåligt över det.

Det gör mig måttligt ledsen inombords, för jag har så många vänner som gör såhär och det gör mig ledsen att jag inte kan göra något åt hur de mår, för att de inte berättar det för mig.

En kompis (eller bekant kanske man ska säga) sa till mig för ett par år sedan att när vi säger att vi mår bra så är det Sveriges vanligaste lögn. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det, det är väldigt ofta som jag säger att jag mår bra, bara för att jag inte orkar prata om det, eller för att jag inte har någon lust att prata om det eller vad som helst. Säger man att man inte mår bra så är det som att man måste prata om det, oavsett om man vill eller inte.

Jag pratar med Gud, eller, jag försöker i alla fall. Jag blir livrädd när jag inser att jag inte vågar prata med honom heller. Och tro mig, det händer ibland. Vad gör man då när man inte längre vågar prata med sin skapare? - Han som redan vet vad man har att säga? Vad gör man när allt man har att säga till honom är förlåt, förlåt, förlåt. När man inte vet vad man ska ta sig till? När man inte kan prata med någon annan för inte ens den man står närmast, Gud själv alltså, går att prata med. Helt plötsligt står man där själv, ensam och övergiven, och vet inte vad man ska göra.

Jag är där just nu. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag måste på ett eller annat sätt komma närmare Gud. Hur gör man det? Jag tänkte satsa på att fasta en dag eller två? Fasta och bön - låter inte det som en bra grej? Och så avsluta det med en ordentlig god middag? Det får bli på lovet i alla fall, jag pallar inte att inte äta under skolveckorna. Men om Mikko är på så blir det nog något sånt på lovet - bara för att testa om inte annat ^^

På fredag ordnar jag filmnatt i Elimkyrkan i Skövde, alla är välkomna, gammal som ung, kristen som satanist etc. etc.

Vi drar igång runt 19-tiden i Elimkyrkan och sen kör vi tills vi tröttnar. Ni tar själva med er vad ni vill tugga på under natten (vi kommer att åka och hämta pizza för den som vill ha, till själkostnadspris :D) och den som vill får ta med film som vi kan titta på (jag och Mikko står för en del filmer..). Jag rekomenderar också att man tar med täcke/filt och kudde om man ska stanna hela natten, kyrkan är rätt kall på nätterna :/

Ni kan ringa mig med frågor, eller kommentera här, eller säger ni till i facebook eventet: http://www.facebook.com/home.php?ref=logo#/event.php?eid=140557942226

Gud, bra film, vänner, pizza och trevligheter hela natten lång :D

Jag bokstavligen talat älskar anonyma kommentarer. Nu idag så hade jag fått en där det stod att jag var patetisk. Som att jag inte visste det? För det första är jag Svensk - patetisk kommer liksom med som en bonus då. Men jag är faktiskt stolt över det, jag älskar mitt liv, jag älskar mig själv och jag älskar människorna jag umgås med, så varför skulle jag inte vara nöjd och varför skulle jag behöva bry mig om vad någon som inte ens vågar skriva ett "namn" på sin kommentar?

Men svenskar är ju aldrig nöjda med sina liv, det är ju så, man ska alltid sträva efter mer, mer och sedan ytterligare lite till. Jag har aldrig fattat varför - jag strävar inte efter att ha allt, att kunna skryta om alla saker jag har etc. Jag förstår inte grejen med att ha en massa saker som man inte förstår ens lite av hur de ska användas, jag förstår inte heller varför man skulle vilja slösa en massa pengar på att bli "lycklig" när det enda som egentligen krävs för att bli lycklig är att man är nöjd.

Hur blir man då nöjd? - Jag tror att det handlar om att alla människor har en strävan efter någonting, att vara stört, bäst och vackrast eller kanske att ha de coolaste prylarna. Jag gav upp min strävan efter sånt ungefär samtidigt som jag började ta min tro på allvar, vilket väl var någon gång i samma veva som jag blev ihop med Mikko (tror att det var typ en månad innan, när alla upplevelser från Ukraina och Frizon började lägga sig som en dimma av trevligheter) - Bibeln säger att vi inte ska samla skatter på jorden och att vi inte ska sträva efter att bli störst. Vilket innebär att jag bara gav upp den delen av mitt liv och det gjorde mig, tro det eller ej, väldigt lycklig. Det skapar liksom en viss frid och ett lugn att slippa bry sig om allt det där.

Visst, ibland kanske jag vill lyckas med någonting och jag kanske inte vill vara sämst, men att inte sträva efter att vara bäst och att inte göra sitt bästa är två helt olika saker, och Gud vill att vi ska använda våra talanger - vilket betyder att han inte vill att någon som är grym på att springa fort ska sluta springa helt, Gud vill att vi ska använda talangerna för att göra saker i hans namn, inte för att vi själva ska tjäna på det - ser ni skillnaden?

Hur som helst; Du som skrev kommentaren, jag ber för dig också <3

Jag är väldigt rädd för några saker här i världen, en av dem är definitivt att misslyckas, men idag har jag åstakommit två misslyckanden. Ett poäng från MVG på matte provet, som jag i och för sig trodde att det gick sämre på så det var okej. Sen fick jag VG- på mitt svenska B-tal, vilket väl är okej egentligen, men det sabbade ALLA mina chanser att få MVG på kursen typ, vilket gjorde mig väldigt frustrerad, för jag vet att jag hade kunnat fixa ett MVG på det. Nu pratade jag i och för sig med min lärare innan och vi gjorde en deal på hur jag ska lösa det och det kommer gå fin-fint tror jag!

Hur som helst, för tillfället så funderar jag på det här med att misslyckas. Och jag har hört så många gånger att man ska våga misslyckas, jag förstår varför man borde lära sig att misslyckas - hur lär man sig saker annars egentligen? Men, helt ärligt nu, det är av att de bästa sätten att lära sig något på, att prova och att misslyckas. Personligen så önskar jag bara att jag kunde misslyckas med något av lite mindre vikt, en övningsuppgift eller något i den stilen.

Hur som helst - varför är det då viktigt att misslyckas? Dels så handlar det om precis det jag skrev om förut, att vi behöver misslyckas för att lära oss. Dessutom så uppmanar Bibeln till att vi ska misslyckas, eller visst, det står inte "Ni skola alltid misslyckas med det ni tar er för", men Bibeln handlar om misslyckade människor, rakt igenom. Titta på Mose var mördare och han stammade - inte så lyckat om man ska leda ett folk kanske. David var liten och klen - inte heller så lyckat om man ska styra ett land. Gideon hade dåligt självförtroende och hävdade att han var den minsta av de minsta - honom valde Gud till att besegra Midjaniterna med bara 300 män utrustade med basun och lerkruka. Ser ni mönstret? De människor som har misslyckats mest, de som inte klarar av någonting, dem väljer Gud ut, det är dem han låter flytta berg, det är de som väcker döda till liv och det är de som räddar sitt folk från undergång. Därför är det viktigt att misslyckas, jag tror att våra misstag och våra misslyckanden är Guds sätt att pröva oss inför vad han faktiskt tänker se till att vi lyckas med, bara vi vågar lita på honom och göra som han ber oss.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vill skriva något vettigt, något meningsfullt, något som får någon där ute att tänka lite extra. Gärna angående ett viktigt ämne, men jag kommer inte på något alls.

Jag tittade lite runt mig, men fantasin tar stopp idag faktiskt,  jag försökte ta saker jag har runt omkring mig och få dem att bli något meningsfullt, men jag förstår inte hur solpuder, kaninöron eller pennor eller biblioteksböcker skulle kunna bli intressant. Eller visst, om jag tar det ett steg längre så skulle det väl gå. Men det blir så konstlat.

Men nu när jag satt och skrev det föregående styckte så slog det mig att en sån där vattentatueringsgrej som jag tog på frizon -07 ligger här också, det är en logga och så står det Who would Jesus bomb? på den. Loggan tillhör diakonia som är en kristen biståndsorganisation. Men det är frågan jag hakar upp mig på "Who would Jesus bomb?" - en omformulering av What would Jesus do, en rätt bra sådan också, men jag menar - Jesus would't bomb anyone. Det är det som är grejen också - jag fattar ju vart de vill komma, jag förstår bara inte hur de resonerar. För jag kan inte förstå hur någon som har mage att kalla sig kristen kan påstå att det är rätt att döda andra människor, men jag kan inte heller förstå varför människor som inte kallar sig kristna eller som inte har någon form av relation till kristendomen skulle bry sig om vad Jesus hade gjort. Vaför skulle de bry sig liksom? Jesus har ju ändå ingen roll i deras liv.


Det här blev jätteflummigt, det har ingen vettig poäng etc. Jag kanske borde skapa en ny kategori för sånt här, reflektioner borde den heta tror jag. Där kan jag reflektera över allt sånt här. Fast å andra sidan så föredrar jag att lägga det i Wero berättar om sin tro - för lite tro är det väl allt?

Min pastor, David, sa till mig för ett par veckor sen när jag hade dopsamtal tillsammans med honom och två av mina kompisar som också ska döpas att alla ber någon gång i livet, även om man springer runt och är tuff och självständig så har man någon gång bett till Gud för någonting. Jag kommer inte ihåg sammanhanget han sa det i, men han sa det i alla fall, hur som helst så tror jag också att alla ber någon gång, för att man är rädd eller för att man vill ha något kanske, men man ber någon gång i alla fall, och Gud hör bön och svarar på alla böner, så det borde ju innebära att i princip alla människor någon gång har fått bönesvar.

Är inte det rätt skumt egentligen att man ber om något, man får det eller får en vettig anledning till varför man inte får det och ändå så ignorerar man den som svarade på bönen? Är det inte skumt att man beter sig som om någon stod bredvid en, man pratar med den, men när den svarar så skiter man i att lyssna. Jag skulle vilja påstå att det är oartigt och rätt korkat av en, för vi pratar om att man skulle kunna få världens bästa, coolaste vän men istället för att ta den chansen så är man för stolt för att svälja lite av sin stolthet och man står istället kvar där och tänker "nej, Gud finns inte, för det har jag bestämt!" - visst låter det korkat?

Jag tänkte bara reflektera över det och kanske, om jag har tur så kan någon som beter sig så förklara för mig hur man resonerar, för jag fattar inte men jag vill gärna försöka förstå...

Dessutom så tänkte jag informera alla där ute som någon gång har övervägt att be, eller som har bett och som "kanske" fick svar från Gud om att jag ber för er, allihop, jag ber för att ni ska våga be, att ni ska våga tro och att ni ska våga släppa taget, för egentligen, vad finns det att förlora?

Det här är ett svar på Jennys kommentar på förra inlägget.

Det var inte meningen att få det att låta som att Gud bestämmer hur vi ska bli, vi har en fri vilja och vi har också valmöjligheter, som han ger till oss, hela tiden. Vi får dagligen valet att följa hans väg eller att ta den andra vägen. Det är hela tiden hans vilja att vi ska ta hans väg, men det är inte alltid vi gör det, när vi inte gör det så blir det till att sucka lite och planera om för att vi ska kunna välja hans väg imorgon. För det finns alltid en andra chans, vi lever i en värld full av möjligheter där det är väldigt lätt att välja "fel" väg och oftast väldigt svårt att välja rätt väg, tyvärr. Och självklart så kan vem som helst göra snedsteg, även om Gud aldrig vill att någon ska göra det så gör vi ju det.

Men samtidigt så får vi alltid en möjlighet att välja rätt väg, och det är väl ändå det som är huvudsaken? Eller? Jag hatar att fördömma folk och jag tror att alla kan förändras, vi behöver bara få se vad Gud kan göra för oss för att våga vända oss till honom.