Tommy och Wero

Varför varnade mig ingen? Jag har tänkt berätta för henne ett tag, att jag inte orkar vara där längre. Men ingen pratade om konsekvenserna. Att jag skulle behöva dra upp 12 år som jag har levt utan att prata om sanningen, utan att tänka på vem som egentligen gjorde fel. Jag berättade att jag har tröttnat på vad hon gör, att jag har tröttnat på hennes telefonsamtal, på hennes tjat om att det var pappas fel, på deras skitsnack. Jag hoppades att det här skulle få det att ta slut. Men det gjorde det inte. Det fick henne att bli arg på mig, väldigt arg. Konstigt? Nej inte egentligen. Jag visste att hon skulle bli sårad, men det var inte det faktum att jag ville flytta som sårade henne, utan att ingen ville ha henne. Som vanligt så handlade det om henne. Hon var till och med tvungen att ta på sig jackan och visa att det verkligen handlade om henne. Det är alltid samma sak. Och när det var hon som skulle dra så skulle han visa hur duktig han var genom att hindra henne och hota med att kasta ut mig, vilket gjorde henne mer frustrerad, det var ju inte dit hon ville ha det. Jag slängde ner mina grejer i en väska och gick mot dörren. Aja, hon lovade att det skulle förändras, att allt ska bli så mycket bättre, att vi ska prata och allt det där. Men jag vill inte prata om det, jag vill inte höra henne säga att jag gjorde fel. Jag vet att jag gjorde fel, det ger mig inget att höra det. Varför fattar hon inte det?

Man kan ju fundera på varför jag egentligen skriver det här här. Kanske för att jag vill ventilera lite, för att jag hoppas att någon kommer berätta för mig att jag gjorde rätt. Kanske för att någon berättar för mig vad jag egentligen gjorde fel. Jag vet inte. Jag hoppas egentligen bara på något. Eller på att få ventilera lite.

Skit samma. Är det bara mina föräldrar som hävdar att den andre gjorde fel och att de själva älskar mig mer än den andre? Gosh. 12 år. Det är en alldeles för lång tid. Jag saknar att vara barn och inte behöva bry sig.