Tommy och Wero

Ibland önskar jag att jag kunde skriva, verkligen skriva, skriva saker som har en mening, en gång i tiden trodde jag att jag kunde det, jag la ut alla mina kassa dikter på en internetsida (läs sockerdricka.nu) och var jätte stolt över alla fina kommentarer jag fick, men nu när jag tänker tillbaka på det så var nog de flesta kommentarerna ändå från människor som skrev att dikterna inte sa dem nånting. DE SÄGER INGENTING. För ett tag sen hade jag en vän, eller jag trodde att jag hade en vän, jag kallade honom för  Daniel.. Daniel sa att mina dikter sa någonting till folk, om jag trodde på det.. men hur tror man på något som man vet är en lögn, och varför tror man på det? Daniel är borta nu, i alla fall verkar det så, jag pratar aldrig med honom.. Precis som jag aldrig pratar med Tina längre, men jag saknar dom båda två.. tror inte att dom förstår det bara, men det kanske är lite svårt att förstå när man inte har hört det. Ibland funderar jag på hur mycket korkade saker jag har sagt till folk som jag inte har någon kontakt med längre, saker som handlade om mig, mig och om hur jag mådde just då. Det behöver inte stämma just nu, men det känns så fel, att människor som jag inte ens pratar med längre vet saker om mig, det gör mig nästan lite ledsen.. eftersom det är delar av mig som bara blir bortglömda.. ibland hoppas jag att människorna jag litade på, människorna som försvan, saknar mig också, gör dom det? är du en av dom som försvann?

Ibland önskar jag att jag kunde skriva, verkligen skriva, skriva saker som har en mening, en gång i tiden trodde jag att jag kunde det, jag la ut alla mina kassa dikter på en internetsida (läs sockerdricka.nu) och var jätte stolt över alla fina kommentarer jag fick, men nu när jag tänker tillbaka på det så var nog de flesta kommentarerna ändå från människor som skrev att dikterna inte sa dem nånting. DE SÄGER INGENTING. För ett tag sen hade jag en vän, eller jag trodde att jag hade en vän, jag kallade honom för  Daniel.. Daniel sa att mina dikter sa någonting till folk, om jag trodde på det.. men hur tror man på något som man vet är en lögn, och varför tror man på det? Daniel är borta nu, i alla fall verkar det så, jag pratar aldrig med honom.. Precis som jag aldrig pratar med Tina längre, men jag saknar dom båda två.. tror inte att dom förstår det bara, men det kanske är lite svårt att förstå när man inte har hört det. Ibland funderar jag på hur mycket korkade saker jag har sagt till folk som jag inte har någon kontakt med längre, saker som handlade om mig, mig och om hur jag mådde just då. Det behöver inte stämma just nu, men det känns så fel, att människor som jag inte ens pratar med längre vet saker om mig, det gör mig nästan lite ledsen.. eftersom det är delar av mig som bara blir bortglömda.. ibland hoppas jag att människorna jag litade på, människorna som försvan, saknar mig också, gör dom det? är du en av dom som försvann?

Vissa dagar är allt så bra. Sen  vissa dagar bara faller allting sönder. Jag vet inte vad det är för dag idag. Först blev jag så glad. Jag vill verkligen ha den där pussen, och du vet det. Men sen kom du på saker, och jag blev faktiskt ledsen..
saknar dig något fruktansvärt. Även om du inte tror mig.
älskar dig dummer <3

varje gång jag åker till stan, eller ifrån stan hemifrån pappa så åker jag igenom världens hemskaste plats, och jag menar inte att det går en väg igenom skolan, det hade ju varit lite halv coolt annars. Men det är nämnligen så att bussen går igenom hentorp. Inget illa ment mot de människorna som faktiskt bor i hentorp men snälla, titta på det. Du som nån gång har sett stepford wifes, desperate housewifes eller något liknande vet hur det ser ut. Det är helt enkelt nybyggda hus, utplaserade längs långa gator, med familjer som tävlar om vem som har finast trädgård och vem som har snyggaste minibussen. Det tävlas säkert om vilken familj som är lyckligast också. Jag förstår inte sånt. Jag får ångest av sånt. Av att veta att jag inte passar in där. Av att veta hur mycket lyckligare deras liv är. Hur mycket bättre de har det. De med den fina bilen och den fina trädgården. Men när jag satt där på bussen så var det inte bara ångesten jag kände, utan jag tänkte även på ångesten människorna som faktiskt bor där måste ha. Mest tänkte jag på en låt, det är Svenne Rubins..

"Dom gör så rysligt fint på tomten
Allihopa hjälper till
Dom gör så rysligt fint på tomten
Även dom som inte vill
Jag kan lova det blir trist
Om du råkar att bli sist
Att klippa gräset"

Det är precis vad jag tror händer på en sån plats, och i slutet av den där låten så ställer sig han som startade alltihop mitt på vägen och skriker att dom är en hemlig trädgårdskartell och att dom säkert också har svurit ed på att om grannen klipper gräset så måste alla andra göra det också. Lite så ser ett sånt samhälle ut, i alla fall om man ser det från utsidan. Jag vet vad ni tänker, säg det inte. FÖRDOMAR. Jag vet, jag har fördomar, men jag bryr mig inte, det är mina tankar, och dom blir till skrivna ord och jag tror inte att det sårar någon.

"Om du misshandlar din hustru, och förtrycker dina ungar,
och super upp din lön, så väljer grannen din att blunda.
Men om du inte sörjer för att gräsmattan är ansad
då är det hus i helvete; Då blir grannen fly förbannad"

Jag blir så besviken när jag inser det här. Jag blir inte arg, jag blir inte ledsen. Jag blir besviken. Besviken över att det faktiskt är såhär vi har det i dagens samhälle. Vi beter oss som om det vore 1952 och det svenska folkhemmet var allas mål. Det var det vi ville leva i. Det svenska folkhemmet med mamma, pappa, 2 barn (äldre pojke, yngre flicka) ALLA är lyckliga. Men var människor verkligen lyckliga bara för att staten (är det inte skummt, det där med människors ordval? att jag sa staten nu när jag lika gärna hade kunnat sagt regeringen, men att jag ville att det skulle låta negativt och därför sa staten. Varför är staten negativt?) har sagt att man ska vara så, att man ska vara lycklig.  Vad resulterar det i egentligen?

Jag blir så besviken. Man ska inte gömma undan människor bara för att de inte är "perfekta". Då har sträv

tittade en sväng på bilddagboken förut, och jag trodde seriöst att jag skulle dö, jag hade glömt bort hur fruktansvärt söt han är, hur inbjudande hans famn ser ut att vara. Men bilden var på honom OCH henne, hon som hatar mig i alla fall.. förlåt, hon som inte tycker om mig. Jag kanske skulle gå tillbaka till han den där i alla fall, det är väl ungefär vad jag förtjänar? Han som sårar mig mer och mer för varje gång han rniger, han som ringer när jag är som mest upptagen och som minst vill prata, HAN SOM SATT PÅ BUSSEN MED EN TJEJ IDAG, samma tjej som han var med i fredags när han inte hälsade på mig, jag som trodde att han äntligen hade glömt mig. Att jag skulle få vara ifred nu, men vem är hon? Hon med det blonda håret.. hon mer korset, är hon kristen? hur kan han umgås med henne i så fall om han inte kunde umgås med mig för att jag var kristen?

HAN KAN DRA ÅT HELVETE, TJEJEN SOM HATAR MIG OCKSÅ, OCH BLONDIE MED KORSET KAN GÅ OCH DÖ. i så fall finns det bara vi kvar, jag och han, han som inte ens ser mig längre, han som är för upptagen för att ringa mig.

JAG BEHÖVER INTE ER, JAG BEHÖVER HONOM

jag blir så trött på dig och din musik, jag blir så trött på dig och hur du behandlar mig. Var det inte du som sa att alla fick lyssna på vad dom ville? Var det inte du som sa att det var okej att vara som man ville? Du med ditt bortrakade hår och dina örhängen? Jag hatar dig inte, men jag vill hata dig, jag hatar tanken på att du hela tiden finns där och klagar på mig, innuti ditt huvud, jag hatar att se dig och dina kompisar, dig och din tetrapack med vin. Jag hatar att se att ni egentligen är kloner av varandra med olika grad av ätstörningar, olika mycket ångest och olika hallucinationer. Jag förstår inte hur man kan vara så? Hur man kan vara så förbannat jävla mainstream och TRO att man är så jävla alternativ bara för att man kan klaga på sina s k vänner eftersom de inte är lika alternativa som en själv och inte lägger upp lika många bilder på bilddagboken om hur mycket sprit dom har druckit varje dag.  Jag hatar att se hur du förstör det som var så underbart, hur du tycker att du är så trevlig trots att du egentligen bara förstör din egen kropp, vissa dagar hatar jag att du tror att du är så jävla bra för att ingen lyssnar på din kassa musik och för att du sjunger i ett band. Vissa dagar hatar jag ditt falska leende och dina vita tänder. Du är inte så jävla perfekt med din anorexia och dina cigaretter, sluta tro att du är det.

Vissa dagar vill man bara leva, det är så underbart ibland. Fick mejl från Märit på UMU förut. Hon skrev att jag var anmäld till ukraina resan och att jag får mer info så fort dom har fått in anmälningsavgiften som borde vara där senare i veckan <3 dessutom så upptäckte jag att jag inte ska vara där först den 16 juni och inte 14 som jag trodde innan, det innebär att jag har tid till att gå på sista natten med gänget också <3 dessutom så har jag datumen för unizon/frizon nu också...jösses.. min sommar kommer bli så underbar <33 Kan det bli mycket bättre?

Dagens rätt (eftersom jag har lagt ner det i vissa andra dagböcker): Det faktum att min sommar blir bäst i hela universum <3

Dagens fel (eftersom jag har slutat med det också i vissa andra dagböcker): Vissa personer som addar min msn.


I morron börjar läsveckan och jag vet inte vad jag ska läsa för bok.. just nu läser jag många böcker

1. Sofies värld
2. The strange case of dr. Jekyll and mr. Hyde
3. Ondskan
4. Stolthet och fördom
5. Hello love
6. Liftarens guide till galaxen