I found him - hide and seek is over.
Jag tror att jag, äntligen, hittade Gud för ett par veckor sedan. Jag tror att det blev vändningen. Det var det som gjorde att jag orkade fortsätta. Annars hade jag lagt mig ner och gett upp. På riktigt. Jag menar, Gud är en stor del av mitt liv, en viktig del framförallt. Och sen blev jag bara ensam.
Egentligen tror jag att det började på konfa-helgen jag och Milja var på. När vi satt på en av "lektionerna" och bad en kort bön och jag bara kände mig tom. Jag blev sjukt rädd, och gjorde vad jag ansåg att jag kunde. Jag sms:ade Tomas. Tomas är en bra människa som har svar på de flesta av mina konstiga frågor.
Jag skrev: "Eli, Eli, lema sabachtani?"
Tomas skrev: "Gud har inte övergivit dig, han står bakom den röda gardinen du har snett bakom dig till höger. Om du tittar noga kan du se hans gula skor."
Jag tänkte på det där gång på gång, upprepade det i huvudet. Jag bad, jag grät, jag skrek. Men det hjälpte inte. När sånt händer mig blir jag oftast rädd. När Gud inte svarar tänker jag "Oh shit, nu har jag varit en dålig människa och därför har Gud övergivit mig" (egentligen vet jag att det verkligen inte är så.) När jag tror det vet jag inte heller vad jag ska göra, jag vill ju inte att alla ska få veta vilken dålig människa jag är, det skulle ju bli pinsamt, istället stänger jag in mig och säger ingenting om det, jag undviker gärna ämnen som min tro och försöker bara glömma bort det, medan jag hela tiden går och hoppas att Gud ska komma och säga förlåt för att han gick. Men det funkar inte så.
Det är så lätt att se det på efterhand. Men jag gick igenom en serie av svåra och jobbiga händelser från och med i våras tills för ett par veckor sedan och hade jag haft Gud med mig då, om jag hade känt hans närvaro, hade det inte alls slutat på samma sätt. Jag vet inte om det hade blivit bättre, jag tvivlar starkt på det eftersom jag är ganska övertygad om att Gud vet vad han sysslar med. Gud är sån, han har koll.
Men i alla fall. Gud stack i typ mars, lämnade mig ensam med mina problem, jag blev rädd och pratade inte med någon om det, förrens i september kanske, när min farfar dog. Jag blev arg. "Gud, varför skiter du i mig?". Jag insåg, när jag satt där med kniven i handen att jag behövde prata. Sagt och gjort. Jag stack till Mikko. För första gången i hela mitt liv så stack jag från allt hemskt. Det kändes bättre än någonting annat jag någonsin gjort. Jag var lycklig och glömde bort det, även om jag berättade för honom. Det spelade liksom ingen roll egentligen. Vi pratade inte mer om det sen. Det var slut där.
Men Gud var inte där i alla fall. På begravningen kände jag en antydan till närvaro, men mer än så var det inte. Sen för ett par veckor sen så låg jag och bad innan jag skulle sova, och plötsligt såg jag hur Gud hade hjälpt mig, med alla de små sakerna, alla sakerna man inte tänker på. Efter det så blev det bara bättre. Och jag är glad för det. För nu, tack vare det, så fanns det någon förutom Mikko som stöttade mig de här veckorna. Ni andra har också varit en helt underbar tillgång, men på ett helt annat sätt. Jag behövde någon att prata med, jag fick Gud.
Värda dagar.
Igår hade vi prov, håltimma, slapp idrott och sen slapp programmering..
Idag hade vi historia (som iofs var allt annat än slapp, men den började 9:40..), nu har vi idrott, vi sitter och spelar och väntar på att få prata med Stefan om vårt nya projekt och ev. vårt gamla (om han har rättat det, han har rättat hälften), sen har vi idrott, när jag inte kommer få något vettigt gjort, sen har vi engelska. Och jag pallar inte. Inte egentligen, men men. Vi ska hålla tal på måndag, och det kommer bli faaaaail.. Vi får två lektioner att förbereda oss, idag och imorgon.. FAIL på mig. Jag har två tal tills på måndag. Men i alla fall.
Jag kommer inte göra något vettigt i alla fall.
Sen ska jag till farmor, hon utlovade makaronipudding idag. Sen på lördag ska jag och Mikko dit och baka pepparkakor. Men vi kommer få göra det själva eftersom Lars är där, Lars är farmors svåger, så hon ska umgås med honom. Diss liksom xD
Aja, nu ska jag skriva lite historia eftersom vi har inlämning nästa vecka..
visst är det konstigt att...
Jag har ju som sagt klagdag idag, det är ju onsdag.
Onsdagar borde vara den perfekta dagen att klaga, fysik, matte, idrott och programmering. Men jag har inget att klaga på. Inte ens idrotten. Matten hade vi inte, fysikprovet gick iofs lite halvkasst, men det funkar, ingen dog, idrotten bestod av ett biptest, som jag blev ganska nöjd med, jeanette var nöjd i alla fall. Jag gjorde henne jättestolt. Programmeringen gick också bra, trots att jag blev kallad pascalprogrammerare två gånger.. det var lite fail, men ingen dog.
Seriöst, jag har inte varit såhär glad på typ ages.. Nya piller och ny inställning ftw<3
Håltimma.
I alla fall. När jag vaknade i morse var jag trött, men det var okej, för för första gången på typ evigheter så hade jag inte vaknat någon gång under natten. Jag hade inte vaknat, varit rädd och trott att någon hade dött. Vilket jag har gjort ganska många nätter nu den senaste tiden.
Marielle sms:ade nu, hon vill ha min inloggning till elevpresens. Det kommer ju bli fail. Eftersom jag har typ massa frånvaro som hon och pappa inte vet om. Det är faaaaaaaail. Frågan är om jag kommer kunna ta ledigt den där veckan då.. vi får se..
Nej, det går inte så bra.
Men men, jag ska inte klaga som sagt. Men jag känner mig ensam, och jag har inget att göra, jag borde plugga men jag ORKAR inte. Men jag ska, sen när Mikko är och tränar..
I miss him.. <//3
På svenskan.
Aja, nog om mina önskningar. Jag beklagar den dåliga uppdateringen men helgen spenderades i kyrkan på filmnatt, sedan i min säng med ångest i omgångar och den övriga tiden sov jag. Jag har haft ganska mycket ångest den senaste tiden. Jag har igen aning om varför egentligen, men det spelar ingen roll. När jag låg och skulle sova igår så blev jag sjukt pigg, något som jag liksom var tvungen att göra något åt. Så jag tänkte, länge låg jag och tänkte. Jag konstaterade att jag faktiskt tänker lägga ner hela grejen med att jag klagar hela tiden. Visst, det kommer inte gå på en dag, inte på två heller, men jag tänker i alla fall försöka. För jag pallar inte att jag hela tiden klagar och inte gör något åt det. Och jag vet att inte alla andra pallar heller, varför skulle ni liksom?
Så från och med nu ska jag sluta. En kompis till mig började ha bitter-fria veckor där hon bara fick vara bitter en dag i veckan, vilket funkade för henne, tänkte att jag kan försöka mig på det också. Så. Från och med nu så är onsdagar min suris-dag. Mest för att jag har programmering på onsdagar och måste få vara sur då.
Så. Suris-dag på onsdag. Tills dess, en positiv Wero. Tror ni mig?
När det enda man egentligen kan säga är förlåt.
Det var inte meningen att det skulle bli som det blev. Det gör ont i mig varje gång jag blir arg på dig. Det är inte mitt fel, jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för dig, om det nu ens går. Jag vet inte hur jag ska kunna säga att jag älskar dig och att jag samtidigt måste få det jag behöver. Förlåt. Jag gör allt jag kan för dig. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och lite till. Men du verkar så mycket gladare när du slipper mig. Visst, jag förstår att det är jobbigt när jag skäller på dig, men jag är i desperat behov av att du, någon, visar mig lite tacksamhet. Det får mig att vilja gråta varje gång jag plockar undan disken och inte ens får ett tack. Det krossar mitt hjärta att tro att jag har gjort fel, att inte veta vad du tycker. Jag har ingen som helst aning om hur jag ska säga sånt här till dig. Jag är livrädd för att förlora dig, men jag vet att jag kommer göra det om jag fortsätter såhär. Jag vet att du säger att jag ska sluta nu, när du läser det här. Men jag vill inte sluta, det kommer få andra konsekvenser, som vi inte heller klarar av. Du var inte där, det är inte ditt problem. Ibland känns det som att jag gick igenom alltihop själv. Ibland känns det som att du var där. Men oftast så känns det som att du tittade på och slapp bry dig. Och det är det som gör ondast, att det känns som att jag fick ta hela smällen utan att du ens behövde bry dig. Förlåt, jag vet att det inte var så. Förlåt mig, jag ska försöka sluta vara så dum...
Saknad.
Aja, när han kommer hem får jag prata, och det vill jag. Nu gärna. Jag känner mig ensam, och de uppdaterar king... That kinda sucks...
Jag ringde.
Aja, det gick bra. Hon verkade må bättre. Bara det fortsätter så. Snälla Gud.
Försöker tänka positivt.
Nej. Nu ringer jag!
Filmnatt imorgon.
Dessutom så har jag och Mikko varit upptagna om vartannat, vilket har gjort att vi inte har fått prata som vanligt. Eller egentligen så har vi typ pratat som vanligt, bara att det inte känns så för att vi har gjort massa andra saker. Hade jag mått bra i övrigt hade det inte varit något problem.
Men å andra sidan så har den här veckan varit väldigt bra också. Igår kväll var helt underbart. Det är filmnatt imorgon, det kan inte bli misslyckat. (Jo, jag kan vara jätte trött och inte alls vilja titta på film, men jag har taggat i en vecka nästan, så ofta det blir misslyckat.
Snart (om ca 30 minuter) sker dagens höjdpunkt. Mikko kommer hem och ringer mig. Sen kan vi prata i ett par timmar innan vi måste sova. Att prata på kvällen är bland det bästa jag vet. Speciellt med Mikko. Speciellt när vi är i samma rum och jag kan ligga i hans famn och bara prata. Gah. Jag är en sucker för hudkontakt okej?
when you realize what you've missed.
Jag blir så glad när jag inser att allt inte är förstört. Vissa dagar känns det som att alla är 1234567 mil bort. Men det är ni inte. Tack. Tack för en underbar kväll, för att ni gör mig lycklig och för att ni får mig att inse att även om allt känns avlägset och jag helst vill gömma mig i ett hörn och aldrig komma fram så finns ni där, och ni gör mig lycklig.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte varit såhär glad på evigheter tänkte jag säga, men snarare att jag inte har varit såhär glad sen typ i fredags när Mikko kom. Men seriöst, tack. Tack tack tack.
(Jag vet att 4/5 personer som det här riktar sig till inte kommer läsa det, men det spelar ingen roll. Jag ville bara informera om hur glad ni gör mig)
Tire Swing
I took the Polaroid down in my room
I'm pretty sure you have a new girlfriend
It's not as if I don't like you
It just makes me sad whenever I see it
'cause I like to be gone most of the time
And you like to be home most of the time
If I stay in one place I lose my mind
I'm a pretty impossible lady to be with
Joey never met a bike that he didn't wanna ride
And I never met a Toby that I didn't like
Scotty liked all of the books that I recommended
Even if he didn't I wouldn't be offended
I had a dream that I had to drive to Madison
To deliver a painting for some silly reason
I took a wrong turn and ended up in Michigan
Paul Baribeau took me to the giant tire swing
Gave me a push and he started singing
I sang along while I was swinging
The sound of our voices made us forget everything
That had ever hurt our feelings
Joey never met a bike that he didn't wanna ride
And I never met a Toby that I didn't like
Scotty liked all of the books that I recommended
Even if he didn't I wouldn't be offended
'€¦wouldn't be offended
Now I'm home for less than twenty-four hours
That's hardly time to take a shower
Hug my family and take your picture off the wall
Check my email write a song and make a few phone calls
Before it's time to leave again
I've got one hand on the steering wheel
One waving out the window
If I'm a spinster for the rest of my life
My arms will keep me warm on cold and lonely nights
Joey never met a bike that he didn't wanna ride
And I never met a Toby that I didn't like
Scotty liked all of the books that I recommended
Even if he didn't I wouldn't be offended.
Jag tyckte bara att den verkligen sa mig något just nu. Förlåt.
Kyrka och grejer.
Skit samma egentligen, det spelar verkligen ingen roll, jag blir bara trött på det.
Jag har programmering nu, men det funkar inte och le Morgan är inte här. Bajs. Men men.
Sen ska jag hem, sen ska jag vara hemma lite, sen ska jag tillbaka till stan och käka middag med dommarna, pwn liksom. Mongolisk buffé it is!
Aja, vi kanske hörs sen..
Håltimma och inget att göra.
Aja.. Nu ska jag spela lite horsey race :P Det är ROLIGT!
Hare så länge..
Trött och ensam.
I alla fall. Jag saknar honom. Massor.
Jag önskar att jag kunde prata med någon.
Fail
Halal-tv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska anse. Men jag tycker om att de har en positiv syn och att de inte klagar så mycket, utan faktiskt försöker göra något åt det. Även om jag inte har samma åsikter som dem så håller jag med till viss del. Programmet är slut nu, och en av tjejerna sa något i slutet om att Sverige påstås vara ett fritt land där man får se ut som man vill, men att man inte får det på grund av alla ideal. Och ja. Nu håller jag med. På riktigt. Precis det brukar jag känna, alldeles för ofta. Jag är liksom rädd för att göra vissa saker, för att jag inte vet hur omgivningen ska reagera. Och det är kallar inte jag frihet, även om jag får så kan jag inte. Och det är precis lika illa.
Jag tror jag vet vad jag ska göra som projektarbete nu. (Det är typ samma idé som den förra, men med en annan "grej".. this is gonna be fuuuuuuuun :D)
Ibland är jag rädd..
Egentligen så vill jag bara ta tag i det. Ta tag i kyrkan och bara skaka om den och se vad som kommer fram, se vart vi hamnar, men jag är för feg. Egentligen vill jag inte se vart vi hamnar heller, jag vill se vart jag hamnar. Jag menar, vad skulle hända om jag kom varje vecka, om jag kom på gudstjänsterna, om jag hoppade i dopgraven på söndag? Seriöst. Vad skulle hända? Jag är sjukt sugen på att bara testa. Men jag tror inte att jag vågar. Och jag kan inte komma varje fredag, inte varje söndag heller. (Okej, jag kan, men jag prioriterar Mikko framför det.. förlåt..)
Vad säger ni, ska jag testa? Någon som vill döpa sig med mig? (För DET är jag sugen på. På riktigt)
Svenska. Bajs. Jag hatar det.
Jag vill ha filmnatt i helgen. Seriöst, no matter what liksom så SKA jag ha filmnatt. Det är inte mer med det. Seriöst. Aja, svenska var det.
Vi skriver tal, jag pratar om kristen påverkan på litteraturen under medeltiden. Woho.
Men men. Det blir säkert bra. Redovisning nästa vecka. Woho.
Nu har han åkt.
I alla fall. Jag har fortfarande inte fått ordning på programmeringen. Jag funderar allvarligt på att ge upp. Det funkar bara inte. Jag vet ju vad jag ska göra, men det blir inte som jag vill. Det blir verkligen inte som jag vill. Och det stör mig nått så fruktansvärt. Jag vill inte be Morgan om mer hjälp. Han tror väl att jag inte kan någonting alls antar jag. Men det känns inte som att jag kan det heller. Fan. Jag vill inte.
När man är på gränsen till att bryta ihop.
Men nu är jag inte långt ifrån att ge upp. På riktigt.
Tänkte dra en snabbis om helgen också.
I alla fall, sen åkte vi hem och tittade lite på TV innan vi somnade. Lördagen spenderades delvis i skolan (öppet hus) Mikko kom dock senare, han var inne i stan och träffade en kompis först. Sen drog vi hem och eftermiddagen och kvällen spenderades med film och mys. Massa mys.
Ungefär så fortsatte vi idag. Vi gick en höstpromenad och åkte och bytte vindrutetorkare på bilen (det var en upplevelse i ösregnet) sen köpte vi godis och låg och myste lite till i sängen. Nu är han fortfarande kvar, han sitter och pluggar matte mitt emot mig. Det gör mig lycklig att titta på honom. Jag önskar bara att han inte behövde åka. Och att han inte hade 2 timmar uppgifter kvar. Men men. That's life.
Jesus som sexpartner.
Jag hittade det där på helgons sexforum. Jag tror att den där tråden kommer få ett ganska värdelöst innehåll, men å andra sidan så är jag helt övertygad om att delar av det är sant. Framförallt den delen som handlar om att Jesus ger oss den kärlek vi behöver. Och att han är med oss i allt vi gör. Sen tror inte jag att det innebär att vi alla ska leva i celibat. Jag menar, det innebär ju att mänskligheten skulle dö ut, fort. Och det tror inte jag att Gud vill, om han nu, mot förmodan, skulle vilja det, så tror jag definitivt inte att han skulle göra det på det sättet. Det finns, tro det eller ej, enklare sätt för en allsmäktig gud att förgöra sitt livsverk.
Aja, anyways. Vad tror ni? Är Jesus den enda älskare vi behöver? Han är inte den enda älskare jag behöver i alla fall...
I skolan.
Okej. Jag och Mikko åkte hem till mamma igår. Det var inte särskilt roligt egentligen. Jag menar. Jag trodde inte att det skulle bli så. Det gjorde ont. Och jag orkar inte se henne bli så besviken på mig. Men det är väl så det måste vara antar jag. Att jag måste hålla inne mina känslor för att hon ska få som hon vill. Jag blir så trött på mig själv. Jag trodde att jag hade kommit loss, men jag har inte rört mig så mycket som en centimeter. Fail.
I alla fall. Det är lördag idag. Jag är i skolan. Vi har öppet hus. Det är ganska värdelöst, vi gör ingenting. Inte ett skit verkligen. Jag orkar inte göra något heller. Sitter och tittar på stolthet och fördom. Och googlar lite bilder. Bättre än så blir det inte. På riktigt. Det blir inte roligare nu. Men vi slutar om typ en timme och 20 minuter eller något sånt, och jag skulle tro att vi kan få gå tidigare. Det börjar redan tunnas av med människor. Jag är trött också. Tänker tvinga Mikko att ligga och titta på film med mig sen. Det känns lagom värt.
Vi kanske hörs senare.
Mikko kommer idag.
Värdelös.
Tänkte bara försöka förklara.
Seriöst. Tror du att du är rolig?
Amen.
To Write Love on Her Arms Day.
Och nej, du måste inte vara tjej, vem som helst kan vara med.
Närmare och närmare.
Jag har saknat det. Snart är vi på samma ända av världen i alla fall. Jag gillar det. Jag har saknat det. Jag behöver det.
Jag behöver dig Gud.
Programmeringen funkar inte i alla fall.
I alla fall så verkar det som att jag ska ägna mig åt programmering på lördag. Är det bra? Eleverna kommer ju inte våga börja på IT. De kommer ju se mig få vansinnesutbrott på programmeringen. Usch. Aja, det löser sig nog. Eller ja, det får lösa sig helt enkelt. Det är ju inte mer med det.
Mikko kommer hem typ snart. Det tycker Wero om, hon vill ha någon att prata med. Hon gillar att prata.
Förresten, jag har kommit igång med bloggandet igen, jag vet inte hur många dagar i veckan som jag skriver något vettigt, men jag skriver i alla fall :D
Jag insåg något förut.
För övrigt så är Elisabeth och Daniel INTE släkt, men han har tydligen släkt i Uppsala.
Bara så att ni vet.
Jag tror jag fattar nu...
I alla fall. Sen igår så orkade jag verkligen inte. Jag blev så arg. På hur hon behandlar människor som hon påstår sig älska. I alla fall. Nu på efterhand så tror jag att det var det Gud försökte säga, att jag skulle försöka rensa upp all skit som ligger bakom mig men som jag har släpat med mig vidare in i livet, helt i onödan.
Någon sa en gång att man inte kan må bra om man har gamla saker som man mår dåligt över i det undermedvetna. Det är i alla fall vad jag tror hände mig. Allt känns mycket bättre nu och jag önskar bara att jag kunde säga det till henne. Men som sagt. Jag vill inte ge mig. Och det gör att jag är rädd istället. Och jag får upptagetton hos Gud som ber mig återkomma senare. Yay.
Ja, jag är rädd, är det fel av mig?
Jag kan ge mig. På ett villkor.
Att jag får fira jul hos pappa. (På julen ska man vara med dem man älskar sa de i Richard Scary's äventyrsvärld. Sen började jag gråta)
Gud. Om du gör henne något ont så vet jag inte vad jag gör.
amen.
Fan också.
Får konsultera min bok ikväll, annars blir det väldigt lite sömn för mig imorgon natt. Det kanske är bra att Mikko ska på möte, men jag vill ha sällskap. Jag vill ha någon som kan prata med mig och hindra mig från att slänga datorn i väggen.
Give Big Red Button? (Hade tänkt lägga in en bild, men jag hittar ingen vettig bild på den..)
Att tolka Bibeln.
Jag tänker inte ge mig på att tolka Bibeln, för jag anser inte att jag har rätten att ens försöka. Vad jag tänkte försöka få fram istället är att alla människor som läser en vers i Bibeln kommer tolka den lite olika. Det innebär inte nödvändigtvis att alla tolkar den fel, även om jag kan garantera att ganska många människor kommer tolka den fel, ibland medvetet ibland omedvetet.
Jag är fullt medveten om att jag säkert också har tolkat något fel, men jag har aldrig upplevt att Gud har stått där och sagt "åh nej, så får du inte tolka det där. Det är fel!" Vilket jag är helt övertygad om att han hade gjort om det verkligen var allvarligt. Däremot så kan jag komma på ett par gånger när jag vet att jag på efterhand har kommit på att "nej, så skulle jag nog inte ha tänkt" efter att Gud har visat mig felet. Men då är frågan, varför sa inte Gud något från början?
Jag tror att det har att göra med hur vi upplever Gud, världen och de runt omkring oss. Om det hade skadat någon i vår omgivning hade nog Gud stoppat oss, eftersom det är människorna han älskar. Men om det inte skadar någon, utan kankse snarare bygger upp oss som människor så tror jag att Gud mycket väl kan låta oss lalla omkring med våra "vanföreställningar", "An if ye harm none, do what ye will".
Egentligen blev jag bara upprörd över ett forum-inlägg, jag ska lämna er ifred nu..
Återkommer när jag har något vettigt att skriva..
Du vet att du är hemma när...
Ibland önskar jag att det inte skulle vara det. Att någonting förändrades. Men hur mycket hon än har lovat att hon ska förändras så har hon inte gjort det. Det är fortfarande precis likadant, men jag tror inte att någon av dem förstår vad det gör med mig. För första gången på flera veckor vill jag fly.
Skriver mer sen...
Ibland undrar jag varför.
Varför går jag ens upp på morgonen? Det är inte värt det.
I've got it!
Tycker att det är lite roligt att hon sa att vi skulle byta roller, så att de som normaltsett tar ansvar skiter i det och de som normaltsett skiter i det tar ansvar. Men än så länge har ingen i våran grupp tagit ansvar. Alla har bara suttit och inte gjort någonting. Vi ska ha skrivit vårat eget tal tills på måndag, och då har vi två lektioner på oss att sätta ihop en powerpoint och öva ihop oss. Men det blir säkert bra. Vi har ju resursen den veckan också om det verkligen behövs. Men jag tror ju inte att vi kommer utnyttja den direkt..
Aja, nu ska jag slappa lite, sen ska jag in till stan en sväng. Sen ska jag hem och slappa. Woho. Jag har ingen lust att gå ut, det regnar MASSOR ute. Blöh.
There's just that something.
Nu de senaste veckorna (den senaste veckan snarare) så har jag börjat fundera på om det inte kan vara Gud som försöker säga något till mig. Men att det helt enkelt var för länge sedan jag pratade med Gud och inte till Gud att jag inte förstår vad det är han försöker säga. Det är som om jag har glömt bort hur Gud brukar låta, så nu blir det bara en massa ljud som jag inte förstår. Typ som om någon skulle börja prata säg, arabiska, med mig. Jag skulle inte fatta ett skit, och det är precis så det är just nu.
I alla fall så tror jag att Gud vill att jag ska lämna något bakom mig, men jag vet inte vad, och om det är det jag tror att det är så vet jag inte hur jag ska göra och hur det ska fungera. (Förlåt, jag vet att jag är hemlighetsfull, men jag vill inte att hela mitt liv ska hamna på internet.)
Aja, det verkar ju i alla fall som att Gud återigen har lyssnat på mig och i alla fall kommit så pass nära att jag kan urskilja att någon är där, även om jag inte ser att det är han. Framsteg är bra. Speciellt när de faktiskt är framsteg :)
Men nu ska jag i alla fall sova. Natti
Folk, folk och åter folk.
Jag överlevde igår. Jag var allmänt rädd, men det gick över. Jag är lite patetisk ibland. När jag inte vet vart jag ska ta vägen och vad jag ska göra. Men det funkar. Jag dör ju inte direkt...
Aja, skriver kanske något vettigare sen..
Man vet när man är desperat när...
... inser att man under den senaste timmen har tänkt sms:a sin pojkvän för att fråga när han kommer hem typ varannan minut. Men nu snart så kommer han hem hoppas jag. (Runt ett sa han)
Jag saknar honom <//3
Jag behöver sällskap <//3
Uttråkad Wero.
Men men. Jag tänkte att jag skulle roa mig med att spela lite nu, Mikko är på fest.
Tänkte ägna mig åt att spela en stund. (här eller här). Aja. Jag försöker övertala mig själv till att om jag går och lägger mig nu kommer jag somna innan Mikko kommer hem och jag vill hinna säga god natt innan jag somnar. (förlåt, men det är dagens höjdpunkt ganska ofta att höra honom säga godnatt och sedan lägga på utan att öppna ögonen. Det är mitt sätt att tro att jag faktiskt är nära honom, i alla fall närmare..
Tänkte på en annan sak. Folk har verkligen inget tålamod. När någon skaffar pojkvän/flickvän och är sådär nykär som man bara kan vara den första månaden/de första två månaderna av ett förhållande så är det klart att man spenderar all sin vakna tid tillsammans med den eller i alla fall i kontakt med den. Går inte det så pratar man om den. Då blir andra lidande över det, ett tag. (Nu anser någon säkert att jag och Mikko är såna fortfarande också, men det är vi inte. Det är inte så att vi skiter i att göra andra saker om någon föreslår det, det är bara så att vi tar den tid vi har över till att prata med varandra). Det är bara en fas. Det går över. (Nej, jag vill inte höra något om folk som var ihop si och så många månader och fortfarande var såna, för det är klart att det finns undantag).
Gosh. Jag fick ihop något seriöst trots allt. Jag är törstig.
Frihet utan ensamhet? - När verkligheten äter upp en inifrån.
Det känns som att verkligheten har smugit sig på igen. Jag är stressad, trött, utmattad och det enda jag egentligen behöver är en stunds ledigt. En stund när jag kan bara ligga och göra ingenting. Men för att göra det måste jag vara ensam. Och jag är rädd för ensamheten. Seriöst. Jag är rädd för att ligga där ensam och helt plötsligt inse att "ojdå, jag är ensam, ingen älskar mig, ingen hör av sig, ingen vill veta av mig" Hela tiden med en baktanke i huvudet om att "jo, någon vill ha mig, någon någonstans vill ha mig". Jag vet att mina vänner tycker om mig, men det hindrar mig inte från att vara ensam. från att vara rädd.
Ensamhet - att vara ensam. Framförallt att bli lämnad ensam, är nog min största rädsla. När jag var fem år så flyttade min pappa från min mamma. Jag fick inte ha någon kontakt med honom på ett halvår, han bodde hemma hos farmor och farfar och det enda jag hörde från honom var ett telefonsamtal. Jag kände mig övergiven och ensam. Visst, jag hade mamma där, men hur bra mådde hon..
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Att jag inte tror att jag kan få någon "frihet" utan ensamhet. Å andra sidan har jag ingen aning om vad jag egentligen menar med frihet. Skulle tro att jag menar att jag önskar att jag fick göra vad jag ville.. Som den där veckan när jag rymde till Mikko. Jag har nog aldrig kännt mig så fri som jag gjorde då och då var jag i och för sig inte ensam. Aja, jag vet inte ^^
Jag ger upp. Jag får inte fram något vettigt.
Nej, jag vet att Gud inte har lämnat mig.
I alla fall. Gud är en viktigt del av mitt liv. Jag ber ganska många gånger om dagen. Visst jag är inte lika bra som de där människorna som ber i flera timmar i sträck. Eller okej, jag kan göra det också, men oftast ser jag ingen mening med det. Oftast vet jag att Gud hör mina böner och att han vet vad jag tänker innan jag har tänkt det. När jag tvivlar på det spelar det ingen roll, jag slänger in en bön lite här och var men jag tvivlar hela tiden på att han hör mig och då kan jag lika gärna skita i att be i flera timmar, eller att be över huvud taget för den delen.
Jag tror på Gud. Jag tror på Jesus. Jag tror att Gud offrade Jesus, sin enda son, för att vi människor ska slippa en evighet i helvetet. Men poängen är inte att vad jag tror. Jag vet att det är så. Men för att kunna fortsätta be, för att fortsätta tro så måste man få något tillbaka. Det håller inte om man hela tiden ber men ingen svarar. Det är som att prata med någon som inte lyssnar. Det ger ingenting. Som jag sa till Mikko igår: "Hade jag inte velat att någon lyssnade hade jag gått och pratat med en vägg istället". Jag behöver någon som lyssnar. Det är därför jag slänger ut lite böner här ibland. Det var därför jag faktiskt lyckades be högt på frizon. För att jag inte trodde att Gud var där och för att jag istället för att ge upp tvingar någon annan att lyssna, hela tiden med en baktanke om att Gud kanske hör mig, han kanske finns där, bara jag fortsätter lite till.
Men nu börjar det där lilla till gå mot sitt slut. Jag vet inte om jag orkar så länge till, det verkar inte hända något, vad jag än skriker åt Gud så lyssnar han inte. Jag har redan ont i halsen efter att ha skrikit, ögonen svider av alla tårar. Men Gud svarar inte. Förut har jag alltid även om Gud har kännts avlägsen kunnat hitta små, små bönesvar, som att jag har hunnit med bussen eller så, men nu ser jag inte dem heller.
Resultatet av det här blir att jag mer och mer glider ifrån Gud. Jag behöver liksom någon som visar mig att "Det där var Gud". Men jag tror inte att någon annan ser Gud i mitt liv heller. Om ni gör det, snälla säg till, jag behöver det. På riktigt.
Jag vet att Gud inte lämnar människor, ni vet historian med snubben på stranden som hade vandrat brevid Gud hela livet och när det bara fanns ett par fotspår så bar Gud honom. Sure, det är säkert så, men borde Gud inte i alla fall kunna säga det då? Det är liksom inte en närvaro som jag inte vet om jag vill ha, jag vill veta att Gud är där, jag vill veta att han svarar, jag vill veta att han älskar mig. Men det verkar inte som att han vill det.
Vad har jag kommit fram till nu? Att Gud inte har lämnat mig, men att jag känner mig övergiven i alla fall. Jag vet att jag gjorde vissa fel i sommras, men jag klarade inte av att göra rätt. Det är så kass jag är, det bara är så. Det finns inte så mycket att göra åt det. Men Gud är förlåtande, så jag är övertygad om att han har förlåtit mig, men han verkar inte riktigt kunna glömma det i alla fall. Jag har också kommit fram till att om någon vet att Gud finns här i mitt liv, om någon har sett honom i mitt liv den senaste tiden så får denna någon gärna säga till.
Here I am Lord and I'm drowning.
Okej. Du får en chans till. Men jag vet inte hur många chanser till jag orkar ge dig. Seriöst. Det enda du verkar vilja ge mig just nu är problem. Men Visst, en chans till kan du förtjäna.
Jag försöker gång på gång. Jag bönar och ber, jag gråter, jag ber om förlåtelse och lovar att jag ska bättra mig. Oftast gör jag vad jag har lovat. Annars får jag dåligt samvete och ber om förlåtelse igen. Men du kommer ju aldrig tillbaka. Jag skriker åt dig att jag vill ha dig här. Att jag inte alls vill att du ska lämna mig, att jag behöver dig för att jag ska må bra. Men du kommer inte tillbaka. Varför kommer du inte tillbaka? Vad gjorde jag egentligen för fel i sommras? Jag kunde inte. Jag var dum, jag vet, men det är väl inte en anledning till dig att lämna mig? Jag behöver dig mer än någonsin. På riktigt. Men vart är du? Gud. På riktigt, jag är ledsen för att jag har gjort fel, jag vet att jag har gjort fel, men jag kan inte göra det ogjort. Jag kommer inte göra om det, men jag behöver dig här. Jag behöver din hjälp. Snälla?
Amen.
Förlåt till alla människor.
Jag vet att jag är sämst, ni behöver inte påpeka det mer. Jag har fattat det. Ni behöver inte säga att jag gör fel hela tiden. Jag vet det också.
Förlåt, förlåt för att jag är kass och inte kan göra allt samtidigt, förlåt för att jag behöver tid och närhet mer än något annat, förlåt för att det inte spelar någon roll om jag gör så gott jag kan, för någon kommer alltid berätta för mig att den är bättre än mig i alla fall och säga att jag är kass (nej ni säger inte att jag är kass, ni säger att ni är bättre än mig, men det räcker för att såra mig).
Jag förväntar mig ingen förändring. Jag förväntar mig ingenting, kanske eventuellt möjligtvis en liten tanke från någon någon gång om att man kanske ska tänka innan man pratar. Men det är nog för mycket begärt..
En hemlängtan bort.
Jag är sjukt trött på att aldrig vara hemma. Jag sa det till Mikko i förra veckan. Och seriöst. Jag är så trött på att alltid, konstant, hela tiden, känna mig rädd för att bli övergivet, aldrig känna mig hemma.
Hem - Ett hem är i min värld en plats där människor älskar en, där man kan vara trygg och inte behöver vara rädd.
Jag har inte det där. Jag har ett hem, där jag bor, längtar bort och överlever. Men jag vill ha något mer. Sen har jag ett hem till. Mikkos famn. Men lik förbannat så kan jag inte vara där. Jag vet att ni tänker att jag väl kan flytta dit då. Men jag kan ju inte det. Det är ju halva poängen att jag inte kan det. För om jag hade kunnat det så hade det inte spelat någon roll. Då hade jag varit där redan nu. Men jag måste snällt vara här. Jag måste snällt gå omkring här och känna mig allmänt oälskad. Förlåt, you may hate me, men jag orkar ärligt talat inte. Jag flyr snart. På riktigt.
Jag är rädd för mig själv. På riktigt. Jag är rädd för att jag en vacker dag bara kommer ta första bästa tåg härifrån, sätta mig på tåget och bara dra. För jag orkar inte. Jag orkar inte gråta mig till sömns för att jag är rädd, jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Förlåt.
Historia.
Aja, nu slutar vi och så. Rast. Yay.
Forgive me father for I have sinned.
Snälla. Hur mycket jag bönar och ber känns det fortfarande inte som att du är här. Jag vet att du säkert står och trycker bakom gardinen. Men i så fall är du bra på att gömma dig, för när jag tittar ser jag dig inte. Och när du är borta och jag inte ser dig så blir jag rädd. Jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag menar. You're the almighty God! Du ska finnas där för mig. Alltid. Och när du helt plötsligt vänder dig om och säger "nej, du får klara det här själv" så faller jag ner på marken i vägskälet och har ingen aning om vad som egentligen är rätt och fel. Och du hjälper mig inte. Is this the new level? Jag menar, är det här vad jag skulle åstakomma för att komma till nästa trappsteg i den där trappan. I så fall går jag hellre tillbaka. Till där det fortfarande var tryggt. Där någon faktiskt var nära mig och tog hand om mig. Nu känner jag mig bara övergiven. Och värdelös. Det är ju inte jätte pwn direkt. Och nu ger jag upp. Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit åt dig att jag ger upp, att jag inte orkar mer. Men när jag har skrikit högt nog brukar du faktiskt hjälpa mig. Så jag skriker en gång till. Gud. Hjälp mig. Innan jag ramlar ner på marken och gråter. På riktigt. Jag bryter ihop snart. Jag har ingen kyrka. Ingen att prata med. Vad har jag? En Gud som överger mig? Tack. Not. Seriöst. Sist jag bad dig ge mig någon att prata med gav du mig Tomas, sen försvann han. Vad ger du mig den här gången? Nej, jag vet inte om jag behöver prata egentligen. Jag behöver ett svar. Älskar du mig så mycket som du påstår, eller låtsas du bara för skojs skull? För i så fall så kan du bara lägga ner, för att älska på avstånd är bara patetiskt, jag vill ha den kärlek jag en gång fick, inte den du ger mig nu.
Amen.
Orden har liksom tagit slut. FÖRSÖK ATT FÅ TILLBAKA DEM!
Aja, jag kan ju försöka förklara vad som händer i mitt liv just nu.
Jag var hos Mikko i förra veckan (vilket jag skrev här också). Det var trevligt. Jag tycker så mycket om att kunna fly bort ibland och bara koppla bort det som händer här och nu. Ett litet tag i alla fall. Men nu är jag hemma igen. Jag försöker just nu kombinera skola, pojkvän, kyrka, robotgrejer osv. Det börjar bli lite mycket. Och hur jag än prioriterar så känns det som att det blir fel. Som att någon hela tiden står där med pekpinnen och säger "amen, skulle du inte ha prioriterat mig framför henne/honom" Och ja, det är alltid enskilda personer som antyder sånt. Och förlåt om mitt dygn inte har 36 timmar, och förlåt för att jag måste ha sömn och för att skolan blir viktigare för att mina betyg är viktiga för mig, jag kommer få sjukt mycket skit för det senare annars, från människor som jag inte orkar få skit ifrån. Och det gör liksom ont i mig det med för vad jag än gör så blir det fel. Förlåt. Men jag är inte mer än människa.
Aja. Skit samma. Jag vet som sagt inte vad jag ska skriva, tänkte mest säga förlåt och informera om att jag fortfarande lever. Vissa bloggar fortsätter folk att titta på i evigheter efter att bloggaren i fråga slutar blogga, min försvann alla på direkt. Hatar ni mig på riktigt?
Det kommer ett inlägg snar.. jag tänker be!
Blonda tjejer och killar..
I alla fall, jag vet inte vad jag vill få fram. Att jag är sjukt trött på folk som bara låtsas tycka och tänka saker. Typ
Person1:"Åååh, jag hatar hösten"
Person2:"Jag tycker att hösten är ganska fin"
1:"Jag med!"
Hallå, vaddå hejjagstårförminaåsikterNOT.. Liksom. Det är ju fånigt på riktigt. Jag skulle vilja påstå att det är riktigt patetiskt. Jag menar, vad tjänar man egentligen på att man ljuger om vad man tycker? Det är sånna människor som gör att Sverige ser ut som det gör. Jag vågar nästan påstå att det gör mig ledsen i ögat.
Nu borde jag göra lite svenska. Så det så!
