Tommy och Wero

Plötsligt förstår jag varför jag behöver en kristen pojkvän. Jag kanske inte har något enormt behov av att prata om Gud konstant, men jag behöver i alla fall få möjligheten att göra det när det behövs. Jag tror nog att det är viktigare att göra det när det behövs än att göra det bara för pratandets skull.

Framförallt så är det just den där frågan i rubriken jag vill kunna ställa. Jag insåg det förut, när jag låg och mådde som sämst (jag har varit magsjuk idag för den som inte vet det) att jag behöver någon att kunna fråga om den kan be för mig. För annars känns förhållandet rätt konstigt...

Jag har svårt att tro att det finns ateister här i världen. Jag har svårt att tro att det finns människor som inte tror på någonting större än oss. Människor som tror att vi är det största som finns här i världen.

Visst, människan har åstakommit stora saker, skitstora saker om man ska vara ärlig. Vi har byggt ihop raketer och flugit till månen, vi har skickat ut saker i rymden med filmer som säger att vi är människor och att vi bor på jorden etc. Vi har tillochmed sprängt sönder de minsta beståndsdelarna i världen till ännu mindre delar för att hitta universums ursprung. Och vi har lyckats.

När folk hör det, när de hör de kosmiska bruset i radion och när människor läser om bevisen för Big Bang så säger de att det omöjligt kan finnas en Gud. För hur kan det finnas en Gud om det finns en logisk förklaring till allt? Jag får inte ihop det resonemanget. Jag tänker lite som Einstein när han sa "Den som ser Universums storhet men ändå förnekar Guds existens är en dåre". Jag tror också att förnekelse gör oss till dårar. För hur kan man titta på småsmå saker som till exempel kvarkar och förstå att dem, genom att anta en viss formation tillsammans bygger upp hela vårt universum. Antingen så är det kvarkarna eller Gud som är sjukt intelligenta och i det här fallet så är det knappast kvarkarna.

Jag har pratat med en del människor om det här den senaste tiden och det svar som förbluffade mig mest var en kille i min inriktning i skolan som sa att han tror på att det kanske finns en gud som var med och skapade universum - men att han inte har någon kontroll över oss längre. Jag förstår tanken i sig, den är väldigt buddhistisk och den är rätt logisk egentligen, det skulle förklara många av de frågetecken vi har men samtidigt inte kräva något av oss som människor. Vad jag å andra sidan inte förstår är hur man kan tro på gud, men inte på ett liv efter döden. Vilket han i det här fallet inte gjorde - men jag hann inte fråga varför heller. (Jag tvingade honom att svara på frågor från en lista och listan var inte slut och ja, sen hade jag andra frågor jag ville fråga först, sen gick han och la sig...Har jag tur så kanske han läser det här också xD)

Nu till de stora frågorna, ser du universums storhet? Tror du att det finns en gud? Tycker du att existensen av en gud förstör möjligheten att tro på vetenskapen?

Jag har ett nytt motto - Det löser sig. Egentligen så är det väl inget motto, och jag har inte valt det själv. Men jag sa det till Peter ett par gånger, och han bestämde mer eller mindre att det var min grej liksom. Att det löser sig. Och det gör det, jag tror verkligen det.

Allt suger ibland, för tillfället suger mitt liv lite extra mycket. Jag trodde att jag skulle sitta ensam hemma hela lovet och ha allmänt tråkigt. Men nu verkar det som att jag nästan inte kommer vara hemma på lovet. Vilket äger - för jag vill verkligen inte vara här, det suger sjukt hårt.

I alla fall, imorgon ska jag ha filmkväll med Stina, torsdag ska jag nog träffa Milja (om jag inte är alltför trött efter filmkvällen), fredag ska jag träffa Peter, lördag vet jag inte vad jag ska göra men det är påskafton så det finns säkert något man förväntas göra, söndag åker jag till Elmia med Tommy och halva hans släkt (den manliga halvan verkar det som) och sen måndag ska jag plugga.

Totalt sett så verkar det bli ett bra lov. :) För saker löser sig i slutändan. Jag är fortfarande lite orolig för vissa saker, en jag har vänner och grejer - så det löser sig. :)

Jag ställer mig rätt ofta frågan - varför är jag vän med den här personen? Oftast så har jag ett bra svar på frågan också, för mina vänner äger, så det är inte så svårt.

Men varför har vi egentligen vänner? Jag vet varför jag har vänner, för att mina vänner är bäst och för att jag inte hade klarat någonting utan dem. Utan dem hade jag legat i min säng med sönderskurna armar och inte orkat röra på mig. Utan mina vänner hade mina dagar varit en enda svart-vit dimma, nu glimmar min vardag i mer färg än chokladfabriken i Charlie and the chocolate factory.

Jag önskar och ber att alla ska få ha lika grymma vänner som jag, för grymma vänner ger en grym vardag, vilket ger ett grymt liv.

Så om du räknar dig själv som min vän - ta åt dig, du är grym och jag älskar dig <3

Idag sög. Och idag var AWESOME! Jag vet - det låter som en minst sagt omöjlig kombination, men så var fallet idag. Idag sög eftersom det hände tråkiga saker, idag sög för att jag blev ledsen och började gråta.

Idag var awesome för att jag hade en famn att gråta i, idag var awesome för att jag fick hänga med awesome människor och idag var awesome för att jag var på bra humör.

Ibland fattar jag inte grejen - varför kämpa för något man ändå inte vill ha?

För att få behörighet till högskolan så läser jag ju som bekant Kemi A på egen hand, det går finfint för det mesta (jag lägger ner typ ingen tid alls på det så ^^) MEN ibland så kommer det mejl från ansvarig lärare om att "på fredag är det prov" - sen vet jag liksom inget mer än det. Det suger verkligen jättehårt. Nu gissar jag att han förväntar sig att jag ska göra prov med honom på fredag, men dels så har jag andra lektioner då och dels så har jag ingen aning om vad som kommer på provet - nej, jag vet ju vem jag måste få tag på imorgon i alla fall ^^

Dessutom har jag en inlämning tills EFTER studenten! Det här går verkligen inte för sig - prata med honom i morgon? Jo tack!

Nu å andra sidan så sitter jag och gör ingenting - smsar lite, msnar lite - jag har blivit social tror jag. Men det är väl bra antar jag. Jag trivs rätt bra med det i alla fall. Förändringar än nog bra... MEN jag stör mig fortfarande lika mycket på att vissa människor ALDRIG kan sluta klaga. Så det så! Nu har jag skrivit ett lagom surt inlägg också ;)

Ibland läser man något och tänker - varför skriver de om mig? Jag gjorde det idag, men det var inte om något sånt där som man skulle vilja läsa om sig själv i, det var något helt annat.

Det skulle ha kommit en bild på texten i fråga, men blogg.se's bilduppladdning verkar inte må som den ska idag. Så jag kopierar in texten istället.

1. Söker du ideligen uppskattning och godkännande?
2. Har du svårt att se dina egna förtjänster?
3. Är du rädd för kritik?
4. Pressar du dig själv för hårt?
5. Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?
6. Är du perfektionist?
7. Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
8. Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?
9. Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?
10. Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
11. Isolerar du dig från andra människor?
12. Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?
13. Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?
14. Har du problem med intima förhållanden?
15. Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
16. Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att  ha ett tvångsmässigt beteende?
17. Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd  för att vara ensam?
18. Misstror du ofta dina egna och andras känslor?
19. Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?
20. Tror du att en förälders alkoholmissbruk kan ha påverkat  dig?

Det skrämmer mig faktiskt rejält att jag ser mig själv i det där. Jag var till och med tvungen att fråga Mikko, som fortfarande är den som känner mig bäst, om det där var jag. Och han tyckte också att det var jag.

Varför det är skrämmande? Jo, för att det är en text om handlar om barn till alkoholister. Jag vet att min mamma har ett problem, eller i alla fall att hon har det ibland. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare, men det har aldrig blivit något "allmänt" liksom. Men jag orkar inte smyga med det, jag orkar inte ljuga längre. Och visst, jag vill inte prata om det - men jag känner igen mig själv för mycket i det där för att kunna skita i att bry mig...

Aja, nu har jag fått klaga lite på det också ^^

Jag utlovade ju ett inlägg om hur jag egentligen ser på Gud, så jag tänkte försöka få till ett sådant nu. Jag vill bara inleda med en varning. Det här är MIN syn på Gud, när jag tänker på honom - inget annat. Andra människor kommer, för hoppningsvis, att se honom helt annorlunda - och ingen kan dömas för vad de har för syn på Gud.

När jag tänker på Gud och vill föreställa mig en bild av honom så är han en kärleksfullare,klokare, total improved variant av Dumbledore. En sån där extra-pappa som alla skulle vilja ha, precis som Harry har i Harry Potter böckerna. Någon man kan prata med, som alltid finns där (det gör ju visserligen inte Dumbledore - men som sagt, improved), som alltid lyssnar och som alltid har ett klokt svar, även om det verkar rätt korkat till en början. För det är precis så jag tycker att Gud gör. Vi ber till honom om en massa saker, "Gud, hjälp mig att koncentrera mig när jag pluggar till det här provet" och svaret blir "Nej, men köp ett par strumpor istället". Man fattar liksom ingenting, men i slutändan så är det de där strumporna som räddar dagen. (Det där var inte ett så konkret exempel dock, jag är aningen trött för tillfället).

Jag tänker på Gud som min frälsare, en mager, svart man med dålig hygien som offrar sitt liv för min skull. I min "fantasi" så är passionsdramat (berättelsen om Jesu död) lite mer moderniserad - Jesus är uteliggare i New York och predikar sitt budskap på New Yorks gator och en dag så blir han skjuten av polisen. För att han slänger sig mellan mig och polisen. Utan att han ens vet vem jag är. Jag hade lika gärna kunnat vara du, eller Fredrik Reinfeldt, Kissie, Hitler eller varför inte moder Theresa? Han gör det i alla fall, varje gång polisen höjer sitt vapen.

Det är de främsta bilderna jag har av Gud - Dumbledore och en svart uteliggare är precis vad jag ber till och när jag i förra inlägget skrev att jag fick en rolig bild i huvudet så var det just Dumbledore, som han ser ut i filmerna som satt på ett moln i himmelen med världens största leende. Jag garanterar att det är en minst sagt skitgrym bild och en bild som jag önskar att jag kunde ha som bakgrundsbild på datorn - det skulle göra mig så glad.

Hur ser din Gud ut?

Vanligtvis så tycker jag inte om människor som anser att pengar gör en lycklig - för jag tror inte att vi kan bli riktigt lyckliga av materiella saker, även om vi kan få en viss lycka av dem.

Men i går så blev jag faktiskt lycklig av pengar. Vi hade nämligen fått in 2 000kr från Elimkyrkan i Skövde till projektarbetet. Gissa vad det innebär? Jo, precis - Lejonprojektet kommer att få ihop en gudstjänst! Nu fattast det nämligen bara 1200kr och de pengarna kan vi tänka oss att betala själva om det skulle vara så. Men frågan är om det var pengarna i sig eller tanken på att vi kommer att lyckas som gjorde mig så glad? Jag tror nog mer på tanken av att lyckas. Men det i sig är lite tragiskt.

Att lyckas borde inte betyda så mycket, men det gör det. Ett annat exempel var att jag sökte högskola igår. Inga problem med det - det gick finfint, Civilingenjörsprogrammet i robotik, 300hp, helfart, blandade tider. MEN - rädslan för att inte lyckas finns där hela tiden. HELA tiden. Jag kommer vara själv i västerås, själv, jag hatar att vara ensam. Och i Västerås av alla ställen? Det enda jag vet om den staden är att de har ett IKEA, flera mcDonalds, ett bar burgerking och minst ett SubWay. Dessutom vet jag att de har en pizzeria som säljer pizzor med tomatsås, ost, frukt och choklad på. Mer vet jag inte. Där ska jag bo, mitt i allt det där. Herre, hjälp mig. Jag behöver din hjälp just nu, desperat.

Ja, jag tror på en gud som när jag behöver hans hjälp finns där för mig, men också på en gud som skrattar med mig när jag skrattar, som igår när pengarna fanns på kontot - jag lovar att guds leende var minst lika stort som mitt. (Ni skulle se bilden av det jag har i mitt huvud) Förresten så tror jag att jag ska skriva ett eget inlägg om hur jag ser Gud. Jag kan ha gjort det tidigare, men min bild av honom har nog ändrats rätt mycket senaste tiden...

Sådär ser den ut, sidan där man gör sin studieanmälan. Sista steget alltså. Jag vågar verkligen inte trycka på knappen. Tänk om jag gör fel, tänk om jag ändrar mig.

Jag vet, jag är fånig. Jag vet vad jag vill och jag tänker se till att göra det, men tänk om. De där tänk om:en börjar gå till en överdrift. Det största tänk om:et jag har är "tänk om jag inte kommer in" - men helt ärligt, varför skulle jag inte komma in? Förra året var intagningspoängen 11.60 - jag kommer inte hamna under 17,5 (om ens det) så långe jag inte skolkar resten av terminen. Jag är bara lite nervös för att det ska bli fel.

Däremot så kan jag faktiskt inte söka än, jag måste prata med Sonja först. Eftersom jag läser mer än 2500poäng så kommer jag lägga vissa av mina betyg på ett samlat betygsdokument som jag inte vet om jag behöver skicka in eller inte, så jag måste i alla fall vänta tills imorgon med att söka. Tills dess kanske nervositeten lägger sig.

USCH! Jag hatar att göra val!

Alla har nog någon låt som alltid får dem sådär extra glada - min är inte speciellt glad, men den gör mig så otroligt glad ändå.

Today is a good day. Den är inte speciellt happy egentligen, men när solen skiner, man plockar fram vårjackan och ett par tunnare skor så är det första jag alltid sjunger "Today is a good day"-refrängen. Den gör mig så glad att det liksom inte finns med på kartan.

Ville bara säga det, eftersom idag är en bra dag - idag ska jag först gå ut och gå med Sally, sen ska jag åka till Mariestad och hänga med Tommy, sen ska jag troligtvis ut och provåka Volvo S80 med pappa och Marielle. Även om det gör ont i mig att vi ens överväger att skaffa Volvo, det räcker väl med att vi har tittat på hund?

Today is a good day!

Det är väl så, människor hittar alltid något att fira, men idag är det värt att fira. Idag är det International pi-day. Pi-dagen på svenska. Detta eftersom man i USA skriver månaden före datumet, och det på så vis blir 3.14 idag, pi!

Dagen till ära så hittade jag den här sidan. Piday.org är pi-dagens officiella hemsida och de har en egen webshop. Inte så konstigt med de sålde så roliga saker att jag var tvungen att visa det för er.


Det är en klocka som mäter tiden i radianer - vad mer kan man behöva? Det där gjorde min dag som annars kommer bli rätt tråkig. Klockan kostar $12 och finns på den här adressen.

Jag har så mycket att tänka på hela tiden, det är helt sjukt. Och tiden går så snabbt, det är typ tre veckor kvar till påsklovet - w00t liksom?

Jag hade Fysik B prov igår - jag fick G, JAG FICK G! Jag trodde inte att jag var SÅ kass, men jag antar att jag är det. Pratade med Daniel efteråt och han sa ungefär att det fortfarande inte är kört vad det gäller MVG:et. Men jag vet inte om jag orkar, samtidigt så är det en 150p kurs - så att få ett MVG i den skulle ju inte sitta fel. Hade mitt första matte E prov idag också, det gick väl sådär - ett VG borde det bli i alla fall. Oavsett, det löser sig.

Nu har jag i alla fall ledigt i fyra dagar och de dagarna tänker jag spendera med att ta det lugnt. Spela lite Heroes of Might and Magic 3 och slappa typ. Jag ska ev. åka till Göteborg på måndag, men för tillfället känns det inte som att det kommer bli av. Dessutom ska jag träffa Tommy, det tänker jag se till att det blir av! (Tommy är syster precis som jag för er som undrar...)

För övrigt så fattar jag inte hur folk kan vara så korkade. Jag blir galen på korkade människor som inte fattar vad man säger - jag förstår inte hur man kan umgås med sånna människor. Folk som man får förklara varenda skämt för och som man måste förtydliga varenda mening för att få dem att förstå. Frustrationen är total.

Igår blev jag så fruktansvärt lycklig. Ni förstår att i lördags så pratade jag och Mikko och han tyckte att han behövde få lite space, lite tid att tänka. Vilket jag inte lyckades ge honom i helgen av diverse anledningar som jag inte tänker lägga upp på bloggen. Hur som helst så skrev han till mig på msn igår kväll. Bara det där hej:et fick hela mig att skina upp, vi pratade lite och han sa att han hade hunnit tänka en del. Och att han verkligen vill vara min vän. And that's kind of when it hit me. Han vill vara min vän. Det är inte som att han försöker vara min vän för att han vill vara snäll mot mig utan han vill faktiskt vara min vän. Jag betyder något för honom och han vill inte förlora det.

Egentligen så tror jag att det här är helt rätt, jag tror att det är meningen att det ska bli såhär av någon anledning. Jag tror att det är meningen att han ska åka till Kanada (vilket han för övrigt är på god väg att göra - vilket är typ massa awesome :D) och att jag ska få klara mig utan honom uppe i Västerås. Sen när han kommer tillbaka så tror jag att det kommer bli grymt mycket lättare för oss att kunna umgås som vänner. Även om vi ska göra i alla fall ett försök med att göra det innan han åker, jag måste ju trots allt få tillbaka min gitarr.

Men inlägget fick ju rubriken "Tankar om vänner" - än så länge är det mest bakgrundshistoria ;) Jag låg vaken ett tag i natt och tänkte på det där med vänner, för vänner är rätt mysko egentligen. Man litar blint på att de kommer vara där när man faller och oftast så är det någon där, men jag känner att det oftast inte är den man tror ska vara där som fångar en. Är inte det väldigt mysko egentligen? I mitt fall så föll jag rätt långt ner när jag och Mikko gjorde slut och på något sätt så var det inte de där vännerna jag trodde skulle fånga mig som gjorde det, det var människor jag knappt har pratat med på två år som fångade mig. Människor som jag innan det här knappt räknade som mina vänner längre. Det gör mig glad, för det får mig att tro att kärleken till vänner inte dör bara för att man inte umgås på ett tag. Och det gör mig så fruktansvärt lycklig, det är sådana saker som får hela min värld att snurra. Vänner som finns där trots att man inte tror att de ska göra det.

Jag vet att jag vid ett tillfälle för ett par veckor sedan pratade med Mikko och vi pratade om vänner och jag konstaterade att jag inte hade några egentliga vänner utom honom (ni vet, jag var sådär lagom ledsen som man är ibland..) och såhär på efterhand så känner jag mig så korkad, vaddå att jag inte har några vänner? Jag har ju typ världens bästa vänner som när jag har totalignorerat dem i typ två år tar tillbaka mig som om ingenting har hänt. Därför älskar jag mina vänner.

...att någon kunde svika mig mer än så.
...att någon kunde såra mig mer än så.
...att någon kunde göra mig mer besviken än så.

Vad gjorde jag för att förtjäna det här? Är jag inte bra nog nu igen?

Jag sitter och tittar på första avsnittet av Jonas Gardells serie Åh, Herregud! och kan inte låta bli att faschineras av hur han resonerar.

Dels så kan jag inte förstå hur man kan klaga på att man är "utanför" i samhället (vilket han inte gör i programmet - men det händer med jämna mellanrum att han gör det i andra sammanhang) när man på något sätt gör sig mer utanför än man egentligen är. I det här fallet så handlar det om att han har skapat sig en bild av Gud som är mer eller mindre så långt ifrån vad alla andra skulle klassa som Gud som möjligt - och på något sätt så känns det som något man gör bara för att liksom. Och det stör mig. Men om han tror att Gud är som han beskriver han så är det helt okej - men på något sätt känns det inte äkta.

Vidare så gillar jag att han efter ungefär en kvart säger att han näst intill vågar påstå att han har bevisat att Gud inte existerar, men att han ändå tror på Gud. För mig så är det sådana saker som får mig att faktiskt fortsätta kämpa, att människor inte ser logiken, att människor ifrågasätter allt vad Gud heter men ändå tror. Jag försöker också att ifrågasätta - för utan att ifrågasätta så tror jag inte att relationen till Gud kan växa.

Men det finns fler saker i det här avsnittet som gör mig irriterad till tusen. Bland annat ett videoblogg-inlägg av en tjej vars namn jag inte kommer ihåg. Hon har tydligen cancer och sen hon fick cancer så har hon konstaterat att Gud inte finns. Men det där resonemanget förstår jag inte - för visst kommer det att hända dåliga saker, människor kommer att dö, såsmåningom så kommer man själv att dö, vi kommer att bli sårade och vi kommer att bli besvikna. Men den enda vi faktiskt kan lita på alltid kommer finnas där är Gud - det är inte Gud som ger oss cancer. Gud sitter inte uppe i himmelen och tänker "Mohahahahaha, nu ska jag nog ge ett par kvinnor cancer så att de blir oroliga för att inte få se sina barn växa upp", han fungerar inte så. Jag kan inte hjälpa det, men jag tror inte att Gud fungerar så. Jag tror på en gud av kärlek inte en gud av hämnd och ilska.

Mer behöver man inte tillägga.

Ärligt talat - jag försöker att klara mig själv, men jag vet inte riktigt hur det går. Jag klarar mig bättre själv nu än jag har gjort förut - men ärligt talat. Ibland gör det mig bara så ledsen, ibland vill jag bara ha en kram.