Tommy och Wero

Mikko är i skolan. Jag gissar på att hans bror har åkt nu... Jag är ensam. Funderar på att byta om (läs byta tröja och sätta på mig strumpor) och sätta mig och sticka tills Mikko kommer hem. Vi måste handla sen. Okej, vi måste inte handla, men Antti åt upp äggen som jag skulle göra kladdkaka på, ni förstår ju vad det innebär. Dessutom hade jag tänkt mig köttfärsbiffar till middag idag. Men jag vill göra med mjukost i (jag kan dra upp receptet en annan gång om ni så önskar, hojta till i så fall ^^) och vi har ingen mjukost heller. Så nada mjukost och nada ägg ger ingen middag (okej, inte den middag jag tänkt mig) och ingen kladdkaka (for real). Vad gör man åt det? Jo, man åker och hadlar!

Antti kom precis in igen, aja, han springer ut och in och jag har ingen aning om varför. Han har inte med sig något ut, och han har inte med sig något in, han går ut, är ute i kanske fem minuter, kommer in, är inne i 10 och går ut i fem minuter till. Me not get him.

Nej, förlåt för ett ovärt inlägg, försöker mest hålla bloggen vid liv.. Det händer inte så mycket just nu, och det som händer känns inte värt att skriva om. Jag ska gå och sticka istället.
Hare bra.

Varför varnade mig ingen? Jag har tänkt berätta för henne ett tag, att jag inte orkar vara där längre. Men ingen pratade om konsekvenserna. Att jag skulle behöva dra upp 12 år som jag har levt utan att prata om sanningen, utan att tänka på vem som egentligen gjorde fel. Jag berättade att jag har tröttnat på vad hon gör, att jag har tröttnat på hennes telefonsamtal, på hennes tjat om att det var pappas fel, på deras skitsnack. Jag hoppades att det här skulle få det att ta slut. Men det gjorde det inte. Det fick henne att bli arg på mig, väldigt arg. Konstigt? Nej inte egentligen. Jag visste att hon skulle bli sårad, men det var inte det faktum att jag ville flytta som sårade henne, utan att ingen ville ha henne. Som vanligt så handlade det om henne. Hon var till och med tvungen att ta på sig jackan och visa att det verkligen handlade om henne. Det är alltid samma sak. Och när det var hon som skulle dra så skulle han visa hur duktig han var genom att hindra henne och hota med att kasta ut mig, vilket gjorde henne mer frustrerad, det var ju inte dit hon ville ha det. Jag slängde ner mina grejer i en väska och gick mot dörren. Aja, hon lovade att det skulle förändras, att allt ska bli så mycket bättre, att vi ska prata och allt det där. Men jag vill inte prata om det, jag vill inte höra henne säga att jag gjorde fel. Jag vet att jag gjorde fel, det ger mig inget att höra det. Varför fattar hon inte det?

Man kan ju fundera på varför jag egentligen skriver det här här. Kanske för att jag vill ventilera lite, för att jag hoppas att någon kommer berätta för mig att jag gjorde rätt. Kanske för att någon berättar för mig vad jag egentligen gjorde fel. Jag vet inte. Jag hoppas egentligen bara på något. Eller på att få ventilera lite.

Skit samma. Är det bara mina föräldrar som hävdar att den andre gjorde fel och att de själva älskar mig mer än den andre? Gosh. 12 år. Det är en alldeles för lång tid. Jag saknar att vara barn och inte behöva bry sig.

Det var en snubbe på cafébussen i fredags som fick mig att tänka till lite. Han undrade vilka mina tre mest kritiska punkter var. Och fulla människor som höjer rösten mot en måste man försöka svara också. Så sagt och gjort. Mina tre mest kritiska punkter, alltså de tre saker i min tro som jag  är mest kritisk mot, är nog följande:

1. Finns Gud?
2. Hör Gud mina böner?
3. Bryr sig Gud verkligen? 

Oftast kommer jag fram till följande:

1. Ja, Gud finns! Men det leder mig istället till punkt nummer två.
2. Oftast kommer jag här fram till att om Gud nu finns, vilket jag redan har konstaterat att han har, så hör han också mina böner. Men då kommer jag istället till fråga tre.
3. Om han nu har hört mina böner, så bör han också bry sig om mig, jag menar, någon som älskar mig villkorslöst, någon som vad jag än gör håller mig i sin hand och säger "jag älskar dig" bryr sig verkligen, och om man verkligen bryr sig om någon så gör man det som är bäst för personen i fråga.

Tilläggas bör att jag oftast när jag tänker på det här har insett att Gud och jag inte är överrens och att jag måste ge Gud rätt. Jag är en stolt människa som inte ofta vill ge med mig, speciellt inte när det handlar om mig själv (och det brukar bara vara de bönesvaren jag själv får till mig, att Gud säger nej till någon annan brukar inte jag höra).

Nej, jag hade inte någon poäng idag heller. Pwn på mig liksom.

Du vet, någon gång så kommer man till en punkt där man liksom inser att det viktigaste här i livet inte är att vara cool, snygg och allmänt blond. Det finns viktigare saker att göra här i världen. Skolan till exempel. Jag vet inte hur många lärare som har sagt till mig (och resten av klassen) genom åren att "man lär sig inte för proven, man lär sig för livet" och någonstans i 8-första 9:an (typ samtidigt som Johan skrev i mitt utvecklingsdokument att jag inte förlorade i status bara för att jag slutade prata på lektionen) att det kanske faktiskt var sant. Och med den visdomen har jag gått vidare och nu börjar jag inse att jag lite här och var har nytta av vad jag har lärt mig.

Men nu på bussen idag så insåg jag att när man var liten tänkte man inte så, när man var liten var i och för sig inte skolan så seriös heller och man behövde inte direkt koncentrera sig.. MEN i alla fall. När jag var liten så tyckte jag, och tjejerna i min klass, att killar var väldigt viktigt. Alla ville ha en pojkvän. De flesta var kära i en ny kille varje vecka, men sån var inte jag. Jag var kär i samma kille hela mellanstadiet. Viktor. Jag brukade fråga chans på honom. Genom lappar (jag vågade ju inte fråga face-to-face det fattar ju vem som helst. Duh ^^) Ibland svarade han ja, ibland svarade han nej, ibland svarade han kanske... (kommer ni ihåg att man hade en kanske ruta på sina lappar.. jag fattar inte varför.. jag och Milja funderar på det ibland..)

I alla fall. Det viktiga var att man hade en kille. En snygg kille. Definitionen på snygg vet jag inte vad den var riktigt. Men det var i alla fall de coola pojkarna, gärna de som var något år äldre. Men jag kunde inte bli ihop dem. För de var mina kompisar... (Ja, jag lekte mer med killarna än med tjejerna när jag var i den åldern. De lekte mycket roligare.) Så jag var inte cool (eftersom man var tvungen att ha en cool pojkvän för att vara cool, och jag hade ingen cool pojkvän eftersom de coola killarna var mina kompisar)

Då brukade jag må lite halvdåligt över att jag inte var cool. Nu gör det mig inte ett skit. För jag anser faktiskt att jag har lyckats hyfsat bra med mitt liv. Jag har bra betyg (mycket mer än så kan jag inte ha just nu) jag har en pojkvän som älskar mig och i mina ögon finns det inte så mycket mer jag behöver. Eller som jag kan behöva. Visst, jag hade inte haft något emot ett pendelkort till Eskilstuna, men ja.. nu har jag inte det. Så jag får klara mig ändå, och det går. Jag hade gärna känt mig lite mer uppskattad i vissa situationer, men saker och ting blir vad man gör dem till, så det spelar inte så stor roll.. I slutändan så löser det sig i alla fall.


Fick jag fram något? Nej, jag trodde väl inte det heller..