nätter.
Nu sitter jag här igen. Och undrar vad som egentligen hände. Var det fel av mig? Att faktiskt lyssna på dig, göra som du sa. Var det fel att jag ringde dig inatt? Jag vet att du låg och sov, att jag väckte dig. Jag hatar mig själv för det. Jag gör verkligen det. Men jag kunde inte sova, jag kunde inte tänka. Det var så mycket som hände. Det är så mycket som händer. Hela tiden. Och jag orkade inte längre, jag gjorde verkligen inte det. Förlåt. Förlåt. Förlåt, om jag har sårat dig. Förlåt, det var verkligen inte meningen. Du sa att jag kunde ringa, du sa att du skulle ha tid att prata, jag litade på dig, jag trodde dig.
Jag vill försöka förklara hur mycket jag vill att du kommer hit, att du är här och håller om mig. Att jag fick berätta för dig hur mycket jag älskar dig. Att jag fick berätta för dig att jag inte vill vara utan dig. Att du tillslut skulle förstå vad jag egentligen försöker säga till dig. GAH, jag vet inte hur jag ska säga det här. Kom hit. Det här börjar kännas som en dålig amerikansk B-film, det kommer sluta med att jag springer efter dig i en mörk gränd i ösregn för att ta tag i din axel, vända dig om och säga att jag älskar dig för att sen kyssa dig medan det regnar massor på oss. Jag vet, jag har en romantiserad bild av kärlek, förlåt för det. Men jag vill nästan att det ska bli så, jag vill höra dig säga att du älskar mig. Men det finns många saker som jag vill. Aja, jag älskar dig. Det är det som är huvudsaken.
