Tommy och Wero

Tåget var ca 15 minuter sent igår, vilket resulterade i att jag (enligt SJ) missade min anslutning, medan sanningen var att det inte fanns någon anslutning. När Mikko var halvvägs till Arboga kom nämligen ersättningsbussarna för det inställda tåget som jag enligt SJ hade missat. Varför kan man inte bara säga sanningen?

Hur som helst, jag känner mig lite ensam för tillfället, Mikko och hans pappa borde komma hem när som helst.. De har varit på rinkbandy, Mikko har dömt och hans pappa har spelat. Vi ska basta och sådär en sväng sen och sen åker vi till Västerås och köper en ny säng, ett köksbord, stolar och ett skrivbord. YAY! Kanske blir en snabbis till Röda korsets second hand och Pingstkyrkans second hand också, vi får se...

På nyårsafton så klippte jag av mig mina armband - det fick helt enkelt vara nog. Jag mår faktiskt, tro det eller ej, mycket bättre utan de där armbanden och den konstanta påminnelsen om frizon. Inte för att frizon i sig har fört med sig något dåligt utan mer andra saker, jag som sitter på lekplatsen borta vid Univillage och skär mig, paniken under vissa möten etc. det var inte alla de glada stunderna jag ville slippa, de kommer jag att bära med mig alltid i alla fall.

Jag hade tänkt skriva ett långt djupt inlägg om det här, men jag har ont i huvudet och jag är trött, ska gå och ta ett glas saft och se om det blir bättre sen - om det blir det så kanske det blir ett inlägg om dagens bibelord sen eftersom det var ett ytterst vettigt bibelord idag. YAY! :D

Ibland måste man prioritera det ena över det andra och tvärtom. För tillfället prioriterar jag Mikko framför vänner och vänner framför skolan, vilket gör att skolan för första gången på väldigt länge hamnar mer eller mindre sist.

Jag vet att det stör vissa människor och jag vet att vissa människor känner att jag prioriterar fel (jag tänker nu å det närmaste på mina föräldrar och mina lärare) men jag vet vad jag håller på med, det är inte som att jag skiter i skolan totalt och någon gång så måste jag få göra något jag faktiskt vill göra. Även om det skulle visa sig vara korkat för mina betyg eller så så skiter jag i det, på riktigt. Jag tänker göra vad jag vill med min sista termin på gymnasiet - vilket för tillfället är att ha roligt. Låter det som världens mest korkade grej? Jag menar - vad jag än gör nu så kommer jag in på högskolan ^^

Om den förra sidan hade en snygg design så har den här sidan ALLT annat. Jag är kär. Det här är min nya startsida (tidigare har jag haft google som startsida av prakitiska skäl - men nu ska jag göra mig själv glad!).

Den här sidan som jag tänker tipsa om nu heter GivesMeHope och går helt enkelt ut på att människor som du och jag får posta glada historier för att göra andra människor glada. För det första så tycker jag att själva idén är klockren - den gör människor glada och den ger människor möjlighet att sprida glädje genom att berätta vad som har gjort dem glada för andra.

Ett exempel på en historia som någon postat på GMH:
"In second grade, I had a friend who was struggling with leukemia, and kids often teased her because she was losing her hair.

A girl asked her why her hair was so thin, and her older brother came over and made up a story about how she got gum stuck in her hair. People laughed at him, but he just kissed her head and sat back down.

Adam's love GMH."

Jag menar, hur kan det där inte göra en alldeles varm inombords?

Jag satt och surfade lite nu på morgonen, rätt planlöst egentligen.
Helt plötsligt ramlade jag över en portfolio som gjorde mig så glad - hon som har sidan har skippat allt vad en "vanlig" portfolio heter och hon fick mig också att bestämma mig för vad jag tycker angående ett ämne som jag och Johanna diskuterade härromveckan - storleken på bilderna i en portfolio och storlekens relevans. Jag hade inte riktigt bestämt mig för vad jag tyckte eftersom portfolios knappast är något jag surfar på speciellt ofta men nu har jag bestämt mig.

Så länge det är en tydlig bild så behöver den inte vara så stor. Länk till sidan? http://www.magdalenapiechal.com/#90021/Portfolio-of-Magdalena-Piechal

Varför jag gillade den? För att den är ljus och tydlig men samtidigt så ändras layouten när man klickar på någonting - vilket resulterar i att man som användare måste läsa ordentligt på sidan och det är något som, så länge det inte går till överdrift, gör användaren mer intresserad tror jag. Vad tycker ni? Håller ni med mig om att det där är en sida som gör en intresserad?

För övrigt så tycker jag att hennes presentation av sig själv är GRYM!

Alla har nog haft dem, vännerna man utan att märka det glider ifrån. Jag har flera av dem, i några fall skrämmer det mig...

Att glida ifrån någon är inte så svårt, det är mer eller mindre bara att inte prata med varandra på ett tag - sen är det liksom gjort. Att ofrivilligt glida ifrån varandra är svårare, i alla fall för den ena parten. Då innebär det nämligen att man hör av sig och den andra svarar aldrig. Kanske för att h*n inte vill umgås med en, kanske för att det helt enkelt inte blir så. Oavsett så gör det ont och det är precis det där jag är rädd ska hända i vissa fall. Eller att det redan har hänt.

Men, det här känns ju rätt deprimerande - vad vill jag egentligen få sagt? Jo, ibland är det bra att glida ifrån varandra för att man helt enkelt är så pass olika att man ändå inte hade klarat av att vara vänner. Ibland å andra sidan så inbillar man sig bara för helt plötsligt så frågar den andra personen "Hur är det med dig nu för tiden egentligen? Jag hör aldrig av dig" och allt blir bra igen. Slutet gott, allting gott. Jag är på rätt bra humör trots allt.

Jag ska tatuera in ett bibelord på min handled - fram tills typ jul så var jag helt säker, jag hade varit säker i flera år. Ps 103:12 skulle det stå, varken mer eller mindre. Nu är jag inte så säker längre - för meningen som jag ber varje gång Gud känns avlägsen kommer upp i huvudet, Eli, Eli, lema sabachtani. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Men kan jag verkligen tatuera in det? Visst - det får mig att tänka på hur Gud aldrig övergav Jesus, inte ens när han hängde på korset - men att vi ibland tror att Gud har övergivit oss, fast han egentligen inte alls har det. Men kan jag verkligen skriva "Gud, varför har du övergivit mig?" på min arm? För alltid? Alternativet är Ps 22:2 (psalmen från vilken Jesus ord kommer), men det är inte lika fint.

Ps 103:12 - Så långt som öster är från väster, så långt förvisar han vår synd. Eller på engelska (vilket jag personligen föredrar i det här fallet, av en okänd anledning, oftast gillar jag inte engelska bibelverser) "as far as the east is from the west, so far has he removed our transgressions from us." Jag tror att det är ordet transgressions jag faller för. Men blir det det här bibelordet (vilket jag är mer eller mindre säker på att det blir) så blir det bar Ps 103:12 - mer behövs inte. En andledning till varför jag väljer det här bibelordet? För att det är ett av de få bibelord som jag slagit upp bara genom att öppna Bibeln när jag verkligen har behövt det - det är något jag konstant behöver påminnelse om och det är något jag tror på och alltid kommer att tro på.

Vad tycker ni?

Det här är mitt 800:e inlägg - det ni, såg det av en slump. Egentligen så är jag lite förvånad över att det har tagit mig sån tid att skriva de här inläggen, men jag ska bättra mig ;) 1000 inlägg innan studenten? Det innebär nästan två inlägg om dagen, det blir något att bita i för stackars mig som har nada inspiration. xD

Idag har jag inte gjort någonting än så länge, ska sätta mig med fysiken om en stund (Mikko ska på sittning - jag väntar på att han ska ha åkt). Efter det så tänkte jag slänga ut en lite diskussion till er angående min blivande tatuering. Jag fick nämligen en briljant idé igårkväll när jag satt och pratade med Rasmus och tänkte "varför inte?". Men jag återkommer med det senare ;)

Det finns nog ingenting som jag hatar mer än människor som förändras beroende på vem de umgås med - visst alla gör det, och till en viss del så är det okej, men vissa personer är extrema och det får mig att må illa.

Till exempel så kan en person vara jättetrevligt att umgås med själv, sen träffar man någon annan och helt plötsligt så blir personen högljudd, envis och den ljuger massor (nu känner jag ingen som jag vet blir alla tre av de där, men jag känner flera som blir en eller två av dem tillsammans med vissa personer). Jag hatar det, på riktigt - för det är lite som jag skrev om i det förra inlägget att de där människorna kan omöjligt vara ens vänner, för med vänner behöver man inte ljuga för och man behöver inte ändra personlighet för deras skull heller.

Jag gör säkert också sånt här - men jag ljuger i alla fall inte för folk jag känner! Jag har liksom lite hyfs.

Jag har kanske inte jätte många vänner, men jag har i alla fall inga "vänner". Jag har en hög bekanta som jag ändå aldrig umgås med och så har jag mina vänner. De där människorna som vissa har som man umgås med med jämna mellanrum men som man ändå inte litar på - de "vännerna" har jag inte. Tack och lov för det.

Jag gör stor skillnad på vänner och "vänner" och ser hellre att jag inte har något liv utan att jag umgås med mina vänner istället för att jag har vad alla andra klassar som ett liv och bara har en massa "vänner". Så det så.

Jag har lyssnat på radio i min mp3 den senaste veckan för att jag har varit lite trött på musiken jag har på min mp3, men nu när jag åkte hem ikväll efter att ha varit på vårt informationsmöte med projektarbetet så valde jag att sätta på lite musik i alla fall eftersom det inte var något vettigt på radion. I alla fall så består musiken i min mp3 mer eller mindre av lovsång, det är typ hälften lovsång och hälften annan musik, varav typ hälften av den är kristen. Och när jag satt där på bussen och lyssnade på "Din nåd är allt jag behöver" så blev jag så fruktansvärt fridfull, sådär fridfull som man bara kan bli när man  inser hur mycket man har att vara glad över och hur tacksam man är över det man faktiskt har. Jag bad resten av vägen hem, vilket gjorde mig allt mer glad.

I alla fall - funderingar, jag läste en tråd på helgon alldeles nyss där trådskaparen skrev att hon inte förstod hur det fungerade att tro på Gud. För så fort man fick problem så skulle man ju skylla på att man hade gjort fel och att Gud straffade en, för det var ju det det handlade om att kasta sina problem på Gud.

Jag blev lite förvirrad och orolig för att det här skulle vara ett vanligt resonemang och kände att jag var tvungen att ta upp det här i bloggen - det är inte så det fungerar. Att kasta sina problem på Gud innebär att när du gör fel här i livet och får problem - då är det du och ingen annan som har försatt dig i de där problemen genom att någonstans välja "fel". Att då kasta sina problem på Gud innebär att man låter honom lösa problemet genom att man ber, och på så sätt så kanske man får en snilleblixt och ser en lösning eller så löser det sig på något annat sätt. Hur som helst så löser Gud problemen när man ber honom om hjälp med det - det är grunden till kristen tro, det är där den kristna tron har sin grund och oavsett vad du har trott tidigare så vill jag att du när du har läst klart det här ska veta att det INTE är Gud som straffar dig när du gör fel, han skulle aldrig göra något sådant, det förstör ju principen med nåden och med hela kristendomen.

Jag har en del kompisar, som jag egentligen inte umgås med så mycket. Men om de gör massa saker tillsammans (inte bara med sina närmaste vänner utan en massa annat folk) så slutar det alltid med att jag inte ens blir tillfrågad om jag vill vara med. Och det gör så ont i mig. För jag vill så gärna vara med - men det tas liksom för givet att jag inte vill det.

Varför skulle inte jag vilja göra det eller det liksom? Varför skulle inte jag vilja vara med alla andra och göra det där? Tydligen så vill jag ju inte det - men jag förstår inte varför alla andra bestämde att jag inte vill det. Kan inte någon berätta för mig hur det kommer sig att de vet vad jag "vill" utan att någonsin ha frågat? Eller vill de helt enkelt inte umgås med mig egentligen? Jag kanske borde sluta umgås med dem och se vad som händer?  (Troligtvis lär de ju inte märka något så...)

Först så vill jag bara säga att det är för dem som faktiskt vill veta saker som jag bloggar. Jag bloggar för att sånna som vill veta saker ska få svar på sina frågor.

Jenny kommenterade och undrade hur Gud är med och gör en kvinna gravid.

Jag tror, observera att jag tror, att det är Gud som mer eller mindre väljer om ägget i kvinnan ska befruktas eller inte. Oavsett vad hon tror på eller hur hon tror att kvinnor blir gravida. För självklart så blir kvinnor gravida genom att ett ägg befruktas av en spermie, något annat säger jag inte. Jag säger att det är Gud som väljer om hon ska bli gravid eller inte - för det handlar ändå om att skapa liv, Gud skapar liv när han vill det, that's it. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre. Om någon vill veta mer så får ni fråga mer ;)

Det finns många saker som dagligen rör sig i mitt huvud. En av de senaste frågorna har varit aborter. Jag läste precis en tråd på helgon om en tjej på 16 år som ska göra abort.

Jag är för fri abort - av den anledningen att jag tycker att det ska vara kvinnans eget val. Jag tycker inte att någon ska bli tvingad att få ett barn man egentligen inte vill ha på grund av ett misstag. Jag är själv ett sånt misstag och jag har fått höra det hela mitt liv, ibland önskar jag att min mamma bara hade haft vett nog till att göra en abort så att jag inte hade behövt lyssna på det.

Men (det finns alltid ett men...) jag tycker att folk som gör abort ska göra det med en baktanke. Aborter är rent tekniskt sett ett mord. Rent lagligt är det ett medicinskt ingrepp. skillnaden är gigantisk och det är om man inte reflekterar över vad det egentligen är man gör som saker och ting kan gå riktigt illa.

Hur som helst - min syn på abort, ur ett kristet perspektiv då? Bloggen handlar ju faktiskt om mitt liv som kristen och om mina åsikter som kristen. Jag tror att Gud inte skapar liv utan en mening, jag tror inte att han gör en kvinna gravid utan tanken att hon ska föda barnet. Men Gud gav oss den fria viljan och han gav oss nåden. Den fria viljan att göra abort och förlåtelsen för att vi mördar. För som kristen så tror jag att mord blir mord - no matter what. Gud kan verka som världens svin som gör en kvinna gravid när det inte alls passar sig, när hon inte har några pengar, när hon inte har jobb och utbildning. Men han har en plan. Det står upprepade gånger i Bibeln att om vi litar på Gud så ger han oss det vi behöver - och om han planerade att en kvinna skulle bli gravid, hon blev det och hon litar på honom så löser han det. På något sätt. Hon kanske inte vet hur - men det är lite det som är grejen med Gud, man vet aldrig hur det kommer lösa sig - men det gör det alltid.

Att aldrig vara riktigt duktig på någonting utan att alltid ha någon som är bättre än en själv och hela tiden trycker upp det i ansiktet på en, det stör mig så mycket. Även om det inte borde göra det.

En liten tanke som slog mig såhär innan det är dags att sova. Vad skulle jag göra om mina mörkaste hemligheter kom ut på nätet? Jag menar sådana saker som jag inte vill att någon utom mina närmsta vänner, min pojkvän och Gud ska veta? Det skulle kunna bli riktigt jobbigt...

Mitt firefox gav helt enkelt upp för mig igår. Det kanske inte spelar så stor roll för alla andra här i världen, ni kanske inte bryr er så mycket. Men för mig så bidrar det till en hel del problem. Så som att jag inte kan redigera hemsidan till projektarbetet för tillfället, det är ett rätt stort problem (som jag ska ta i tu med på måndag när jag kommer tillbaka till skolan). Det är rätt störande, men det får helt enkelt gå.

Tydligen så var länken till Johannas blogg bruten i det föregående inlägget. För allas trevnad så lägger jag upp den igen :)

http://www.bjurdell.se

Fungerar den bättre?

2010. Vuxenvärlden närmar sig med ENORMA steg. Jag är helt ärligt lite rädd för vad som kommer att hända, studenten, flytta, högskolan etc. Jag lär ju inte dö, men det gör mig lite nervös.

Hur som helst - vad ska jag då göra 2010?

• Ta mig igenom sista terminen i gymnasiet med lika kick-ass betyg som jag har haft de tidigare terminerna.
• Ta studenten och vara sjukt glad för att det tog slut.
• Flytta till Eskilstuna.
• Börja plugga till civilingenjör i robotik.
• Våga göra saker jag inte har vågat förut.

Framförallt så vill jag göra den där sista punkten. Det är faktiskt så att jag tänker se till att göra det redan nu i helgen, jag ska försöka lära mig att åka skridskor - vilket låter som världens mesigaste grej att göra, men jag vågar faktiskt inte, jag har försökt typ tre gånger, två av dem så har jag brutit armen. Man blir inte direkt jättepepp på att försöka igen då. Men men, jag ska försöka i alla fall. Men inte idag, det blev sent igår och jag är rätt trött, men framförallt seg, idag. Dessutom ska vi på bio ikväll - Sherlock Homes har ju premiär idag - that's gonna be awesome!

Hur som helst - bloggåret 2010 då? Vad har ni att se fram emot?

• Jag ska försöka få igång ett samarbete med Johanna. Det kommer bland annat att skrivas en guide till distansförhållanden.
• Mer Gud, jag tänker försöka få till fler svar på frågor som många verkar vilja ha svar på.
• Mindre fokus på mitt liv, även om det troligtvis kommer komma spontana saker från mitt liv, men då förhoppningsvis med fokus på Gud.