Jag ska måla hela världen till dig Mamma.
Ibland gör folk mig så fruktansvärt förvirrad. Man frågar dem något. Typ "vad gick ni igenom i skolan idag?" Och folk börjar babbla på om sina egna jävla personliga problem om svåra mattetal och raster och Gud vet vad. Men frågan är fortfarande obesvarad. Och nej, det handlar inte om skolan, inte egentligen. Det handlar om massa andra saker. Massa saker som att jag är dum nog till att tro att jag faktiskt fick fråga, att jag hade någon form av rätt till det. Att jag trodde att vi var kompisar, men inte fan var vi det. Säga upp kontakten med folk är inte riktigt min grej. Min grej är mer att ligga i sägen och gråta tills allt är över. Men jag är så rastlös just nu att jag inte kan göra det heller. Det här suger. Massor. Jag menar. Vi var bra kompisar. Jag kommer ihåg hela idén om dig och mig på en rund IKEA säng uppe i himlen, bland stjärnorna. Men tydligen så spelade inte det någon roll. Och nu vet jag inte vem jag ska ta upp det med. Jag har lust att ställa någon mot väggen och fråga varför du beter dig såhär. Men vem ställer man mot väggen? Jag kommer ihåg vad Jonatan sa i somras. "Sånt där får du nog ta med dina tjejkompisar, killar är inte så djupa" Och sure, det är bara en kille med riktigt bra självförtroende som säger något sånt. Men i alla fall. Det räknar bort alla mina killkompisar. Och vem har jag kvar då? Typ ingen. Dig, men du har ju uppenbarligen glömt allt om flygande IKEA sängar och hästar så jag ger upp. Jag ställer mig på knä, i ren förtvivlan tittar jag upp mot himlen. Var det meningen att det skulle bli såhär? Tankarna för mig tillbaka till lerpölen på Sundsvik för två år sen. Det kanske är det det här handlar om. Att jag ska bli övergiven så att jag kan inse att jag inte är ensam i alla fall. Det var ju trots allt det jag gjorde i den där lerpölen. Det här sätter ju lite perspektiv på saker. Det ger "God is in the rain" en helt annan innebörd. Det förändrar allt jag tror på. Men framför allt så borde det förvandla mig. Okej, sånt händer inte över en natt, nej, men det ska hända. Det ska det. Jag har sagt det way too many times, jag vet, men i alla fall. Jag behöver förändras och det kanske är dags nu. Det är nog på tiden. Nu, äntligen, ska jag göra något med mitt liv.
Tack Jesus för att du visar oss öppningar även när det är riktigt jävla mörkt. Tack för att du öppnar ett fönster när dörren visar sig vara låst. Tack för att du inte gjorde världen i svart och vitt utan för att du gjorde världen med små färgklickar, färgklickar som jag skulle vilja kalla vänner, familj, släkt, alla de där andra sakerna man älskar att göra osv. Jesus jag vet att jag inte är perfekt, jag är långt ifrån att ens vara i närheten av någon perfektion. Men det finns människor som ser mig som om jag vore perfekt i alla fall. Välsigna dem. Välsigna dem som älskar någon eller något. Hjälp dem som inte just för ögonblicket inser att det finns kärlek i världen. De som bara ser jorden som ett enda svart hål som suger in all glädje. Hjälp de som tror att alla människor här på jorden är Dementorer som bara lever på att suga ut den allra sista glädjen, det allra sista hoppet ur människor. För det är ju trots allt det vi människor lever på, sin glädje och sitt hopp. Du har fått mig att hoppas Gud, hoppas på en bättre värld, på en ljusare värld med flera färger. En värld som inte längre är dassigt grå, en värld som är grön och röd och blå. En värld i färg. Jesus visa mig min plats och min värld och hjälp mig få världen att bli en färgglad plats igen. Precis som den var när du gick omkring här Jesus. Jag vet att det finns fler människor som vill förändra världen Gud, jag måste bara hitta dem. Men hur hittar man dem när de är utblandade med allt annat folk som inte bryr sig varken om färg eller liv? Varför har vi människor blivit så ensamma och rädda? Varför vågar vi inte säga att vi vill leva? Varför lever vi i fruktan för dig? Varför litar vi inte på dig? Varför älskar vi inte dig och oss själva, varför älskar vi inte våra grannar och våra fiender? Vad gjorde att det blev såhär? Jesus hjälp mig att räta ut frågetecknen, hjälp mig att få lite ordning på mina frågor. Det här blev rörigt jag vet, förlåt mig. Förlåt oss alla för våra röriga hjärnor. De kanske i själva verket är för komplexa för oss, så förvirrande att vi inte själva förstår. Gud hjälp mig hålla tyst.
Amen.
Sjukig.
Undrar om han får ha kvar jobbet.. Jag hoppas verkligen det. Allt kommer bli så konstigt annars. Jag vill inte det. Men samtidigt förstår jag inte varför han inte skulle få det. Jag kanske är dum eller nått, men ja. Vad vet jag? I alla fall, jag vet inte varför jag tog upp det där. Jag ville bara fylla ut inlägget lite eftersom jag känner att jag skriver typ tre rader numera. Tre rader med vad jag gjorde i skolan. Vart tog de långa inläggen med vettiga poänger vägen? Vart tog inläggen med mina kärleksförklaringar vägen? Okej, kärleksförklaringarna känns det som att de är lite överflödiga här, det känns som att de mer hör hemma någon annanstans. Hur intresserade kan ni egentligen vara av att jag älskar Mikko mer än både ord och bilder (ni vet, en bild säger mer än tusen ord.. )? Hur intresserade kan ni egentligen vara av det faktum att vi har varit ihop i fyra månader om typ en vecka? Inte ett dugg. Eller lite kanske, men inte mycket. Jag vill skriva vettiga saker. Men nu svamlar jag bara.
Förlåt mig för att jag är blott en egoistisk människa som inte tänker på något annat än sig själv. Förlåt för att jag inte gör allt som står i min makt för att jag ska följa dig Jesus. Förlåt för att jag inte är lika bra som jag borde vara. Jesus förlåt oss människor för våra synder. Låt oss komma inför dig fria från synd. Jesus, du ser våra problem. Du ser vad vi tänker. Tack för det. Tack för att du älskar oss så innerligt. Tack för att du aldrig skulle drömma om att svika oss. Men ibland känns det som att du gör det i alla fall. Som att du lämnat oss precis när vi har hamnat på kanten av en klippa och håller på att ramla ner. Som att du överger oss när vi behöver dig som mest. Jag vet att det inte är så. Men ibland behöver du synas lite tydligare. Gud, jag ber dig. Välsigna oss och led oss på din väg. Du har stakat ut en väg för var och en av oss och jag ber dig att du ska visa oss den vägen. Även om det kanske bara är en smal liten stig genom en djungel i Sydamerika. Är det meningen så är det. Ge mig din mening för mitt liv. Jag står inför ett val snart. Jag vet att många andra står inför andra stora val i sina liv. Jesus visa dem vad de ska välja, visa mig vad jag ska välja. Gör, precis som du alltid gör, det som är bäst för oss. Det kanske trots allt är bäst för mig om jag inte får träffa Mikko mer än varannan helg. Det kanske finns en andledning. Det kanske är bra att jag har ångest över inriktningsvalet inför 2:an. Det kanske är meningen att jag inte ska få mitt liv att funka. Gud, jag ber dig. Ge mig av din frid och låt mig förstå vad du vill att jag ska göra. Hjälp alla andra att förstå vad de ska göra. Gör oss beroende av dig och varandra. Amen.
måndag igen.
Olle: Var det där din kille?
Jag: Jo...
Timmy (tittar upp ur matteboken): HAN VAR JU SÖT JU! värsta skägget!!!!!
Jag: Jo...?
Pantzar: Värsta manligt ju. Jag sparar också.
Timmy (klappar Pantzar på hakan): Det lär ju ta ett tag....
Det var roligt xD Aja, jag saknar min Mikko. Men vi ses snart igen. Massa snart. Nästa helg? Mhm, yay för det. <3
Okej, inte jätte djupt inlägg. Jag är trött, har ont i halsen, hosta, snuva, ont i huvudet och det känns som om jag kommer svimma när som helst. Men det har det gjort i flera dagar nu. Orkar inte riktigt bry mig. Det finns liksom ingen energi till det, trodde det skulle bli bättre av att jag åt och det blev det, i tio minuter. Cut i armen typ. Snart kommer Mikko hem. Då ska jag ringa honom, och prata med honom. Sen ska jag sova. Sov en stund på eftermiddagen. Typ en och en halv timme. Jag vill bli frisk. Nu.
Nu ska jag glo på crossing jordan tills mikko kommer..
Städmani.
Jag fick sluta tidigare idag. Hade inget att göra på resursen så vi fick dra. Jag och Milja alltså, så jag var hemma som vanligt <3. Mikko kommer imorgon. Det gör mig massa glad. Jag kan krama min pojkvän imorgon. Jag kan pussa honom och se honom i ögonen och säga att jag älskar honom. Men det där är något som bara folk som inte träffar sin pojk/flick-vän på flera veckor kan känna. Det är inte samma sak om man träffas varje dag. Halleluja för att han jobbar dag denna veckan och kväll nästa. Det innebär att han inte åker hem förrens på måndag morgon. Yay, en natt till men älskling. <3.
För övrigt så fick jag MVG i TMS (Teknik, Människa, Samhälle för er som har missat detta). Naturkunskapen var rolig idag, men det var lite segt. Jag vill ha genomgångar, lära mig saker på riktigt. Diskutera kemiska föreningar och labba med farliga syror, dissekera maskar och koppla lite lampor. Jag vill liksom göra något på riktigt. Men jaja, vi har prov om två veckor. Yay. Ett riktigt prov att plugga till. Jag har faktiskt saknat det *stud*.
Nu ska jag sluta svamla och städa klart innan jag går och lägger mig.
Natti.<3
Människor.
Varför blev det såhär? Varför gled vi isär? Varför pratar vi aldrig längre?
Är det bara jag som saknar det? Om inte, why don't you ever call me? Jag saknar er. Ni vet nog vilka ni är.
Okej, det är inte alls lika hemskt som det låter. Jag blir bara så avundsjuk ibland. Jag vill också ha vänner, vänner som vill träffa mig, vänner som saknar mig. Jag vill ha en vän. En riktig vän. Någon som skulle kasta sig i mina armar och säga att den älskar mig, någon som skulle sakna mig. Alltid. Men den personen finns inte.
Förlåt. Jag bara saknar det.
Tisdag idag.
Nej, jag har inget att skriva om, jag bara vill skriva. För övrigt så går sponsorinsamlandet dåligt, åt helvete typ. Eller, vad vet jag, vi har inte fått in mer än 25 000 än och det är liksom 10% av alla pengar. Det suger.
Men men. Antar att jag får sluta skriva nu, eller ja, jag måste väl inte. Men orden kommer inte ut i alla fall. Inte idag heller. I hate myself and I want to die. Typ.
Bloggar.
För övrigt så handlar det där med kapellet på Sundsvik om en nattspårning en gång för typ två och ett halvt år sedan..
Herre bevara oss, ta hand om oss, hjälp oss. Vi behöver dig.
Lördag.
Det är lördag idag. Mer är det inte med det. Klockan 15.35 visar tv 4 döda poeters sällskap. Filmen som någon en gång i tiden kallade "filmen som gjorde ett försök att vara sofistikerad". Jag skiter i hur sofistikerad den är, jag skiter i om den egentligen inte är sofistikerad, jag skiter i om den är sofistikerad också. Jag tycker om den. Jag tycker om den för att den när jag har sett den alltid fått mig att inse något.
När vi ändå pratar film så kan jag ju påepka att vi såg en bra film i kyrkan igår. The Ultimate Gift hette den. Den var massa bra. Men jag blir så knäkt. Jag ska inte avslöja hela sanningen men en del handlade i alla fall om att ha en dröm. Jag vill också ha en dröm, jag vill också låta mig själv drömma. Men gör jag det? Nej, det gör jag inte. Folk brukar fråga vad jag vill göra med mitt liv, men jag har aldrig någon aning om vad jag vill göra. Alla andra har drömmar. Folk vill bli läkare och arkitekter, folk vill joina militären eller bli vetrinärer. Men vad vill jag göra? Jag har fått för mig att jag vill bli lärare, men nej..
- Jag passar inte som lärare - jag är sämst på att förklara
- Jag är inte bra nog för att bli lärare
- Lärare ska kunna inspirera, jag kan bara såga folk.
- Jag skulle inte vara rättvis och då skulle folk inte tycka om mig.
Om ni känner mig så vet ni att jag tycker väldigt mycket om mina gamla lärare, typ Britt, Johan, Anna och Annica, jag vill bli som de. De har aldrig varit orättvisa, inte mot mig i alla fall. Men det kanske inte alla håller med mig om. Aja, alla andra brukar ha en dröm som de har haft hela livet. På riktigt liksom. Men jag har aldrig haft en sån dröm. Eller jo, jag vill köra en F1 bil någon gång i mitt liv, men det är inte samma sak. Det är inte något jag vill göra resten av mitt liv. Jag vill hjälpa människor, jag vill bli kristen på riktigt. På riktigt riktigt. Så mycket på riktigt att jag har sållt allt jag äger och gett det till de fattiga. Så mycket att jag har lyckats med något i världen. Så att någon kommer komma ihåg mig.
Jesus, döda min egoism, gör mig till ditt verktyg. Använd mig. Idag och imorgon. Idag och föralltid. Visa mig de gåvor du har gett mig, visa mig vad du har planerat för mitt liv. Plantera ett frö i mitt sinne som kan växa till en dröm i mina tankar. Gud tack för att du älskar oss människor, även om vi är själviska och onda. Jesus förlåt mig mina synder, förlåt alla andras människors synder. Hjälp mig försöka låta bli att synda. Hjälp mig bli en bättre människa. Jag kan inte formulera mig längre, förlåt. Förlåt, förlåt, FÖRLÅT.
Amen
Ånger - Ångest.
Jag hatar mig själv ibland. Jag gör verkligen det. På riktigt. Jag är ett sånt jävla svin och det spelar ingen roll att du har förlåtit mig. Eller visst, det är klart att det spelar roll. Det är klart att jag är glad för det. Men jag hatar mig själv för det, jag ville ju inte såra dig direkt. Jag ville inte få dig att må dåligt. Förlåt. Ångern ger mig ångest. Jag vill verkligen inte att du ska vara ledsen, att du ska vara arg. Det enda jag egentligen vill är att du ska hålla om mig när jag ska sova, att du ska krama mig och att jag ska får höra dig viska att du älskar mig. Jag vill bara ligga och titta på dig när du sover, hålla din hand. Pussa din panna. Men det går inte. Kidnappa mig och ta mig bort härifrån, jag vill bara glömma det. Glömma det på riktigt. Allt. Allt som händer, allt som folk gör, allt jag borde göra. Önskar att jag helt enkelt slapp göra det här.
Jag ångrar mig, verkligen.
Jag klarar inte det här. Jag gör verkligen inte det. Jag behöver dig. Som fan. Nu. Här och Nu. Önskar att du kom inspringande och bara kramade mig. Att någon kramade mig. Det är ingen som gör det längre, ingen alls. Jag har inte kramat någon sen jag träffade dig sist. Det suger. Krama mig.
Jag kunde sova inatt. Bara så att du vet. Låg och kramade mig själv, låtsades att mina armar var dina, att det var du som höll om mig, att du viskade i mitt öra att du älskade mig. Att du pussade på mig. Att du var där, på riktigt.
Jag vet, du bryr dig. Jag bryr mig också. Jag bryr mig mer om dig än jag bryr mig om mig själv. Men ibland blir allt så fel, jag blir så trött på mig själv. Orden kommer ut så fel, jag ångrade mig sekunden efter att jag skrev det. Men jag var arg, jag var jätte arg. Du svarade inte, du ville lämna mig (okej, du kanske inte ville det, men i min hjärna ville du det), allt annat var hemskt (du vet vad, jag tänker inte dra upp det här). Jag hade bara önskat att du hade varit där, då hade det aldrig hänt.
Älskar dig, du vackraste människa. Du underbara människa som jag älskar mer än jag älskar livet.
Finns där för alltid.
Håltimma.
Det är cafébuss på fredag, egentligen orkar jag inte, jag behöver verkligen sova. Men jaja, GAH. Nu pratar de om att två killar har varit inne på en toalett tillsammans med en tjej, då vet vi liksom ^^ ALLA är intresserade. Asså, undrar om de ens är medvetna om att vi (jag och milja) sitter här. Nu vet jag varför han inte var på julavslutningen i alla fall...
Cityakuten.
Sitter och tittar på Cityakuten. Såg ett av de gamla avsnitten nu på eftermiddagen. Och ett nytt nu. Asså, vad det har hänt mycket egentligen. Abby har gått från att bråka med Kovac till att bli alkoholist liksom. Men det är inte det jag tänkte skriva om. Det är en tjej där, hon är patient och har enligt henne själv en halv miljard symptom på olika sjukdommar. Typ huvudvärk (10 på en skala mellan 1-10), andnöd (fast den kom först efter att de inte ville göra en cat-scan (Datortomografi)), och lite andra liknande saker. Hon ville inte att de ringde hennes pappa och hon bodde i en videobutik. Det intressanta är att jag för typ ett år sedan hade velat vara som henne. Hon hade varit det coolaste jag hade kunnat tänka mig. Bara det faktum att jag har tyckt att folk som henne är coola är liksom.. skrämmande. Det gör mig lite smått rädd att total nochalens faktiskt har varit ett mål att sträva efter i min värld. Jag är glad för att jag har prioriterat om. Att mitt liv inte handlar om att vara elak mot människor, utan att jag faktiskt vill fokusera på att älska människor, fokusera på att sprida det budskap jag faktiskt vill leva efter.
För övrigt skulle jag vilja fråga mina läsare en sak.. och hoppas att ni kan vara villiga att svara.
Hur lever en kristen?
Jag vet hur jag lever, men lever jag rätt? Vad skiljer sättet jag lever på från alla andra?
Älska.
Tänkte på det härromdagen, när jag frågade Mikko om han trodde att en av mina kompisar (säger inte vem) älskar mig, eftersom jag älskar honom/henne (dock utan att jag har sagt det till honom/henne). Han trodde det. Men jag är inte så säker. Visst, jag förstår att man kanske inte säger till sina vänner som man träffar varje dag att man älskar dem varje dag. Det är inte det första jag säger när jag träffar folk i skolan direkt. Men liksom, ibland kanske man faktiskt vill höra det, bara för att. Det är liksom halva poängen med kärlek, eller inte egnetligen. Men även om det inte är det så kanske man faktiskt kan må bra av att höra det. Liksom bara det faktum att många av de spetälska i Indien idag inte vid vuxen ålder vet hur man på hindi säger ordet tack är illa nog, detta bara för att de aldrig i hela sitt liv har fått höra ordet tack. GAH. Jag trodde en gång att jag förstod mig på kärlek. Men sen tog den gången slut. Nu vet jag att jag inte förstår kärlek. Jag kommer aldrig förstå. Aldrig, aldrig, aldrig. Det är liksom omöjligt.
Jag vill kunna älska villkorslöst, älska utan att ens behöva bli älskad. Älska som kvinnan i Irak som bad domstolen straffa mannen som mördade hennes man och barn med att han skulle få vara en helg i månaden hemma hos henne så att hon kunde lära honom vad kärlek är. Jag vill sälja allt jag har för att åka någonstans och ta hand om människor. Jag vill göra skillnad. Jag vill älska. Hjälp mig älska.
Helgen.
Det var en hyfsat bra helg. Jag var hos Mikko. Vi tittade på en (ursäkta Mikko) kass film på fredags kvällen. Den hette The Princess Bride. Typ gammal B-film. Det var roligt. Det var en snubbe som dog och det var massa skoj och vissa av kommentarerna var ganska klockrena men ändå. Jag sov en liten stund, försökte att inte somna en ganska lång stund och så vidare. Sen låg vi och pratade en stund, sen somnade vi. Lördagen sov vi till typ 11, sen gick vi upp och åt frukost och tittade på film (Gladiator). Eftersom jag inte hade sett slutet typ xD Sen duschade jag, sen Mikko, sen pratade vi en stund och sen lagade vi mat. Sen typ vet jag inte vad vi gjorde, men vi somnade i alla fall i hans säng, efter att jag hade bett han hålla tyst för att jag inte kan prata och be samtidigt. Sen vaknade vi vid 23 av att Otto busringde ^^ MOGET!!! Gah vad trött jag blev på "blatte-Rasmus" som ville gifta bort sin dotter med en annan dotter ^^ Aja, i alla fall, otto ringde och vi pratade lite. Jag och Otto asså, inte jag och Rasmus. Sen lade vi på och jag och Mikko kunde inte somna om. Så vi gick och drack Cola (mhm, sa ju att jag skulle dricka Cola i helgen) Och satt och pratade i typ en timme. Jösses, jag skulle kunna prata med dig i 3 år utan att bli uttråkad. Sen gick vi och lade oss och gjorde massa saker tills klockan var 4.38 typ när jag insåg att vi kanske borde sova. Så vi sov, till typ 11.30. Sen gick vi upp och åt frukost och duschade och sånt ^^ Kommer inte ihåg. Vi åt i alla fall och kollade lite bandy på TV. Sen åkte vi till tåget.
Jag gillar inte tåget hem. Jag fick typ massa ångest. Jag grät typ hela vägen hem. Det var massa hemskt. Och andledningen till det tänker jag inte lägga ut här, de som behöver veta det ska få veta det. Jag tror dock att jag skrämde livet ur en liten unge (typ 10 år kanske han var) som satt bredvid mig på tåget Katrineholm-Skövde. Jag satt och grät, pillade på mitt kors och lyssnade på lovsång på högsta volym. Med jämna mellanrum kollade jag på mobilen också och funderade på om jag vågade ringa Mikko. Förstår att han såg livrädd ut när jag frågade om han kunde flytta på sig så att jag kunde komma ut.
Men om man bortser från tågresan så var det verkligen inget fel på min helg. Jag hade massa trevligt och massa mysigt, trots pojkvänner som kittlas och bråkar ^^ (Jag älskar dig i alla fall <3).
Kärlek på helger som den här <3
Datorns historia.
Förlåt mig Fader för jag har syndat. Jag skulle inte ha ätit pizza förut. Men det är slut med det på måndag. Jag lovar. Ingen Cola, inget godis, ingen pizza eller likannde. Och massa cykel för Wero. Mhm, så det så. Mest för att jag vill visa för mig själv att jag kan. Men det var ju den andra delen också, det här räcker inte. Gah. Den Andra Delen. Skulle kunna skriva en hel roman om den, men ja, det är ingen som ska veta något om den, inte någon som läser min blogg i alla fall. Eller kanske, men inte ALLA som läser min blogg. Okej folk, jag gör det inte för er, utan för mig. För att jag är trött på mig själv och mitt självömkande. Och alla andras självömkande.
Jag vet att jag är fet, det kan ingen förneka. Jag har det svart på vitt. Det är bara att ställa mig på en våg. Eller att titta på mig, det är ganska uppenbart. Men alla andras självömkande där de säger att de är feta och att de borde banta, det är ett tecken på att Sverige suger. Eller att media suger, media över i alla fall hela västvärlden. Jag menar, media har fått oss att tro att vi ska ha typ 3 cm i midja och väga typ ett gram. Ni som faktiskt är smala, ni som säger att ni är tjocka och att ni borde banta. Asså, jag tror inte att ni förstår vad ni säger. Hur mycket det faktiskt sårar folk, det brukade såra mig. Det sårar mig fortfarande ibland. Det har Mikko fått erfara om inte annat. Ibland blir jag irriterad på folk som inte tänker på vad de egentligen säger förrens efteråt och då är det oftast försent. Vet inte vart jag vill komma med det här. Ingenstans troligtvis. Nu svamlar jag bara så jag slutar nu för idag. Over and Out.
Ordspyor.
Bye for now
/ en RÖKFRI Wero (som om jag inte alltid har varit det. ville bara påpeka det...)
Distansförhållanden .
Jag vet inte vad jag svamlar om egentligen. Att jag hatar distansförhållanden. Det gör jag verkligen, just nu i alla fall, jag menar, jag är så fruktansvärt ensam just nu. Känner mig typ ensammast i världen och vill inget hellre än att du skulle vara här bredvid mig (ja Mikko, ingen annan...). Men på ett sätt är jag glad för att vi inte bor så nära varandra, eftersom det gör de där dagarna så värdefulla. Och hellre att jag får träffa dig 6 dagar i månaden än ingen. Hellre att jag kan prata med dig i telefon än att jag inte kan prata med dig alls. Men just nu hatar jag distansförhållanden. Hatar, verkligen hatar HATAR HATAR.
Cut i armen.
Lektion.
Just nu sitter jag och msn:ar och skriver blogg. kollade bilddagboken lite också. Och så lyssnar jag på Taube. Hur kan man inte tycka om Taube? Hur kan man inte gilla något så bra? Nej, Taube och Rufus Wainwright i mitt hjärta.. Jag har verkligen inget vettigt att skriva. Jag kanske borde skriva något om samhällsproblem. Men varför liksom? Varför när det ändå inte är någon som läser det här på riktigt, jo Mikko och Milja. Cred till er för att ni gör det. Men alla andra som läer är liksom fjortisar som bara vill ha fler läsare till sin blogg. Lycka till med det liksom. Jag är inte intresserad av era liv. Bara så att ni vet.
Trött.
drack ett glas saft. det var gott. blåbär-rabarber saft. hemmagjord. MASSA socker. Men lite onyttig får man vara. Men bara lite. xD För jag har verkligen bara varit lite onyttig idag. *not* Men imorgon ska jag vara MASSA nyttig. Hade det inte varit för att det är föräldramöte imorgon hade jag följt med Marielle och pappa ut och gått. Nu tar jag nog det på onsdag istället, jag kan behöva vara ledig imorgon. Eller ja, egentligen förtjänar jag nog inte det. Liksom "Hej jag har inte tränat på typ 16½ år men nu har jag tränat en gång så nu får jag vara ledig en dag". Fast så ska man inte heller tänka. Blä.
Föräldramöte imorgon i alla fall. Föräldramöte inför Tokyo med GPS. Det blir säkert bra.
Okej.
Angående inlägget igår så kände jag mig dissad för att Mikko hade spelat ps3 typ hela dagen. Jag som svor till mig själv att jag inte skulle bli som dem. "JAG HAR SKICKAT 5 SMS OCH BARA FÅTT 3 TILLBAKA!!!!!!" Men det verkar som att jag inte är så mycket bättre än dem, eller också så är jag bara ensam. Vilket också är sant halvt typ... Jag känner mig typ ensammast i världen. Kasst. Liksom jag är inte ett dugg ensam. Inte alls. Men en kram hade inte skadat. Fick 600 kronor av morfar förut. Ska visserligen gå till ett nytt fritidskort till mig men i alla fall. Blir pengar över också. Och dom ska gå till en ny mobil och tågbiljetter. Yey, jag spenderar i alla fall pengar på vettiga saker. Grejt liksom. Jag vill klippa mig och färga håret. Har inga pengar till det nu dock. Blir till att leta frisyrbilder senare. Men om någon har ett förslag nu så är jag öppen för sånna. Jag är hungrig. Bara så att ni vet. Jag sjunger. På L'amour A Francais. Den texten har ingen logik i sig över huvud taget, tro mig, jag har översatt hela texten till svenska och de franska delarna till engelska och så och det går bara inte ihop.
Je, tu le manque, sans toi I can't
Et sous la pluie, I feel sorry
Champs-Élysées, alone, la nuit
Le Moulin Rouge, I feel guilty
Liksom.
Jag, du saknas, utan dig kan jag inte
Och under regnet, jag är ledsen
Champs-Élysées, ensam, natten
Le Moulin Rouge, jag känner mig skyldig
Skumt. Jag är trött. Jag kunde inte sova inatt. Vet inte varför dock. Skumt. Men jag lyckades ställa frågan till Mikko igår i alla fall (som att ni visste att jag tänkte fråga honom något) det var roligt. Massa roligt. <3 Fråga inte vad det var jag frågade heller, för jag tror inte jag kan berätta det xD
Haha älska mig. Eller inte. Jag är trött. Jag är flummig. Ingen pratar med mig. Blä.
Untitled.
Förlåt för att jag hoppades.
Skrik.
Okej, jag vet inte huruvida det här kommer bli ett inlägg skrivet i frustration eller desperation. Jag vet inte heller huruvida du som läsare faktiskt kommer märka någon skillnad. Det spelar inte heller någon egentlig roll, det enda jag är intresserad av är att skriva av mig. Vet dock inte vart jag ska börja. Mamma och Ola bråkar. Det handlar om pengar igen. Det är alltid pengar. Jag har dragit upp musiken på högsta volym och jag hör dem fortfarande. Ola sa något om att jag kanske borde bo mer hos pappa eftersom jag kostar massa pengar hela tiden. Men spelar det någon roll för honom? Det är ju inte hans pengar jag gör av med. Visst, jag gillar inte min mamma ibland, men jag vet fortfarande att hon gör så gott hon kan för att ge mig det jag vill ha. Men tydligen så får hon inte det. Jag kanske borde bo mer hos pappa, eller, de kanske också bråkar om mig, och tycker att jag borde vara mer här. Men jag är lika mycket hos båda. Det är inte mitt fel att de skaffade barn, eller? Jag vill inte. Jag vill inte höra deras skrikande. På något sätt tar det mig tillbaka till när jag var liten, typ fem, innan mamma och pappa skillde sig. Då försökte jag gå emellan dem när de bråkade. Men det funkade aldrig, ibland råkade någon slå till mig och då brukade jag gömma mig i min säng och låtsas sova medan jag grät mig själv till sömns. så sett så var det ganska bra att de skillde sig, men ändå inte. Eller, jag vet inte. Det spelar inte någon roll egentligen. Jag är bara så rädd..
Jag har inte varit såhär rädd för något som har med familjen att göra på länge, inte sen förra sommaren faktiskt, och vad som hände då spelar ingen roll, det kommer ändå inte hända igen (hoppas jag). Men i alla fall. Jag vet inte. Egentligen kanske jag borde låsa in mig i mitt rum och aldrig gå ut igen, inte prata med någon igen. Hoppa av gymnasiet och börja jobba, så att jag kan ge pengarna till Ola så han slipper klaga. Jag vet inte. Jag vill bara få dem att hålla tyst.
Min nya design suger.
Once Upon A Time.
nyårslöften.
Det är faktiskt ingen som vet, inte ens Mikko. Jag orkar inte med folk som kommer titta snett på mig, folk som kommer skratta bakom ryggen på mig för att jag failar det. Och det vet jag att jag kommer göra. Det gör jag alltid, är det någon som någon gång faktiskt har hållt ett nyårslöfte? GAH. Det kommer störa mig att jag inte klarar det. Det kommer störa mig att jag inte kan klara en enda liten sak, när jag dessutom har ett helt jävla år på mig. Jag är kass. Jag vet ju det. Jag vet att jag är kass och att jag inte kan hålla det. Nej nu ska vi inte vara sånna...
Jag är visst bra, på massa saker. Jag har alltid varit duktig i skolan. Alltid. Ända sen i ettan när jag gjorde klart allt vi skulle göra och lite till, i trean kallade de mig för matematiskt underbarn och frågade om jag ville gå upp en klass. Ville jag det? Nej. Men det är okej. Jag har bra betyg och jag vet det. Men vad spelar det för roll när det enda resultatet av bra betyg är att folk ställer högre krav på en. Vilket är bra, eftersom jag vill nå upp till de där kraven, alltid, i allt.. Utom på saker där någon någon gång har sagt att jag är dålig. Jag fixar inte att folk, helt seriöst, säger att jag är dålig. Då lägger jag bara ned allt och skiter i det. Det är skillnad på att säga "Gud vad duktig du är som klarade det där, nu får du göra det här" och att säga "jaha, det dög inte att göra det där. gör det här då" det första inspirerar och det andra förstör för en. Men det fattar inte folk. DET stör mig.
Titta bara på min engelska, jag hade kunnat vara mycket bättre på engelska om mina lärare på mellanstadiet hade låtit mig göra något annat när jag var klar, men nu fick jag inte det. Och då lärde jag mig inget nytt, och då slutade jag anstränga mig. Visst, jag kämpade för mitt MVG i våras, i alla fall lite. Men sen kom Dima och sa att han hade problem med att förstå min engelska. *KRASH* Wero ligger på botten av engelska brunnen. Sånt gör mig rädd, kalla mig präktig (det är jag i alla fall så ni kan lika gärna påpeka det) eller kalla mig dum (det är jag också, så påpeka för all del det också) men det hjälper inte. Ge mig Anna, hon fick mig att känna mig duktig (för er som inte vet det så är Anna min gamla sv/en lärare från högstadiet) hon fick mig att tro på mig själv. Lärarna gör inte sånt längre. Lärarna verkar vara nöjda med att man får ett G. Men jag är inte nöjd med ett G. Inte alls.
Nej, det handlar inte om mina engelska betyg, det handlar om andra saker, personliga saker, men det spelar ingen roll. För principen är samma. Redan på dagis sa folk till mig att jag var dålig, hur ska jag kunna ändra på det nu?
inspirera mig.
