Tommy och Wero

Jag läser 450poäng i-val i år, plus allt annat som alla andra läser då. Kind of fail. Hur som helst, 100 poäng av de där 450 består av kemi A, som jag valde att inte läsa förra året. Jag har inte kemi-lektioner utan jag läser kemin på egen hand, men jag måste fortfarande göra labbarna, tillsammans med en hög IB-elever. 4 stycken för att var exakt, de sak dessutom ha föreläsning, men min labb var så pass snabb så att jag fick göra den ändå. YAY! Alternativet hade varit att stanna i skolan efter att jag har slutat på fredag och göra den då, men eftersom jag fyller år då så fungerar inte det så bra :/ Så i eftermiddag it is.


Jag har visserligen bara haft typ en vecka med det här schemat, och det är inte ens hälften så jobbigt som förra årets schema, men det kommer fortfarande bli jobbigt, för jag är i skolan typ JÄMT! Men det blir bättre nästa år, för jag tror att jag kommer hoppa Näthandel C, och därmed läsa 100 poäng mindre än alla andra i min inriktning, dessutom så tar Svenska B och C slut den här terminen , och DATABASHANTERINGEN! Jag HATAR databashantering, eller egentligen så är det nog rätt roligt, det är bara så fruktansvärt jobbiga lektioner ^^

Men nu borde Milja och Stina dyka upp snart så ja ^^

Jag orkar bara inte bry mig. Jag är mest arg på folk. Inte hela tiden, men just nu i alla fall. Folk som inte kan uppföra sig. Folk som tror att de kan behandla alla andra hur de vill, för det sårar ju inte dem själva, newsflash: Förr eller senare så kommer det att slå tillbaka på er också ^^

Nej, det är inget speciellt som har hänt. Jag är bara irriterad på respektlösa, elaka och allmänt konstiga människor som jag gång på gång frågar mig själv "varför umgås jag med XX" - varje gång så försöker jag hitta en vettig orsak, men de börjar ta slut nu. Argumenten i stil med "Men XX är faktiskt rätt trevlig ibland" börjar ta slut. Tyvärr får jag nog säga, men det är sant.

Som tur är för mig så läser människorna i fråga troligtvis inte det här, även om det de senaste dagarna har strömmat till nästan oförskämt många människor från INGENSTANS. Hej på er, kul att ni börjar läsa när jag är bitter och sur, skoj för er ;)

Honestly? - Jag är sur för att saker inte blir som jag vill - ja. Har jag rätt till det? - Njae.

Men som sagt, jag orkar inte bry mig längre.

Ja, helgen var rätt bra, tackar som frågar. Nu börjar veckan of doom som inte verkar bli särskillt varken doom eller hemsk, Mikko kommer bara vara borta måndag och onsdag tydligen :D <3 Ja, jag mår bra, egentligen. Egentligen så är jag säkert rätt glad, det bara känns inte så just nu ^^

Jag har seriösa problem med att se folk vara lyckliga. Eller alltså, jag har inte problem med att folk är lyckliga, jag har problem med när folk är sådär odrägligt lyckliga för någonting som jag inte förstår.  Även om jag vad det gäller vissa människor tycker att det är okej, för att jag vet hur mycket de där människorna förtjänar att vara lyckliga.

Men folk som är oförskämt lyckliga, alltid, utan anledning, det förstår jag verkligen inte, och ibland kan det faktiskt göra mig arg. Samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag blir arg på att de är lyckliga. För någonstans djupt inom mig så inser jag ju att de där människorna faktiskt förtjänar sin lycka. Men hela tiden? Jämt? Alltså, visst, de kan säkert vara ledsna och så ibland, men det finns faktiskt människor som typ aldrig är ledsna, som bara är lyckliga hela tiden, for no reason, och det stör mig.

Varför det stör mig?
1. För att jag önskar att jag också var sådan.
2. För att de inte har en anledning, om de hade kunnat komma på en anledning, så fine, men utan anledning så känns det mest fånigt och påfrestande. 

Vad det beträffar anledning så tror jag att folk har svårt att hitta en anledning till varför de är lyckliga för att de saknar Gud, för med Gud så tackar man, för hoppningsvis, honom dagligen, för allt bra han gör och det tror jag leder till att man blir bättre på att se vad som faktiskt skapar den där lycko-känslan.

Summan av kardemumman blir då alltså att folk är extremt dåliga på att veta varför de är lyckliga, samtidigt som de springer runt och är lyckliga och måste påpeka det för allt och alla. Anledningen till det här är, tror jag, att de saknar Gud och därför inte tackar någon tillräckligt ^^

Jag började på projektarbetet förut, under databashanteringen. Dels för att en riktig databas är SÅHÄR mycket roligare än en övningsuppgift och dels för att jag känner att det är dags att börja sparka igång hemsidan.

För övrigt så tror jag att jag är lite smått allergisk mot plommon, vilket är väldigt tragiskt, för plommon är ytterst gott :/

Det är dessutom matfestival imorgon, vilket ska bli relativt roligt. Jag kommer slösa massa pengar som jag egentligen inte har råd att slösa, men det kanske är okej. Men bara kanske. På söndag sen så ska jag översätta i kyrkan, gudstjänsten alltså. Det kommer nog bli rätt så skoj tror jag, även om jag är hyfsat, för att inte säga jättenervös.

Imorgon drar kristna skolgruppen igång igen, det blir säkert bra, vi måste se till att få hem Biblar och grejer, så att ettorna kan få dem någon gång, och så att alla får veta att vi finns. Så att vi på ett eller annat sätt kan få någon som inte tar studenten i år att ta över efter oss... Så är det, vi gör så gott vi kan med det tycker jag!

När jag satt databasen så hade jag, som sagt, en viss panikkänsla och den där känslan jag får innan en ångestattack, men det försvann så fort lektionen tog slut. Gissningsvis så berodde det på att jag inte orkade, jag kände inte att jag förstod någonting och allt var bara jobbigt. Men det löste sig hur som helst.

Efter lektionen så åkte jag hem, eftersom det var min sista lektion ^^, på bussen mot skultorp så blev bussen PÅKÖRD bakifrån av en moped. Hur lyckas man? Hur som helst, vi blev stående där och det kom två ambulanser och en brandbil till platsen. En kvart senare så kom visserligen nästa buss som jag tog till skultorp, så det var väl ingen större fara kanske.

Någonstans fick det mig dock att känna att världen är rätt skrämmande i alla fall. För ena stunden är man, andra stunden är man inte längre. Och helt ärligt så tror jag att det är väldigt viktigt att vi tar vara på den tid vi får här på jorden, även om livet kanske inte tar slut efter det här.

Jag tror, helt ärligt, inte att livet tar slut. Jag är rätt övertygad om att det inte gör det, men samtidigt är jag rädd för att det ska göra det. Det är en av mina största rädslor, det och att Gud ska komma "som en tjuv i natten" och hämta alla människor jag älskar men inte mig, tänk Left Behind (det är en film, jag orkar inte googla åt er). Hur som helst så fick den där trafikolyckan, som det nog ändå får kallas, mig att reagera och tänka till lite. Även om killen inte blev allvarligt skadad så tänkte jag ändå på vad som hade hänt om han faktiskt hade dött, och från det så kom jag till vad som händer om jag dör. På sätt och vis är jag nyfiken. Men på sätt och vis så väcker det också tankarna från högstadiet "kommer någon ens bry sig om att komma på begravningen?" - och även om jag är rätt säker på att någon skulle komma så är jag lite tveksam vissa dagar ^^

Helt ärligt, jag förstår inte vad det är med mig. Jag har bara lust att springa ut härifrån, nu, direkt. Jag har ingen aning om varför. Det känns bara som att jag kommer börja gråta vilken sekund som helst, hur lite anledning jag än har.

Hjälp?

Jag är EXPERT på att glömma saker, både igår och idag hade jag en GRYM idé till vad jag skulle blogga om, men sen när jag väl sitter vid datorn så försvinner det. POFF BORTA! Det är ju lite fail.

Jag vet vart jag kom på det, exakt vart bussen åkte alltså. Jag vet vad jag lyssnade på för musik. Vad jag tittade på etc. Men inte vad jag tänkte. Det är lite misslyckat tycker jag personligen..

Men men, jag har installerat om datorn idag, det var en upplevelse vill jag lova, jag var trött och flummig medan jag gjorde det (jag skrattade åt att "Windows installeras...Det är all information som behövs just nu")

Imorgon får vi skoldatorn, då ska jag installera all skit på den (har än så länge installerat msn, live mail, spotify, skype, vlc och firefox på den stationära ^^). Jag har dessutom konstaterat att jag måste göra en ny bakgrundsbild för att den jag har inte passar in med sido-panelen i vista (som är en av fördelarna med vista som jag verkligen vill ha) vilket gör mig ledsen, för min bakgrund är fin. Men det här får duga tills vidare.

Jag är mest allmänt pissed. Pissed på folk som aldrig kan erkänna att de har gjort fel, pissed på folk som sviker en och pissed på folk som är för stolta för att säga förlåt.

Hur som helst, när jag är pissed så blir jag frustrerad och vet inte vart jag ska ta vägen. Men det är okej, jag klarar mig, jag ska åka till pappa sen, det blir bra. Ska försöka tömma min dator idag, lägga allt på den externa hårddisken så att jag kan installera om datorn någon dag. Bussen går klockan 15:57 sen, och så är jag framme 16:50, det blir tidigare än jag brukar men det är okej :)

Jag har spenderat helgen med att göra ingenting och att svettas. Jag HATAR att svettas när man inte gör någonting </3

Just nu så sitter jag vid familjens dator och väntar på att tiden ska gå, mamma gick och handlade precis, sen när hon kommer tillbaka så tänker jag duscha, sen packa lite, sen hinner jag nog läsa lite, sen ska jag gå till bussen, åka till pappa och sen ska jag slappa. Mikko kommer ringa sen när jag sitter på bussen också, för då kommer han hem från sin match :) Wero hoppas att de faktiskt vinner idag, han blir så grinig annars xD

Jag har seriösa problem när det kommer till att tacka Gud för allt bra han gör för mig. Dels vet jag aldrig hur jag ska formulera mig, samtidigt som jag är så fruktansvärt tacksam över min förmåga att faktiskt kunna formulera mig så går det liksom inte när det kommer till just tacksamheten till Gud.

Jag är tacksam för saker som att jag har en fästman som älskar mig, massor, jag har vänner som också älskar mig, jag har en skola att gå till, jag får gratis utbildning, idag köpte jag ett par nya, snygga jeans. Ni fattar, jag har miljarder saker att tacka för, men jag kan inte formulera det.

Kanske beror det på att jag lägger för stor vikt vid själva formuleringen av tacksägelsen. För helt ärligt så spelar det INGEN roll HUR man tackar Gud, huvudsaken är att man gör det. Det räcker liksom med ett "tack för dagen, för skolan, för Mikko, för vänner, för nya jeans, för maten och för solskenet" det behöver inte vara "tack för dagen för den var bra, för skolan för att jag får lära mig saker, för Mikko för att han är det bästa som har hänt mig sedan dig, för vänner eftersom de betyder så mycket för mig och de låter mig älska dem precis som de är, maten den var god så tack så mycket för den också, och mina nya jeans är fina så tack för att jag fick köpa dem också." - det där är inte vad Gud vill ha. Han vill att vi tackar för det han ger oss, för om vi inte bryr oss om att han ger det till oss, om vi inte blir tacksamma, så är det ju ingen idé att han ger oss det, right?

Jag överlevde bevisligen första skoldagen, eftersom jag skriver det här. Det var en rätt ovärd dag i skolan, men det är okej :D

Det börjar på riktigt imorgon så, med matte D, näthandel B och samhällskunskap - "yay", men jag slutar i alla fall tidigt :D
Måste fundera på hur jag ska göra med Fysik B också, och Kemi A. Ska försöka prata med Sonja imorgon - läsa fysik B och tenta av Kemi A kanske? Det blir många extra lektioner, men det kanske det är värt? Usch och fy för alla dessa val. Hoppa Svenska C och läsa Fysik B istället? Det är frågan det. Vi får se.

Jag kan ju kanske börja kurserna i alla fall och se hur det går.. Vi får se..

Nu ska svenska kyrkan allt ha ett plus i kanten.

www.svenskakyrkan.se/be

Be via sms - känns faktiskt rätt så rätt. För helt ärligt, vi behöver förnya kyrkan på ett eller annat sätt, och sms-bön känns helt rätt :D

Jag kom hem från Mikko idag, vilket innebär att ni nu får tillbaka min otroligt täta och jobbiga uppdateringar. Skoj va? Eller, det blir väl bättre sen när jag får skoldatorn, men det blir oftare nu i alla fall :D

Anyhow. Jag träffade Mikkos mamma, Kirsti, och hans lillebror, Jussi, för första gången idag. Det gick bra, jag tror inte att de hatar mig än. Mikkos pappa, Jukka, hade jag träffat tidigare så det var inte så nervöst. Hur som helst, hans mamma verkade trevlig och ja, det blir säkert bra. Hann även träffa Jussis kompis från Kanada som råkade vara på besök i Sverige just nu.

Det här inlägget skulle inte handla om Mikkos familj dock, utan snarare om att skolan börjar imorgon. PROJEKTARBETE, ANSVAR, PROGRAMMERING I MASSOR och andra saker skrämmer skiten ur mig just nu. Men det blir nog bra såsmåningom, när man kommer in i ett mönster och får lite rutin på saker och ting.

Tillsvidare så kan vi ju också konstatera att det är 16 dagar kvar tills jag fyller 18 och det gör mig sådär glad. Jag tänker inte ha någon födelsedagsfest, it's not my thing. Kanske eventuellt att lite folk får komma hem på min födelsedag och fira lite med familjen, man vet aldrig :o

Hur som helst, jag fyller 18 vilket också innebär massa ansvar och även om jag säkert är rätt ansvarstagande så hatar jag att ta ansvar, för att jag är rädd för att misslyckas. Men jag ber och hoppas att det ska gå över ^^

Jag skrev ett inlägg igår när jag satt och surfade på Mikkos ps3:a, men det verkar inte ha kommit fram, det finns inte ens med bland icke-publicerade inlägg :o Skumt det där.

Hur som helst, Mikko jobbar sin sista dag för i sommar nu och han slutar om mindre än en halvtimme. Sen kommer han hem och myser med mig, vi ska in till stan och äta sen också för att fira att han får vara ledig i ett par veckor. Är han friskare (han är lite förkyld...) så ska han spela match imorgon. I KATRINEHOLM! :o

Hur som helst, det ska bli trevligt att gå ut och äta ikväll, normaltsett blir det till att äta ute typ när vi inte orkar laga mat, vilket vi definitivt hade orkat göra idag (det hade blivit tacos i så fall...) men ibland får man lyxa till det lite.

Nu ska jag fortsätta sura över att mitt inlägg inte hade publicerats.

Jag gör verkligen det. Ändå så gör jag det hela tiden. Ibland så har jag inget val, ibland har jag ett val men jag hävdar att jag inte har det.

Milja (a.k.a my BFF) fyllde 18 igår, hon har födelsedagsfest idag och jag är inte där, varför? För att Mikkos föräldrar kommer hem nästa vecka och huset ska städas och grejer och jag måste träffa hans mamma (jag har ju liksom aldrig gjort det) och visst, jag hade kunnat åka hem och åka hit typ imorgon med det hade kostat mig typ 500kr som jag inte har. Jag hatar när pengar får mig att misslyckas med saker, jag hatar när jag måste svika någon, jag hatar när jag inte kan göra alla lyckliga och jag hatar när jag får känna mig dålig för att jag misslyckas.

Anyhow, vad jag egentligen vill säga är att jag önskar att jag kunde vara där just nu och att jag är förvånad över att jag reagerar som jag gör, för helt ärligt så trodde jag inte att det skulle kunna vara såhär svårt att inte gå på en födelsedagsfest.

Men jag hoppas att Milja vet att jag älskar henne massor och att jag hade varit där om det hade gått.

Okej, eftersom det uppenbarligen fungerar för alla andra så borde det ju rent logiskt sett fungera för mig också - right? Därför är jag också medlem på gratisbio.se för att få gratis biobiljetter (det går sjukt många bra filmer på bio i höst liksom ^^)

Bli medlem du också klicka på länken:  http://www.gratisbio.se/?RecruiterID=89021

Jag är hemma igen. Unizon och Frizon var trevligt. Jag gillade båda två massor, men på olika sätt och av olika anledningar.

Sammanfattningsvis så bestod unizon av halvkasst väder, brottning och en väldans massa trevliga människor. Människorna och brottningen gjorde nog lägret till det bästa unizon som jag har varit på. Mestadels för att jag fick släppa saker, som jag inte har kunnat släppa på evigheter (Gosh I love wrestling), men också för att Gud var där på ett mycket påtagligare sätt än jag har sett förut. Visst jag låg inte på knä i en lerpöl och bad, men jag såg vad han gör för människor, även om det skrämmer mig lite ibland.

Frizon å andra sidan bestod av en massa jobb med trevliga folk, vi skrattade och hade roligt när vi gjorde pastasallader. Dessutom så hann jag med att bli sjuk, vilket jag ser ingen som helst mening med, utom att jag fick åka hem och sova i en riktig säng (jag har nog ALDRIG sovit så gott i hela mitt liv). För övrigt så var frizon varmt och allmänt kick-ass. Jag träffade massa folk (till och med Mikkos kompisar), fick lära mig massa nya saker och jag fick se vad Gud kan änvända människor till. Och jag fick lära mig att ge upp lite till. VICTORY!

Anyhow, det ägde, även om jag just nu ser tillbaka på det som en rätt långtråkig festival. Men hur som helst, jag älskar det faktum att man kan komma närmare sina vänner på läger och festivaler, jag älskar det faktum att jag fick kramas och älskas och älska tillbaka. Jag älskar också det faktum att det är över nu och att jag kan få smälta det ett tag, tills det är dags igen. Jag vill ha tid att tacka Gud för allt gott här i världen, som jag så ofta blundar för. Gud är god, och det är jag väldigt glad för.