Tommy och Wero

Sometimes I think I was destined to be lonely, it's as if she feels when I have nobody to talk to, and waits until then to yell at me. God, I wish you could take me to somewhere else? To a place where I actually belong?

Help me?

Han har dragit nu. Mikko alltså, han skulle på fest. Det är okej egentligen.
Om det bara inte hade varit idag. Nu sitter jag här ensam och rädd.

Jag skulle tro att det kommer sluta med att jag går till ICA och köper godis och lägger mig i sängen och äter godis och tittar på film, men man vet aldrig. Vi får väl se.

Jag blir så arg på att hon inte bryr sig mer än så. Att hon är så patetisk. Jag hatar det. På riktigt.

För den som undrar så blir det inget jobbsökande ikväll ^^

Ska sätta mig och söka jobb sen, men jag tänkte göra det ikväll eftersom det blir bättre så (jag har mer tid och koncentrerar mig bättre på kvällarna).
Det kommer nog gå bra, om inte annat så har jag ju alltid feriepraktiken att luta mig tillbaka på. Eller nått. Jag vet inte. Det blir så mycket lättare nästa sommar känns det som.

I alla fall, ska skriva mitt CV och ett antal personliga brev, men flera av breven jag ska skicka kan jag skicka med samma personliga brev i för att jobben är liknande varandra ^^ Så det så!

Jag återkommer xD

Jag har haft lite ångest över mitt projektarbete faktiskt. "Det kommer inte bli bra", "Min idé duger inte" osv. Men nu känns det helt grymt.

Idén kom upp på kristna skolgruppen. Vi pratade bland annat om att kyrkorna borde göra något tillsammans, jag föreslog ett torgmöte på Hertig Johans torg och sen sa Milja "men vi kan ju göra det som projektarbete" Och ärligt talat, det är nog det bästa jag har hört på länge. Jag vill fixa nu på en gång. Så det så! NU NU NU!!!

Jag har tråkigt. Massa tråkigt, kommer inte riktigt igång med arbetet, men vi ska inte redovisa förrens nästa fredag, så det är inte direkt panik än.. vi ska prata i minst 4 minuter/grupp och max 8min/grupp.. så ja ^^ det är ju inget stort arbete direkt.

JAG FÅR INGENTING GJORT!

När jag kommer hem så kommer jag nog avslöja min, miljas och stinas nya projektarbetes idé xD

Jag kommer få ryck på näthandeln ^^
Är det okej att tanka? Gosh. Det är inte rättvist att ställa sånna här frågor ^^

JAG VILL GÅ PÅ THÅSTRÖM (för det har så mycket med saken att göra.. okej, Johanna pratar om konserter..)

Med anledning av att typ 4 av de typ 10 bloggarna jag följer idag har innehållit inlägg som har helt eller till viss del handlat om att må dåligt över något som hände för länge sedan så tänkte jag haka på dagens trend. (Ibland undrar jag om folk som skriver bloggarna jag följer pratar med varandra om vad de ska skriva, men jag finner det ytterst otroligt och skiter i att tro det..)

I alla fall. Jag vet att man inte kan gå och älta saker som hände för länge sen. Det är ingen idé att älta saker som hände igår heller för den delen, men det är sjukt lätt att göra det. Jag gör det konstant. Någon gång (troligtvis under sportlovet eller påsklovet.. troligtvis det sistnämnda..) så kommer jag bryta ihop totalt över saker som hände för ett ganska långt tag sen.

Vad jag försöker säga är att visst, man ska se framåt och så, men det går inte alltid, för man orkar inte alltid, för att även om man försöker så slutar det med att någonting påminner en och då är man tillbaka igen.

Nej, jag vet inte vad jag försöker säga, jag vill bara påpeka för mig själv att det inte är mitt fel och att det går över. Även om jag gjorde bort mig....

Jag har börjat shoppa massor. Massor massor. För mycket helt enkelt.

Sen jul har jag typ shoppat massor.. I alla fall lite för mycket (typ 4 nya tröjor och ett par skor och kläder till nyår och lite underkläder..)
Det håller liksom inte i längden för jag behöver det inte egentligen.

Därför ska jag ev. köpa en tjocktröja till, sen ska jag sluta shoppa kläder som jag egentligen inte behöver. Så det så!

"När man ska slåss mot Microsoft så måste man inte bara vara bäst, man måste kunna alla fula trick också"

Jag satt lugnt och snällt på bussen i morse när Annika kom förbi. Annika är min ex. SO-lärare. Hon är grym och har påverkat mig massor i mitt sätt att tänka. På ett bra sätt. Och jag träffar inte henne så ofta, så det gjorde mig glad. Hon kände inte igen mig först men ja. Det var trevligt.

Sen kom det en tjej och pekade på en av mina pins (Även om du inte tror på Gud så tror Gud på dig) och gjorde tummen upp. Det gjorde mig glad, för en gång för länge sedan så tyckte jag att Gud sa till mig att vända på min väska så att pins:en syntes (hur patetiskt det än verkar låta) och jag gjorde som jag blev tillsagd (jag såg liksom inget problem i det) och sen har jag haft väskan åt det hållet. Och nu fick jag ut något av det. It kinda makes me happy to know that I actually did what God wanted <3

vara kristen. Inte så att jag faktiskt tänker ge upp, men jag menar, ibland har jag liksom ingen lust eftersom det bara blir jobbigt, och jag vet aldrig om jag faktiskt ska göra det jag tror att jag ska göra, och jag ger liksom upp lite. Men samtidigt så vill jag inte ge upp, jag vill inte slippa.

Jag hatar att vara förvirrad. Men men, så är det. Det blir liksom inte bättre för att jag ger upp ^^

GAH. Jag kan inte formulera mig, har skrivit på det här inlägget i tre omgångar nu men det blir fortfarande inte som jag vill, så nu skiter vi i det.

Jag återkommer när jag har ord igen.

Fredrik var med en sväng på programmeringen. Han är rätt söt den där saken ibland.
Han skulle förklara hur vi skulle installera ett program, och det slutade med en föreläsning om programmet ungefär ^^

Men men. Det blir säkert bra. xD

Återkommer senare någon gång..

Ska snart dra till skolan. Ska bara klä på mig först. Så kläder it is. Sen har jag programmering, och idag ska jag faktiskt göra något!

Tror jag..

Men jag vet aldrig vad jag ska göra, alla andra är så inspirerade hela tiden.. det är inte jag ^^

Vad ska jag egentligen göra denna veckan? Det är många som undrar det..
Vi gör en lista.

Onsdag

• Kort dag i skolan, programmering och teknikutveckling.
• In till stan och prata med dem på plaza om gymkort och sånt.
• Hem och städa (!) (städningen kanske blir förflyttad tills på torsdag dock eftersom Mikko har träning på torsdag) 
• Titta på Top Model och Hell's Kitchen

Torsdag

• Skola (8:20 - 15:05)
• Hem och ev. städa (troligtvis slutar det med en del städning på onsdag och en del på torsdag..)

Fredag

• Skola (8:50 - 16:50) Mina fredagar SUGER!
• Kristen skolgrupp (08:00-08:50)
• Ev. kyrka och cafébuss på kvällen. Det beror på om jag får tag på ett busskort så att jag kan komma hem, för jag har ingen lust att sova över hos någon...

Lördag

• EVENTUELLT! Göra ny blogg-design (vi får se om jag orkar...)
• Sova länge
• inte göra något vettigt

Söndag

• Göra lite skolarbeten (databashantering, fysik, historia och ev. webdesign)
• Slappa!

---

Så verkar det som att min vecka blir. Det känns som en helt okej vecka faktiskt. Sen nästa vecka får vi se vad som händer. Sen veckan efter det är det äntligen lov. Det är visserligen inte länge sen det var lov, men jag ser fram emot det i alla fall <3

Jag vill nu. nu. NU!

Eh.. ja.. jag vill gifta mig, nu, gärna igår.

Ja, ni får tycka att jag är liten och patetisk och att vi aldrig kommer att gifta oss i alla fall. Men jag tror på kärleken, och jag vet att jag inte kan leva utan honom. Vi ska gifta oss. I augusti nästa år om allt går som det ska. Vilket jag tycker att det ska göra.

Som det ser ut nu så kommer det bli perfekt (om vi bara kan bestämma oss för någonting.. typ.. språk på vigseln?).. <3

Okej, Mikko är fortfarande här, men jag har lektion så jag hinner blogga lite..

Helgen gick ut på att vi var i kyrkan fredag kväll, men vi gick hem tidigare för att jag var sjuk.
Lördagen spenderades med film och sånt med pappa och marielle typ ^^
Lördag natt tog jag hand om en magsjuk Mikko.
Söndag spenderades i sängen med en sjuk Mikko och en illamående Wero som inte ville bli sjuk på riktigt.
Sen åkte vi till mamma och myste lite.
Idag är det måndag och vi är i skolan nu.

Sen får vi väl se vad vi ska göra ^^ Köpa tågbiljetter är steg ett.

Nu får ni tycka att jag är patetisk. Men jag känner mig redan utanför i kyrkan, det blir inte bättre när vi är i en annan kyrka. Det blir bara sämre. Och jag pallar inte det just nu, så jag skulle tro att jag skiter i det ikväll. Men vi får väl se..

Ni får hata mig..

Jo, det är klart att jag tror att jag är bäst. Förlåt, men jag tror verkligen inte att jag är bäst, jag uttrycker mina åsikter för att det är en mänsklig rättighet och för att jag anser att jag är mänsklig. Dessutom så anser jag att jag får säga vad jag vill i min blogg >.<

Jag försöker alltid se det goda i folk, eller i förhållande, eller något annat. Ni fattar poängen.

Jag kan tycka att "det där kommer aldrig att hålla" men samtidigt så vill jag se det positiva i det. För det finns bra saker i alla förhållanden, även om det är svårt att se för någon som är i ett dåligt förhållande.

Nej, jag vet inte vad jag försöker säga. Att jag försöker bli positiv kanske.

MIKKO KOMMER OM TYP 40 MINUTER! BLOGGANDET KANSKE BLIR BEGRÄNSAT DE NÄRMASTE DAGARNA...

Jag mår bättre nu, men jag har ont i halsen (inte tillräckligt för att jag ska få klaga på det men i alla fall..). Det var inte det jag hade tänkt skriva om.

Kärlek är en rätt udda grej egentligen. Jag menar, först ska vi bli kära. Det om någonting är väl korkat? Det ställer massa krav på folk om att man ska vara si och så och oavsett om man var bästisar innan så blir allt bara awkward och man kan inte vara sig själv längre. Sen går det ett steg längre och man blir ihop. Då kan man typ inte göra  någonting längre utan att det också blir awkward. Dessutom är man rädd  för att bli dumpad hela tiden, i alla fall de första månaderna..

Sen tar problemen nästan slut.. Vilket är grymt skönt, men i alla fall. Varför har man de här problemen? Jag tror att det handlar om tillit. Tillit är a och o i ett förhållande, i alla fall i alla förhållanden jag någonsin har haft, visst, det är klart att det funkar när man är tillsammans. Men man kommer aldrig vara på samma plats samtidigt 24/7 i ett förhållande, och när man inte är det så måste man lita på varandra. Det tror i alla fall jag.

Hell yeah att ni blir arga på mig nu, men jag tror inte på förhållanden där man inte åtminstone försöker lita på varandra. Därför tror jag inte heller på villkorslös kärlek.

Jag går hem efter näthandeln (efter den här lektionen). Jag mår illa, allt snurrar och jag känner mig svimfärdig. Hem och vila är vad som gäller för mig idag.

Egentligen borde jag stanna på webdesignen, men jag antar att vi inte ska gå igenom något, och designen ska jag jobba på på lovet hade jag tänkt. För just nu kan jag inte koncentrera mig i alla fall. Morgan pratar om dispositiva lagar, samtidigt som han går igenom kursplanen. Jag hänger inte med alls. Rektorn var här med två snubbar nyss, de tittade lite. Morgan skämtade och rektorn fattade inte. Skämtet innefattade mercedez märkena i taket, så skämtet är lite långsökt att dra upp här på bloggen.

Nu ska jag försöka koncentrera mig.

Jag har helt enkelt ingenting att skriva. Spenderar dagarna med att prata med Mikko, titta på tv, plugga och inte göra någonting. Ni förstår väl själva att jag inte har tid att blogga? ;)

Nej men seriöst, jag har inget vettigt att skriva och ja, då blir det ingenting.

Skulle plugga fysik förut men det gick inte alls. Tomas fick ett mejl om att "HJÄLP MIG!!!" typ.

Mikko kanske kommer imorgon kväll. Fatta min lycka <3

Tänkte att ni kan få en video att titta på. Veckans humorvideo. Mad TV - iRack

Shit vad jag är ambitiöst. Jag har suttit och skrivit klart min andakt tills på fredag istället för att programmera. Mestadels för att jag inte har någon lust att göra gamla övningsuppgifter som jag ändå känner att jag kommer klara av.. Dessutom var jag förberedd på att vi skulle ha genomgång, men det blev en c++ genomgång istället. Diss på oss.

Aja, i alla fall. Jag lägger upp min text till andakten på fredag. Så får ni läsa den då..

Funderar på att spela lite nu. Ambitiosast.se (ja, jag rättade till ambitiösast till ambitiosast. allt för att vara rolig >.< Erkänn, ni skrattade!)

Seriöst. Blogga ska jag inte göra i alla fall..

Jag har inte så mycket att skriva egentligen. Kan väl kanske skriva vad jag ska göra i veckan så har ni något att läsa.

Ikväll ska jag på cellgrupp, det blir nog trevligt, det brukar det bli.
Imorgon ska jag till skolan, har bara två lektioner (programmering B och Teknikutveckling och företagande) sen ska jag hem, slappa och vara nöjd med att jag slutar TIDIGT (13:20). Sen på kvällen är det Top Model och det ska jag titta på.
På torsdag ska jag till skolan, sen ska jag hem, prata med mikko en stund, sen ska han på fotbollsträning och då hade jag tänkt att jag skulle skriva klart det jag ska prata om på fredag på ungdomskvällen i kyrkan. Troligtvis kommer jag väl lägga upp det här också någon gång i helgen typ.
På fredag är det skola, sen kommer mikko, sen är det en lektion till (historia) sen när jag har slutat så ska vi in till stan och ta ut pengar åt mig, sen ska vi till apoteket, sen blir det Thai House för en lite halv romantisk middag (okej, det blir väl en romantisk middag, men jag hade kunnat anse mcDonalds som romantiskt också om jag hade varit på det humöret) sen ska vi till kyrkan och sen ska vi hem och mysa<3
Sen i helgen ska vi hjälpa till att riva lite i pappas och Marielles sovrum (vi renoverar lite halvt i typ hela huset just nu..)
Sen ska vi till mamma på söndag >.<

De där första genomgångarna på en kurs är alltid värdelösa. Morgan gör det ganska effektivt, men det är fortfarande tråkigt.

Lunch sen! Äntligen!

Okej, jag gråter rätt mycket, så att förklara vad man ska göra när man inte kan gråta kanske inte är riktigt  min grej.

Men..

Jag tror att det viktigaste är att man försöker, för om man försöker så kommer det tillslut. Även om det bara är tre tårar till en början så ska du se att det blir tillslut blir bättre. Nej, det kommer inte gå fort, det kommer inte vara lätt, men det blir bättre tillslut, även om det kanske till och med tar ett par år så blir det bättre tillslut.

Som svar på förra inlägget så skrev Anton att han hade druckit för att dämpa sin ångest. Ni anar inte hur arg det gör mig. Ärligt talat, det finns ett och endast ett sätt att kontrollera sin ångest, eller att bli av med den för det sättet. Det kallas att gråta. Ärligt talat. typ 99% av alla människor gråter när de har ångest (i alla fall när de låter sig ha ångest och inte håller den tillbaka, vilket bara gör saken värre i slutändan). Och ett sånt där citat som liksom har fastnat i min hjärna är en av Tomas gamla dagisfröknar (kan ha varit en lågstadiefröken också, det är irrelevant i alla fall..) kommer upp i huvudet varje gång jag tänker på sånt här. Kommer inte ihåg det exakt men det handlar i alla fall om att det inte är någon idé att inte gråta tills tårarna tar slut. Det ligger något i det, på riktigt.

Och ja, jag har testat. Jag har skurit mig för att dämpa min ångest, jag har försökt trycka undan den, jag har försökt röka bort den (det slutade med att jag inte vågade stoppa in ciggen i munnen..) osv. men det hjälper inte. Nu undrar ni varför jag skär mig nu, och jag vet faktiskt inte, för att straffa mig själv tror jag. Oftast (de få gånger det faktiskt händer nu för tiden) så har jag försökt skära mig för att straffa mig för något dumt jag gjort eller sagt.

Jag glider ifrån ämnet. Vad jag ville säga var att det inte kommer hjälpa att dricka, inte i längden. Jag har sett det. På riktigt. Ni anar inte hur det blir i slutändan. Ni vill inte hamna där.

Satt och läste igenom de bloggar jag följer och konsaterade att typ alla skulle dricka ikväll. Vad är egentligen grejen med att supa sig full på lördag kväll?
Här är ett par av folks anledningar till att de dricker:
"Det är en social grej" - Jaha, så man kan inte vara social utan att dricka? Innebär det att ni dricker innan ni går till skolan eller jobbet på morgonen?
"Om man inte dricker är man tråkig" - Jaha, då förstår jag, det innebär att man som nykter är tråkig, jag tycker snarare att det låter som att man vågar säga nej.
"Det är gott." - Okej. Det är en helt okej anledning, men om man gillar något så dricker/äter man det inte varje helg och man dricker/äter inte massor. Det gör i alla fall ingen jag känner.

Nej men seriöst, jag blir så trött på folk som hävdar att det är töntigt att låta bli, jag menar, vad är grejen, egentligen?

Ja, jag vill ha ett svar, så om någon av er som läser det här har ett vettigt svar, så snälla svara!

Jag har egentligen inget vettigt jag borde göra idag. Så jag tror inte att jag kommer göra något vettigt heller. Ska hänga lite tvätt sen. Men woho liksom. Sen blir jag nog sittandes vid datorn. Sitter vid köksbordet och pratar med marielle som står och lagar matlådor. Jag kanske borde hjälpa till? Nej då, det är onödigt.

Ska gå och kolla om tvätten är klar istället.

Jag älskar det där ögonblicket i kyrkan när det är som att kyrksalen försvinner och det bara är en själv och Gud. När Gud bara är sådär underbart nära och när man hör honom säga "Jag har redan förlåtit dig!"

Det började med att vi gick in i kyrksalen. Jag satte på musiken. Awesome God spelades (ganska säker på att det var den i alla fall..) och jag fick sjunga (läs; jag drog upp volymen på max och sjöng oavsett om jag fick eller inte) lovsång för första gången på länge. Redan där fick jag någon form av glädje-rus. Sen kom folk in och vi lyssnade klart på låten, sen läste Christofer ett bibelord och jag drog på musiken igen. Jag gick fram och skrev en lapp, om att jag glider ifrån Gud, att jag älskar honom för mycket för att jag skulle klara mig utan honom, jag skrev att jag var rädd för att det var för mina synders skull, men att jag inte visste. Sen skrev jag förlåt. Sen gick jag och tände ett ljus, gick och tog ett bibelord och som omväxling så läste jag det inte direkt. Istället gick jag och satte mig på knä, bad Gud att en gång för alla förlåta mig, förlåta mig för de fel jag gjorde i maj - juni någongång, de fel som inte var meningen att jag skulle göra. Sen läste jag bibelordet: "Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld. (Psalm 32:5)" Och det där slog mig verkligen rakt i ansiktet. Det är länge sen jag kände Gud så nära mig, så verkligt. Det gjorde mig lycklig, det gjorde mig glad. Och för första gången på 7 månader så känner jag mig riktigt fri.

Tack Gud, för din oändliga nåd.
Amen. 

Jag fick i uppdrag att prata i typ tre minuter på nästa veckas andakt om varför jag är kristen, eller min relation till Jesus eller något i den stilen.

Jag funderar på vad jag vill prata om. Funderar på att prata om min höst.

Kom på en annan sak förresten, jag är en ganska duktig talare om jag vill, vilket gör mig ganska glad faktiskt. Så det så.

Kvällen var grym, skrivet ett inlägg sen om en sak jag tänkte på förut.. Tittar på dödligt vapen 3 med pappa nu xD

Ska till kyrkan sen, vi ska spela wii och käka tårta (och våfflor?). Det blir chill. Finally liksom. Jag hatar när det inte är chill utan man ska göra massa saker hela tiden, det är mycket roligare när man bara kan slappa lite.
Så det ska bli rätt skönt. För man kommer inte dit för att göra coola saker utan för att man vill umgås. Eller jag gör det i alla fall.

Kyrka alltså. Först ska jag sminka mig (jag har varit jättesugen på att sminka mig i flera dagar)

Seriöst, jag har inte haft såhär ont på typ länge. Men ja, jag ger upp snart. De hittar ingenting, de vet inte vad det är och de verkar inte bry sig. Men det gör ont och jag kan inte koncentrera mig ordentligt när det gör ont, och jag har inte tid att inte kunna koncentrera mig.

Sitter och tittar på 2½ men. Det är rätt roligt ibland. Fast jag har sett det här avsnittet förut. Men det slog mig precis att jag är precis som Alan. Hans gamla kompis är där och de (han och Charlie) vill ha henne båda två. Charlie sitter och berömmer Alan och Alan håller med, och hon vill fortfarande ha Charlie. Seriöst, jag är precis som Alan som just nu sitter och försöker göra som Charlie, fast för honom funkar det inte.

Ibland undrar jag om det inte går att fixa så att det inte är så. Men jag tror inte att det går egentligen, för jag menar, det var så Gud ville att jag skulle vara och det finns säkert en anledning. Det blir säkert bra. Tillslut. När jag förstår poängen.

Jag saknar att gå på gudtjänsterna. Inte för att jag någonsin har gjort det så ofta, men jag saknar den mysiga känslan av att sitta i kyrkbänken och bara njuta av allting. Det brukar ge mig en viss sinnesfrid som jag inte får av något annat.

Funderar på att gå på söndag, men jag vet inte om jag orkar. Vi får väl se..

Men oftast blir det bättre framåt slutet. Jag insåg det nu.

Allt känns åt helvete. Visst, jag ligger just nu typ 200 MVG poäng över vad jag hade förväntat mig, men det känns så jobbigt. Jag pallar inte att engagera  mig och jag känner mig så falsk, jag menar, jag gör inget för det. Men jag lyckas i alla fall.

Min musik-uppsats skrev jag på typ 3 timmar och den var tydligen "helt grym" (vad nu det innebär när man får höra det av en lärare..). Ibland känns det som att jag har blivit välsignad med något jag egentligen inte klarar av ordentligt. Vilket är ganska fail. Jag är ganska fail.

JAG HATAR ATT VARA DUKTIG!

Konstaterade precis att det finns gott om folk som påverkar mig. De flesta påverkar mig negativt.

Folk jag ser på TV, folk jag läser om. Igår läste jag om en snubbe som hade läst 1300 poäng språk på högskolan. Det motsvarar 21 års studier, fast han var bara typ 26 så han hade läst hyfsat mycket mer än det han läst i skolan. Och ärligt talat. Sånt gör mig knäckt. För jag har slutat bry mig om vad folk i min närhet tycker och tänker om mig (Okej,  jag försöker, men nu tänker jag på det och sen tänker jag "aja, men jag kan andra saker") men när jag ser sånna människor blir jag arg. Jag blir grinig på riktigt. För jag vill också vara där, för när människor långt bort läser om en så har man kommit någonstans. Man har gjort något av värde, det har inte jag.

Visst, jag lyckas med det mesta jag tar mig för, men inte det enda jag verkligen vill lyckas med. Jag vill hjälpa folk nå sina mål. Jag vill bara se folk bli lyckliga på grund av mig. I alla fall lite. Men jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig så handikappad ibland.

Det hjälper inte direkt när folk ljuger för mig. Jävla hycklare.

Okej. Jag har massor att skriva. Men inget jag kan skriva här. Eller kan kan jag väl, men jag känner inte att jag vill att hela världen ska veta allt hela tiden.

Jag vet inte. Antar att jag skriver så fort jag har något att skriva.

Egentligen vill jag bara ha det som vanligt. Ni vet, jag vill kunna prata med Mikko som vanligt. Det gör mig trygg.
Jag vet att ni inte fattar det där, men han är det närmaste en familj jag någonsin har kommit..

Jag vet att jag får ringa. Men jag vågar inte. För att jag är rädd för att störa.
Jag tror att jag faktiskt borde gå och lägga mig.
Ångest.
Det är bara ångest som griper tag i mig.
Ångest som för mig neråt igen. Om det stör mig? Ja, för jag vill så gärna göra något åt det, men någonstans vet jag att det inte hjälper i slutändan. Det sårar bara folk.
Jag måste göra någonting.

Jag ska våga >.<

Fan.
Vart är folk nu?
Nu när man verkligen behöver dem.
Jag tror inte att jag har kännt mig så här ensam någonsin..

..så blir det inte av.
Jag säger ju att de inte vill ha med mig >.<

Ibland blir jag så trött. Nu när man kommer in i vardagen igen. Jag hatar det egentligen. Jag älskar när jag kommer härifrån, för helt plötsligt blir jag fri och kan göra vad jag vill. Precis vad jag vill. Jag kan gå ut om jag vill, stanna inne om jag vill, titta på tv om jag vill jag kan till och med ställa mig och spela luftgitarr om jag vill (det har i och för sig aldrig hänt men ja ^^) bara för att jag kan om inte annat.

Jag gillar att känna mig fri, för att det ger mig frihet. Jag är en sån människa som inte klarar av instängdhet. När jag var 14 sov jag med fönstret öppet mitt i vintern för att jag inte ville känna mig instängd. One of those I-don't-wanna-be-trapped-feelings..

Seriöst. Jag hatar det. Att dagarna bara går förbi, precis som vanligt utan att man märker det gör att det gör ont i mig, det är det som får mig att vilja fly. Känslan av att vara instängd..

Jag vill fly. Springa åt andra hållet.
Jag vill i alla fall gråta. Jag vill ha någon som håller om mig medan jag gråter, men det går inte. Jag vill ha någon som pratar med mig när jag gråter, men det går inte, för alla som skulle förstå är upptagna.
Fan. Jag hatar mitt liv ibland.

Ibland kommer jag på mig själv med att jag ber alldeles för lite. Speciellt för de där små sakerna. Det händer väldigt sällan skulle jag vilja påstå.

Det här kom jag på idag. Jag var på stan med Milja en sväng innan jag åkte hem (vi skulle gå förbi puls och kolla priser, men det var ingen där, eller det var folk där och tränade.. men ingen som kunde öppna åt oss och ingen som jobbade där ^^). I alla fall. När jag gick av bussen gick jag ner för samma backe som jag alltid går ner för, det är en grässlätt och nu när det är ganska blött ute efter att snön har smält och det är några plusgrader så är det gansak lerigt. Precis när jag hade kommit ner för backen var det en lerfläck som jag inte såg och jag höll på att ramla. Sen stannade jag upp. Sa "Tack Gud, för att jag slapp ramla i lerpölen." sen gick jag vidare.

Det händer rätt ofta att jag  glömmer bort att tacka för sånt, men jag skulle väldigt gärna vilja göra det oftare. Det gör mig glad och det hjälper mig att må bra. You should try it ;)

Jag gillar som sagt att ha mål i livet. Det ger mig något att kämpa för.

Just nu gäller det att jag inte ska vara så självkritisk. För som det är nu så jämför jag mig med andra och tycker "nej, de är mycket bättre än jag.." Jag har ingen lust att ha det så.

Därför ska jag istället försöka tänka "Aja, men jag är bra på det här" Eller i alla fall något i den stilen.

Insåg det nu när vi sitter och lyssnar på låtar på musiken (allas inlämningar spelas upp) och ja ^^ Min är ju inte bäst direkt.. Men jag satsade bara på ett VG i musik, så det är okej. Men ja, jag inbillar mig att folk skrattade åt min låt, men det gjorde de säkert inte.. Aja. Jag känner mig kass och vill inte göra det längre. Därför ska jag bli bättre på att inte vara dum mot mig själv. Så det så!

Jag vill ägna min kväll åt att prata i telefon. Mikko är upptagen, men det är nog ganska bra, för än så länge så har jag chansen att få prata en liten stund med Tomas om jag har tur (sen börjar terminen och han kommer vara upptagen igen..). Annars får det nog vara.

Ska ju på lions grej ikväll med roboten. Vi ska prata om Japan och vad vi gjorde där. Vi har inte ens pratat med varandra, så det kan ju gå som vanligt... (Vi pratar i en evighet om ingenting och ingen tycker att det var nödvändigt..)

Aja, i alla fall.

Sitter (ligger) och skriver musikinlämningen. Mikko är på fadderutbildning tills klockan typ 16 så jag är ensam hemma. Tack och lov att Antti är i Uppsala. Jag hade inte pallat att han var här (det blir så jobbigt då...). Haha. Fail på mig. Det är han som bor här. Inte jag. Fast ibland känns det som att jag visst bor här. Men ja, jag gör ju inte det.

Har jag skrivit vad vi gjorde i stockholm? Jag kommer inte ihåg. I och för sig så gjorde vi inget vettigt. Vi tittade på en halv miljard kjolar till mig. Jag köpte ingen. Vi var inne på SF-bokahandeln i en halv evighet. Mikko köpte en bok. Vi gick långt. Vi var inne i en serietidningsbutik. Det var rätt roligt. I alla fall. Vi käkade lunch. Diskuterade likheterna mellan Åhlens City i Stockholm och Macy's i New York. Träffade Tomas. Jag blev puttad på (fråga inte) och allt var bara trevligt. Seriöst. Jag gillar det faktum att jag kan säga vad som helst (okej nästan..) till båda två och det gör att i alla fall jag kan slappna av, vilket inte händer jätteofta...

I alla fall.. Jag frågade Tomas hur han sminkar sig.. konversationen såg ut som följer:
Jag: Hur sminkar du dig egentligen? Med bara kajal eller med ögonskugga också?
Tomas: Ja.
Jag: Eh...O___o'''''' (typ xD)

I alla fall. Jag vädjar nu till Tomas att säga sanningen. Och om du nu använder ögonskugga, vart i hela friden har du köpt den? Jag har aldrig fått det att bli så svart O__o'''

Så att gå från att skära sig minst en gång i veckan till att inte göra det på 5 månader är inte att ta tag i sitt liv. Vad är att ta tag i sitt liv i din värld?

Jag kan förtydliga mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tar tag i det, när jag vet hur. Att bara skita i det funkade uppenbarligen inte. Som jag skrev i ett sms förut (till Tomas för den som undrar) "Förlåt men jag skar mig igen...egnetligen tror jag att bästa sättet är att bara sluta, men då kommer jag göra det igen lagom till sommaren... Jag är sämst..."

Det där är min plan för tillfället, att bara skita i det. Men jag vet inte om jag orkar sitta här om fem månader igen och säga "fan, jag misslyckades". Att säga "nu ska jag aldrig mer göra det här!" funkar inte i min värld, för jag blir helt förstörd när jag misslyckas. Jag behöver delmål för att klara av saker. Det är det.

Gah. Fail. Jag vet inte ens varför jag förklarar mig för folk som inte ens vågar hitta på ett namn att skriva under med.

Jag hade inte skurit mig sen i augusti. Jag var grymt duktig. Jag insåg i förra veckan att det var för att jag hade Gud. Sen skar jag mig en gång. Sen gjorde jag det igen idag.

Ja, jag är arg på mig själv. Ja, jag ser det som ett misslyckande. Ja, jag inser att det inte hjälper. Ja, jag inser att ni bara kommer skaka på huvudet.

Egentligen borde jag nog vara stolt över mig själv. Stolt för att jag klarade mig såhär länge. Stolt för att jag var duktig och gjorde vad jag tror att Gud sa till mig. Men jag vet inte. Jag känner mig mer misslyckad. För att jag inte klarade mig längre, För att jag inte har bett Gud om förlåtelse än. För att jag inte vet om jag kommer klara av att sluta än. För att jag sårar människor. För att jag är kass.

Bajs. Nej, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte ens varför jag skriver. Jag ville bara skriva av mig.

Ärligt talat. Ibland blir jag trött. Jag blir arg på folk som inte tar tag i sina egna liv, so what?

I'm happy. Och ja, jag gjorde det själv. Jag tog mig upp från ingenting själv. Ingen finns där för dig om du inte vill det. Och ingen kommer någonsin att ringa dig ifall att du kanske vill det, folk kommer ringa dig den dagen de vet att du vill det. Jag vet. Jag var också där. Jag satt också och trodde att ingen ville vara med mig, att ingen ville prata med mig osv. Tillslut tröttnade jag. Jag orkade inte gå omkring och tro att alla bara var med mig som en sista utväg, så jag gjorde något åt det. Sen blev det bättre. Helt plötsligt hade jag vänner som ringde till mig för att de ville prata med mig, inte för att ingen annan hade tid.

Jag antar att jag borde säga förlåt, förlåt för att jag blev arg på folk som inte kan ta tag i sitt liv. Men det är ingen som kommer göra det åt er. Så ni får helt enkelt göra det själva.

Aja. Jag vet inte vad ni vill höra. Och alla kommer bli arga på mig i alla fall. För att jag är lycklig, för att jag inte tänker se till att alla andra blir lyckliga förrens personerna har tagit tag i det själva osv. Men bli det då. Tro inte att jag tänker bry mig.

I'm like happier than ever. Seriously.

Aja, i alla fall. Jag blir så trött på alla människor som sitter där och ba "buhu, ingen ringer mig" Men gör något åt det då? Om ingen ringer dig så får väl du ringa någon istället? Svårare än så är det inte. DUH!

Aja, i alla fall. Jag och Mikko har myst i hans säng typ konstant, idag drog vi en vända på stan (jag skulle köpa HP5 filmen. Jag köpte ett par fina skor också för 99.50kr (ord pris. 499kr). Mikko köpte också skor. Och rakblad. Och strumpor. Nu vet ni det)

På onsdag ska vi till Stockholm. Jag vill träffa Tomas. Så det så. Och så vill jag shoppa. Jag vill köpa en ny tjocktröja. Så det så. Mikko kommer alltså få följa med mig till typ.. rock zone!

Aja. Nu ska vi mysa lite till :D <3

Nej, inte programmet. (Yes, jag fick till en vits xD)

I alla fall. Jag tror att allt är med. Har till och med fått med mig Mikkos presenter. (Vi kommer ju alla ihåg hur det gick förra gången, när jag glömde dem hemma xD)

Jag tror inte att jag har glömt något. Datorn ska naturligtvis ner också, men det är nog bara den kvar. Känns rätt bra.

Varför jag skriver det här vet jag inte. Antar att det är för att jag vill säga hej då. Vi vet ju hur kass jag brukar vara på att uppdatera när jag och Mikko kan vara tillsammans. Men jag ska försöka. Jag hoppas att ni förstår mig också, jag menar vi har inte träffats på tre veckor. Det känns faktiskt jobbigt. Hur mycket man än försöker låta bli så känns det jobbigt. Jag älskar Mikko. Mer än det mesta. Och att vara nära honom är liksom bland det bästa jag vet.

Hoppas ni förstår det.
Love <3

Jag kan inte förklara det, det är bara jättemysko och konstigt, men så är det i alla fall. Bara så att ni vet.

Nej, jag vet inte varför jag är uppe och skuttar nu. För att jag skulle ha gott om tid på mig tror jag att det var. Gott om tid på mig att göra vad? Det framgick aldrig. Men det blir säkert bra. Jag ska gå sen 11:20-11:25 nånting. Så det är ju bara tre timmar kvar. What am I doing?

Kunde inte somna igårkväll (igen.. äntligen Mikkos famn ikväll<3). Jag låg och bad ganska länge. För att jag är så korkad och för att jag borde sluta tolka allting (för DET har ni ju aldrig hört förut). För att han skulle förlåta mig osv.

Sen insåg jag på något konstigt sätt massa saker som Gud gjorde för mig under hösten. Helt utan att jag förstod det. Att jag dessutom förstod det när jag skulle förklara för Tomas vad Gud inte hade gjort för mig gjorde ju inte saken bättre, för det enda jag kunde komma på var saker han gjort för mig.

I hate him sometimes, that God person. Who is he anyway? (Ja, liftarens guide till galaxen såhär på morgonen är aldrig fel <3)

För den som undrar kan jag ju säga att jag nog tänker gå och klä på mig nu, packa klart sen och sen sätta mig här igen, man kan ju alltid spela. :)

...and I'm the most pathetic person in the world.

Yay. Happy love <3

(För er som undrar fick jag ett sms som gjorde mig väldigt glad.)

Satt och bläddrade i lite forum på helgon. Konstaterade att jag aldrig kommer sluta förundras över Tomas förmåga att få mig att tro på honom.
Printscreenade vad han hade skrivit, men just nu kan jag inte infoga en bild, så synd för mig.

Diskussionen handlade i alla fall om bokstavliga påbud. Alltså, ska man tolka det som står i GT rakt av typ om en man ligger med en annan man som man ligger med en kvinna ska han straffas med döden (ungefär, orkade inte slå upp det..) eller om det bara var trams att man faktiskt skulle dö av det.

En brud skrev att "står det verkligen så? i den svenska också? iofs har jag läst vissa andra otrevligheter i den så jag är väl inte helt förvånad. bibeln är läskig. "
Tomas svarade "ja, den svenska bibelöversättningens versioner av de bibelverserna är snarlika - fast förstås på svenska ;) "
Hon skrev "ibland kan jag inte förstå hur folk kan finna trygghet i kristendomen."
Tomas skrev "ungefär lika ofta har jag svårt att förstå hur folk kan finna trygghet utan den."

Burn liksom. Seriöst. Jag har inte tänkt på det på det sättet på väldigt länge. Men det är väldigt sant när han säger det. Jag har bara varit ages från Gud och haft svårt att se det på det sättet. Men det ger en viss trygghet att veta trots alla fel som jag gör (som jag av någon anledning verkar skrika ut till er hela tiden.) så har Gud redan förlåtit mig. Jag är fri. Oavsett vad jag gör. Det är ganska lugnande. Det gör mig ganska trygg just nu.

Det tog inte på mig då. Jag klarade mig. Jag grät inte ens. Jag blev ledsen när folk pratade om döden, men grät aldrig annars. Sen bröt jag ihop efter det där bibelstudiumet. Men Jesper var där. Allt ordnade sig.

Sen ibland har jag fått ryck och sagt att Gud inte har förlåtit mig, att jag har gjort fel osv. Folk har lugnat mig genom att säga "det är bara din kropp som säger ifrån"

Det är klart som f*n att det är min kropp som säger ifrån. Men det gör inte saken bättre. Det var fortfarande fel. Det gör fortfarande ont. Nu. Nu gör det ont. Nu.

Jag fattar inte, när jag faktiskt kan prata om det behövs det inte. Jag gick en promenad med Jesper förut, då behövde jag verkligen inte prata om det, men nu när jag är ensam, de enda alternativen är att ringa Tomas eller skita i det så får jag helt plötsligt vara ensam. Jag fattar inte. Varför är det så egentligen? Det är ganska störande.

Fan jag gråter igen.

Min högsta önskan just nu? Att någon kom och höll om mig tills jag slutade gråta. Någon som kunde pilla i mitt hår och säga att allt blir bra igen. Jag är ett barn, inget annat. Ett barn.

Jag är sur. Igen. Jag är patetisk. Igen.

Jag hatar mig själv. I alla fall när jag beter mig såhär. Jag ska sluta fucka up allting. För någon gång måste jag ju lyckas hålla kvar någon hos mig.

Om jag bara inte hade velat dra det där skämtet. Om jag inte hade tyckt att det var roligt. Hur kan man fucka upp något så lätt? Jag menar. "Yay, jag vet att han kommer bli sur på mig, let's call him"? GAH. Jag är en idiot. Eller så har jag bara missförstått allt (som vanligt)

GAH. Jag vet inte.

Jag är bara sur. Förlåt.

Jag tyckte nästan att jag såg snygg ut innan jag hade plattat håret! När hände det senast?

Jag är hungrig (mamma ska gå och handla snart..funderar dock på att göra lite makaroner med ost.

Typ tio minuter senare
Jag hittade ost, makaroner och köttbullar = food <3

Jag hade egentligen tänkt skriva om alla krav man har på sig. Men sen kände jag att det kommer liksom inte bli något nytt, för även om jag är övertygad om att folk inte kan höra det för ofta. Ni vet, det där om att man inte ska lyssna på andra utan se till sina egna förmågor och så vidare. Grejt liksom. Det var inget nytt, eller hur?

Jag måste fortfarande packa. Men det löööööser sig. Det gör det alltid.

Jag satte mig och skrev lite på musiken istället xD Det gick inte så bra.. Men helt plötsligt så känns inte arbetet så långt. Och med tanke på att vi bara har det och historiaprovet första veckan så känns det helt okej :)

Nu ska jag platta håret.. sen ska jag packa, sen vet jag inte. Det beror på vad klockan blir.

Hinner nog med att skriva något vettigt sen innan jag drar i alla fall xD

Tänkte ha skrivit ett inlägg om vad som är en familj igår. Men jag sket i det. Dels för att det inte spelar någon roll, dels för att det bara gjorde mig ledsen. Jag har nämligen två familjer rent fysiskt. Men psykiskt har jag inte ens en. Jag trodde att jag hade det, men jag hade fel. Och det gör ont. Förlåt älskling, men jag vet att du inte ser det som jag och det är okej. I just wish I could know the feeling of having a family..

I alla fall. Jag måste packa idag. För jag åker 11:40 imorgon. (Tåget går 13:47 men jag ska käka lunch och sånt innan hade jag tänkt, det blir lättare så än att jag sover hos pappa inatt..)

Vad ska jag ha med mig? Den vanliga frågan. Jag ställer  mig den varje gång jag ska åka dit, och jag har åkt ganska många gånger nu.. Men jag ska ha med mig min bok (tärningsspelaren), Mikkos julklappar och födelsedagspresent. Sen ska jag ha med mig kläder, plattång och skyddsmedel. Lite smink. Påslakanset (struntar dock i dem om de inte får plats..). Jag ska ha med mig datorn och handduken jag har rödat ner med min nya hårfärg så att jag slipper förstöra en av Mikkos handdukar.. sen är det nog inget mer viktigt i alla fall xD

Hör av mig sen xD

Nu har jag gjort en resumé över folk som betydde något för mig, eller, jag vet inte hur mycket resumé det blev, men det blev en förklaring i alla fall. Tänkte skriva en lite ordentligare resumé av mitt 2008 tillsammans med Gud.

Året började ganska bra. Jag och Gud var ganska nära. Det var på den tiden jag kände mig nära allt och alla och ingen var sådär jobbigt långt bort. Jag kunde fortfarande vara mig själv i kyrkan, vilket stärkte mig.

Våren gick också ganska bra, även om jag kände på mig att något skulle gå väldigt fel snart.

Det var i början av sommaren som allt verkligen blev konstigt. Jag gjorde en rad misstag, jag litade på folk, gjorde vad som kändes bäst för stunden utan att tänka efter osv. Och allt bara rasade. Nu snor jag Tomas ord om något helt annat, men det var verkligen precis vad som hände. Jag satte mig på en bänk och förbannade Gud för att han inte kunde hålla oss ifrån varandra. Jag var ganska arg på Gud, även om jag försökte dölja det utåt. Jag grät när jag bad på kvällarna, jag bad Gud rädda mig från mina misstag. Jag bad honom att förlåta mig. Men det bara dog. Allt verkligen bara dog. I think I gave up on God.

Slutet av sommaren blev om möjligt värre. Jag hade sett fram emot sommaren 2008 för att jag skulle göra roliga saker. Men allt blev bara fel. Gud var två autobahns bort, ibland trodde jag att vi hade alperna emellan oss också. Det kändes lite som att han blev kvar i Italien när jag flög därifrån. Jag grät ganska mycket. Men jag gjorde också framsteg, mitt i all desperation så gav jag upp lite till. Om Gud inte hörde mina böner skulle jag allt se till att någon annan gjorde det. Jag bad högt. Okej, jag viskade rakt in i Tomas jacka, samtidigt som det spöregnade runt oss. Men jag gjorde det. Jag bad högt och oavsett om Tomas hörde (vilket han brukar hävda att han inte gjorde) så kändes det som att någon i alla fall hörde. I don't know, maybe God is in the rain.

Den tidiga hösten gav mig absolut ingenting av värde när det kommer till Gud. Jag kunde inte vara i kyrkan. Jag kunde helt plötsligt inte vara hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen och Gud var inte där. Vart vänder man sig då? Jo, till han den där, den där saken som alltid finns där och frågar hur man mår, han den där pojkvännen. Vi bad högt tillsammans. Och tro det eller ej, men det hjälpte faktiskt. Gud kändes lite närmare. Och nu såhär på efterhand så tror jag faktiskt att han är på väg tillbaka och jag tror att 2009 kommer bli ett bra år :)

Jag vill egentligen bara glömma allt jobbigt som händer under ett år när det blir ett nytt år och bara se tillbaka på det som var bra. Men vad var egentligen bra under 2008? Just nu ser jag bara ett enda stort mörker och om jag ska se ljus så blir det nog enskilda personer jag får vända mig till. Det går inte riktigt annars. Men jag ska göra så gott jag kan med att rada upp det bra som hände (och så tycker jag att vi glömmer, åtmindstone för en liten stund, allt dåligt som hände)

Anledningen till att jag kör på nummerlista är för att det är snyggare, jag skriver i den ordningen jag kommer på och inget annat..

1. Mikko - Ibland undrar jag vad jag gjorde utan dig, var jag verkligen så trasig som jag tror att jag var? Jag tycker om att låtsas att jag inte var det, men samtidigt så var jag utan halva mig. Det är en ganska stor bit. Dessutom vet jag att du är med mig, vad som än händer. Du var där när alla andra bara stack, du var där när jag inte kunde prata med någon annan, för att ingen annan förstod. Det är därför jag älskar dig, inte för att du är Johnny Depp eller Thåström (ni ser ju vilka förebilder jag har liksom ^^), utan för att du är du och för att du alltid är du, oavsett vad jag gör. För att du kramar mig när jag kastar matteboken i väggen, för att du pussar mig i pannan när jag gråter, för att du älskar mig utan att du förväntar dig något tillbaka (även om jag hoppas att du får ut någonting av det i alla fall ^^)
2. Milja - Ibland undrar jag vad det hade blivit av mig utan dig. Jag har inte riktigt några ord som kan beskriva vad jag egentligen känner heller. Jag vet att jag kanske inte alltid säger det du vill höra, eller det du behöver höra. Men jag gör mitt bästa.. Jag vet också att jag älskar dig och att jag kommer finnas där för dig när som helst. Även om vi är 40, gifta och har tre barn var, inte har pratat på 20 år och sist vi pratade sa att vi hatar varandra så kommer du fortfarande få ringa mig om du behöver mig. Alltid. När du vill.
3. Tomas - Jag har inga ord egentligen. Ibland känns det som att du har varit där hela mitt liv. Som att du redan vet allt om mig. Men du har inte ens kännt mig i ett år. Det känns väldigt skumt. Men det det faktum att du faktiskt säger sanningen till mig gör att jag just nu inte vet vad jag ska skriva. Det faktum att du kan säga till mig att gå och lägga mig när jag säger att jag ska ta livet av mig, det är ingen annan som gör det, men jag är väldigt tacksam för att du faktiskt åtminstone verkar ta mig på allvar. Jag vet att jag är en hemsk människa ibland och tar för givet att du ska orka, eller vilja för den delen, prata med mig alldeles för ofta. Nej jag vet inte vad jag ska skriva. Jag älskar dig, väldigt mycket. (Sen tror jag att jag bör säga förlåt också. Så förlåt mig?)
4. Robotlaget - Jag vet att inte ens hälften av er kommer läsa det här, men jag tror att det är värt att skriva det i alla fall. Fattar ni hur mycket vi har varit med om, tillsammans? Jag tror inte jag gör det. Men jag menar, vi har gått i samma klass i en evighet. Vi har fått stå ut med Jonas och Oscars dumheter i flera år (av någon konstig anledning har vi i och för sig gjort det frivilligt.. vad det tyder på är dock ett annat inlägg..). Vi har roat oss med att leka med lego, skratta, gråta, bråka och bara vara tillsammans. Men jag har aldrig ångrat det (kanske lite första dagen på tävlingen i Japan kanske.. men bara lite..). Poängen är att oavsett vad vi gör tillsammans så blir det bra i slutändan. Jag menar, jag känner ingen annan som kan tänja på reglerna lite för mycket, skälla på dommarna och säga att de har fel, för att sedan inse att "ojdå, vi hade fel" samtidigt som någon annan inser samma sak och ger oss dem en ny chans, för att sedan rätta till det man gjort fel för att bli freaking bäst. Och nej, det handlar inte bara om att vinna, men det känns väldigt bra när man gör det.
5. Mina vänner - (Nu närmar vi oss slutet på listan och som det ser ut nu, om man räknar med den här punkten så är Milja med på 3 av 5 punkter, Tomas, Mikko och resten av robotlaget är med på två.. så att vi har koll på ställningen liksom ;) ) There are no words. Ibland känns det som att ni lämnade mig, allihop ett tag i sommras, ganska många var borta ganska långt borta under hela hösten också, jag tror i och för sig att jag drog mig undan ganska mycket också..Men i alla fall. Jag tänkte mest säga att oavsett om ni finns där dygnet runt eller inte, så älskar jag er. Poängen är inte att jag behöver 123456543 vänner som jag kan ringa mitt i natten, det räcker med typ tre, för sen har alltid någon svarat tidigare i alla fall ;) Jag behöver någon som jag kan umgås med, utan att behöva vara jättedjup hela tiden. Bara för att. Det gör livet mycket enklare, och det är därför jag älskar er.

Det där är nog ganska mycket hela min lista. Jag tänker inte skriva med min familj, även om min pappa har visat sig vara en mycket stadigare klippa än jag någonsin trott nu de senaste månaderna, så känner jag inte att det är någon idé att skriva varför. Ni har fått veta det ni behöver veta. Det räcker. Återkommer senare med lite annat xD