212 degrees - den extra graden.
Vi kom precis tillbaka från lunchen - mätta, glada och nöjda med det vi gjort idag kom vi tillbaka för att konstatera att chefen satt upp en film på projektorn - 212 degrees, the extra degree. 212 graders-filosofin går tydligen ut på att man alltid ska ge den extra graden, för att en grad kan vara skillnaden mellan varmt vatten och kokande vatten som kan driva ett lokomotiv.
Ja, ni fattar grejen - att ge en extra grad i allt man gör kan göra enorm skillnad. Jag tror på att göra lite extra, det gör jag - men jag vet inte om jag tror att det går att göra det i allt man gör - jag tror fortfarande på Gud, att han ger varje människa en del områden där han tycker att vi ska lyckas lite extra - och då tror jag att vi känner att det är det här vi ska satsa på och jag tror inte att det är meningen att alla ska satsa på allt - världen är inte byggd så...
I alla fall, jag tror att 212 graders-filosofin är grym för att man ska kunna nå sina mål. Men inte för att man rent allmänt ska lyckas i livet - jag tror att det krävs mer än att man engagerar sig, jag tror att det krävs att man har en energi och en drivkraft för att vilja göra något. Jag tror att det krävs att man brinner för det - precis som jag har skrivit tidigare (i ett inlägg som jag tror att jag döpte till "I want your passion"..) så tror jag att passion är det viktigaste när man ska lyckas med något.
Insåg precis varför...
"The absence of evidence is not necessarily the same thing as evidence of absence..."
Citatet kommer från en Dr William Lane Craig - som sammanlagt har skrivit över 30 böcker. I alla fall - vad han säger är att bara för att vi inte kan bevisa att Gud finns så innebär det inte nödvändigtvis att vi bevisar att Gud inte finns - det ger alltså inte alla världens ateister en ryggdunk och ett "ja, vi hade rätt trots allt" - men det ger inte heller alla världens troende en ryggdunk och ett "ja, vi hade rätt trots allt" - det ger oss a dead end. Vi kan inte genom bevis avgöra vem som har rätt - för ingen kan bevisa att Gud finns, alternativt att han inte gör det.
Vad gör vi då? Jo - som kristen så klingar man fast vid dem som säger att inget går att bevisa, för det är det närmaste ett erkännande vi som kristna kan få - som ateist så håller man sig till dem som desperat försöker bevisa avsaknaden av Gud genom att förstå mer och mer av universum.
Men vad jag inte förstår med alla dessa vetenskapsmän som bevisar mer och mer om både det ena och det andra är hur man kan upptäcka mer och mer saker, som gör människans existens mer och mer otrolig, och sedan säga att det är ett argument för att Gud INTE finns. Jag tolkar det som att de egentligen inte förstår poängen med det hela - som att de inte förstår att vad de egentligen gör är att de gräver ner sig själva i ett hål som de sedan inte kan komma upp ifrån - jag tycker att det snarare känns som att de gör oss som faktiskt tror en tjänst än att de gör sig själva en tjänst.
Men jag vet inte - jag är ingen expert - men jag vet en sak, det finns ingen här i världen som kan få mig att sluta tro - aldrig någonsin.
Perfect match - or not so perfect match?
Mikko är en fantastisk människa (there - I said it - fantastisk >.<), jag älskar honom och beundrar honom något enormt - jag känner få människor som är så drivna och sugna på att göra precis det Gud vill att de ska göra. Jag känner nog ingen som är villig att flytta tvärs över Atlanten för att göra som Gud vill, utom just Mikko då. Men jag ska inte till andra sidan Atlanten - i alla fall inte inom en överskådlig framtid, jag vill inte ens det. Så vad jag och Mikko gjorde var att vi hade någon slags maktkamp om vart vi skulle vara, när vad vi egentligen borde ha gjort var att bara ge oss och göra slut direkt. Jag säger inte att vi slösade vår tid - för jag fick ut massor av det och hoppas innerligt att han också fick det - men jag tror att det är viktigt att i ett förhållande, oavsett hur det känns just nu, alltid blicka framåt och fundera på vart man egentligen är påväg och om det är ett håll man vill åt samt om det är samma håll som ens partner är påväg åt - och vill åt. För om man inte vill åt samma håll så kommer den där längtan att riva sönder förhållandet, sakta men säkert, kanske utan att det märks, för att det inte är meningen, för att man inte alls ska göra det man gör, för att det inte är meningen.
Jag har tittat på vart jag och Tommy vill med våra liv och jag är naiv nog att här och nu tro att vi vill och är påväg åt samma håll. Både jag och Tommy älskar tanken på att lyckas, vi hatar att inte lyckas, vi ser till att lyckas med det vi gör och vi är påväg åt samma håll, civilingenjörsutbildning och sen vill vi visserligen jobba med lite olika saker - jag är fortfarande sugen på att forska, Tommy vill bli projektledare av något slag - men det är inte olika håll som två olika delar av världen. Den enda del av världen som jag skulle vilja flytta till är Australien/Nya Zeeland - och Tommy är med mig på den fronten - han funderar också på att plugga i typ Australien en termin/ett år. Jag vet inte - jag älskade känslan jag hade med Mikko, känslan av att vi ville samma sak och att vi trodde på samma sak, men allteftersom så insåg jag att vad jag egentligen gjorde var att jag gav upp min dröm för att förverkliga hans och det gjorde mig bitter och sur - vilket gjorde att han fick ge upp sin dröm, samtidigt som jag kände mig ihoptryckt och båda blev bittra och sura. Den här gången så tror jag att jag och Tommy faktiskt kan få vad vi vill båda två - vilket är en känsla som fyller mig med lättnad.
Det jag å andra sidan oroar mig för ibland, är det faktum att Tommy inte är kristen, än. Jag tror helt ärligt inte att det steget är sådär jättestort men jag vill inte tvinga honom till någonting. Jag älskar min pojkvän massor, jag skulle göra nästan vad som helst för honom och jag hatar tanken på att om domedagen kommer så skulle jag ev. få lämna kvar honom här (För den som inte vet det så är min största rädsla att domedagen ska komma och att alla jag älskar ska få komma till himmelen medan jag blir kvar här). Jag vill, desperat, få honom att tro - men jag vill inte tvinga fram det, jag tror att det är något som måste få växa fram och jag tror att det kommer att göra det. Undertiden så kommer jag roa mig med de stimulerande konversationer jag kan ha med min icke-troende pojkvän samt be för att han ska få den tro som jag så tappert håller fast vid när allt annat rasar.
IT, IT, IT programmerar.
Jag sitter på jobbet, det är fredag, klockan är 14:09 och jag har sjukt tråkigt. Gissningsvis så kommer jag inte få iväg det här inlägget förrän vid rasten sen, klockan 16. Men det är ju värt ett försök att skriva lite på det nu i alla fall.
Jag sitter och nynnar lite på IT, IT, IT programmerar (den IT-anpassade versionen av valfritt-annat-program dominerar). Jag sitter nämligen och tittar ut lite genom fönstret - och här nedanför så gick kortegen för två veckor sedan. Det är helt sjukt vad som kan hända på två veckor. Jag har sökt jobb, fått jobb, tackat nej till jobb, fått nytt jobberbjudande, tackat ja till jobb, ägt på jobbet och nu har jag blivit förkyld >.< Det suger riktigt hårt tyvärr - men det är ju i alla fall helg snart som sagt.
I alla fall, IT, IT, IT programmerar. Jag saknar IT - massor. Jag fattar inte hur man kan sakna något så mycket efter bara två veckor. Jag träffade dessutom systrarna senast i lördags, några av dem träffade jag senast i onsdags. Men ändå saknar jag det. Jag saknar de svarta sofforna i cafeterian, jag saknar kockens catering och jag saknar världens bästa lärare.
Det är liksom slut på riktigt nu och det känns så skumt. Det här är verkligheten - ett arbete med världens utsikt, ett headset och otrevliga människor i telefon. Att inte känna någon och att behöva ta alla de där initiativen som man egentligen hatar.
Dessutom har jag bara fått iväg 4 orders idag, det innebär att jag har 5 kvar innan jag är grön - något jag i och för sig inte behöver bli - men det skulle ju kännas bättre om man blev godkänd liksom. Men just nu bryr jag mig inte - jag vill bara hem, ta helg och åka hem och lägga mig i sängen och sova. Det vore så fruktansvärt skönt att lägga sig i sängen och bara sova. Sova bort helvetesförkylningen >.<
Nästa vecka då - folk verkar vara borta, Tommy kommer inte hem förrän på onsdag och ja - Wero ska jobba antar jag - sen är det ju midsommar på fredag = LEDIG! Nästa vecka ger alltså riktigt dåligt betalt, måndag - onsdag med OB och sen torsdag som en fredag (9:30-18) och sedan är det låååång helg. Med Tommy-boy.
Jag saknar den pojken alldeles för mycket och så har jag tittat lite på lägenheter och jag känner liksom att jag måste prata med honom om det och se vad han tycker - för det är dessvärre dags för oss att bestämma oss snart om vi ska bo ihop eller inte. Även om min hjärna har lite svårt att förstå varför vi inte skulle göra det.
Nu ordbajsar jag bara om lite allt möjligt känner jag, men det kanske är nyttigt. Jag känner mig produktivare så än när jag jobbar - men det har faktiskt tagit mig en och en halv timme att skriva det här inlägget och jag har fått iväg ytterligare en order under tiden. Det känns rätt bra, och så fick jag nästan iväg en förut. Två till nu innan jag går hem, sen är jag nöjd - då är jag liksom ikapp gårdagen i alla fall och har totalt fått iväg 26 ordrar. Det är helt klart godkänt på första veckan, även om jag skulle föredra att ligga på runt 30...
Det går bra nu.
Jag går utbildning igår och idag - mellan 12 och 21. Sen kommer jag att jobba mån-tors 12:30-21 och fre 9-18. Yay me. 14.500kr + OB, semesterersättning och provision i månaden - det är ju helt okej :D Ny dator.se :D Och andra saker :D YAY!
Tommy åker till Turkiet inatt - mindre yay, men då får jag en chans att sätta mig in i jobbet utan honom - det är säkert nyttigt. Men jag kommer sakna honom, jag åkte därifrån igår och vi kommer inte träffas förrän nästa torsdag/fredag - det ger nästan en och en halv vecka - vi har inte varit ifrån varandra mer än 4 dagar sen vi blev ihop :o Nu det sista så har vi knappt varit ifrån varandra alls - jag kommer sakna min Tommy-boy. Men det löser sig nog.
Nu ska jag platta håret och sådär innan jag ska springa till bussen xD
I want your passion.
Jag var på Tommys fotbollsmatch förut, eller ja, Tommy spelar inte fotboll längre - han är fotbollstränare - och hans P12:or spelade match. Jag kan inte säga mer än att "I want your passion" - jag vill ha ditt engagemang, din kärlek och din passion. Jag vill brinna för något, jag vill att den där elden ska brinna i mina ögon också.
För den som inte fattade det så var jag på Tommys P12:ors fotbollsmatch förut och jag har aldrig sett Tommy så engagerad - folk som har träffat Tommy vet att han vanligtvis är en rätt så taggad människa som är rätt på vad det gäller det mesta, men det här var extremt. Och jag är så avundsjuk - jag vill också brinna för något. Jag tror inte att jag har möjligheten att älska något så djupt och passionerat - men vad vet jag? Jag kanske också har en passion djupt inom mig - bara det att jag inte vet vad den gäller?
Jag tänker lite och konstaterar att jag nog inte har några större passioner - jag brinner inte för något speciellt mycket, jag tycker om saker, men det är bra där, jag tycker om bra filmer, jag tycker om formel 1, jag tycker om programmering och jag tycker om robotar. Robotarna är väl det närmaste jag kommer att älska något av det - men det är allt en bit kvar där också. Jag kanske helt enkelt inte har någon passion? Jag kanske är en sån där människa som går igenom hela livet utan att egentligen brinna för något?
Allt jag kan säga är att jag vill ha Tommys passion för fotbollen - eller i alla fall hälften av hans passion - bara för att veta hur det känns att verkligen brinna för någonting.
FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN!
Från min gymnasietid så kommer jag komma ihåg så sjukt många saker, för jag har verkligen gått på en av Sveriges bästa skolor, en skola där alla får vara sig själva och där ingen är elak mot någon för att den är sig själv. Jag trodde att det skulle vara skönt att det var över, men redan idag saknar jag folk - att veta att på måndag får man inte gå tillbaka till skolan och träffa folk suger, att veta att man inte kommer få göra det någon annan gång heller suger ännu mer.
För ett och ett halvt år sedan så skrattade vi åt Johanna när hon grät och sa att det var jättesorgligt för att om ett och ett halvt år så skulle vi aldrig träffas igen och hur mycket jag än älskade mina systrar så trodde jag inte att jag faktiskt skulle deppa över det. Men jag kommer aldrig få komma till skolan och hitta Zebastian i cafeterian, jag kommer aldrig mer få skämta om strypsex på lektionerna, jag kommer aldrig mer få prata om Ledellismen (vilket var sjukt roligt igår förresten - Johan Ledell skulle dela ut stipendium för bästa CAS till IB2 och när han stod i talarstolen så ropade jag "Länge leve Ledellismen" varpå alla treor ställde sig upp och ropade "Ledell, Ledell, Ledell" etc. och Johan är så sjukt skön att han bara spelade med i rollen som Ledellismens ledare - även om han självklart är det) på en lektion. Jag kommer aldrig mer få ha en fysiklektion med Daniel Granath, jag kan inte förvänta mig fler historier om Krister i Klister, för gymnasiet är slut.
Men det är lite som Morgan Augustsson skrev i vår syster-grupp på facebook igår, "bara för att gymnasiet är över så är inte systerskapet över" - och vad som än händer och hur långt bort jag än är så kommer jag alltid minnas er och jag kommer alltid älska er. Jag hoppas och tror att vi kommer hålla kontakten, jag ber att vi inte ska förlora varandra bara för att vi bor på olika ställen - för det vill jag inte.
Men visst, vi har tagit studenten, vi har slutat gymnasiet och vi kommer inte att bo så nära varandra längre - men jag lovar - alla är välkommna upp till mig och Tommy närhelst de vill, ring innan ni åker upp bara så är det lugnt - mitt hem kommer alltid vara öppet för er.
Orden räcker inte till, jag önskar att jag kunde förklara hur mycket ni betyder för mig och hur tacksam jag är för att jag i alla fall fick den här våren tillsammans med er. Jag älskar er pojkar (och flickor) och hoppas innerligt att allt kommer att bli bra för er i framtiden, även om jag inte har minsta tvivel på att det kommer bli det.
Länge leve systerskapet. Jag älskar er <3
Help will come.
Det är helt stört, jag fattar det inte, mina tre, trygga, lugna och awesome gymnasieår är om mindre än ett dygn helt helt helt slut. Sen är det inte mer med det liksom. I'll miss it. Alot.
Jag har lärt mig massor under min gymnasietid, även om det inte känns så - framförallt så har jag lärt mig något om vänner. Riktiga vänner. Dessutom har jag lärt mig en väldigt viktig sak om livet.
- Riktiga vänner kommer från alla möjliga konstiga håll när man som minst anar det men som mest behöver det. Riktiga vänner drar ut dig på massa mysko saker när du som minst anar det bara för att muntra upp dig. Det är med stor glädje jag ser hur några av världens mest awesome vänner som jag älskar massor såg till att göra både det ena och det andra med mig när jag och Mikko hade gjort slut. I samband med det här så vill jag ge både Peter och Tommy världens största tack. Peter - tack för alla timmar i telefon, allt TV-spels spelande, att du tvingade mig att joina er på skype och framförallt, tack för att du lyssnade och förstod. Jag är dig evigt tacksam. Tommy - jag undrar fortfarande hur det här gick till - hur hamnade du och jag här? Jag gissar att det var någonstans på vägen, mellan Shutter Island och Elmia - men tack för att du lyssnade, lät mig klaga, kramade mig, sa att allt skulle bli bra - och sen som om det inte vore nog så stannade du kvar när jag mådde bättre. (Inte för att alla andra inte gjorde det - men ni fattar ^^)
- Om de inte kan sluta snacka skit om dig - då är de troligtvis inga riktiga vänner, så bara lämna dem så löser det sig.
- Ingenting är omöjligt. Absolut ingenting. Det tänker jag bevisa idag, för idag ska jag ta studenten och jag ska visa hur sjukt awesome jag, min klass och mina älskade systrar är. Om du tror att något är omöjligt - försök igen, för troligtvis försökte du inte tillräckligt första gången.
CYA!
