Tommy och Wero

Jag har alltid ansett att jag inte har några drömmar. Drömmar är för människor som inte lyckas. Jag har haft mål med mitt liv, och jag misslyckas inte med mina mål. Så är det. Drömmar är något som man liksom inte uppnår utan något som man bara drömmer om hela livet och som man aldrig riktigt gör. Mål är något man strävar emot och som man slutligen kommer till.

Men de senaste dagarna har jag fått omvärdera det där lite. För jag kanske har drömmar i alla fall, jag vill väldigt gärna ha drömmar om inte annat. Drömmar om att få göra både det ena och det andra, drömmar om att få köra en formel 1 bil och att någon gång få vara sjukt vacker har jag redan, men sen då? Sen tar drömmarna liksom slut.

Båda är något jag aldrig kommer att uppleva. Jag kommer aldrig få köra den där formel 1 bilen, jag kommer heller aldrig att bli sådär vacker som alla kvinnor är när de gifter sig. Varför drömmer jag i så fall om det? Jo, för att det får mig att gå upp på morgonen - det får mig att hoppas på att jag någon gång ska få göra saker för mig, för min skull, utan att behöva tänka på andra och vad andra tycker. Men samtidigt så tror jag inte att jag någonsin kommer att göra det. Jag tror inte att jag kommer att köra någon formel 1 bil och bara för att jag gifter mig så tror jag inte att jag kommer att vara vacker, för det är inte sån jag är. Jag lyckas inte med mina drömmar, utan bara med mina mål. Jag har mål också - jag ska jobba med robotar och AI - det är något jag verkligen vill och något som jag brinner för.

Egentligen så kanske det är det drömmar handlar om? Att man hittar något man brinner för? Jag vet inte - vad som är en dröm eller inte är nog upp till var och en att bestämma. Jag vet att jag nog har ett par drömmar i alla fall, även om jag egentligen inte vill det. Även om jag tycker att drömmar är för misslyckade människor som inte lyckas med någonting. Jag hoppas bara att jag ser till att lyckas med mina drömmar så att jag inte ligger där på dödsbädden och säger "jag önskar att jag hade gjort det här också". För jag vill inte misslyckas.

Det har gått ett tag nu och sakta men säkert så börjar saker och ting få någon form av ordning igen. Det är klart att det känns konstigt och det är det där konstiga som gör ont. Det är avsaknaden av en ring på mitt finger, avsaknaden av någon att prata med innan jag går och lägger mig, avsaknaden av att veta att om det händer mig något så finns någon där och tar hand om mig. As sad as it might seem så är jag skeptisk till att någon annan skulle finnas där.

Samtidigt så vill jag inte bli ihop med honom igen. Eller visst en del av mig skriker efter att jag ska vilja ha honom tillbaka och att han ska vilja ha mig tillbaka och att allt ska bli som vanligt. Men den del som faktiskt har kontroll över mig tycker snarare att det var bra att det hände nu så att vi fortfarande kan vara vänner. För det är vi, vi är vänner. Jag hade sagt att vi är bästisar om det inte hade varit för att det låter så fånigt. xD Milja är min bästis - men hon har inget emot att det låter fånigt heller xD

Seriously, jag tror att det här var bra, innerst inne så tror jag det. Jag tror att Gud ville att vi skulle vara ihop med att vi inte skulle vara det för evigt, eller i alla fall inte just nu. Mikko behöver göra vad han vill och uppfylla sina drömmar och jag behöver stå på mina egna ben för en gångs skull. Dessutom så har jag ju fortfarande mina vänner där, inklusive Mikko och Gud. Everything is gonna be alright now, everything is gonna be alright.

Nu ska jag gå och plugga lite kemi, sen ska jag göra mig iordning för ikväll är det 100 dagar kvar till studenten och det innebär att typ alla ska ut på krogen, jag ska på förfesten i alla fall, sen får vi se vad som händer xD

Mikko gjorde slut med mig igår. Jag har väl gissat att det var på väg ett tag, det började vid höstlovet sen blev det bättre och nu var jag nästan säker på att vi kunde glömma det, men jag hade tydligen fel.

Anledningen var att han inte trodde att det här var Guds vilja. Jag fattar inte riktigt det där, jag fattar inte hur det inte skulle kunna vara Guds vilja, men jag antar att om det inte är det så kommer jag att fatta det och om det är det så kommer han att fatta det. Vi behöver väl bara ge det tid. Hur mycket tid då? Igår vid den här tiden så var jag förlovad - nu är jag, ingenting. Verkligen ingenting och det gör så ont. Jag kan inte se mig själv med någon annan, jag vill inte se mig själv med någon annan och även om jag försöker så ser jag bara - äckel. Jag blir liksom illamående av tanken på att jag en vacker dag ska gifta mig med någon annan än honom.

Men jag kan ju inte tvinga honom att vara ihop med mig, fast å andra sidan så hävdar hans föräldrar att jag kontrollerar honom alldeles för mycket (vilket tydligen inte var något de sa till honom igår när han sa att han tänkte göra slut med mig utan något de sa för typ två år sedan - innan jag ens hade fått träffa dem) så jag kan väl lika gärna göra det lite till (observera ironin).

De (Mikko och hans pappa) ska komma ner med mina saker på söndag - alla mina kökssaker etc. som jag i förra veckan diskade och gjorde i ordning i VÅRAT kök med. Ett kök jag aldrig kommer att få se igen. Det är allt det där som känns så mysko, för två veckor sedan var vi på IKEA och köpte ny säng - nu kommer jag aldrig ens få se den där sängen.

Visst, vi är fortfarande vänner - jag älskar honom och han säger att han älskar mig (vilket jag därmed tror att han gör - Mikko ljuger inte om sånt). Vi måste bara vara ifrån varandra och hålla pratandet på en vänskaplig nivå ett tag, igårkväll (inatt) innan jag/vi gick och la mig/oss så lyckades vi till och med skämta lite och jag tyckte att det var roligt. Så på ett sätt kanske allt kommer att bli bra om vi bara fortsätter vara vänner, vad vet jag?

Det blir i alla fall inget Eskilstuna för mig ikväll, gissningsvis så blir det inte det på ett långt tag. Det känns tråkigt. Men det är väl okej antar jag, jag ska åka till Skene istället och träffa Rasmus och Maria, jag måste bort och Maria fyller 20 i helgen...

Om bloggandet kommer lite i skymundan så förstår ni i alla fall varför.

Idag blev en bra dag, kanske för att gårdagen sög, kanske för att jag vaknade i morse och sa till mig själv att idag skulle bli en bra dag.

Dagen var bra för att jag inte hade några lektioner i skolan utan bara en friends-grej. Den var bra för att jag fick mitt smink som jag hade beställt. Den var bra för att jag fick ett grytunderlägg och lite köksredskap av farmor. Den blev ännu bättre när jag fick 500kr av farmor. När jag kom hem så fick jag spaghetti och köttfärssås (med ananas i <3). Jag fick slappa framför datorn resten av kvällen. På det stora hela: Idag var en väldigt bra dag.

Imorgon hoppas jag på en lika bra dag, men först vill jag reflektera över bön. Igårkväll när jag skulle sova, klockan var ungefär halv ett, så låg jag och vände och vred på mig och det gick verkligen inte att somna. Jag funderade en stund på vad det var jag inte hade gjort, som kunde få det att kännas fel. Det enda jag inte hade gjort var att be tillsammans med Mikko, vilket vi brukar göra på kvällarna när vi är tillsammans. Men det där med att be i telefon är inte riktigt hans grej och jag vet inte om det är min grej heller. Så jag gjorde det enda jag kunde göra, jag låtsades att han var där med mig och bad tillsammans med mig - det gjorde mig alldeles varm och mysig. Även om han fortfarande inte vet om det nu när jag skriver det så tror jag att det var en väldigt bra sak att göra. Jag menar, både jag och Gud var medvetna om att Mikko inte var där, men det var ändå en viss trygghet - det ger en känsla av närhet att be tillsammans med någon, det ger ett djup i en relation som jag aldrig har varit med om annars. Vad säger ni? Är jag jättefånig?

Desperat, ack så desperat, så försöker jag komma på en anledning till att jag ska vara här. Vad gör jag egentligen här? Jag hör inte hemma här, jag trivs inte här och dete finns knappast någon som märker av min frånvaro. Vad gör jag egentligen här? Tanken slog mig först i morse, det enda som håller mig fast här är skolan, jag kommer ju knappast sluta prata med min familj bara för att jag flyttar härifrån - så vad skulle annars hålla mig kvar? Vänner som inte behandlar mig som en vän? (Visst, jag har vänner här som behandlar mig som en vän också - men dem kommer jag inte förlora av en flytt) Nej, jag har ingenting som håller mig kvar här och ibland så önskar jag att folk i alla fall låtsades att de ville att jag skulle stanna här.

Jag vet verkligen inte varför jag skriver det här - jag vill inte ha er uppmärksamhet, egentligen vill jag inte att ni ska vilja ha kvar mig heller, det gör bara saken värre. GAH!

Jag är så sjukligt trött på skönhetsideal, det är inte sant alltså. Jag skrev lite på mitt arbete till samhällskunskapen förut och snubblade över lite artiklar om skönhetsideal och jag blir så trött. Jag är så sjukt trött på att människor hela tiden påverkas av hur andra människor ser ut till den grad att de är villiga att totalt ändra sitt utseende. Det gör mig måttligt ledsen och det får mig att vilja gråta. För den dagen då jag ändrar på hur jag ser ut för att jag tycker att någon annan är snygg - då ger jag alla som läser den här bloggen rätt att skjuta mig.

Finns det egentligen något mer tragiskt än att bara för att man tycker att någon är snygg och man ser att den har ett bra liv så vill man se ut som den? Vart tar personligheten vägen då, när man försöker bli som någon annan? Jag tror att Gud skapade oss med en tanke, att var och en som läser det här ser ut precis som den gör av en anledning, den anledningen är just det - Gud ville att Du skulle se ut sådär! Det behöver inte finnas någon djupare anledning och jag garanterar att du är vacker precis som du är. Betydligt mycket vackrare än människor som ändrar sitt utseende totalt för att bli vackra, man kan inte bli vacker genom att ändra sitt utseende! Man kan bli snygg, men inte vacker och att vara vacker är sjukt mycket viktigare.

Egentligen så borde jag väl ha ett fint litet avslut på det här också, men det har jag inte tyvärr... Jag får väl påpeka att Gud älskar dig precis som du är och att du är vacker oavsett hur du ser ut! <3

Vi fick lägenheten igår och herrejösses vad stor den är. En skåpslucka är trasig, men vi ska ringa och be dem fixa det imorgon. Vi har en viss lampbrist (två av våra lampor kräver att vi borrar i taket för att vi ska kunna sätta upp dem. Men i övrigt så är allt bara allmänt bra. Vi har internet fast det inte borde komma förrän på måndag, vi har mat i kylskåpet och vi har en ny underbart skön säng att sova i. Jag har nog aldrig sovit i en bekvämare säng, det är så att man blir alldeles till sig. Mikko är på fotbollsträning nu, jag spelade lite Katamari Forever förut, men jag hade ingen lust att göra det mer nu, så jag satte mig här istället - blogga lite har väl aldrig skadat någon...

Han kommer hem om en och en halv timme ungefär, då åker vi och köper GODIS :D Ekängen har extrapris - 4.90kr/hg och Mikko har varit sugen på godis i evigheter, vi har visserligen ett halvt kilo chips i skafferiet, men inte idag, idag ska jag ha godis :D Surt godis, för det är godast. Och nej, jag har verkligen inget vettigt att skriva - jag ville mest skriva att jag lever och att jag har internet trots allt. Det gjorde mig liksom glad så jag ville sprida vidare den där glädjen :P