Hold the elevator.
Egentligen ville jag bara skriva lite, kommer nog ett värdare inlägg sen när mikko jobbar. Han jobbar kväll den här veckan, jag är måttligt road. Men men, han kommer hem vid tolv. TOLV! Vad ska jag göra mellan 14 och 00? Det är ju en halv evighet.. (10 timmar precis som förra veckan..)
Aja, jag insåg en sak när jag vaknade i morse och Mikko låg och tittade på mig. Jag var trött så jag vände på mig och höll på att somna om när det kom en arm bakifrån och höll om mig. Jag kommer sakna kärleken jag bara kan få av honom när jag åker hem. Det faktum att han troligtvis inte kommer på frizon alls gör inte saken bättre, det innebär nämligen att det blir buss hem för mig, och sen blir det ingen Mikko förrens lagom till min födelsedag. Från på söndag. Jag hatar distansförhållanden.
Nåväl. Jag och Mikko kan inte träffas på grund av följande:
Jag åker hem och jobbar i två veckor
Sen italien i en vecka lite drygt
sen hemma tre dagar (ska bland annat till sjukhuset)
sen unizon och frizon
sen skulle vi ha träffats, men jag kommer inte ha råd att åka dit om jag inte får skjuts..
sen börjar skolan
sen fyller jag år ^^
Yay. Mitt liv är så underbart. NOT!
färger i en vind.
Jesper började prata om färger på bilddagboken. Och helt plötsligt så kom jag att tänka på Färger i en vind, ni vet sången från Pocahontas
(den svenska är bättre, men ni fick båda..)
Och när jag var liten så trodde jag att de menade att det faktiskt fanns färger i en vind, och så kände jag mig jättedålig för att jag inte kunde se färgerna i en vind. Men nu är jag äldre (no shit?) och jag har insett att det inte finns färger i en vind, rent fysiskt, men däremot så finns det massor här i världen som vi inte ser, för att vi är dumma stadsbor som inte ser vad som finns. Okej, det här kommer bara bestå av Wero som klagar på att hon är John Smith istället för någon av indianerna (läs; Pocahontas). GAH. Jag vill inte behöva vara matrealistisk och dum i huvudet. GAH. Slå mig.
Gud. Jag ger dig en chans till. Enbart för att jag vet att du finns, jag vet att du borde bry dig om mig, du borde bry dig för att du har lovat det. Du har lovat att du ska älska alla människor. Och jag har bara gjort vad jag trodde var rätt. Var det fel så förlåt mig då. Jag menar. Det var inte meningen att göra fel, det kändes rätt, det var det enda jag egentligen kunde göra och jag litade på dig. Förlåt. Jag ska sluta att lägga mina problem i dina händer om det är det du vill. Men hjälp mig nu, jag orkar inte ha det såhär. Jag orkar verkligen inte. Jag älskar dig. Men älskar du mig? Eller har du faktiskt lämnat mig?
Amen.
Rastlöshet.
Nu ska jag gå och kolla på TV..
Lycka - as we know it.
Jag lovade er för hundra år sedan att jag skulle skriva om lycka. Så fine, här kommer det.
Jag frågade er vad som gör er lyckliga, och ja, jag fick två svar (resten av er var upptagna med att kommentera att jag började min misslyckade träning, så gårdagens inlägg om träning..).
Tomas (som var i USA när han skrev det..) skrev: "jag tror att det var dig jag pratade med nar jag upptackte det, men jag skriver det har iaf: jag blir lycklig av att finnas dar for mina vanner nar de behover mig. att hora nagon saga "tack, om du inte fragat hur jag matt/svarat i telefon/gett mig en kram/whatever den dar gangen vet jag inte vad jag tagit mig till" ar det basta jag vet. och det ar val ocska ratt egoistiskt nar man tanker efter - det far mig ju att kanna mig viktig, duktig och betydelsefull - men det gor mig lycklig.
sen blir jag lycklig, pa ett helt annat plan men minst lika viktigt, av bra filmer, tunga distade gitarriff, rappa spontana skamt, en bra teaterforestallning, sma barn, glass, ironi och apelsinjuice on the rocks."
och Erika skrev: "Jag har precis köpt en ny nagelstärkade med små, små krossade diamanter i som gjorde mina naglar hårda som sten. Det gör mig lycklig ;)"
Lycklig på två sätt!
Jag tror att man kan bli lycklig på två sätt, precis som Tomas beskrev, av antingen de där små kommentarerna som gör att man kan känna sig betydelsefull i alla fall en liten stund, men sen kan man också bli lycklig av de där matrealistiska sakerna, så som till exempel en ny nagelsträkare med små, små krossade daimanter i. Det är klart att det är viktigt båda två. Men jag tror att poängen är att vi måste kunna bli lyckliga av båda, men framförallt den första.
Wero drar upp Bibeln igen.
Jag vet inte vart det står och jag hitter det inte just nu, (så om någon vet det så kan ni väl slänga in en kommentar?) men jag vet att Jesus vid ett tillfälle säger att om vi har t ex en tröja, och träffar någon utan en tröja så ska vi ge våran tröja till denna någon. Och ja, jag tycker att det är en underbar tanke. Det faktum att det skulle ge alla matrealistisk lycka och dessutom kläder på kroppen, gör mig alldeles varm innombords. Men jag tror inte att det var så Jesus menade. Jag tror att han menade att vi, tillsammans som människor, kan skänka varandra lycka. Det finns en andledning till att jag inte är buddist, även om jag tycker att de har en helt underbar syn på många saker, men hallå.. Enligt en buddist så är livet på jorden ett enda lidande. Men jag tror att Jesus ville skänka oss lycka. Jag tror att han ville ge oss den icke-matrealistiska lyckan, alltså lyckan av de där små sakerna, den där kramen, det där mejlet, den där kommentaren osv.
Jag kan ha fel.
Visst jag kan ha fel, men jag tycker i alla fall att jag blir lyckligare av den icke-matrealistiska lyckan än den matrealistiska lyckan. Eller, den håller längre. Ta till exempel när vi vann i Japan. Visst, jag var lycklig, en stund. Men sen gick vi och åt och hade trevligt och helt plötsligt så kände jag inte det där lyckoruset längre. Sen att jag fortfarande får en puls på Gud-vet-vad och blir helt jätte glad så fort jag ser en video av det men tio sekunder senare inte känner någonting, bevisar väl också vad jag misstänker. Om någon istället säger något snällt så blir jag glad i flera dagar. När vi var i Japan och jag inte fick prata med Mikko i telefon så blev jag varje kväll påmind om hans röst som sa "jag älskar dig" och det där gjorde mig sjukt lycklig. Även om jag inte hade fått skriva det till honom på msn så hade jag fortfarande haft den där känslan och vetskapen om att han älskar mig. Och ja, det räcker för att göra en människa lycklig, det räcker i alla fall för att göra mig lycklig.
Rörigt och troligtvis inte alls vad ni ville läsa.
I know, det är rörigt, det är inte vad ni ville läsa, men I don't care. Jag fick ut vad jag ville, jag lärde mig något om mig själv. Som Anton (http://indiesponge.blogg.se/) så fint skrev härromdagen, "Men de är som en slags terapi för min del, det lär mig att bearbeta saker på ett sätt." Och det är precis så jag känner också. Tack Anton.
I alla fall
Jag vet att ni kanske inte blir lyckliga på alls samma sätt som jag, men vad spelar det för roll? Jag tror att det viktigaste är att vi blir lyckliga, på något sätt..
Nej, nu skiter jag i det här. Jag spyr ändå bara ur mig massa ord för att få det att låta bra, trots att det inte kommer göra det, hur mycket jag än försöker.. Nu blir det lunch och sen nån film. Sen laga mat, sen kommer Mikko :D
Somna utan att gråta.
Lyckades föör övrigt somna om efter att Mikko drog till jobbet. Kan i och för sig bero på att jag fick typ två pussar i morse, det var knappt tillräckligt för att väcka mig..
Aja, han kommer ju hem om 6 timmar. Tills dess blir det mer married with children, kanske lite mat (okej det måste bli mat, jag pallade inte frukost idag...) och för hoppningsvis så kan man prata med någon på msn om en stund..
Misslyckande.
Men nu vill jag träna(!). Men nu har jag inga träningskläder >.< Life just sucks sometimes. Aja, får dra igång med träningen när jag kommer hem...
Yay. Wish me luck.
When I realize.
It's like when I'm on the bus and I listen to music. I can sit there singing in my head. And suddenly I can feel that someone is looking at me, and in the next moment, everybody is looking at me. (At least that's the way it feels). And then I start thinking "maybe I did sing that song out loud." And I usually listen to worship songs when I'm on the bus (the bus rides is my time with God). And I can understand if people are looking at me if I'm sitting on the bus singing How great the Fathers love for us. I really can. If I saw someone do that I would probably see that person as a religious freak. Even if I'm just the same.
I hate myself.
I wanna talk to someone.
Gråt.
Egentligen är det nog ingen mening med att jag pratar med någon. För jag vet inte varför jag mår dåligt, jag vet inte varför jag grät igår. Jag vet ingenting. Jag vet bara en sak. Gud lyssnar inte på mig. Jag hatar det. En vacker dag så kommer avsaknaden av Gud att göra så att jag gör något jag inte borde göra. Något som kommer ändra på allt. Jag lovar. Jag tänkte att jag skulle försöka förklara min tidigare relation till Gud.
How I met God.
Okej. Jag tror att jag har dragit den här historien förut, min historia om lerpölen på Sundsvik. Men det är inte bara det. Eftersom jag blev kristen där i lerpölen när jag sa till Gud att "Du, om du nu finns, då ska du få det att sluta regna." sen kom det inte en droppe vatten. Men jag kom hem efter den där kvällen, efter lägret. Jag gick till skolan (ni vet, lägret var på sommaren, sen började skolan igen) och jag träffade Milja. Hon är normalt sett en väldigt trevlig och sympatisk människa. Men hon har en tendens att komma på saker, och sen testa dem (okej, jag är ganska säker på att hon inte testar allt hon kommer på...). Sure, oftast är det inget dåligt med det men nu var det det. Under våren innan så hade jag och hon börjat med Wicca (naturreligion, kolla upp det om du är intresserad). Det var väl roligt en stund, men det funkade inte så bra. Ett par veckor innan skolan slutade så bråkade jag och Milja och vi pratade knappt på hela sommaren (det är nog det enda egentliga bråket vi har haft). Men när vi kom tillbaka till skolan på hösten började vi umgås igen. Men Milja hade, okej rätta mig om jag har fel, kommit på något nytt att testa (det kanske är jätte fel att säga såhär.. så Milja: rätta mig om jag har fel.. men jag vet inte hur jag ska förklara det annars...)... Milja hade blivit satanist.
Alltså. Jag har blivit kristen och Milja har blivit satanist. För tillfället så är jag en ganska svag person som inte riktigt vet vad jag ska göra och inte vet hur det ska göras heller. Så vad gör jag? Jag lyssnar på Milja när hon säger att Gud är dum i huvudet ungefär och att kyrkan försöker hjärntvätta mig. Så, vad gör jag sen? Jo jag fortsätter hänga i kyrkan. Jag tror egentligen inte att någon bryr sig om det faktum att jag inte ber längre. Jag tror inte att någon märkte någon skillnad.
På våren sen lyckas jag få med Milja till kyrkan och det blir väl helt okej. Sen åkte hon iväg på ett konfrimationsläger och kommer hem efter helgen och säger i princip "Jag har blivit kristen" Vad säger man då? Jag hade gett upp hela min tro för att hon klagade på den. Och sen går hon och blir kristen.
Det går dagar, veckor, ja tillochmed ett par månader och sen lyckas hon faktiskt övertala mig till att jag ska bli kristen. Jag kommer inte riktigt ihåg hur, men jag vet att jag bad Gud om förlåtelse för att jag föll för den första frestningen som han satte mig för. Jag vet att jag skällde på mig själv för hur dum jag varit och att jag insåg hur mycket jag hade saknat Gud.
How did this affect me?
Egentligen så tror jag inte att jag hade skrivit det här om inte Milja hade blivit satanist och fått mig att ge upp. Jag tror att det är en av andledningarna till att jag, idag, är hyfsat stabil. (Alla tvivlar, och även om jag säger att Gud överger mig så gör han inte det. Och jag vet det.
God - My best friend.
Gud är verkligen den bästa vän jag någonsin kommer kunna få. Han stöttar mig när jag mår dåligt. Han bryr sig inte om att jag gråter, han bryr sig inte om att jag är ledsen. Han älskar mig i alla fall. Visst, han har fått mig att säga upp vissa kontakter, men det är för min egen skull. Jag vet det. Dessutom ger han mig en mening till saker som tidigare var helt meningslösa, han ger mig hopp och frid. Han ger mig liv. Nytt liv.
Vad det här skulle ge er.
Det här skulle inte ge er någonting. Eller jo, det är ganska bra om ni också tänker till lite. Men jag bloggar inte för att halva världen ska läsa vad jag skriver. Jag bloggar för att få ur mig mina tankar, och det har jag inte kunnat göra på evigheter. Därför gör det här mig lugn. Dessutom ville jag visa att Gud alltid finns där, och att han alltid svarar. Jag kan dra några exempel på vänner han har gett mig. (Eftersom det är de vänner som han har gett mig som jag värderar högst, inte av vännerna, men av vad han har gett mig.. GAH jag vet inte vad jag skriver..)
Mikko - När jag och Fredrik gjorde slut blev jag grymt ledsen (jag orkar inte dra det där nu..). Det här var nog första gången som jag på riktigt förtröstade i Gud. Men någon gång mitt i allt det där så sa jag till Gud att han skulle visa mig riktig kärlek om det verkligen fanns sådan. Ett halvår senare förstod jag vad äkta kärlek var. Jag älskar Mikko. Jag gör verkligen det. Och det där sitter djupare än något annat.
Tomas - I februari mådde jag inte jätte bra. Och jag hade liksom ingen jag kunde prata med. Jag behövde någon som kunde berätta för mig att Gud visst älskade mig och jag behövde någon som resonerade som jag (visst Mikko hade klarat av båda sakerna, men jag bara kunde inte prata med honom.. jag vet inte varför...). Så, kristen som jag är (det där var ett skämt.. ), gav jag Gud en chans, jag sa "Gud, ge mig en vän som jag kan lita på, som jag faktiskt vågar berätta allt för, någon som inte lämnar mig eller sviker mig." Och typ två dagar senare var Tomas där.
Slutsats.
Jag tror det här har gett mig mer än det kommer kunna ge någon annan. Eftersom jag har insett sjukt mycket saker. Och nu måste jag prata med någon om det. Gah. Ge mig någon att prata med. Tomas är och seglar, Mikko jobbar, Jesper tror jag jobbar, David sover (hans dator är inte på...) osv. GAH. Det stör mig.
Jesus. Jag vet att jag har varit en bit ifrån dig ett tag. Jag vet att du säkert har kännt dig grymt dissad av att jag är så egoistisk att jag skiter i dig så fort jag får en motgång. Jag vet att det inte är så jag ska göra. Men hey. Du var den enda som var där för mig. Du var den enda som stöttade mig i torsdags. Jag älskar dig. Jag älskar dig för att du finns där, för att du lever Jesus. I mig. Jag älskar dig. Jag gör verkligen det. Tack Gud. Tack. Och förlåt. Förlåt för allt dumt jag har gjort de senaste månaderna. För att jag har klagat och gråtit. För att jag har sagt saker jag inte har menat. Men jag har inte mått bra, du vet det. Men jag mår bättre nu, nu när jag ser allt klart igen. Tack för att du tog bort det som gjorde min syn grumlig. Tack för att du gör allt klart. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Amen.
Ensam hemma.
Aja, i alla fall.
När jag var på sjukhuset i förra veckan fick jag reda på att jag har ett lågt HB värde. Därav att jag i princip svimmar så fort jag ställer mig upp.
Så nu har jag satt mig själv på en diet med massa järn, eftersom jag bara spydde upp järntabletterna.
Så igår gjorde jag och Mikko potatisbullar med blodpudding. Blodpuddig = grymt mycket järn. Till det drack vi juice med extra järn och folsyra (som gör att kroppen tar upp järnet bättre). Nyttigt värre.
Dessutom har jag bytt ut skinkan jag brukar ha på mackan mot leverpastej. Och så juice till. Nyttigt nyttigt.
Jag känner mig jätte duktig. Det här borde ge mig massa vuxenpoäng..
I E-tuna.
Jag har fortfarande inte ord så att det räcker till. Jag har inte heller någon som helst aning om vad jag ska skriva. Jag har massor av saker som jag vill skriva, men då har jag antingen inte ord som räcker till eller också så är det saker som jag inte vill lägga ut på internet (jag skulle vilja påstå att jag vill ha lite privatliv)...
MEN GAH! Ja, jag önskar att jag kunde bara skriva av mig allt. För jag pallar inte just nu. Jag pallar inte att ljuga, att inte berätta och att inte kunna göra som jag vill. Lid med mig.
helt f-ing wordless.
Orden är slut. Jag har inget mer att tillägga.
Jag återkommer så fort jag har något vettigt att säga.
Inlägget om lycka är tillsvidare uppskjutet då jag själv inte känner mig särskillt lycklig. Förlåt att ni får vänta.
Take me away.
Just nu vill jag bara rymma iväg någonstans långt bort.
Amen.
Ge mig styrka.
Okej, eftersom inget annat egentligen verkar funka så lämnar jag allt i dina händer nu Gud.
"Gud i dina händer, vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro, Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel." - Gud i dina händer, psalm 769 (nya upplagan)
Jag hoppas verkligen att du håller. Jag orkar inte falla. Jag orkar inte ligga där på marken och hoppas att någon hjälper mig upp. För även om din nåd och din kärlek är oändlig så har inte människorna som förväntas hjälpa en upp en oändlig nåd och en oändlig kärlek. Tyvärr. Förlåt Gud. Förlåt för att vi har misslyckats med att älska dig som vi borde. Förlåt för att dina fötter inte går, för att dina händer inte helar, för att dina ord inte lär folk saker. Förlåt för att vi inte ens kan vara din kropp på ett bra sätt.
Men ibland behöver vi styrka, ibland behöver vi ro. Ibland behöver vi någon som kan lyssna och ge råd. Jag vet att du kan ge oss allt det där. Jag vet att du kan ge oss allt det där och lite till. Du har alltid lite till att ge. Alltid. För du är bäst. Jag älskar dig Gud. Men ibland så behöver jag hjälp av dig för att faktiskt veta att du älskar mig. Hur ska jag veta att du älskar mig om du inte säger det eller visar det? Hur ska jag veta att du älskar mig. Förklara för mig. Jag förstår inte. Förlåt.
Amen.
Ingen energi.
Jesus, jag har verkligen ingen energi över huvud taget att slösa på att be dig om saker som du ändå bara skiter i. Varför kan inte jag få som jag vill, bara en liten gång. Det spelar inte någon roll vad det handlar om, bara något litet. Så att jag i alla fall kan få se att du älskar mig. Jag vet faktiskt inte om du gör det just nu. Förlåt. Det är säkert en synd och hela faderullan. Men GAH. Jag blir så arg på dig. Jag skulle kunna skälla på dig i flera timmar Gud. På allvar. Jag orkar inte. Jag behöver dig. Jag har sagt det gång på gång, och för varje gång jag säger det så blir jag mer osäker på dig. Förlåt. Men jag behöver dig. Och jag hoppas att du kan gå med på att jag behöver dig. Och jag hoppas verkligen att du kan hjälpa mig nu Gud. Herre hjälp mig. Nu.
Jobb och ensamhet.
Okej. Idag har jag gjort ett antal konstateranden.
- Jag älskar Mikko mer än jag någonsin kommer förstå. Detta ledde till att jag insåg hur mycket jag behöver honom när han inte är här...(Något jag inser när han får jobb och därför inte kan komma hit...Men Grattis till jobbet honung)
- Mammor är alltid bra... ALLTID!
- Jag älskar min familjs dator. Liksom my little pony bilder blandat med händer som ber..
- osv.
Helt enkelt så har det varit en lärorik dag. Yay liksom.
kanske skriver några rader till sen...
Dagboken.
Mina ärrade armar. (Jag är bara tvungen att skriva av mig det här)
okej, mina armar är inte fullt så ärrade som det kan verka ibland. faktum är att jag aldrig har skurit särskillt djupt, jag kommer inte göra det heller. Men det kanske inte handlar om hur djupt man skär, hur långt man skär, hur många gånger man skär.
Det har slagit mig ganska många gånger att jag började skära mig för att alla andra gjorde det. Jag var 14 och mådde också dåligt. Precis som alla andra, och alla andra log ju (som att jag inte gjorde det..) och jag ville också le. Det var därför. Det var på grund av alla andras leenden som jag började skära mig. Den 20:e September 2005. Idag ångrar jag det. Då tyckte jag att jag var cool och att jag mådde så mycket bättre. Hata mig. Slå mig. Döda mig.
Det faktum att jag fortfarande kan sitta där, med kniven, skrämmer mig. Det faktum att jag liksom inte har någon spärr på samma sätt som jag en gång hade skrämmer mig. Jag hatar mig själv ibland. Jag gör verkligen det.
För tre år sedan. (Utdrag ur Weronicas dagbok för 2005)
"Vad är detta.
/Wero"
I totally love myself sometimes. <3
Lämna in datorn.
Har sparat ner allt från datorn som jag vill ha kvar i höst. Tänkte lägga USB-minnet som jag la det på i väskan så att jag inte råkar ta bort det under sommaren.
skolavslutning på fredag. Jag är lite små nervös. Men inte så farligt..
Skriver lite längre sen, om jag har något att säga..
Skor.
Milja sa att jag skulle blogga om en sko. Men det här inlägget kommer handla om skor.
Jag tror att skor visar vem man är. Inte så att man kan se att någon är en viss typ av människa för att den har en viss typ skor på sig, men jag tror att skor har grymt mycket att berätta för oss. Jag menar, skorna får följa med oss, vart vi än går. Det är inte som en tröja som man bara har på sig en gång varannan vecka. Skorna har man på sig varje dag. Det är något speciellt med skor.
Fråga inte vad jag håller på med. Jag hade bara inget vettigt att säga. Jo, jag mådde grymt illa i morse... xD
STFU.
Why liksom?
Jag önskar att jag inte höll folk vakna om nätterna..
förlåt
Veckoplanering.
Måndag
skola
stan men milja
binda Biblar
Tisdag
skola
Volvo 12:50-13:30
skriva manus
Onsdag
skola (lämna dator)
åka till pappa
träffa Petrus?
Torsdag
skola
fixa inför skolavslutning
träffa Petrus?
Fredag
skolavslutning
student?
Lördag
Grillfest med Olas jobb
Söndag
VILA
Dreams Comes True.
Jag tror, att drömmar alltid går att förverkliga. Jag har ett antal drömmar, vissa små och andra stora, jag drömmer till exempel om att bli känd för att jag har gjort något bra. Nu pratar jag inte om att rädda världen utan snarare om att kanske bara se till att någon faktiskt gör något. Att faktiskt själv göra något. JA! Jag sympatiserar med människorna som säljer allt de äger för att göra något vettigt. JA! Jag vill också vara som dem. JA! Jag önskar att jag var som dem. Men rädslan för att Gud ska överge mig mitt ute i öknen är för stor. Jag vet. As pathetic as it is så är det så, jag vågar inte för att jag tror att Gud ska lämna mig när jag gör vad han vill. Värre än så kan det nog inte bli egentligen...
Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Jag tänkte skriva om Guds plan och hela fadderullan, igen. Dels för att jag själv tänker alldeles för mycket på det just nu, och dels för att jag vet att det är många andra som gör det. Men jag tror att Gud har en plan. Och att det egentligen bara är för oss att be honom berätta för oss, och sedan lyssna. Sen om vi tycker om vad vi hör eller inte är skit samma. Vi har i alla fall hört det, och jag tror att den dagen vi hör vad vi verkligen ska göra, och inte längre hör fel för att Gud står och viskar en kilometer bort (på andra sidan 17 motorvägar etc), så kommer vi inte längre kunna förneka att vi måste göra whatever det nu är han vill att vi ska göra.
Jag har ingen aning om vad Gud vill göra med mitt liv. Jag är öppen för att testa vad han än ber mig göra minst en gång. Vill han att jag åker till afrika och leker med barn så fine (nu tror jag iofs inte att han vill det..) då får jag gör det, inte mer med det.
Men ibland så tror jag att den plan som Gud har för en visar sig som en dröm. Typ att någon när den är liten drömmer om att bli polis för att Gud vill att denna någon ska bli polis. Och ja, om det är så, så kommer det att slå in. För att det är Guds vilja. (Jag har sagt det förut och säger det igen, Gud är coooooool)
Berätta för mig. Säg mig vad jag ska göra. Just nu känns det som att allt är uppochner, jag hinner inte, jag vill inte och jag har absolut ingen lust att göra som det verkar bli just nu. Så Gud, om du vill ha det såhär, då får du ge mig en väldigt bra ursäkt till varför. För jag tänker inte åka på ett ultraljud den 30:e Juni, jag tänker inte missa en vecka med Mikko, jag missar redan konfa lägret. Varför vill du ha det såhär? Jag ville ju.. Visst, "God works in mysterious ways" men jag menar, att ta bort allt roligt? Är det verkligen bra? I do not like you right now. Gud. Jag blir så arg på dig.
Men visst, jag ger dig en chans till (som alltid), visa mig din väg. Visa vad du vill med mitt liv. Jag ger mig. Du för göra vad du vill. Bara visa vad du vill och få mig att förstå varför.
Förlåt för att jag är dum och arg på dig. Men jag vill inte springa runt och göra skumma saker utan andledning. Jag vill ha en andledning och jag vill förstå vad du gör och varför. Förlåt.
Amen
Grejt.
Aja, kommer bli mer bloggande i veckan (om jag hinner). Har massa idéer.. men ingen tid..
Väntan.
Men det kommer bli värre. Så ja.
JAG VILL BARA FÅ ETT SLUT PÅ DET HÄR!!!
*DAMP*
I E-tuna.
Okej. Jag hinner inte (läs; jag pallar inte) blogga så mycket nu. Att ta med datorn ut i solen är inte min grej.. alltså händer det inte så mycket i bloggen just nu. Inlägget om lycka kommer i nästa vecka. Men först måste ni svara.. Vad gör er lyckliga?
För övrigt så kan jag informera er om att min mage gör ont (som vanligt) och att jag är trött...
Mikko sitter och leker med sitt objektiv.. (PORR)
Gud, jag vet inte vad jag ska säga. Jag gör verkligen inte det. Förlåt. Orden har tagit slut igen. Ge mig ord. Ge mig vilja, ge mig styrka. Det känns som att jag drar ner alla andra i stället för att dra upp mig själv. Jag vill inte det. Jag gör inte det.. Förlåt
Amen.
Naturkunskapen ska göras.
Jag måste göra bajs skit naturkunskapen. Men jag kan inte koncentrera mig. Jag är grymt nervös och hoppas verkligen att det är okej. Gah. Lugna ner mig någon?
För övrigt hittade jag mig själv på knä inne på toaletten förut, jag bad. Men det hjälper ju inte. Jag känner mig grymt övergiven just nu. Eli, Eli, lema sabachtani? (vilket betyder; Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)
Gud. Det här är inte roligt. Jag hoppas att du fattar det snart. Jag vet att jag slängde iväg nån halvskum bön i förra veckan. Men det här är fortfarande inte roligt...Jag blir arg. Något så fruktansvärt arg. Jag kommer seriöst inte orka det här. Jag kommer bryta ihop totalt och allt kommer gå åt helvete. Förstår du inte det? Jag är inte mogen för det här. Herre hjälp mig. Herre hjälp mig nu! Jag klarar mig inte utan dig. Förstå mig. Hör min bön. Gud jag ber dig. Nu när tårarna bränner bakom mina ögon, Gud, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Jag kan inte säga mer. Hjälp mig. Förstå min ångest. Förstå min rädsla. Jag vet att du förstår. Jag vet att du hör mig. Men jag förstår inte dina svar. Ge mig ett tydligt svar. Gärna ett svar som innebär att jag slipper det här. Jag är inte mogen för det. Min tro klarar inte det här Gud. Jag kommer tro att du lämnat mig, jag kommer tro att du inte älskar mig, jag kommer tro att du aldrig har älskat mig. Jag vill inte det. Jag älskar dig. Men jag älskar inte det du gör just nu. Förlåt.
Förlåt alla fel jag har gjort idag. Alla fel jag kommer göra imorgon. Alla fel jag gjorde igår. Jesus förlåt mig. Låt mig få börja om. Ge mig det nya livet. Låt mig börja om. Jag har sagt så länge att jag vill börja om, glömma allt gammalt, ge mig den möjligheten nu efter det här. Så vi kan stryka ett streck över allt som varit, bara glömma det. Jag ber dig. Låt oss glömma. Låt oss bli förlåtna.
Amen.
Läste.
http://izredam.blogg.se/2008/january/bloggar.html#comment
Liksom, inser ni vad jag sa? Jag tror inte det? Jag berättade för er att vi alla kommer dömmas av Gud, och att Jesus kommer rädda oss, och att vi kommer få blåbärssoppa (nu fattar 90% av alla läsare ingenting). Poängen var att: Jag tror att jag har rätt. Gud kommer dömma oss alla. Vi vet inte vem han dömmer till vad, men vi vet att han inte vill dömma någon till helvetet. Därför vill jag tro att han accepterar minsta lilla antydan till en ursäkt som en ursäkt. För Gud är kärlek. Låter inte det bra? Jag tror på en gud av nåd och kärlek. Så det så. Och om någon vill protestera så feel free. För det är vad jag tror på.
Tack Gud för att du visar mig alla bra saker jag har tänkt. Tack för alla fina tankar du skänker mig. Jag uppskattar dem. Ge mig frid Jesus. I ditt namn. Ge mig frid. Låt mig slippa det här. Jag vet att du kommer acceptera min bön om förlåtelse Gud, men det handlar inte om det. Jag har gjort allt i min makt för att få dig att ställa allt till rätta. Men du gör mig bara mer orolig, mer rädd. Vad vill du göra med mig egentligen? Driva mig till vansinne? Du dödar mig just nu, vet du det?
Amen.
English again.
I wrote yesterday that God was cool and that I loved him. And that's an interesting thing, 'cause now I don't feel the same at all. I would just like to hit him in the head with something really hard, like a chair or something. I hate the pain. I hate that he teases me and takes the pain away for a short while, and then lets it come back. Stronger than before... Did I really say I wanted to play this game?
Lord. I stand before you and all I see is darkness. Where is the light that used to surround you? Where is the light that used to be in my eyes? Where is my hope? Do you really think this is funny? I've never actually asked someone for help, not a person that I don't know at all, but I did now. Why? Because I need an answer, NOW. Why do you leave me here all by my self? Why don't you answer my prayers? Why do you make me feel like an abandoned puppy?
Jesus? Didn't you die on the cross for my sins? Or was it everybody else's sins you died for? I don't understand anymore.
Amen.
...
Jag antar att det är att kräva för mycket. Önskar att jag vågade ringa någon. Men vad ska jag
Bajs.
Gud. Jag vet att framförhållning inte är min grej. Alls. Jag vet att jag borde fokusera mer och inte vänta till sista sekunden, men that's the way I am. Förlåt. Förlåt för allt. Men jag låg liksom på knä och grät igår. Jag grät och bad dig om förlåtelse. Men det verkar inte räcka. Gud. Vad gör jag för fel? Vad vill du som inte jag vill? Jag kan inte. Förlåt, jag kan inte. Jag är inte redo. Jag är verkligen inte redo. Jag kan göra vad som helst. Vad är det du vill att jag ska lämna? Vad är det du vill att jag ska göra? Vad gör jag fel? Jesus. Det känns inte som att det där med oändlig nåd gäller mig. Jag vet att jag har gjort fel, jag vet att jag har gjort misstag, men Gud, jag är verkligen ledsen, och det kommer inte hända igen. Jag har lärt mig något. På riktigt. Gud jag har verkligen det. Förlåt mina misstag, ställ allt till rätta.
Amen.
Jag tror på det här.
För övrigt så kan jag berätta för er att Gud är grymt cool. Jag menar. Jag har nog aldrig varit så osäker på någonting. Men sen helt plötsligt så var allt så självklart. Jag har nog aldrig varit med om något så kraftfullt förut. Det var grymt. Jag grät. (Jag gråter alltid, hallå?!?) Petrus grät (!).
Gud. Om det var du som sa allt jag tror att du sa i går kväll. Visa det. För jag kan inte vara säker förrens du faktiskt har visat det. Jag älskar dig Gud. Jag vill tro att det var du. Jag vill tro att du är lika cool som jag vill tro att du är. Men Gud, jag vill vara säker. Jag menar, det har verkat så bra så många andra gånger. Gud jag ber dig. Och Gud, om jag har gjort fel, vilket jag vet att jag har, så förlåt mina fel Jesus. Förlåt mig herre. Jag kan lägga mig ner på knä igen om du vill. Men jag tror inte att det är det du vill. Vad vill du? Att jag ska gråta mer? Att jag ska berätta det för någon? Varför? Jag förstår inte.
Gud, jag älskar dig. Men visa mig rätt väg. Jag ber dig.
Amen
