4 dagar kvar - absolut ingenting att göra.
Egentligen så har jag ingenting kvar att göra innan studenten. Plugget är färdigt. Det är så sjukt skönt att jag inte vet vad jag ska göra på kvällarna - för att jag inte har något att göra.
Jag sitter i cafeterian i skolan nu - och väntar på att folk ska sluta från sina lektioner, men det verkar de ju knappast ha några planer på att göra än (11.15 ska de sluta ^^).
I helgen så var jag hemma hos Tommy, helgen bestod av typ film, f1, mysande och esc - och Tommys familj. Tommy har en väldigt trevlig familj så det var helt okej.
Vad det beträffar formel1:en så krockade min favorit, Mark Webber, med Tommys favorit, Sebastian Vettel, på 41:a varvet - exakt vad som hände var lite halvsvårt att se - men till och med jag gav med mig och sa att det var Webbers fel, för det såg faktiskt så ut. Men jag satt och läste lite på formula1.com nu - eftersom det har kommit lite ny info sen igår, och tydligen så har Horner sagt att det var Vettels fel - Vilket ger Webber rätt. I'm like - YAY!
Jag sitter i cafeterian i skolan nu - och väntar på att folk ska sluta från sina lektioner, men det verkar de ju knappast ha några planer på att göra än (11.15 ska de sluta ^^).
I helgen så var jag hemma hos Tommy, helgen bestod av typ film, f1, mysande och esc - och Tommys familj. Tommy har en väldigt trevlig familj så det var helt okej.
Vad det beträffar formel1:en så krockade min favorit, Mark Webber, med Tommys favorit, Sebastian Vettel, på 41:a varvet - exakt vad som hände var lite halvsvårt att se - men till och med jag gav med mig och sa att det var Webbers fel, för det såg faktiskt så ut. Men jag satt och läste lite på formula1.com nu - eftersom det har kommit lite ny info sen igår, och tydligen så har Horner sagt att det var Vettels fel - Vilket ger Webber rätt. I'm like - YAY!
8 dagar kvar till studenten.
Jag har 8 dagar kvar i skolan - 8 dagar till studenten. 8 dagar till frihet. 8 dagar till en enorm avsaknad av trygghet. 8 dagar till en enorm saknad av världens bästa människor.
Jag älskar min skola, jag älskar allt som har med skolan att göra, jag älskar allt vi gör i skolan. Jag kommer att sakna den enormt.
Men fram tills dess så ska jag ha en AWESOME vecka - vi kommer lalla runt i skolan och äga, mer än så tycker jag inte att vi ska göra. Jag tycker att vi ska ha så sjukt roligt och ta tillvara på den här tiden så gott vi kan, och jag vet att jag har nörd-pojkarna med mig på den fronten.
Nästa helg så har vi dessutom studenten på fredagen, bakis-lördag på lördagen, balen på söndagen och sen grillkväll hos John på måndagen. Nästa helg = massa nördar och en massa skratt. Och jag kommer gråta som ett litet barn hela tiden. Fan - ni får inte försvinna från mig.
Jag måste bara skriva av mig om det här, jag måste få skriva hur fruktansvärt tacksam jag är för att jag och Mikko gjorde slut när vi gjorde det, så att jag har fått chansen att komma såhär nära los ärkenördar. Jag är fruktansvärt tacksam över att jag just nu kan sitta och lyssna på dem när de pratar om webbläsare till android-telefoner och jag är fruktansvärt tacksam att samtalet nu gick över till Naruto och att jag faktiskt tycker att det är rätt rogivande att lyssna på det. Jag kommer sakna ihjäl mig efter nörd-pojkarna i höst och jag hoppas verkligen att de håller vad de har lovat och kommer och partar med mig och Tommy i västerås någon helg. Vi kommer ju och hälsar på hemma i Skövde liksom.
Men det är 8 dagar kvar till studenten, och de dagarna kommer jag att njuta sönder, jag kommer se till att jag får umgås med dem så mycket det bara går - bara för att jag fortfarande kan.
Jag älskar min skola, jag älskar allt som har med skolan att göra, jag älskar allt vi gör i skolan. Jag kommer att sakna den enormt.
Men fram tills dess så ska jag ha en AWESOME vecka - vi kommer lalla runt i skolan och äga, mer än så tycker jag inte att vi ska göra. Jag tycker att vi ska ha så sjukt roligt och ta tillvara på den här tiden så gott vi kan, och jag vet att jag har nörd-pojkarna med mig på den fronten.
Nästa helg så har vi dessutom studenten på fredagen, bakis-lördag på lördagen, balen på söndagen och sen grillkväll hos John på måndagen. Nästa helg = massa nördar och en massa skratt. Och jag kommer gråta som ett litet barn hela tiden. Fan - ni får inte försvinna från mig.
Jag måste bara skriva av mig om det här, jag måste få skriva hur fruktansvärt tacksam jag är för att jag och Mikko gjorde slut när vi gjorde det, så att jag har fått chansen att komma såhär nära los ärkenördar. Jag är fruktansvärt tacksam över att jag just nu kan sitta och lyssna på dem när de pratar om webbläsare till android-telefoner och jag är fruktansvärt tacksam att samtalet nu gick över till Naruto och att jag faktiskt tycker att det är rätt rogivande att lyssna på det. Jag kommer sakna ihjäl mig efter nörd-pojkarna i höst och jag hoppas verkligen att de håller vad de har lovat och kommer och partar med mig och Tommy i västerås någon helg. Vi kommer ju och hälsar på hemma i Skövde liksom.
Men det är 8 dagar kvar till studenten, och de dagarna kommer jag att njuta sönder, jag kommer se till att jag får umgås med dem så mycket det bara går - bara för att jag fortfarande kan.
Blir internskämt någonsin gamla och oanvändbara?
Jag har ett par kommentarer som jag älskar, som varje gång jag säger dem får mig att fnissa lite inombords. Ett par av dem är inte så användbara, däribland "Visste du att extacy är dåligt för närminnet". Jag har dock en, ett internskämt mellan mig och Mikko - som jag använder med jämna mellanrum. Inte så att folk faktiskt förstår det, och jag pratar inte med Mikko ofta nog för att kunna säga det till honom, men jag säger det ibland och varje gång så flinar jag lite inombords.
Jag älskar den där kommentaren, jag älskar allt den betydde och hur saker och ting var. Jag tänker inte ljuga, jag saknar vissa delar av mitt och Mikkos förhållande, jag tror att det vore konstigt om jag inte gjorde det. Jag vet att Tommy håller med mig om det och jag är glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Oavsett, ibland saknar jag att kunna prata med Mikko - för oavsett vad jag egentligen tycker och tänker och sådär så var han alltid ett grymt bollplank och ett enormt stöd. Det är framförallt bollplanks-Mikko jag saknar. Därför gör det lite extra ont ibland, för just nu så finns det ingen som känner mig lika bra som Mikko, för efter två och ett halvt år så kommer man varandra fruktansvärt nära och det finns inte en chans att någon skulle ha kommit så nära sen vi gjorde slut.
Hur som helst så tittade jag precis på ett avsnitt How I Met Your Mother, Slapsgiving heter avsnittet - det är ett av mina favoritavsnitt eftersom det är där man skämtar om bland annat major bullshit. Och idag var det just det jag reagerade på - major bullshit, internskämt, att internskämt inte blir oanvändbara och värdelösa bara för att man har gjort slut - man kan fortfarande vara vänner och man kan fortfarande skämta om samma saker.
Jag älskar det faktum att allt inte förstörs bara för att det förändras. Jag älskar det faktum att man kan gå vidare utan att bränna upp allt som var. Jag älskar det faktum att jag kanske förlorade ett förhållande som jag värderade mycket högt, men jag vann en massa andra saker. En hög fruktansvärt underbara systrar som jag knappt kände innan allt det här, en fruktansvärt underbar Tommy som igår sket i sitt plugg och kom hit och kramade mig istället, för att jag behövde det. Men framförallt så vann jag en vänskap som annars hade gått helt förlorad.
Och eftersom jag är för feg för att säga det här rakt ut så skriver jag det här istället - Mikko, jag älskar dig. Jag är fruktansvärt tacksam att det blev som det blev och jag hoppas, önskar och ber att du kommer få det awesome i Kanada.
Jag älskar den där kommentaren, jag älskar allt den betydde och hur saker och ting var. Jag tänker inte ljuga, jag saknar vissa delar av mitt och Mikkos förhållande, jag tror att det vore konstigt om jag inte gjorde det. Jag vet att Tommy håller med mig om det och jag är glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det, annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Oavsett, ibland saknar jag att kunna prata med Mikko - för oavsett vad jag egentligen tycker och tänker och sådär så var han alltid ett grymt bollplank och ett enormt stöd. Det är framförallt bollplanks-Mikko jag saknar. Därför gör det lite extra ont ibland, för just nu så finns det ingen som känner mig lika bra som Mikko, för efter två och ett halvt år så kommer man varandra fruktansvärt nära och det finns inte en chans att någon skulle ha kommit så nära sen vi gjorde slut.
Hur som helst så tittade jag precis på ett avsnitt How I Met Your Mother, Slapsgiving heter avsnittet - det är ett av mina favoritavsnitt eftersom det är där man skämtar om bland annat major bullshit. Och idag var det just det jag reagerade på - major bullshit, internskämt, att internskämt inte blir oanvändbara och värdelösa bara för att man har gjort slut - man kan fortfarande vara vänner och man kan fortfarande skämta om samma saker.
Jag älskar det faktum att allt inte förstörs bara för att det förändras. Jag älskar det faktum att man kan gå vidare utan att bränna upp allt som var. Jag älskar det faktum att jag kanske förlorade ett förhållande som jag värderade mycket högt, men jag vann en massa andra saker. En hög fruktansvärt underbara systrar som jag knappt kände innan allt det här, en fruktansvärt underbar Tommy som igår sket i sitt plugg och kom hit och kramade mig istället, för att jag behövde det. Men framförallt så vann jag en vänskap som annars hade gått helt förlorad.
Och eftersom jag är för feg för att säga det här rakt ut så skriver jag det här istället - Mikko, jag älskar dig. Jag är fruktansvärt tacksam att det blev som det blev och jag hoppas, önskar och ber att du kommer få det awesome i Kanada.
"De flesta kristna i Sverige hatar faktiskt inte homosexuella."
Satt och läste en kompis blogg och såg att hon hade skrivit ovanstående citat - vilket jag tror är fruktansvärt sant. Dessutom är det ytterst aktuellt eftersom det samfund jag tillhör, Evangeliska Frikyrkan, igår röstade igenom att avsäga sig vigselrätten för att "slippa" att viga homosexuella. Man kommer istället att konstruera en ny vigselakt, utan laglig rätt - mer eller mindre en välsignelse alltså (om jag har förstått det hela rätt). Läs mer om det här.
Jag har tidigare skrivit att jag inte tycker att det är rätt att viga samkönade par i kyrkan, vilket jag inte tycker. MEN - jag har inget problem med homosexuella. Det är homosexualiteten jag ser ett problem i, precis som många andra kristna jag känner. Problemet är inte att någon vill leva resten av sitt liv med en person av samma kön - problemet ligger i att man kräver Guds välsignelse i det. Jag förstår att man gärna vill ha den, men jag vill gärna ha den i många saker jag gör, men jag vet att i hälften av de där sakerna så kommer jag inte att få den - för att det helt enkelt inte är rätt, egentligen.
Det finns gott om exempel på sånt här, tempelriddarna tillexempel. De gick ut och dödade i Guds namn, utan hans välsignelse och även om folk verkar ha fått för sig att de trodde att de hade Gud på sin sida och att man därmed kan beskylla hela kristenheten för korstågen så var de fullt medvetna om att de inte hade Gud på sin sida i dödandet, de bad därför honom om förlåtelse efter varje slag.
Ska man då som homosexuell be Gud om förlåtelse för varje gång man kysser sin partner? Nej, det känns ju fruktansvärt fånigt. Men steg ett kanske i alla fall är att ge med sig - man kanske inte måste vigas i kyrkan, och därmed kräva Guds välsignelse för det.
Jag tycker att det är bra att vi som samfund hellre låter bli helt än att inte få bestämma det själva. Jag tycker att det är bra att vi inte tänker "ge med oss" och låtsas att vi inte bryr oss om vad som egentligen står i Bibeln. Jag tycker att det är bra att vi kan stå för vad vi tror på och jag tycker att det är bra att vi i 2000-talets Sverige följer FNs mänskliga rättigheter tillräckligt mycket för att låta religionen formas som den faktiskt är formad snarare än att försöka låtsas att den ser ut på ett helt annat sätt egentligen.
Som en liten notis så måste jag påpeka att det nämns tre församlingar i artikeln jag länkade till - frikyrkosverige är så pass litet att jag känner folk i alla tre.
Jag har tidigare skrivit att jag inte tycker att det är rätt att viga samkönade par i kyrkan, vilket jag inte tycker. MEN - jag har inget problem med homosexuella. Det är homosexualiteten jag ser ett problem i, precis som många andra kristna jag känner. Problemet är inte att någon vill leva resten av sitt liv med en person av samma kön - problemet ligger i att man kräver Guds välsignelse i det. Jag förstår att man gärna vill ha den, men jag vill gärna ha den i många saker jag gör, men jag vet att i hälften av de där sakerna så kommer jag inte att få den - för att det helt enkelt inte är rätt, egentligen.
Det finns gott om exempel på sånt här, tempelriddarna tillexempel. De gick ut och dödade i Guds namn, utan hans välsignelse och även om folk verkar ha fått för sig att de trodde att de hade Gud på sin sida och att man därmed kan beskylla hela kristenheten för korstågen så var de fullt medvetna om att de inte hade Gud på sin sida i dödandet, de bad därför honom om förlåtelse efter varje slag.
Ska man då som homosexuell be Gud om förlåtelse för varje gång man kysser sin partner? Nej, det känns ju fruktansvärt fånigt. Men steg ett kanske i alla fall är att ge med sig - man kanske inte måste vigas i kyrkan, och därmed kräva Guds välsignelse för det.
Jag tycker att det är bra att vi som samfund hellre låter bli helt än att inte få bestämma det själva. Jag tycker att det är bra att vi inte tänker "ge med oss" och låtsas att vi inte bryr oss om vad som egentligen står i Bibeln. Jag tycker att det är bra att vi kan stå för vad vi tror på och jag tycker att det är bra att vi i 2000-talets Sverige följer FNs mänskliga rättigheter tillräckligt mycket för att låta religionen formas som den faktiskt är formad snarare än att försöka låtsas att den ser ut på ett helt annat sätt egentligen.
Som en liten notis så måste jag påpeka att det nämns tre församlingar i artikeln jag länkade till - frikyrkosverige är så pass litet att jag känner folk i alla tre.
Köttfärssås och besvikelse.
Jag åt köttfärssås igår och ska snart ställa mig och göra mera köttfärssås. Tommy kommer hit om en stund och jag lovade att mata honom och dessutom har Sally matvägrat hela dagen idag också och igår fick jag i henne maten efter att ha mutat henne med köttfärssås.
Jag är dock rätt så besviken för tillfället. Jag har hoppats hela dagen på att jag skulle få Tommy att sova här, och nu när han ringde så sa han att det inte var någon träning imorgon, min tanke var "yaaaay, Tommy sover här - jag slipper vara ensam!" men innan jag hann tänka klart den tanken sa han att han måste hem ändå, hans mamma måste jobba och ingen annan är hemma så någon måste passa hans minsta syster. Helt plötsligt kändes det helt meningslöst att tvinga hit honom, han kommer hit vid åtta och sen ska han köra hem ikväll så han lär behöva åka senast tolv. Det känns inte som att det är värt bensinpengarna att han kommer hit. Jag hade liksom hoppats på att slippa vara ensam. Slippa tycka synd om mig själv en stund... Jag hatar att bli besviken, jag hatar att hoppas, jag hatar att känna mig dum och jobbig.
Jag trodde att jag för första gången någonsin hade hittat någon som skulle göra allt för att göra mig glad, någon som faktiskt inte skulle svika mig hur som helst för att allt annat och alla andra var viktigare än mig men jo - tänk så fel man kan ha >.<
Jag är dock rätt så besviken för tillfället. Jag har hoppats hela dagen på att jag skulle få Tommy att sova här, och nu när han ringde så sa han att det inte var någon träning imorgon, min tanke var "yaaaay, Tommy sover här - jag slipper vara ensam!" men innan jag hann tänka klart den tanken sa han att han måste hem ändå, hans mamma måste jobba och ingen annan är hemma så någon måste passa hans minsta syster. Helt plötsligt kändes det helt meningslöst att tvinga hit honom, han kommer hit vid åtta och sen ska han köra hem ikväll så han lär behöva åka senast tolv. Det känns inte som att det är värt bensinpengarna att han kommer hit. Jag hade liksom hoppats på att slippa vara ensam. Slippa tycka synd om mig själv en stund... Jag hatar att bli besviken, jag hatar att hoppas, jag hatar att känna mig dum och jobbig.
Jag trodde att jag för första gången någonsin hade hittat någon som skulle göra allt för att göra mig glad, någon som faktiskt inte skulle svika mig hur som helst för att allt annat och alla andra var viktigare än mig men jo - tänk så fel man kan ha >.<
Hur stor kan saknaden egentligen bli?
Jag är hundvakt i helgen, farmor opererade ryggen igår och är kvar på sjukhuset så någon måste passa Sally. Sally är min voff, men hon bor hos farmor eftersom både jag och Marielle är allergiska, jag känner dock inte av min allergi speciellt mycket.
I alla fall, jag sitter hemma hos farmor, framför TVn med datorn i knäet - och tittar bort mot köket. Plötsligt slog det mi att när jag var mindre så bodde jag här väldigt mycket, eftersom pappa pendlade bland annat till Göteborg och till Tyskland, vilket innebar att han knappt var hemma och jag var för liten för att klara mig själv. Jag tittade i alla fall bort mot köket och tänkte på hur vi brukade sitta där, varje kväll, och äta varma mackor och prata om allt möjligt. Nästan varje kväll lekte vi 20-frågor. Eller så plockade jag och farmor fram ett spel som gick ut på att man skulle flytta pinnar på ett speciellt sätt. Det är snart två år sedan min farfar dog, jag har fortfarande knappt gråtit. Det hände en gång, jag grät i Mikkos famn och tyckte synd om mig själv över att en person jag har älskat så mycket hela mitt liv var borta, utan att jag ens hade fått säga hej då, utan att jag hade fått berätta att jag älskade honom.
Men nu, nästan två år senare, så gråter jag. Jag sitter här, ensam hemma hos farmor och gråter över det. Tittar mot köket och tänker att han skulle ha suttit där, med ryggen mot mig där jag sitter nu och smuttat på sitt vin och flinat lite åt att Sally tiggde efter en brödbit. Han sa aldrig speciellt mycket min farfar, vi pratade aldrig speciellt mycket och när vi pratade så var det alltid om något fruktansvärt meningslöst. Jag hatade varje sekund av det, det var sådär påfrestande som bara mor- och farföräldrar kan vara. Nu saknar jag det mer än jag har ord för. Han sa aldrig att han älskade mig, jag sa aldrig att jag älskade honom heller, men jag vet ändå att han gjorde det. När vi skulle åka till Japan var han fruktansvärt orolig. Jag tror att han var rädd att han skulle dö medan jag var borta - och det gör ont i mig att jag när jag visste att han skulle dö vilken dag som helst inte åkte och hälsade på. Hur kunde jag vara så egoistisk liksom? Fan.
Jag hatar mig själv ibland. Just nu hatar jag att jag är ensam. Jag verkar dessutom bli ensam imorgon kväll igen - vilket kommer resultera i en kväll till när Wero sitter och tänker på människor hon saknar. Tycker fortfarande att jag hellre träffar en trött Tommy och tittar på honom när han sover än att inte träffa någon Tommy alls... Aja, vi får se. Annars får jag träffa Tommy-boy på löööööööördag <3
I alla fall, jag sitter hemma hos farmor, framför TVn med datorn i knäet - och tittar bort mot köket. Plötsligt slog det mi att när jag var mindre så bodde jag här väldigt mycket, eftersom pappa pendlade bland annat till Göteborg och till Tyskland, vilket innebar att han knappt var hemma och jag var för liten för att klara mig själv. Jag tittade i alla fall bort mot köket och tänkte på hur vi brukade sitta där, varje kväll, och äta varma mackor och prata om allt möjligt. Nästan varje kväll lekte vi 20-frågor. Eller så plockade jag och farmor fram ett spel som gick ut på att man skulle flytta pinnar på ett speciellt sätt. Det är snart två år sedan min farfar dog, jag har fortfarande knappt gråtit. Det hände en gång, jag grät i Mikkos famn och tyckte synd om mig själv över att en person jag har älskat så mycket hela mitt liv var borta, utan att jag ens hade fått säga hej då, utan att jag hade fått berätta att jag älskade honom.
Men nu, nästan två år senare, så gråter jag. Jag sitter här, ensam hemma hos farmor och gråter över det. Tittar mot köket och tänker att han skulle ha suttit där, med ryggen mot mig där jag sitter nu och smuttat på sitt vin och flinat lite åt att Sally tiggde efter en brödbit. Han sa aldrig speciellt mycket min farfar, vi pratade aldrig speciellt mycket och när vi pratade så var det alltid om något fruktansvärt meningslöst. Jag hatade varje sekund av det, det var sådär påfrestande som bara mor- och farföräldrar kan vara. Nu saknar jag det mer än jag har ord för. Han sa aldrig att han älskade mig, jag sa aldrig att jag älskade honom heller, men jag vet ändå att han gjorde det. När vi skulle åka till Japan var han fruktansvärt orolig. Jag tror att han var rädd att han skulle dö medan jag var borta - och det gör ont i mig att jag när jag visste att han skulle dö vilken dag som helst inte åkte och hälsade på. Hur kunde jag vara så egoistisk liksom? Fan.
Jag hatar mig själv ibland. Just nu hatar jag att jag är ensam. Jag verkar dessutom bli ensam imorgon kväll igen - vilket kommer resultera i en kväll till när Wero sitter och tänker på människor hon saknar. Tycker fortfarande att jag hellre träffar en trött Tommy och tittar på honom när han sover än att inte träffa någon Tommy alls... Aja, vi får se. Annars får jag träffa Tommy-boy på löööööööördag <3
Att våga vara sårbar...
Vissa människor har jag väldigt svårt för att se sårbara, vilket gör att när de väl är sårbara så har jag svårt att veta hur jag ska reagera.
Egentligen så undrar jag om det handlar om att människor inte vill vara sårbara eller om de helt enkelt inte vågar. Oftast, när jag försöker undvika att visa mig sårbar så är det för att jag inte vågar. Att man är sårbar är ingenting att skämmas för och jag tror att man någon gång måste vara det för att kunna komma någonstans i livet. Jag tänker citera en av mina favoritfilmer Good Will Hunting.
Will: "I went on a date last week".
Sean: "How'd it go?"
Will: "It was good."
Sean: "Going out again?"
Will: "I don't know."
Sean: "Why not?"
Will: "Haven't called her."
Sean: "Christ, you're an ametuer."
Will: "I know what I'm doing. Don't worry about me I know what I'm doing. Yeah, but this girls like you know, beautiful. She's smart. She's fun. She's different from most of the girls I've been with."
Sean: "So, call her up Romeo."
Will: "Why? So I can realize that she's not that smart. That she's fucking boring. This girls like fucking perfect right now. I don't want to ruin that."
Sean: "Maybe you're perfect right now. Maybe you don't want to ruin that. But I think that's a super philosophy Will, that way you can go through your entire life without ever having to really know anybody."
För Will är inte problemet att hon är perfekt, inte att han kanske är perfekt heller - problemet är att han är rädd för att bli kär i henne, för om han blir det så blir han sårbar och hon kan såra honom. Will har haft en värdelös uppväxt, han har ärr efter det som alltid kommer att finnas där. Jag känner igen mig så mycket i honom, jämt, och om det finns något jag har lärt mig av den där filmen så är det att jag aldrig, någonsin, kan ge mig och sluta våga chansa - livet är för kort för att man inte ska våga chansa och se vart det leder. Man måste våga chansa och våga vara sårbar för att komma någonstans.
Egentligen så undrar jag om det handlar om att människor inte vill vara sårbara eller om de helt enkelt inte vågar. Oftast, när jag försöker undvika att visa mig sårbar så är det för att jag inte vågar. Att man är sårbar är ingenting att skämmas för och jag tror att man någon gång måste vara det för att kunna komma någonstans i livet. Jag tänker citera en av mina favoritfilmer Good Will Hunting.
Will: "I went on a date last week".
Sean: "How'd it go?"
Will: "It was good."
Sean: "Going out again?"
Will: "I don't know."
Sean: "Why not?"
Will: "Haven't called her."
Sean: "Christ, you're an ametuer."
Will: "I know what I'm doing. Don't worry about me I know what I'm doing. Yeah, but this girls like you know, beautiful. She's smart. She's fun. She's different from most of the girls I've been with."
Sean: "So, call her up Romeo."
Will: "Why? So I can realize that she's not that smart. That she's fucking boring. This girls like fucking perfect right now. I don't want to ruin that."
Sean: "Maybe you're perfect right now. Maybe you don't want to ruin that. But I think that's a super philosophy Will, that way you can go through your entire life without ever having to really know anybody."
För Will är inte problemet att hon är perfekt, inte att han kanske är perfekt heller - problemet är att han är rädd för att bli kär i henne, för om han blir det så blir han sårbar och hon kan såra honom. Will har haft en värdelös uppväxt, han har ärr efter det som alltid kommer att finnas där. Jag känner igen mig så mycket i honom, jämt, och om det finns något jag har lärt mig av den där filmen så är det att jag aldrig, någonsin, kan ge mig och sluta våga chansa - livet är för kort för att man inte ska våga chansa och se vart det leder. Man måste våga chansa och våga vara sårbar för att komma någonstans.
Att använda sina kunskaper till att berätta om sin tro.
Jag glömde visst att publicera det här inlägget i TISDAGS!
Läste precis om http://www.frizon.nu/frizonbloggen/2010/missionaren-paulinho/ och kunde inte låta bli att fastna för meningen: "Så enkelt det vara att använda sitt intresse, sin passion, sin kunskap för att berätta om sin tro." Jag kan inte låta bli att hålla med, jag kan inte låta bli att tro att det är viktigt att använda det man brinner för i livet för att berätta om sin tro. Jag tror att det berör människor på ett helt annat sätt än om man hade gjort det på ett område därman inte vet någonting.
Om jag hade försökt prata om Gud genom fotboll så hade ingen blivit troende, när Paulinho gör det så får folk däremot en bild av det på ett helt annat sätt. Därför tror jag att det är relativt viktigt om man jämför med många andra missionärer arbetar.
Jag har själv varit på en missionsresa (tror att det finns blogginlägg från den också..) där jag lärde mig att man kommer inte övertyga någon om någonting förrän man gör det genom något man själv kan. Det är därför så många kristna musiker sjunger låtar om Gud och sin tro. Det är därför så många retoriskt duktiga personer blir predikanter av olika slag. Och jag, som i alla fall inbillar mig att jag kan skriva, gjorde egentligen ingen nytta alls i Ukraina förrän jag satte mig och skrev ett drama om en man som vände sig bort från Gud. Mitt drama å andra sidan fick pastorn att planera om sin predikan. Det var mer eller mindre det enda vi lyckades åstakomma under vår tre veckor långa missionsresa också, men det behöver vi ju inte säga högt.
Exakt vad jag ville få fram med det här vet jag inte, jag tror att jag ger upp nu - fokus ligger för tillfället någon helt annan stans. Hjärnan är inte alls med tyvärr.
Läste precis om http://www.frizon.nu/frizonbloggen/2010/missionaren-paulinho/ och kunde inte låta bli att fastna för meningen: "Så enkelt det vara att använda sitt intresse, sin passion, sin kunskap för att berätta om sin tro." Jag kan inte låta bli att hålla med, jag kan inte låta bli att tro att det är viktigt att använda det man brinner för i livet för att berätta om sin tro. Jag tror att det berör människor på ett helt annat sätt än om man hade gjort det på ett område därman inte vet någonting.
Om jag hade försökt prata om Gud genom fotboll så hade ingen blivit troende, när Paulinho gör det så får folk däremot en bild av det på ett helt annat sätt. Därför tror jag att det är relativt viktigt om man jämför med många andra missionärer arbetar.
Jag har själv varit på en missionsresa (tror att det finns blogginlägg från den också..) där jag lärde mig att man kommer inte övertyga någon om någonting förrän man gör det genom något man själv kan. Det är därför så många kristna musiker sjunger låtar om Gud och sin tro. Det är därför så många retoriskt duktiga personer blir predikanter av olika slag. Och jag, som i alla fall inbillar mig att jag kan skriva, gjorde egentligen ingen nytta alls i Ukraina förrän jag satte mig och skrev ett drama om en man som vände sig bort från Gud. Mitt drama å andra sidan fick pastorn att planera om sin predikan. Det var mer eller mindre det enda vi lyckades åstakomma under vår tre veckor långa missionsresa också, men det behöver vi ju inte säga högt.
Exakt vad jag ville få fram med det här vet jag inte, jag tror att jag ger upp nu - fokus ligger för tillfället någon helt annan stans. Hjärnan är inte alls med tyvärr.
