Tommy och Wero

Kom hem från Alpha-kursen för en stund sen, det var rätt trevligt, men för tillfället så vet jag inte om jag faktiskt kommer att fortsätta - det känns inte som att det som ska diskuteras på Alphan faktiskt är något som jag är intresserad av att diskutera, frågor som varför ska man be och hur? känns inte som något jag faktiskt intresserar mig för, men samtidigt så skulle det vara trevligt att vara i kyrkan lite extra..

Irritation var det - jag stör mig på saker ibland, det gör väl alla, för tillfället stör jag mig på väldigt konstiga saker, så som att min m-tangent på mitt tangentbord är väldigt trög, vilket gör att i princip varje m jag ska skriva måste skrivas om flera gånger, irritationen blir total. Jag irriterar mig också på saker i skolan och hemma som jag inte tänker ta upp här, men som ändå är för stora för att jag ska kunna strunta i att nämna dem. Men jag antar att det handlar om att saker förändras på sätt som jag inte riktigt är beredd att låta dem förändras på....

På fredag ordnar jag filmnatt i Elimkyrkan i Skövde, alla är välkomna, gammal som ung, kristen som satanist etc. etc.

Vi drar igång runt 19-tiden i Elimkyrkan och sen kör vi tills vi tröttnar. Ni tar själva med er vad ni vill tugga på under natten (vi kommer att åka och hämta pizza för den som vill ha, till själkostnadspris :D) och den som vill får ta med film som vi kan titta på (jag och Mikko står för en del filmer..). Jag rekomenderar också att man tar med täcke/filt och kudde om man ska stanna hela natten, kyrkan är rätt kall på nätterna :/

Ni kan ringa mig med frågor, eller kommentera här, eller säger ni till i facebook eventet: http://www.facebook.com/home.php?ref=logo#/event.php?eid=140557942226

Gud, bra film, vänner, pizza och trevligheter hela natten lång :D

Det är 250 dagar kvar till studenten idag vilket innebär krogen för de allra flesta - klarar jag mig ändå? Ja det gör jag verkligen. Krogen en söndagskväll känns inte direkt lockande. Jag sitter och slösurfar lite, konstaterade att jag helt utan att tänka på det började leta efter julklapp/födelsedagspresent till Mikko. I found it och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna finansiera det hela, men på ett eller annat sätt så ska det gå, så det så!

Jag är rätt glad idag, jag fick träffa Milja förut, jag har saknat henne så det var trevligt :) Dessutom tog jag en välbehövd vilodag idag, helt utan plugg, det var också trevligt. Jag får ta igen det jag inte gjorde idag senare i veckan, men det är definitivt värt det. Så det så!

Nu ska jag surfa Mikko jul och födelsedagspresent lite mer <3

Jag bokstavligen talat älskar anonyma kommentarer. Nu idag så hade jag fått en där det stod att jag var patetisk. Som att jag inte visste det? För det första är jag Svensk - patetisk kommer liksom med som en bonus då. Men jag är faktiskt stolt över det, jag älskar mitt liv, jag älskar mig själv och jag älskar människorna jag umgås med, så varför skulle jag inte vara nöjd och varför skulle jag behöva bry mig om vad någon som inte ens vågar skriva ett "namn" på sin kommentar?

Men svenskar är ju aldrig nöjda med sina liv, det är ju så, man ska alltid sträva efter mer, mer och sedan ytterligare lite till. Jag har aldrig fattat varför - jag strävar inte efter att ha allt, att kunna skryta om alla saker jag har etc. Jag förstår inte grejen med att ha en massa saker som man inte förstår ens lite av hur de ska användas, jag förstår inte heller varför man skulle vilja slösa en massa pengar på att bli "lycklig" när det enda som egentligen krävs för att bli lycklig är att man är nöjd.

Hur blir man då nöjd? - Jag tror att det handlar om att alla människor har en strävan efter någonting, att vara stört, bäst och vackrast eller kanske att ha de coolaste prylarna. Jag gav upp min strävan efter sånt ungefär samtidigt som jag började ta min tro på allvar, vilket väl var någon gång i samma veva som jag blev ihop med Mikko (tror att det var typ en månad innan, när alla upplevelser från Ukraina och Frizon började lägga sig som en dimma av trevligheter) - Bibeln säger att vi inte ska samla skatter på jorden och att vi inte ska sträva efter att bli störst. Vilket innebär att jag bara gav upp den delen av mitt liv och det gjorde mig, tro det eller ej, väldigt lycklig. Det skapar liksom en viss frid och ett lugn att slippa bry sig om allt det där.

Visst, ibland kanske jag vill lyckas med någonting och jag kanske inte vill vara sämst, men att inte sträva efter att vara bäst och att inte göra sitt bästa är två helt olika saker, och Gud vill att vi ska använda våra talanger - vilket betyder att han inte vill att någon som är grym på att springa fort ska sluta springa helt, Gud vill att vi ska använda talangerna för att göra saker i hans namn, inte för att vi själva ska tjäna på det - ser ni skillnaden?

Hur som helst; Du som skrev kommentaren, jag ber för dig också <3

Igår mådde jag verkligen inte alls bra, jag gick på matten på morgonen, hade  mitt utvecklingssamtal och sen drog jag hem. Jag åkte hem till mamma och hämtade mitt nya bankkort, gick till banken och registrerade det sen gick jag in på ICA och handlade lite, sen gick jag till bussen. Det var 20 minuter kvar tills bussen skulle gå, lite lagom segt. Dessutom satt det en gubbe på bänken i busskuren, jag gillar verkligen inte att sitta bredvid främmande människor på busshållsplatsen, just för att det som hände igår kan hända. Men 20 minuter ville jag inte stå där, så jag satte mig bredvid honom i alla fall.

Det dröjde inte lång tid innan han gjorde det mest osvenska man skulle kunna göra, han började prata med mig. Jag hatar att prata med främlingar på busshållsplatsen - hade jag fått som jag ville skulle det vara olagligt. Hur som helst, han pratade om allt möjligt, tvingade mig att titta på en hög vykort han skulle skicka, pratade om Bowling tävlingen han hade varit med i osv. Jag var artig och svarade. Men helt ärligt, det är så påfrestande att kallprata med främlingar :/

Svenskar brukar generellt sett inte prata med varandra på busshållsplatsen, men göteborgare kanske inte räknas in i kategorin Svenskar (han var från Göteborg)? Jag vet inte varför det är så, för att vi är ett väldigt isolerat folk? Att vi har svårt för att vara sociala med främmande människor etc.?

I give up, nu vet ni i alla fall att en främmande snubbe pratade med mig på bussen och jag tyckte att det var obehagligt..

Vad ska jag skriva? Att mitt nya Visa kort kom idag? Att jag är allmänt lycklig och att jag älskar det jag gör, jag har roligt i skolan, jag har roligt efter skolan, jag roar mig på helgerna etc. etc. Vill ni verkligen läsa det? Nej, precis jag trodde inte det heller.

Jag hade utvecklingsamtal idag, det gick bra, men det hade kunnat gå bättre, Fredrik sa ungefär "Det är ju bara din prestationsångest som är ett problem här, men den har du ju haft sen du började här så det är väl inget att göra åt" - visst jag vet att jag kräver en del av mig själv, men det är inte direkt övermänskliga krav jag har på mig själv, det är inte som att jag kräver att jag ska klara det och det och det och det, när jag inte kan någonting om något av det. Jag vet bara att jag är SÅHÄR nära att klara det, och jag vet att om jag pressar mig själv liiiite till så går det. Och det fungerar, jag lyckas med 99% av allt jag tar mig för, vad som får lida för det är väl mitt sociala liv - vilket egentligen inte är okej, men jag vill lyckas, jag vill så fruktansvärt gärna lyckas. Om jag inte får massa ansvarsuppgifter i kyrkan bara för det eller om jag kanske inte klarar av att umgås med folk konstant så tror jag inte att det är något som jag dör av, jag har en dröm, något jag vill göra med mitt liv.

Jag vill flytta ihop med Mikko, plugga till civilingenjör, gifta mig, bygga ascoola robotar och vara lycklig tillsammans med min familj. Det är inte vad mina föräldrar vill att jag ska göra - so what? Det är inte vad en del av mina vänner vill att jag ska göra - so what? Ibland undrar jag om det ens är vad Mikko vill att jag ska göra - det är inte helt so what, men det är fortfarande min dröm och han för överleva med att jag tjänar mer pengar än honom, jag bryr mig inte om pengrna, jag vill göra något som gör mig lycklig, något jag får en kick av att göra. Dessutom har jag Gud på min sida.

Gud förresten, han är en rätt viktig del av hela min plan, utan hans hjälp så kommer jag bli lika misslyckad som alla andra medelålders människor jag känner. Misslyckad i min värld är att man hela tiden kompromissar, man får ingenting som gör en lycklig, utan allt ska mötas halvvägs - ingen blir lycklig vilket gör att alla blir glada - eller? Helt ärligt så tror jag snarare på att man kompromissar så att man gör den ena lycklig och den andra får vara lite mindre lycklig ett tag, för det är väl ändå det som ger bäst effekt - eller? Då blir alla lyckliga i alla fall ibland, och vad kan göra någon mer lycklig än att se någon de älskar lycklig?

Inte så mycket prestationsångest kanske, men jag vet inte vad jag ska ha för titel så den får stå kvar där ^^

Sitter och försöker fundera ut hur jag ska få tillräckligt med pengar för att köpa den, mobilEN. I've totally found it. Sony Ericsson W508 - I'll never need anything again. I'd hold it when I'm asleep, I'd cuddle with it, I'd rub it's back.. okey, I'm exaggerating a bit :/ but you get the point.

Varför blrjade jag skriva på engelska? Lite fånigt kan man tycka, jag var inte ens medveten om det själv innan jag konstaterade att stavningen på exaggerating är väldigt skum xD

Hur som helst, den är väldigt fin och jag vill ha den väldigt mycket. Men har jag råd? - nej det har jag inte :/ Aja, vi får väl se ^^


För övrigt så är det lite tomt utan Milja, jag saknar henne :/ men troligtvis kommer hon inte ens att se det här (hon är i italien liksom ^^)

Sitter och försöker hålla tal för mig själv, det är bara jag och Jussi hemma, och jag vill inte trakassera Mikkos lillebror med att hålla tal för honom, det känns rätt elakt faktiskt.

Därför sitter jag här i köket - ensam, och försöker få ordning på mitt tal. Det är Svenska C den här gången, och det kan väl bara sluta på ett sätt typ - VG. Jag kanske håller på att bli ett VG-barn? Vem vet?

Hur som helst, jag tråkar ut mig själv när jag håller talet, det är inte bra va? Jag har knåpat ihop en liten powerpoint också, vi får väl hoppas att den räknas som avancerad - let's hope liksom ^^

För tillfället så har jag nästan onaturligt mycket pengar, jag har över 2000kr just nu, eftersom mamma inte hade ändrat så att studiebidraget fördes över från hennes konto, vilket jag tycker är helt okej faktiskt eftersom jag gärna vill ha de pengarna också,  men man vet aldrig, hon kanske vill ha tillbaka dem sen - det märker vi. Det "riktiga" studiebidraget borde komma framåt slutet av veckan, men jag får det på en sån där lapp denna månaden och får gå till banken och fixa det, men jag måste ändå dit och aktivera mitt nya bankkort som också borde komma i veckan. YAY! Sen ska jag minsann shoppa på nätet <3

Nej, nu ska jag återgå till mitt tal och försöka be för att det faktiskt ska gå bra med det, sen ska jag pilla lite till på projektplanen tror jag, innan Mikko kommer hem om typ en halvtimme-40 minuter, för då ska vi åka in till stan och handla (frukt till fruktsallad och jag hoppas på lite cider till ikväll också ^^)

Min dator kraschade förut, den verkligen stendog. Jag skulle starta den och det tog eeeeevigheter för den att ens tänka tanken på att visa någonting på skärmen. Sen kom det upp, the message from hell, det fattades en systemfil. Where the hell did that go? Blev Weros spontana fråga. Men jag gick och frågade Holm om saker och ting på datorn gick att rädda, eftersom det skulle göra honom till min nya idol. Det gick, det var nämligen så pass bra ställt att han hade en söt liten pryl som gjorde så att mina dokument gick att rädda. Men datorn fick vara kvar i skolan över natten, så att den blir omghostad och fin. Vilket ger mig en massa program att installera imorgon, tur att man har en håltimma imorgon också då ;)

Därför blir Holm min idol för dagen - jag menar, jag trodde att jag skulle behöva skriva om båda mina svenska-tal, göra om mitt fyrkantsprogram i programmeringen och skriva om hela projektplanen. Men nu slipper jag det. Tack gode Gud.

Efter skolan så sprang jag in på banken och fixade ett nytt bankkort så att jag kan betala mina tågbiljetter etc. på nätet. Det fick bli ett visa ung dock, vilket innebär att kortet är gratis, men att jag bara kan ta ut pengar gratis från det 12 gånger om året, men jag lär inte ha kvar kortet i ett år ens så ^^ Sen skaffade jag internetbank så att jag kan föra över pengar mellan mina konton och jag fixade telefonbank så att jag kan göra typ samma saker som vid internetbanken fast direkt i telefonen. Gosh, jag tycker om att vara 18 <3

Jag är väldigt rädd för några saker här i världen, en av dem är definitivt att misslyckas, men idag har jag åstakommit två misslyckanden. Ett poäng från MVG på matte provet, som jag i och för sig trodde att det gick sämre på så det var okej. Sen fick jag VG- på mitt svenska B-tal, vilket väl är okej egentligen, men det sabbade ALLA mina chanser att få MVG på kursen typ, vilket gjorde mig väldigt frustrerad, för jag vet att jag hade kunnat fixa ett MVG på det. Nu pratade jag i och för sig med min lärare innan och vi gjorde en deal på hur jag ska lösa det och det kommer gå fin-fint tror jag!

Hur som helst, för tillfället så funderar jag på det här med att misslyckas. Och jag har hört så många gånger att man ska våga misslyckas, jag förstår varför man borde lära sig att misslyckas - hur lär man sig saker annars egentligen? Men, helt ärligt nu, det är av att de bästa sätten att lära sig något på, att prova och att misslyckas. Personligen så önskar jag bara att jag kunde misslyckas med något av lite mindre vikt, en övningsuppgift eller något i den stilen.

Hur som helst - varför är det då viktigt att misslyckas? Dels så handlar det om precis det jag skrev om förut, att vi behöver misslyckas för att lära oss. Dessutom så uppmanar Bibeln till att vi ska misslyckas, eller visst, det står inte "Ni skola alltid misslyckas med det ni tar er för", men Bibeln handlar om misslyckade människor, rakt igenom. Titta på Mose var mördare och han stammade - inte så lyckat om man ska leda ett folk kanske. David var liten och klen - inte heller så lyckat om man ska styra ett land. Gideon hade dåligt självförtroende och hävdade att han var den minsta av de minsta - honom valde Gud till att besegra Midjaniterna med bara 300 män utrustade med basun och lerkruka. Ser ni mönstret? De människor som har misslyckats mest, de som inte klarar av någonting, dem väljer Gud ut, det är dem han låter flytta berg, det är de som väcker döda till liv och det är de som räddar sitt folk från undergång. Därför är det viktigt att misslyckas, jag tror att våra misstag och våra misslyckanden är Guds sätt att pröva oss inför vad han faktiskt tänker se till att vi lyckas med, bara vi vågar lita på honom och göra som han ber oss.

Jag sitter och gör allt annat än det jag borde göra, det jag borde göra är att plugga matte. Men sinuskurvorna är bland det tråkigaste jag någonsin har varit med om, och eftersom vi inte får några praktiska exempel på när det kan användas så är det ännu tråkigare. Jag hatar uppgifter i stil med "Skriv om 45 grader till radianer" - vad får man ut av den 73426542356 sånna uppgiften man skriver? Ingenting, för hjärnan stänger av innan dess. Dessutom borde jag plugga svenska, eftersom jag ska hålla tal imorgon, men det får vänta tills Mikko kommer hem och kan lyssna på mig.

Idag i skolan så hade vi programmering, det gick så fruktansvärt bra, jag är så stolt över mig själv. För vet ni vad? Jag lyckades åstakomma massa saker, alldeles själv, det var roligt, det gjorde mig glad och jag blev stolt. Normalt sett så har jag väldigt svårt att fokusera på programmeringslektionerna eftersom jag tycker att programmering är lite halvsvårt och lite krångligt, men idag gick det fin fint :D

Nu när jag egentligen ska plugga matte så försöker jag fly ifrån det genom att hitta massa skumma forumsdiskussioner, bland annat en beträffande det stundande kyrkovalet där någon som faktiskt är präst inom svk förespråkar att man inte ska använda Jesus som något att efterlikna inom svk. Då blir jag förvirrad, hur ska någon någonsin kunna finna trygghet i svk om de inte ens vill använda Jesus som en förebild, vem ska man i så fall efterlikna, vem ska vi i så fall ta som exempel när vi försöker ta reda på vad som är rätt och fel? Personligen så känner jag för tillfället en viss irritation och jag kan inte låta bli att ifrågasätta hur i hela fridens namn en sån människa kom på tanken att bli präst. Det känns liksom helt off.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vill skriva något vettigt, något meningsfullt, något som får någon där ute att tänka lite extra. Gärna angående ett viktigt ämne, men jag kommer inte på något alls.

Jag tittade lite runt mig, men fantasin tar stopp idag faktiskt,  jag försökte ta saker jag har runt omkring mig och få dem att bli något meningsfullt, men jag förstår inte hur solpuder, kaninöron eller pennor eller biblioteksböcker skulle kunna bli intressant. Eller visst, om jag tar det ett steg längre så skulle det väl gå. Men det blir så konstlat.

Men nu när jag satt och skrev det föregående styckte så slog det mig att en sån där vattentatueringsgrej som jag tog på frizon -07 ligger här också, det är en logga och så står det Who would Jesus bomb? på den. Loggan tillhör diakonia som är en kristen biståndsorganisation. Men det är frågan jag hakar upp mig på "Who would Jesus bomb?" - en omformulering av What would Jesus do, en rätt bra sådan också, men jag menar - Jesus would't bomb anyone. Det är det som är grejen också - jag fattar ju vart de vill komma, jag förstår bara inte hur de resonerar. För jag kan inte förstå hur någon som har mage att kalla sig kristen kan påstå att det är rätt att döda andra människor, men jag kan inte heller förstå varför människor som inte kallar sig kristna eller som inte har någon form av relation till kristendomen skulle bry sig om vad Jesus hade gjort. Vaför skulle de bry sig liksom? Jesus har ju ändå ingen roll i deras liv.


Det här blev jätteflummigt, det har ingen vettig poäng etc. Jag kanske borde skapa en ny kategori för sånt här, reflektioner borde den heta tror jag. Där kan jag reflektera över allt sånt här. Fast å andra sidan så föredrar jag att lägga det i Wero berättar om sin tro - för lite tro är det väl allt?

Min pastor, David, sa till mig för ett par veckor sen när jag hade dopsamtal tillsammans med honom och två av mina kompisar som också ska döpas att alla ber någon gång i livet, även om man springer runt och är tuff och självständig så har man någon gång bett till Gud för någonting. Jag kommer inte ihåg sammanhanget han sa det i, men han sa det i alla fall, hur som helst så tror jag också att alla ber någon gång, för att man är rädd eller för att man vill ha något kanske, men man ber någon gång i alla fall, och Gud hör bön och svarar på alla böner, så det borde ju innebära att i princip alla människor någon gång har fått bönesvar.

Är inte det rätt skumt egentligen att man ber om något, man får det eller får en vettig anledning till varför man inte får det och ändå så ignorerar man den som svarade på bönen? Är det inte skumt att man beter sig som om någon stod bredvid en, man pratar med den, men när den svarar så skiter man i att lyssna. Jag skulle vilja påstå att det är oartigt och rätt korkat av en, för vi pratar om att man skulle kunna få världens bästa, coolaste vän men istället för att ta den chansen så är man för stolt för att svälja lite av sin stolthet och man står istället kvar där och tänker "nej, Gud finns inte, för det har jag bestämt!" - visst låter det korkat?

Jag tänkte bara reflektera över det och kanske, om jag har tur så kan någon som beter sig så förklara för mig hur man resonerar, för jag fattar inte men jag vill gärna försöka förstå...

Dessutom så tänkte jag informera alla där ute som någon gång har övervägt att be, eller som har bett och som "kanske" fick svar från Gud om att jag ber för er, allihop, jag ber för att ni ska våga be, att ni ska våga tro och att ni ska våga släppa taget, för egentligen, vad finns det att förlora?

Det här är ett svar på Jennys kommentar på förra inlägget.

Det var inte meningen att få det att låta som att Gud bestämmer hur vi ska bli, vi har en fri vilja och vi har också valmöjligheter, som han ger till oss, hela tiden. Vi får dagligen valet att följa hans väg eller att ta den andra vägen. Det är hela tiden hans vilja att vi ska ta hans väg, men det är inte alltid vi gör det, när vi inte gör det så blir det till att sucka lite och planera om för att vi ska kunna välja hans väg imorgon. För det finns alltid en andra chans, vi lever i en värld full av möjligheter där det är väldigt lätt att välja "fel" väg och oftast väldigt svårt att välja rätt väg, tyvärr. Och självklart så kan vem som helst göra snedsteg, även om Gud aldrig vill att någon ska göra det så gör vi ju det.

Men samtidigt så får vi alltid en möjlighet att välja rätt väg, och det är väl ändå det som är huvudsaken? Eller? Jag hatar att fördömma folk och jag tror att alla kan förändras, vi behöver bara få se vad Gud kan göra för oss för att våga vända oss till honom.

Så skrev alltså Jenny, helt ärligt så har jag svårt för att förstå hur hon tänker, men jag ska försöka förstå.

Gud är synsk, det medföljer liksom i dealen när man går med på att vara allvetande. Därför så visste han redan i förväg att jag skulle be när jag fick reda på att Milja hade tappat sin kamera, eftersom det är min spontana reaktion på det mesta konstiga som händer - jag ber som en naturlig del i vardagen, vilket jag ser som något väldigt positivt eftersom det är en väldigt viktig del i mitt liv som kristen, det är liksom mitt sätt att kommunicera med min kick-ass kompis Gud.

Och ja, jag menar att Gud har en mening med att han låter 3 åringar dö i cancer. Jag har också svårt att se meningen i det, jag skulle till och med vilja påstå att jag inte ser meningen i det, men det finns en mening, någonstans i alla smärtan så finns det en mening. Det gör det alltid.

Och jag menade inte att alla som dör en vacker dag hade blivit mördare, det var ett exempel på en dålig sak som människor kan göra. Ni får ursäkta om jag var otydlig på den punkten.

Det är klart att vissa människor som begår brott har en psykisk sjukdom, men vad har det med saken att göra? Det är klart att en del begår brott för att de har haft ett jobbigt liv eller för att de har levt i fel miljö, men vad har det med saken att göra? Försöker du säga att bara för att man har haft en dålig uppväxt så är det okej att man begår brott eller att bara för att man har haft en dålig uppväxt så har Gud ingen påverkan på en eller vad är det du försöker få fram? Om du utvecklar lite så kanske jag kan svara bättre..

Gud styr inte mitt liv heller, men han är en del av allas liv. Oavsett om vi vill det eller inte så finns han där, hela tiden och han gör saker i det tysta, för oss och emot oss, men det slutar alltid med att vi tjänar något på det. He's just that kinda guy <3

...just nu till exempel ^^

Mikkos föräldrars (och lillebrors också för den delen) grejer har inte kommit än. Resultatet av det här blir att jag och Mikko för tillfället trängs i hans 80-säng. Det är trångt, men mysigt. Det liksom tvingar honom att ligga nära mig (min pojke är ett element så det är knappt så att jag vill sova för nära honom ibland), vilket är väldigt mysigt i kortare stunder (så som till exempel en helg). Nackdelen med det dåliga utrymmet är att det bidrar till mindre bus i sängen, att ligga och kittlas eller att försöka slå varandras vader är betydligt mycket svårare i en 80-säng jämfört med 2 80-sängar, man får liksom inte plats att röra sig ordentligt.

Hur som helst - bönesvar var det. Jag reflekterade över det här på tåget igår, efter ett väldigt tydligt bönesvar. Milja glömde sin nyinköpta systemkamera på busshållsplatsen och när hon kom tillbaka för att hämta den så var den inte där längre (fast det visste inte jag eftersom jag inte var där), hur som helst, när hon kom på att hon hade glömt den började jag be. För att den skulle komma tillrätta etc. Det är liksom vad jag brukar göra när sådana saker händer, för rent generellt sett så brukar det fungera att göra så. En stund senare när jag och Stina lallade runt på stan så kommer Emelie från min klass springande efter oss med Miljas kameraväska (eller egentligen så är det väl Johannas väska, men ni fattar) och frågar vems den är. Jag blev jättechockad och svarade typ "Miljas! Hon glömde den på busshållsplatsen förut" - varpå Emelie säger att hon och hennes pojkvän hade hittat den där (antar att de förstod att det var antingen min, Miljas eller Stinas eftersom det var massor av bilder i den på Milja och Stina).

Det där, gott folk, är vad jag kallar för bönesvar. Vem som helst hade kunnat tagit den och skitit fullkomligt i att den troligtvis var någon annans. Vem skulle kunna bevisa det liksom? Men nu var det ett par ärliga människor som vi dessutom känner som lyckades hitta den och lämnade tillbaka den. Kind of amazing how great our God is sometimes.

På tåget igår så reflekterade jag över det där med bönesvar - för liksom, nu igår så sa ju Gud ja, ett väldigt tydligt ja till och med, men ibland säger han också nej. Varför gör han då det? Varför säger Gud nej när vi ber om att någon vi älskar ska få leva? Vad är motivet för det? Jag tror att det handlar om vad som blir bäst i det stora hela - vi vet inte vad som hade hänt om personen x hade fått leva. X kanske hade blivit massmördare? Eller X kanske hade sårat en massa människor, eller vad som helst. Jag tror inte att Gud låter folk dö utan en orsak, det gör jag faktiskt inte.

Men det handlar inte bara om att Gud säger nej till att folk ska få överleva en svår sjukdom eller en skada, det handlar också om att Gud ibland säger nej till små, till synes värdelösa saker - så som att du ska hinna med bussen eller att du ska få MVG på ditt prov. Han gör det inte utan mening, det kommer att komma någonting bra ur det, alltid. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle när Gud har sagt nej som jag inte kan komma på någon positiv effekt av. 'Cause that's just how he is ^^

I morse när jag loggade in på likström hade jag fått ett mejl, från Tomas. Innehållande en länk samt texten "har du sett det här =)" - Det hade jag inte, för när jag gick in och kollade så var det en forums-tråd där min blogg, alltså den blogg du läser just nu, blev rekommenderad som en kristen blogg. IT MADE ME SO HAPPY!

Nu är det dock dags för mig att plocka ner datorn och knalla iväg till skolan, har matte och sen börjar PA-dagen som håller på till 15:30. Hoppas på att få tillbaka matteprovet, eller egntligen så hoppas jag på motsatsen men ni fattar.

Okej, nu är det snart dags, kyrkoval 2009. Visst, jag är inte aktiv inom Svenska kyrkan, jag har inte heller för avsikt att vara det under de närmaste 4 åren, snarare tvärtom, men det är fortfarande viktigt. Framförallt för att många människor i Sverige någon gång i livet kommer vilja vända sig till en präst för att få råd i någon fråga, för att man vet att präster finns där, alltid. Och när den här personen, vi kan kalla honom Göran, vänder sig till kyrkan, hur vill vi i så fall att kyrkan ska se ut? Ska kyrkan vara en fin byggnad där man kan titta på målningar eller ska kyrkan ha Gud i centrum?

I'd rather have the last one. Seriöst, jag är fruktansvärt trött på att Svenska kyrkan är livlös och inte längre riktar sig till människor utan snarare till sig själva. Den svenska kyrkan i allmänhet känns som att den är på väg att dö ut och det får mig att må dåligt, på riktigt.

Jag har ingen aning om vad jag ska rösta på, för jag vet inte vart jag står själv. Jag har två alternativ som jag väljer mellan, mestadels för att jag inte tycker att politiska partier hör hemma i kyrkan. Politik och religion går lika dåligt ihop som religion och pengar. Inte alls med andra ord.

Ska du rösta i kyrkovalet? På vad? Varför?

Biblioteket avklarades på under två timmar, jag lånade hem Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne som jag tänker läsa när jag har läst klart The Princess Bride.

Resten av dagen kommer att först spenderas med lite prat med Mikko och eventuellt lite programmerande, sedan kommer morfar och firar min födelsedag (sen är födelsedagsfirandet slut ^^), efter det så tänker jag nog spendera resten av kvällen i sängen med läsning, lite film och lite datornördande. Mikko ska på pubrunda idag, sen är rookieveckorna slut för hans del (till min stora glädje <3) för imorgon har han träning och på fredag kommer jag dit. Jag längtar som en liten gnu. Jag vill bara vara i hans famn, men tills dess så ska jag göra något vettigt med tiden. (Det var Morgans pepp-talk igår som gjorde det tror jag, skyll på honom, inte mig)

Läste precis lite fakta om kroppen på en presentation på likström. Went like perfectly fine until:

"
Q: What is the average weight of a human heart?
A: 500g."

Min spontana tanke efter att ha läst svaret var ungefär "Då går man ner ett halvt kilo i vikt om man hugger ut hjärtat, det kanske man borde prova?" - sen kom jag på att det kanske inte är en så bra idé. Men jag antar att jag fick er att skratta lite åt min dumhet i alla fall >.<

Det här är andra inlägget på typ ett dygn som har en titel som innehåller ordet tillfälliga, det känns ju lite otippat...


Hur som helst, det föregående inlägget baserades på att jag blev grinig på att alla andra fick träffa folk som de älskar och Mikko var långt borta och ja, behöver jag säga mer?

Det hela löstes i och med att jag fick lösa min programmeringsuppgift och att jag fick prata lite med Morgan. Han är en ytterst sympatisk lärare. Han är dessutom väldigt kunnig inom väldigt mycket. Jag tycker om Morgan - så det så.

Jag hade även ett matteprov i Matte D, hur det gick tror jag att jag avvaktar med att berätta, för jag vet helt ärligt inte, antingen gick det okej eller så gick det skitbra, men det kan lika gärna ha gått skitkasst.. Jag vet inte. Enhetscirkeln = FAIL.

Tänkte skriva ett inlägg om min tilltänkta tatuering om en stund ^^

Idag är en sån där dag när jag bara mår allmänt dåligt över andras lycka, eller egentligen så handlar det inte alls om andras lycka, utan det handlar snarare om min egen olycka. Eller inte olycka, ensamhet. Det här är tredje inlägget om ensamhet jag skriver den här veckan, jag skrev ett i söndags också tror jag. Men jag tror inte att jag publicerade nog inte alla.

Idag är jag bitter över småsaker, väldigt små saker till och med. Människor som får vara tillsammans med dem de älskar, människor som får pussas och som kan få en kram, i alla fall lite då och då. Jag förstår verkligen inte varför jag saknar honom så mycket just nu. Jag fattar verkligen inte, det är så värdelöst. Det är bara idag, onsdag och torsdag kvar. För på fredag åker jag, på fredag får jag slänga mig i hans famn. Men innan dess får jag inte prata med honom som vanligt, och det är där skon klämmer, det gör ont i mig att tänka på det. Det gör ont i mig att känna att alla andra får vad jag så gärna vill. Jag saknar honom :(

Ikväll är han inte hemma, han är och bowlar med rookiesarna och faddrarna. Han gissade på att han skulle dra hem runt 22-tiden, men hans mobil verkar ha dött så någon bekräftelse på det verkar svårt att få :/

Visst, if I'm lucky så drar han hem typ 22, har jag otur så stannar han till 00 när de skulle stänga, och helt ärligt så har jag ingen lust med att han ska göra det. För jag behöver honom. Jag önskar bara att han förstod det. Jag önskar att han förstod varför jag vill att han ska säga en ungefärlig tid på när han tänker åka hem etc. I'm just so scared.

Dessutom så är jag allmänt trött på hur folk beter sig. Jag önskar att jag slapp ha det såhär, jag önskar att allt bara var bra </3 Jag vill bara ha en kram, eller i alla fall någon som kan säga att den älskar mig och faktiskt mena det, jag skiter i på vilket sätt, jag skiter i varför den säger det, jag vill bara höra det - I'm such an attention-whore </3

Jag sitter och, istället för att plugga alltså, läser lite forum. Det är en specifik tråd som har fått mig att bli lite nyfiken. Tråden heter "Tillfälliga relationer" - den är skriven av en tjej som precis har blivit singel och nu vill ut och ha sex med så många som möjligt (kortfattat så är det det hon skrev), hon undrar nu vart man lättast hittar folk som är snygga och villiga att ha sex med en.

Jag började läsa tråden med tanken - aja, men hon försöker säkert bara driva med folk, men helt ärligt, hon gör inte det, hon försöker på fullt allvar att hitta någon att ha sex med - bara sådär. Det är det här jag inte förstår med dagens värld. Media pumpar ut bilder på halvnakna kvinnor, eller varför inte helnakna? Och nya tips på hur du ska bli snygg och smal osv. Varför då? - För att man tjänar pengar på sex. För att varumärket "sex" är stort och viktigt, man kan sälja sex i stora mängder via tidningar etc. med tips på allt från kondomer till ställningar.

Det här med one night stands är inte längre tabu belagt, i många kretsar är det snarare en status grej att ha haft sex med så många som möjligt. I really don't get it.

En gång i tiden var jag också sådan, vilket är anledningen till att jag och Mikko över huvud taget har haft sex idag, jag hade sex med två killar innan jag blev ihop med Mikko, den ena var jag tillsammans med till och från i ett halvår, den andra hade jag sex med, det var inte mer än så. - En av anledningarna var att jag också ville vara som de coola tjejerna i skolan.

En annan anledning var också att jag inte hade Gud, jag hade liksom ingen anledning att vänta. Gud uppmanar, i bibeln till att vänta med sex till äktenskapet - vilket jag hade gjort om jag hade haft en anledning, men nu var jag ju inte kristen så jag hade liksom ingen anledning...

Jag försöker intala mig själv att jag ska satsa stenhårt på skolan i år, det innebär att jag tills imorgon ska ha skrivit ett par slut till mitt tal i Svenska C så att mina kära kurskamrater kan bestämma vilket av mina slut som är bäst, och även vilken inledning som är bäst. Dessutom ska de analysera lite andra saker i mitt tal, stilfigurer och grejer.

Dessutom innebär det att jag borde plugga till mitt matteprov som jag har imorgon eftermiddag, men jag försöker intala mig själv att jag kan göra det på håltimman imorgon. Vilket jag också kan, det är ett hyfsat lätt prov så idag tänker jag lägga tiden på svenskan istället.

Ensam är jag definitivt, övergiven är en definitionsfråga. Jag är hos mamma igen och om jag önskar att jag slapp vara här, eller att jag i alla fall slapp vara här själv. Jag mår inte bra av det här, men jag mår inte bra av att såra min mamma heller. Jag gråter. Alldeles för mycket. Mikko kom hem för nästan en timme sen, men han har inte ringt än, han skulle äta och sen köra sin pappas gamla chef till stan, sen ringa mig, men hur lång tid kan det ta? Jag ringer honom istället. Jag ringde, fem minuter till. Jag orkar inte fem minuter till. Inte ensam. Jag vill bara ha en kram, jag vill ha någon som bryr sig, någon som tar hand om mig.

Det är bara tills på fredag - yeah right? Sen får jag en halvkass helg som Mikko kommer spendera med fotboll istället för att göra saker som vi har planerat att göra. Sen är det tre veckor tills vi träffas igen och jag kommer inte palla. Jag kommer verkligen inte att palla. Jag vill verkligen inte vara här, ensam. Jag vill bara hem. Snälla Gud, låt mig komma hem.

Imorgon fyller jag 18. Det är ju rätt stort, rent lagligt och så. Det är rätt mycket "status" att man får göra vissa saker. Men jag menar, hur fantastiskt är det egentligen?

Det är så mycket annat som händer runt omkring också, skola, mössutprovning att fixa (jag är seriöst nervös över att prata med IB2 på måndag) sen är det ju årsdagen av att farfar dog snart också, and I will not be happy. Seriöst, jag trodde inte att jag skulle vara sån, men jag är sån. Jag sitter här och är ledsen för det, helt utan anledning, jag vet att han har det bättre nu, jag vet att han slipper ha ont nu. Så jag menar, det är rätt meningslöst att jag sitter och är ledsen för det.

För övrigt så kanske det var fler än Milja som märkte att min header försvann förut, länken till headern hade ändrats och det fanns därför ingen bild att hämta, nu vet ni det. Det är löst och borde inte hända igen :)

Nu ska jag återgå till att göra något ovärt för idag har jag gjort massa vettigt, jag har städat, jag har skrivit massor på både SvB och SvC talen och jag har varit DUKTIG :D Imorgon däremot så tänker jag inte plugga alls efter att jag har kommit hem från skolan!

Jag kom precis hem, jag har varit på dopsamtal hemma hos pastor B. Det var trevligt och givande och så.

Hur som helst, på bussen hem så fick jag tråkigt och ringde Mikko, han är på kareoke-kväll men tydligen hade brandlarmet gått så de var ute och väntade på att få gå in osv. Vi pratade lite sen var han tvungen att gå. När jag gick av bussen så var det en snubbe som gick efter mig som först frågade om jag ville följa med honom hem och som sen frågade om inte han kunde få följa med mig hem (efter att jag hade sagt nej that is ^^), jag blev naturligtvis hyfsat rädd och tänkte, vad i hela fridens namn gör jag nu? Jag ringde Mikko och fick till svar "Jag kan verkligen inte prata nu. Förlåt men..." sen la jag på. Jag var rädd, jag blev ledsen, jag blev framförallt sårad för att han i vissa sammanhang har en tendens att inte lyssna på vad jag har att säga, jag visste ju sen tidigare att han var upptagen, jag undviker helst att ringa honom när han är ute på sådana grejer, vilket han borde veta, men ändå så struntar han i att fråga varför jag ringer. Han ringde nu efter att jag hade skickat ett sms om att jag blev förföljd av en skum snubbe och frågade hur det var med mig, men fortfarande, kunde han inte ha frågat det när jag ringde och grät från början? Makes me kind of frustrated.

Nu hann jag visserligen springa ifrån snubben, jag tror att han tappade bort mig också, jag har inte sett honom sen jag kom in och jag tittar ut typ var tionde sekund bara för att vara säker på att han inte är där. Men fortfarande, det gör mig liksom arg att Mikko ibland är så pass inne i det han gör att han inte ens bryr sig om varför jag ringer till honom. Vad hade han gjort om jag hade blivit våldtagen liksom?

Nej, jag är inte sur på honom (älskling, tro inte det), jag är bara lite frustrerad.

Jag hade å andra sidan en positiv poäng med det här också, trots att jag får ont i knäet så fort jag gör en antydan till att springa så fick jag inte ont alls nu, och annars om jag inte får ont så brukar jag få ont när jag stannar, det fick jag inte heller nu. Gud är grym<3

Jag kommer på massor av saker att blogga om, viktiga saker, saker som handlar om Gud. Men det bara försvinner, det är soma tt så fort jag får upp rutan med Nytt inlägg så dras allt ifrån mig och kvar blir minnet av att jag en gång hade något bra att skriva om. Sedan skriver jag om hur jag inte har någonting att skriva om istället.

Ibland funderar jag på om jag egentligen gör det här för att jag vill eller för att jag "borde" - troligtvis gör jag det för att jag vill, men ibland känns det rätt påtvingat. Som nu, jag har inte skrivit något vettigt på evigheter och det ligger liksom och gnager i bakhuvudet på mig.

En vettig sak har jag dock att skriva om, mitt, Miljas och Stinas projektarbete. Det är ju inte igång på "riktigt" än, vi har ingen projektplan och sådär, men what the heck liksom, jag springer runt och funderar databas mest hela tiden. Förresten så måste jag fråga Milja och Stina hur vi ska göra med kategorierna, om vi vill ha tydliga kategorier eller om vi vill ha typ som Johanna har i sin blogg. Sånt måste liksom bestämmas typ nu eftersom det ändrar hur databasen ska se ut. På sätt och vis så tror jag allt att det där med databaser är lite min grej, men samtidigt så ryser jag bara jag tänker på php och på webprogrammering. Det är som att det skriker i mig att "NEJ DU SKA INTE GÖRA DET HÄR!" - fast å andra sidan så skriker en annan del av mig att webdesignen var en av de roligaste kurserna jag har läst än så länge på gymnasiet. Snacka om att vara förvirrad. Jag borde sluta tänka, sluta tanka och istället bara göra.

Nu ska jag spela lite innan det är dags att gå till bussen.

Jag vaknade en halvtimme innan klockan skulle ringa idag. Drog mig till en kvart innan klockan skulle ringa, gav upp sängliggandet och gick upp och duschade. Blev jättetrött. Är det bara jag som hatar när det blir så? Det är verkligen helt värdelöst.

Men jag tänkte på något väldigt roligt när jag vaknade, som liksom gör mig varm inombords. Jag fyller 18 på fredag, och det kommer hit folk. Inte massa folk, men alla jag faktiskt bjöd har lovat att komma. Det gör mig glad dels för att det innebär att folk faktiskt VILL komma dit, jag har ju liksom inte tvingat dit någon alls. Tack gode Gud för det. Jag var lite rädd ett tag att folk inte skulle komma, men det verkar som att jag oroade mig i onödan.

Nu oroar jag mig för andra saker, som vart vi ska få plats om det blir dåligt väder så att folk inte kan sitta ute. Visst, altanen har tak va, men om det är typ 13 grader varmt ute så är det inte så roligt att ha jacka och grejer på sig när man sitter och äter ^^ Men det ordnar sig säkert.

Det är hur som helst, väldigt roligt att folk vill komma. :D