nätter.
Nu sitter jag här igen. Och undrar vad som egentligen hände. Var det fel av mig? Att faktiskt lyssna på dig, göra som du sa. Var det fel att jag ringde dig inatt? Jag vet att du låg och sov, att jag väckte dig. Jag hatar mig själv för det. Jag gör verkligen det. Men jag kunde inte sova, jag kunde inte tänka. Det var så mycket som hände. Det är så mycket som händer. Hela tiden. Och jag orkade inte längre, jag gjorde verkligen inte det. Förlåt. Förlåt. Förlåt, om jag har sårat dig. Förlåt, det var verkligen inte meningen. Du sa att jag kunde ringa, du sa att du skulle ha tid att prata, jag litade på dig, jag trodde dig.
Jag vill försöka förklara hur mycket jag vill att du kommer hit, att du är här och håller om mig. Att jag fick berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Att jag fick berätta för dig att jag inte vill vara utan dig. Att du tillslut skulle förstå vad jag egentligen försöker säga till dig. GAH, jag vet inte hur jag ska säga det här. Kom hit. Det här börjar kännas som en dålig amerikansk B-film, det kommer sluta med att jag springer efter dig i en mörk gränd i ösregn för att ta tag i din axel, vända dig om och säga att jag älskar dig för att sen kyssa dig medan det regnar massor på oss. Jag vet, jag har en romantiserad bild av kärlek, förlåt för det. Men jag vill nästan att det ska bli så, jag vill höra dig säga att du älskar mig. Men det finns många saker som jag vill. Aja, jag älskar dig. Det är det som är huvudsaken.
anteckningar.
Det spelar ingen roll vad vi gör, oavsett hur mycket vi försöker. Det finns alltid hinder som frestar oss bort från Gud. Man kna tänka det som ett vägskäl. Vi kan antingen välja att gå på Guds väg, eller gå åt det andra hållet. Jag tror att alla någon gång har försökt gå båda vägarna, sammtidigt. Men till slut så går det inte längre, vi måste välja. Det handlar inte om hur "bra" tro man har. Det handlar inte om hur "svag" din tro är heller. Det handlar om att satan inte har gett upp kampen om makten över människorna. Det är inte mycket i den här världen jag säger att jag vet, det är ganska få saker som jag vet faktiskt, men en sak vet jag. Vi kan vinna det här kriget. Och nu pratar inte jag om ett fysisikt krig, det här är ett krig i oss själva mot våran vilja. Vi måste välja vilken väg vi ska ta. Jag pratade med våran pastor om det här. Han sa ungefär "Jag brukar inse att jag är påväg åt fel håll typ en gång i månaden." Men han sa en sak till. Det enda som behövs för att komma tillbaka på "rätt" väg är en kort bön. "Jesus, jag ber dig att du ska förlåta mig för att jag valt fel väg i mitt liv, låt mig vandra din väg istället." det är allt som krävs. Det står i Joh 3:16 att Gud älskade världen så mycket att han offrade sin son för oss. Jesus dog för våran skull, då måste ju Gud förlåta våra snedsteg också, annars hade Jesus död varit helt onödig. Jesus dog på korset för våra synder. Bara vi ber Gud om förlåtelse så kommer vi få det. Vår Gud är den gode guden, den enda guden. Han är kärlek.
Jag vet, det är jätterörigt. Ni har inte sett dramat heller. Men det spelar ingen roll, om det säger någon någonting så grattis. Bra för er, jag ville mest få ut det.
Glöm inte att Jesus älskar dig. <3
feber.
Febern tog mina ord. Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hoppas att någon förstår och även om du aldrig kommer se det här, så hoppas jag att du fattar. Jag saknar dig, ta hand om dig. Gör inget dumt.
skola igen.
Sitter och har TMS (igen) jag förstår inte varför vi gör det här, jag önskar att vi slapp. TRÅÅÅÅÅÅK >.<
Tänk om morfar dör. Tänk om han faktiskt gör det. Tänk om det bara tar slut. Jag är rädd, jag är livrädd. Det är inte bara vem som helst vi pratar om, det är min morfar, jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Men det spelar ingen roll, för det går inte att prata med honom, han är inte kontaktbar. Det är värdelöst, jag kan inte ens prata med honom. Tänk om det är sista gången jag ser honom, och jag kan inte ens säga hej då? Tänk om det tar slut nu. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag vill inte att alla bara ska försvinna. Jag vill inte vara ensam kvar.
Döda mig medan det fortfarande går?
skola.
Anders "var är en transistor? vet ni det?"
man ba "eh, ja? vi hade fysik i grundskolan?"
fattar inte hur det här ska kunna utveckla min förståelse för tekniken >.<
ilska agression och frustration
kärlek på världen i övrigt
PS. Timmy har dålig humor xD
sär skrivning.
Jag vill inte vara med längre.
-
Jag vill kliva av.
friluftsdag.
Det var friluftsdag idag. Det var väl skoj, om man bortser från allt som inte var skoj. *wero gör en lista*
- Jag som är dum nog till att gå av på fel busshållsplats och typ vara jätte elak mot milja.
- Regn, regn och åter regn. Jag hatar att vara genomblöt.
- Det är höst = det är kallt. Jag frös.
- Folk som vill att man engagerar sig och spelar fotboll och brännboll eller amerikansk fotboll eller springer osv.
- Kall äcklig mat när det enda man egentligen vill ha är en STOR kopp kaffe.
Det suger med friluftsdagar, dom får mig att längta efter typ lektioner och läxor och sånt. Jag hatar friluftsdagar. och just nu hatar jag min kamera för att den inte kan ljuga så att jag kan se åtmindstone lite snygg ut >.<
huvudvärk av för många tankar.
Det är inga dåliga tankar, det är det verkligen inte, det är bara många tankar, tankar på vad jag tror att Gud försökte säga till mig igår. Undrar om det bara var en slump, eller om det var meningen att det skulle bli sagt på det sättet, lite coolt var det i alla fall. Det är glada tankar, på att allt skulle bli bra, att alla skulle må bra och leva lyckliga i alla sina dagar. Det är den inverkan klyshiga filmer i kombination med miljas predikan har uppenbarligen den effekten på mig. Sammtidigt som jag har alla dom här glada tankarna så har jag en jagad känsla, en känsla av att jag inte får säga att jag mår bra, en känsla av att jag helt enkelt är så egoistisk att jag bara skiter i att andra mår dåligt.
Gode Gud, ta bort alla mina dåliga tankar, ta bort skuldkänslorna.
<3
asså.
krupp.
Det är verkligen som att få krupp. Okej, jag ska inte ljuga och låtsas som att jag kommer ihåg hur det var att vara tre månader gammal och inte kunna andas, men jag tror att det kändes såhär. Jag har så mycket i mig som jag bara måste få ut. Så mycket tankar och känslor. Fattar du hur jobbigt det är att försöka förklara för dig hur jag känner när du redan har sagt att jag ska glömma allt som har med killar att göra, vad vill du egentligen? Att jag ska bli lesbisk? Jag förstår inte. jag förstår verkligen inte. En vacker dag kanske jag förstår, men det kommer ta lång tid och när jag förstår har du redan sprungit och gift dig med någon tjej som bara vill ha dig för att du är snygg, för det är du. Så in i helvet. Men det har inte riktigt med saken att göra, saken är den att jag hade tyckt precis lika fruktansvärt mycket om dig i alla fall, även om du hade varit ett träsktroll eller en ko eller vad som helst. Det är inte din kropp jag är kär i, det är dig. Visst, det är kanske lite som alla säger, du kan få vem som helst att bli kär. Men jag vill tro att det är annorlunda, och även om jag vet att jag kommer se tillbaka på det här om ett år och säga "Guuuuud vad fånig jag var" jag vet ju det. jag vet att jag kommer gråta för att du inte vill ha mig också. Men mest kommer jag gråta för att jag inte kan säga till dig att det faktiskt är dig jag är kär i.
asså.
bild
lägger inte upp den här för att vara ego utan mest för att folk ska få se mitt hår >.<
det tar tid att glömma.
vissa nätter.
Har ni någon gång varit med om att ni har varit på ett bröllop och alla känner alla utom du som känner typ en person. Helt plötsligt sitter du där och vet inte vart du ska ta vägen, du vet inte vad du gör där och inte varför någon ens ville ha med dig. Det enda du hör är människor som skrattar åt dåliga, interna skämt. Du vill bara bort. Sånt var bröllopet igår, jag ville bara bort. Jag hade så mycket ångest att jag verkligen inte ville vara där.
Sen sätter du dig på tåget hem efter att ha varit på bio och ditt sällskap har träffat ca 20 personer till som hon känner, medan alla du känner har gått och lagt sig eller sitter någon helt annan stans (andra änden av stan typ) På tåget hem ringer i alla fall din mobil, det är den person du vill prata minst med i hela universum. Du svarar och ber personen dra åt helvete och lägger på. Sällskapet frågar vem det var och du säger att det var en av dina vänner som du har bråkat med. Ångesten inom dig är total, du vill inte vara såhär, du kan knappt hålla ihop dig. Du kommer hem och loggar in på msn, ingen vill prata med dig. Och de som vill det verkar inte orka lyssna på dig. Du vet inte vart du ska ta vägen. Du pratar med vännen som du tidigare "bråkat" med och vännen säger att det enda du behöver är en kram. Det är nu du inte längre orkar, tårarna bara rinner och du vet inte vad du ska säga. Vännen säger att han ska sova, men att du kan ringa i morgon. Du blir ensam igen. Tankarna jagar dig, det kanske är bäst om du bara försvinner. Du vet inte vad du ska göra. Det är då du och en annan vän börjar prata om absolut ingenting. Du får något annat att tänka på. Han får dig att skratta. Sen kommer den tredje vännen, du försöker så gott det går att bli av med dina problem, han får höra det mesta. Du får inga svar, inte det du vill höra i alla fall. När du sen nästan ber honom säga det du vill att han ska säga så säger han det. Jag älskar dig. Det är nu du börjar gråta igen, du blir glad, riktigt glad. Du gråter och gråter, ångesten du haft inom dig släpper. Du blir lugn.
Det är ni som gör att jag överlever nätterna, förstår ni det? Det är ni som får mig att klara allt jag inte tror att jag kan klara. Det är ni som gör om lastbilar till kramar. Det är ni som bankar vett i mig när det har försvunnit från mina tankar. Det är därför jag älskar er, hoppas ni förstår det.
Till dig som känner dig utelämnad - jag vet inte varför, men det har blivit så att vissa människor får ta mina problem och min skit, det är inte snällt mot dem och jag har bett dem säga nej och sluta lyssna, men det verkar inte funka är jag rädd. Jag älskar dig också, så som man ska älska sina vänner. Men du är inte den jag ringer klockan tre på natten.
Kärlek på världen denna regniga dag <3
