Tommy och Wero

Jag vill börja med att förtydliga att Johan självklart frågade hur jag mådde, inte vem jag var - how och who går rätt lätt att skriva fel på och det är ingenting rättstavningsprogrammen klagar på. Än värre var det att jag tydligen, i sagda samhälls-uppsats tydligen hade skrivit påve istället för påverkan utan att märka något.

Varför jag tror på Gud är en lång och halvsvår historia som består av allt möjligt, allt från tårar, förtvivlan och uppgivenhet till lycka, kärlek och en tro på en glad framtid.

Det började, som jag har skrivit om flera gånger här i bloggen, med att jag åkte på ett läger där alla var så snälla att jag inte förstod vart jag hade hamnat. Människor var inte så snälla i min värld. Men här frågade människor jag aldrig tidigare hade pratat med hur jag mådde, inte för att det förväntades av dem utan för att de faktiskt brydde sig. Ett par dagar in på lägret så gick jag och min kompis en promenad i skogen, det började regna riktigt mycket och vi började gå tillbaka. När vi nästan var tillbaka så föll hon ner på knä mitt i en lerpöl på en volleybollplan och så började hon be. Jag tyckte att hon var riktigt knäpp och skrattade åt henne först, men på något vänster hamnade jag också på knä i den där lerpölen.

Jag började också be och här kommer det jag inte brukar säga när jag berättar det här - vanligtvis säger jag att jag började be och sa till Gud att om han fanns så skulle han få det att sluta regna. Vilket jag visserligen gjorde och det slutade regna. Men samtidigt så vet jag att man inte ska pröva Gud - Jesus säger det flera gånger i Bibeln och när jag berättade det här för vår pastor, David, så sa han att det där inte är en historia man bör berätta på typ en gudstjänst - just för att man prövar Gud på ett sätt som man inte borde pröva honom på. Visst, den här gången fungerade det - men jag tror inte att jag någonsin har berättat för någon varför det fungerade. Har jag gjort det så får personen som i så fall har hört det här ursäkta att jag glömt att jag berättat det, det är inte som att det någonsin har varit en hemligthet - det har bara kännts onödigt att nämna det.

När vi åkte på det där lägret så mådde jag riktigt dåligt, jag hade varit på vippen att göra både det ena och det andra, men jag hade låtit bli och när jag då hamnade i den där lerpölen så gav jag liksom upp, på ett sätt som jag aldrig har gjorot annars. Jag tänkte för mig själv att antingen så slutar det regna nu eller så kan jag lika gärna ge upp. Jag såg ingen som helst mening i livet och jag förstod inte varför jag skulle behöva leva överhuvudtaget.

Men när det slutade regna så fick jag tillbaka så mycket livsglädje att jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna må dåligt igen. Något som jag på efterhand har fattat var Helig Ande.

Det var början till varför jag tror på Gud, efter det så har jag fått se mer och mer saker som tyder på det, dessutom så tror jag att om man väl får en känsla av att Gud finns, och man får se något/vara med om något som gör en övertygad - då sitter det kvar sen, jag tror inte att man bara kan gå tillbaka till att inte tro på Honom efter det. Visst, det är klart att man kan tvivla etc. men jag tror inte att man helt kan sluta tro på något som man helhjärtat har trott på innan. Det fungerar liksom inte så. Man kan inte se något, vara helt övertygad om att man har sett det för att sen bara sluta tro på det. Jag hoppas att det förklarar lite :)

I'll be writing this entry in english - mostly because I don't like the swedish word for compassion, but also because I feel like I have to use my english, since that doesn't happen all too often nowadays. I wrote this awesome, long entry - filled with the story of my day, then I realized that's not what I want to mediate at all, so I erased it all.

Before I start this entry I'd like to point out the fact that I may love my teachers for three reasons. First of all, I'm a girl - that automaticlly gives me the right to love whoever I want to. The second reason is that I'm a christian and that I'm therefore supposed to love everybody. The third, and possibly best reason, is that the love I feel for my teachers and my friends is a completely non-sexual love - it's the same kind of love you feel for your parents and for your relatives - it's love, nothing more.

I have the best teachers in the world, I have teachers who can see it in my eyes when I'm about to cry, the only thing thats separating them from my friends is that my teachers have the power over my future and that they won't let me cry in their arms.

With that said I'll move on too what happened today. I had an opposition in our social studies class today, which went fine - the only serious critic I got was that I didn't use my interviews with the children of alcoholists enough. Which I was fully aware of since before. but even if I knew they would say it and I knew I hadn't written it all too well, it hit me in the head, really hard. There's so many things going on right now and I don't really know where my head is - and yesterday sucked and today sucked even more, which made me cry - even if I don't think anyone saw it...

My social studies teacher on the other hand managed to walk past me in the corridor just as the first tears ran down my cheeks. He asked me who I was and realized that it was all about that essay, which I had warned him about beforehand. And even if it was the last thing I wanted, I could actually see the compassion in his eyes - and if there will ever be a teacher that I trust, it will be him. If there is anyone that's so much more than what you think, it's him. If there's a reason to love your teachers - it's teachers like him.

I know he'll probably not read this - I don't see a reason to why he'd actually put his eyes on a blog, but I still want to dedicate this entry to him - for what he does, possibly without knowing. And if he, for some wierd reason would read this, I want to thank him; thank you for not asking, thank you for caring anyway. I love the fact that I can see compassion in your eyes, the fact that you care enough to stop in the corridor just to ask if I'm alright. Thank you for not making me tell you the full story, thank you for listening to the parts I was ready to tell and thank you for understanding. Thank you.

This is the full reason to why I love the teachers in my school - they have a tendency to always make time to talk to the students, they have a tendency to always understand, to always give the kind of advice you need to hear and they have a tendency to, if they don't know what to say, just give you that look that says "I know exactly how you're feeling - but I have nothing to say", making everybody warm and happy.

To the teachers of IT-Gymnasiet i Skövde and to Johan Ledell - Thank you.

Det var precis vad jag råkade ut för tidigare idag. Jag sa till mamma att jag ev. sover i Mariestad på onsdag förutsatt att Tommy är frisk, eftersom det är fotboll på kvällen och den slutar rätt sent. Tystnaden som följde sa mer än alla ord i världen. Och den kändes så lång. Jag hatar sånna tystnader, som tur är så kommer den inte att uppstå igen. Det första mamma sa efter det var "Jo, jag såg det allt på facebook" - Vilket inte bara innebär att min mamma stalkar mig på facebook (vi är alltså inte vänner på facebook) utan också att hon har stalkat HONOM på facebook.

Aja, nog om stalkandet - den där tystnaden, den fick mig att tänka på Gud, och hur Gud med jämna mellanrum bara håller tyst. Så tyst att man inte vet vad man ska göra. Man vet inte om han är tyst för att han försöker säga att man är världens största idiot eller om han är tyst för att man gör rätt. När jag hamnar i den situationen och trots allt måste ta ett beslut så brukar jag göra precis det jag inte borde göra. Ställa ett ultimatum, senaste gången det hände så var det med Tommy, jag vill hela tiden göra vad jag tror att Gud vill att jag ska göra, jag kämpar stenhårt för att göra det och visst, det är svårt - men det går om man anstränger sig. I alla fall, när det kom till Tommy så höll Gud bara tyst, vilket i längden blev rätt irriterande (i längden och längden, det här handlar väl kanske om en vecka...). För jag visste liksom inte om tystnaden var en "gör som du vill"-tystnad eller om det bara inte var jag som hörde ordentligt.

Jag gjorde som jag alltid gör när jag inte förstår mig på Gud, jag pratade med Tomas - för sannorlikheten att Tomas ska ha gått igenom något liknande är nästan alltid väldigt nära 1. Så jag pratade med Tomas och han sa att om han hade varit i min situation så hade han sagt till Gud att "antingen så protesterar du ordentligt, eller så gör jag det här" - och det gjorde jag. Och jag kände liksom inte att Gud protesterade - snarare tvärtom.

En rad vad man som ateist skulle kalla tillfälligheter har på den senaste tiden byggt upp något nytt, spännande och allmänt awesome vad det gäller vänner och relationer i övrigt. Jag är så fruktansvärt lättad över att allt har gått så bra och att ingen ligger i något hörn och gråter. Jag är lättad över att jag tror på en förlåtande gud, en gud av kärlek.

Herre, jag ber dig att välsigna det jag gör. Jag vet att jag gör en massa dumma saker och att jag gör ett enormt antal fel. Tack för att du inte räknar mina fel. Tack för att det enda du egentligen gör är att du älskar mig för den jag är, med mina fel och mina brister. Tack för att du är den gud som beskrivs i filmen nedan - Tack käre, gode Gud. Jag älskar dig. Så mycket.

Att det ska vara så svårt att säga något. Imorgon. Imorgon måste det gå! <3

Nu har vi avverkat vår Gudstjänst - jag har haft en AWESOME dag och jag är så sjukt glad och stolt över mig själv, Milja och Stina att det inte är sant. Vi är så sjukt grymma att jag inte trodde det själv. Och bandet - de var så bra, jag blev så glad :D

Dessutom är jag lättad. Det här med att ha en icke-kristen pojkvän har oroat mig lite, jag har tidigare lovat mig själv att inte skaffa mig en sån (icke-kristen pojkvän alltså) men jag tror inte att det ska vara nödvändigt att stå emot vad man känner på grund av det, jag tror liksom inte att Gud hade låtit mig känna som jag kände om det inte hade funnits någon poäng i det. Och idag fick jag i alla fall bekräftat att det inte gör något. Tommy var med på Gudstjänsten idag och helt ärligt så tror jag att han faktiskt tyckte att det var rätt roligt. Jag frågade och han sa att han tyckte att det hade varit roligt. Visst det finns en liten risk att han inte hade roligt, men han såg ut att ha roligt, han sa att han hade det och jag förstår inte varför han skulle ljuga för mig om det.

Visst, det kanske blir ett problem någon gång - men inte än och vi är trots allt kapabla till att prata om det i så fall och lösa eventuella problem. Vilket trots allt gör mig glad - för om man bara pratar om saker så tror jag att det oftast löser sig.

Gudstjänsten bestod av massa sång - vilket ägde - jag älskar lovsång, jag hade gärna sjungit lovsång oftare om jag hade haft någon att sjunga med - jag spelar lite själv ibland, men det är liksom inte samma sak. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på min absoluta favoritlovsång på spotify (Lord, Reign In Me med Brenton Brown). Ni får med den som youtube-klipp:

På lördag har vi vår projektredovisning - det vill säga själva Gudstjänsten. Det är liksom dagen D. Jag är nervös som få. Jag ska inte lämna någon vittnesbörd dock, det känns rätt bra - men ändå, jag är fortfarande nervös.

Det var inte det jag tänkte blogga om dock, det har hänt en hel del. Jag har tagit min krog-oskuld. Det blev en lyckad kväll trots vissa missöden. Men eftersom jag är världens mammigaste person så räddade vi situationen rätt fort och det löste sig trots allt. Note till en viss person: Du får vara hur jobbig som helst, jag kommer älska dig i alla fall. Natten slutade i alla fall med tre timmars sömn och sedan skola mellan 9:40 och 16:55 - det var en upplevelse.

I Lördags var jag i Göteborg med Milja. Jag köpte en studentklänning - den är fin :D Vi letade också efter skor åt Milja (jag tittade väl också, men jag letade inte så seriöst) - vi hittade inga skor utan konstaterade att det inte finns några snygga skor för tillfället.

Söndagen spenderades med Formel 1 och sen drog jag hem till Tommy och var där typ hela dagen, dessvärre så tog hemresan 2 timmar >.<

Idag var jag i skolan och det ägde, som vanligt. Jag fick MVG på min FyB-uppsats, vilket gör att det känns lite bättre inför kursprovet som borde komma typ...snart.

Jag är som sagt äckligt stressad och jag har det sjukt jobbigt hemma av olika anledningar så ni får ursäkta om uppdateringen suger. Jag försöker, det kommer nog något inlägg ibland i alla fall :)

Igår kväll bestämde jag mig för att skicka en vän-förfrågan till en gammal klasskompis från låg- och mellanstadiet när jag fick upp henne som förslag. Sagt och gjort, hon tackade nej. Jag kan ju av naturliga skäl inte veta varför hon sa nej, men jag vet att hon gjorde det.

Jag har dock en kvalificerad gissning på varför hon inte accepterade min vännerförfrågan. I låg- och mellanstadiet så lekte vi en del, men vi tyckte egentligen aldrig om varandra. I högstadiet vet jag inte vad jag hade gjort men hon spenderade i alla fall en hel del tid med Interntemobbing. Inte för att jag någonsin brydde mig. Det enda hon "gjorde" mot mig som jag faktiskt blev ledsen av var ingenting hon medvetet gjorde mot mig. Hon skar sig, djupt och mycket. Jag skar mig desto ytligare och desto mindre och när en av killarna i min klass en gång sa "dina skärsår är ju ingenting mot XXs" så gav jag upp. Jag brydde mig inte om vad andra tyckte om mina skärsår, men att inte ens klara av att göra det blev för mycket.

Oavsett så har jag släppt det där idag, jag har liksom gått vidare - jag skiter i allt det där och igår när jag såg henne där så tänkte jag att hon kanske är en sån där människa som man kan ha på sin facebook i en halv evighet utan att egentligen bry sig för att sedan, någon gång i framtiden - bli vän med på riktigt. Men tydligen så har ju inte hon släppt vad det nu var jag gjorde mot henne...

Plötsligt händer det. Eller, imorgon händer det för att vara exakt.

Jag ska ta min krogoskuld, det är 50 dagar kvar till studenten, så jag känner att det är dags. Imorgon har jag nämligen en munta och ett prov, sen behöver jag få slippa tänka på skolan en stund. Dessutom har jag gratis entré (vilket visserligen handlar om 20kr). Sen kommer en söt liten pojke sova hos mig efter 50-dagars, vilket säkert blir bra (jag lär vara så trött att jag inte märker skillnaden förrän jag vaknar på morgonen och undrar vad han gör där xD).

I alla fall, att ta krogoskulden innebär inte att jag ska dricka äckligt mycket sprit, jag ska faktiskt inte dricka något alls, möjligtvis cola. Dessutom har jag sett till att det finns i alla fall en helt nykter människa där och ingen annan verkar ha planer på att dricka speciellt mycket. Så jag oroar mig inte ens för det. Jag ser faktiskt bara fram emot det. Det känns riktigt bra.

Jag plockade fram Lars Winnerbäck förra helgen och det är ett säkert vårtecken, att man blir varm av solen när man går till skolan är ett annat sånt. Det gör mig sjukt glad. Nu väntar jag bara på att de ska köpa in glass till cafeterian i skolan igen :D

Men det var inte det jag tänkte fokusera det här inlägget på. Tommy ställde en liten fråga förut  - "stör det dig  att vi har lite olika trosuppfattning och uppfattning om gud?". Jag kan inte påstå att det stör mig, jag har tänkt på det, jag har bett för det och jag har försökt se ett problem i det, men jag lyckas inte. Det stör mig inte, snarare tvärtom än så länge, jag kan inte sätta fingret på det, det var inte som att det faktum att jag och Mikko hade samma syn på tron och Gud var något negativt - men just nu vill jag inte ha det, kanske för att det faktum att jag inte kände att det var jätteviktigt att prata massor om tro med Mikko hela tiden som gjorde att det blev som det blev (nu låter Mikko som världens dummaste människa - och det är inte alls så jag menar, jag förstår precis vad han menade, vi hade inte fokus på Gud, vilket vi borde ha haft) och jag vill inte hamna i den situationen igen och eftersom jag inte tycker att Gud protesterar så tänker jag se till att ta det här dit det kommer.

Jag är fruktansvärt glad för att jag och Tommy faktiskt kan prata om det ändå dock, för förr eller senare så kommer jag trots allt behöva prata om det. Eller om något annat - och då är det en fördel att veta hur man gör. Faktum är att det finns en väldigt stor skillnad den här gången jämfört med mina tidigare förhållanden, det här är en kille jag faktiskt kände sen tidigare, vi vet redan hur man umgås och vi vet grundläggande saker om varandra, vilket är en av de viktigaste sakerna jag har insett att jag tror är en fördel för att det ska kunna fungera.

Vad jag egentligen ville få fram genom det där vet jag inte? Det var lite reflektioner från Wero såhär på tisdagskvällen, nu ska jag stänga av musiken och lägga mig i sängen och titta på veckans avsnitt av The Big Bang Theory tror jag, eller How I Met Your Mother - jag har inte riktigt bestämt mig än.

Jag har inte bloggat sen i måndags, måndagen tog en oväntad vändning och det ägde. Tisdagen tog en ännu mer oväntad vändning och det ägde ännumer. Mer än så tänker jag inte säga här just nu ;)

För tillfället är jag hos Mikko, det går faktiskt över förväntan - vi kommer rätt bra överrens och vi umgås utan att det är extrem-akward hela tiden. Jag kommer sakna honom sen när han åker till Kanada - det ska ni ha klart för er. Mikko är en grym människa och jag är glad att ha honom som vän.

Men inspiration till att blogga har jag verkligen inte, för allt jag vill skriva vill jag samtidigt hålla utanför bloggen för att jag vet att en massa folk som jag inte vill ska veta saker läser här - och det skulle bli konstigt. Jag återkommer när jag har mer inspiration till något vettigt.

Människor behöver mig. I alla fall ibland. Det har jag insett den senaste tiden. Det gör mig, hur hemskt det än låter, glad. Inte att de mår dåligt och behöver någon, men att de när de mår dåligt vänder sig till mig. Shit vad jag är egoistisk. Fast det är inte så jag menar - jag tror att det mer handlar om att det här är människor som vill att jag ska finnas där när de behöver mig och som kommer finnas där när jag behöver dem, eller som redan finns där när jag behöver dem.

Den senaste tiden har jag kommit väldigt nära två personer, jag är otroligt glad att jag har båda två. Förhoppningsvis så vet de vilka de är och kan ta åt sig av det här - för de förtjänar varenda liten liten liten del av det.

Jag var på Elmia med en av de här personerna igår, det ägde. Det gjorde mig jätteglad att få komma bort en stund från allt jobbigt och att bara hänga med trevliga människor och att få göra roliga saker. Och att göra det med en av sina bästa vänner gör knappast saken sämre :D

Idag ska jag hem till den andra personen i fråga - det blir väl typ till att titta på film för vår del, trevligt trevligt. Ska sanningen fram så tror jag att vi båda behöver det och att det är bättre att umgås med någon istället för att dra sig undan och hitta på något att göra helt själv hela tiden, vilket jag vanligtvis gör.

Dessvärre gör mitt huvud ont idag, det suger. Men jag klarar mig väl antar jag - lite sällskap och lite slappande så går nog det också över. Musik på bussen också så :D

Jag har en alkoholiserad förälder, det suger. Det gör dig till en konstig människa med konstiga reaktioner på olika händelser. Men framförallt så skapar det en otrygghet, man vet inte hur ens förälder kommer vara när man kommer hem och man vet inte hur man ska hantera olika situationer, även om man lär sig så är man aldrig säker. Det är därför jag är rädd för alkoholpåverkade människor och det är därför jag har svårt att klara av vissa saker, hastiga rörelser etc.

Men det var inte det jag skulle skriva om - jag har hela mitt liv blivit kallad ett misstag, något som min mamma ångrar. Fram tills jag blev kristen så trodde jag på henne, de första 14 åren ungefär av mitt liv så trodde jag att jag var ett misstag och att ingen ville ha mig. När jag blev kristen så fick jag höra att Gud hade en mening i allt och att han hade skapat varje enskild människa. Helt plötsligt såg jag en mening i att jag finns, en mening i varför jag föddes i den här familjen.

Det är klart att delar av min uppväxt har sugit skithårt, vissa dagar suger det fortfarande, ibland ligger jag vaken hela nätterna för att jag inte vågar sova och jag vågar inte ringa någon för att jag är rädd för att hon ska höra det. Men jag älskar min mamma och innerst inne så tror jag att det är väldigt bra att jag finns där för henne även om jag inte alltid är världens bästa dotter. Och även om det inte borde vara så.

Dessutom så tror jag att det har med den fria viljan att göra, Gud planerar aldrig att någon ska bli alkoholist och man har alltid möjligheten att sluta, vilket troligtvis är vad Gud planerar - sen gör människan på ett annat sätt. Det suger, tänk hur grym världen hade varit om vi hade gjort som Gud vill hela tiden? Lite som the sims utan att simmarna kan göra som de vill.

Sammanfattningsvis så tror jag inte att Gud planerar att någon ska födas in i en familj med en alkoholiserad förälder, men när det blir så så tror jag att han gör det bästa av situationen och jag kan helt ärligt säga att jag är en starkare människa nu än jag hade varit annars.

Jenny skrev en kommentar och frågade varför Gud inte skapade liv på alla planeter om han nu skapade liv på vår planet.

Jag tycker att det är en jätteintressant fråga, men det är inget som jag har tänkt speciellt mycket på. Men jag frågade några av mina vänner som också är kristna - och ingen hade ett vettigt svar. Jag tror inte att det är något som speciellt många funderar så mycket på. Vilket är lite konstigt, eftersom det är en rätt vettig fråga - och man kan säkert föra ett väldigt intressant resonemang kring det.

Vad jag å andra sidan kan tänka mig, är precis vad min fysiklärare pratade om härrom veckan, att man om antar att universum är skapat för människan kan göra antaganden som man sedan kan bevisa stämmer. Jag hittar inget om det här på nätet, men han sa att han hade någon bok på ämnet - jag ska fråga honom om den efter lovet.

Men säg att universum skapades för människan, att det skapades för att tillfredställa våra behov på ett så bra sätt som möjligt. I så fall blir det inte så konstigt att Gud bara skapade liv på en planet, eftersom det är här allting är perfekt för oss. Visst, han hade kunnat skapa olika raser på andra planeter, en icke-kol baserad livsform på en kolfri planet eller vad som helst, men vem säger att det inte finns liv på andra planeter? Jag är inte helt övertygad om att det inte gör det faktiskt, även om jag finner det rätt så otroligt.