Jag bakade kakor igår för att fira att jag hade gjort min första tenta och sådär. Och även om jag nog tyckte att själva bakandet var roligare än kakorna så var det förbannat goda kakor så ni ska få receptet.

Chocolate chip cookies
15 STORA kakor

300g smör
2 1/4 dl socker
2 1/2 dl brun farin
2 ägg 
3 tsk vanillinsocker
7 1/2 dl vetemjöl
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat
4 msk kakao
200 g choklad (grovhackad - blanda vilka sorter du känner för, jag tog bara mjölkchoklad den här gången)

(vill du göra ljusa cookies så tar du bara bort kakaon, vilket jag gjorde den här gången - blev super. Tänkte dock prova med kakao nästa gång...)

Smält smöret. Vispa ihop farin, ägg och vaniljsocker. Blanda sedan i det smälta smöret och vispa in ordentligt. Blanda sedan i resten av ingredienserna. Fortsätt att blanda tills smeten blir som en stor ”fudgeboll”, ganska seg och kolaaktig, då blandar du till sist i den grovhackade chokladen. Dela upp smeten i 15 bollar (gör dem mindre om du vill ha mindre kakor) och platta ut lite lätt med händerna på plåtar klädda med bakplåtspapper.

Grädda i 175 grader ca 10 minuter. Vill också understryka hur viktigt det är att de faktiskt får stå i ugnen i tio minuter, bakade en plåt lite för kort, vilket resulterade i att jag nu har ett par kakor som är lite degiga i mitten.. inte jättegott :/

Kakorna ska ha flytit ut till ganska stora platta kakor, de är fortfarande lite svällda när de är klara i ugnen men sjunker ihop när de väl kommer ut och får svalna. Låt kakorna dock svalna lite på plåten innan du flyttar dom till ett galler, för precis när de kommer ut från ugnen så är de fortfarande ganska mjuka och kan således gå sönder om du börjar flytta dom på en gång.  Låt dom svalna och sen kan de ev. förflyttas till kylen i en påse eller med plastfolie över. Jag har mina i ett par lådor i kylen.

Jag köpte Paolos mat för en månad sen lite drygt, en tidning som man fick köpa med aftonbladet. I denna tidning så hade Paolo skrivit en krönika om att vi behöver lägga om våra vanor för att matlagningen är viktig, det är runt matbordet vi bildar en familj. Det är där vi knyter familjeband och utbyter erfarenheter. Och då borde det väl finnas tid för mer än snabbmakaroner med ketchup? Som tydligen (enligt samma krönika) är en av de vanligaste rätterna hos småbarnsföräldrar. Paolo konstaterar följdaktligen att vi inte har mer än tre minuter till att koka vår pasta och att smakerna från barndomen är något man har med sig hela livet. Och i hans, precis som i min, smakar inte kärlek ketchup.

Jag är så OERHÖRT trött på alla dessa människor som skyller på att "maken är sjuk, så det blev snabbmakaroner och hamburgare" - jaha? Så när din familj är sjuk kostar du på dem makaroner som tar 3 minuter att koka? Hade du inte 8 minuter över till att koka vanliga makaroner?

Att faktiskt servera riktig mat, lagad mat som faktiskt innehåller kärlek kommer aldrig att vara varken svårt eller behöva ta lång tid. Ändå har vi kommit till ett läge där de flesta lägger mellan 15 och 30 minuter på sin matlagning varje dag? Är det vad vi vill ge oss själva? Sen går vi ut på restaurang och blir så förvånade över all smak maten har - ja, det har maten hemma också om vi bara lägger ner lite känslor i den. Vill vi att maten ska vara god, vill vi lägga ner en liten bit av vår själ i maten så lovar jag att maten blir god. Det är inte att det ska vara svårt som gör det till god mat, det är passionen som gör maten god. Så snälla svenska folket. Försök få in lite passion i köket, för kärlek smakar inte ketchup!

I fredags förra veckan var jag och hälsade på mamma och vi pratade om en chokladcheesecake som jag gjorde för ett tag sen. Och ärligt talat, om en efterrätt kan vara heaven on a plate så är det den här cheesecaken. Så jag måste ju ge er receptet (och jag lovade mamma det, men eftersom jag inte vet när vi kan åka ner igen så skriver jag det här innan jag glömmer det).

Jag är ju världens sämsta fotograf och jag orkade inte lägga upp en bit bara för att ta kort på den, så ni får nöja er med en crappy bild på en väldigt god cheesecake.


Chokladcheesecake
cirka 12 bitar

Botten:
250g double chocolate chip cookies
75g rumsvarmt smör

Fyllning:
400g cream cheese (philadelphia eller liknande)
1 burk crème fraiche, 34% fetthalt (står bara en burk i receptet, jag antog att det var en liten burk och det har funkat utmärkt)
½ dl starkt, ljummet kaffe
200g mörk choklad (jag har använt marabou premium dark milk 70% cocoa - det är min favorit när det kommer till finare choklad och den funkar utmärkt)
2 ägg
3/4 dl strösocker

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Botten: Klä botten av en form med löstagbar kant, cirka 22 centimeter i diameter, med bakplåtspapper. Smörk formens kant. (Jag har hoppat över det här steget och har inte haft några problem alls. Inget har fastnat eller så, men min form är teflonklädd...)
3. Kör kakorna till smulor i en matberedare. Tillsätt smöret och kör snabbt ihop till en deg. Tryck ut smulorna tunt i formen och rodentligt upp på kanterna. Låt stå kallt i kylen medan du förbereder fyllningen. (Jag har ingen matberedare, Tommy tycker att det är onödigt - så jag har mortlat kakorna och blandat för hand, det funkar det med men det tar lite tid..)
4. Fyllning: Rör cream cheese och crème freaiche smdigt tillsammans. Rör ner kaffet lite i taget i färskostblandningen.
5. Bryt chokladen i mindre bitar, smält den försiktigt i mikron eller över vatttenbad och rör ner i färskostblandningen.
6. Vispa upp äggen lätt tillsammans med sockretoch blanda ner lite i taget i smeten. Rör ihop till en jämn smet och häll den i formen.
7. Grädda i nedre delen av ugnen i cirka 35 minuter. Cheesecaken ska vara lite lös i mitten när den kommer ur ugnen, men stelnar sedan i kylen. Lät svalna och förvara den sedan inplastad i kylen. (Gordon Ramsay skriver i ett recept på cheesecake i en av sina böcker att cheesecaken ska vara rinnande i mitten - det är det jag har kört på, då blir den inte riktigt lika stabbig ut mot kanterna och det gillar vi här hemma. Så lite kortare tid, i vår ugn och vi har inte ens varmluft, så tar det ungefär 30, men man får hålla koll på den hela tiden..)

Så, nu kan ni också laga världens godaste cheesecake. Lucky you! Jag ska tina köttfärs till kvällens middag, det blir köttfärsfyllda cannellonis med sallad till :)

Ställde mig på vågen igår. Vägde mig i påskas senast, tänkter inte gå in på vad vågen stod på - för det är egentligen inte relevant. Men igår stod den i alla fall på 2.2kg mindre än den gjorde i påskas när jag började träna. Igår hade jag dessutom precis hällt i mig över en liter vatten efter ett Zumbapass.

Har ju egentligen inte gjort några förändringar i matvanor heller så jag måste säga att jag är rätt nöjd. Målet är i alla fall 10kg innan semestern. Det är nästan två månader kvar tills dess och nu har jag trappat upp träningen, men det känns avlägset. Men vi gör ett försök. Det är allt jag kan göra, trolla kan jag inte göra :P

Nu ska jag plugga, sen blir det mellan 45 och 60 minuter Zumba innan jag går ut och sätter mig i solen och läser en skönlitterär bok (Bläckhjärta, började i julas, men det har inte riktigt funnits tid till att läsa den..).

Förresten så har jag fått sommarjobb på ABB i sommar, trevligt. Montering, alltid något, skift, kan bli spännande.

Bloggen verkar ju bli kvar... så jag tänkte att jag skriver ett par rader här.

Jag har börjat träna. Något som för alla som känner mig lär låta både konstigt och chockerande. Men efter att min knäoperation inte blev av så tänkte jag att nej, det är nog bäst att jag i alla fall gör ett försök på att stärka upp musklerna i knät.

Har därför börjat med powerwalks, mellan två och tre gånger i veckan har det blivit de senaste veckorna, nu senast igår. 5km blev det då. Gick faktiskt rätt bra, körde även lite lättare styrkeövningar när jag kom hem - målet är ju trots allt att stärka musklerna i knät (och i resten av kroppen). Måste ändå säga att jag tycker att det är rätt trevligt. I framtiden ska det väl bli någon form av gymkort också, men med ett knä som gör att jag inte kan springa eller cykla så känns det rätt onödigt eftersom jag ändå inte kan träna benen på gym. Jag menar, jag kan inte ha ett gymkort för att träna bara överkropp? Det känns ju superfjantigt...

Ska ta och laga mat om en stund också, köttfärsbiffar i sås med pommes och en sallad blir det till middag idag, jag har lite ont i huvudet och Tommy kommer hem rätt sent från träningen så. Men innan dess blir det nog en kortare powerwalk. Tänkte satsa på typ 3-4km.

Jag skrev ett långt inlägg om mitt liv och att jag inte har något att skriva om längre, och det är sanningen. Jag har inget att skriva om längre. De gånger det har hänt tidigare har jag antingen mått väldigt dåligt eller väldigt bra. Den här gången är det det senare av dem. Vilket känns fantastiskt.

Jag älskar mitt liv, jag älskar hur vårat liv har utvecklat sig - hur det har blivit. Jag älskar att jag trots knäskador, kommande operationer och annat tjafs kan gå och lägga mig på kvällen med ett leende på läpparna och tänka "shit vad bra mitt liv är!" - och jag har helt enkelt ingen anledning att skriva av mig längre, jag har inget att skriva om. Så vi får se, eventuellt gör jag en renodlad matblogg av den här bloggen. Men då måste jag börja gilla att ta bilder och skit, vilket nog är bland det tråkigaste jag vet. Jag förstår verkligen inte hur allt och alla kan älska att ta kort på saker, förut brukade jag försöka låtsas att jag gillade sånt, för att jag trodde att folk inte skulle gilla mig annars. Men så kan man inte leva... Men å andra sidan, om jag börjar göra det för att blogga om mat så kanske det blir värt det? Vi får se... Jag ska fundera på det ett tag till...

Ha det bra tills dess :) Det tänker jag ha!

Jag kollade på bet 365 nu på odds inför oscarsgalan. Och jag kan inte låta bli att ifrågasätta dem lite. Oddsen för bästa film fick mig att höja lite på ögonbrynen. Det kändes som mina fördomar om vilka filmer som får oscars - vilket sällan stämmer. Jag menar the Artist 1.40ggr pengarna - svartvit film om hollywood på 30-talet. Tveksamt. På riktigt, tveksamt (nu kommer jag säkert få beklaga mig över hur fel jag hade om lite mer än en månad i alla fall...)

Mina bet ligger på att antingen Tinker, tailor, soldier, spy eller J Edgar får bästa film och/eller bästa regi. Tintin borde få bästa animerade film, annars går väl Spielberg och tar livet av sig. För övrigt tror folk på war horse också, när vi ändå pratar om Spielberg alltså - jag är skeptisk på den fronten, men jag vet inte, det är möjligt.

Sen har det ju kommit många andra bra filmer det senaste året, Harry Potter borde få en oscar för specialeffekterna i alla fall. Alan Rickman kan gott få en nominering som bästa biroll också. Extremely Loud and Incredibly Close verkar vara en favorit från många håll också - så som en brasklapp lägger jag in den också på mina gissningar till nomineringar.

Nej, vi får helt enkelt vänta och se, den 24:e släpps nomineringarna och då är det bara en dryg månad kvar till galan. Nu blir det dock sängen för min del, tenta imorgon som sagt och sen måste jag ju vara pigg så jag orkar spela och grejer när jag väl är ledig ;)

Nu är det mer än länge sen jag bloggade sist. Men mycket har hänt.

Kimi Räikkönen, min och Tommys stora F1-idol är tillbaka efter två års lek i WRC (World Rally Championship) - nu jävlar blir det åka av. Och nu tänker vi inte missa vår chans - det blir en F1-resa till sommaren. vi är sugna på belgien eller italien. Båda loppen ligger precis i början av september och ja, det är helt enkelt perfekt. Om man bara bortser från en liten, liten grej - vi skulle ju gifta oss i början av september. Men se nej, det går inte, vi är studenter, vi har en begränsad ekonomi och sådär. Gifta sig kan man göra om ett eller ett par år, kan man se Kimi köra F1 om ett par år? Det är inte alls lika säkert, Kimi är en nyckfull man som helt enkelt gör som han vill - han har ett tvåårigt kontrakt nu, men tröttnar han efter den här säsongen så är vi inte så säkra på att han blir kvar, så vi tänker helt enkelt åka nu på en gång. Helst redan till första loppet i Australien, men det blir lite tajt med tid till det...

I övrigt då? Jul och nyår var trevligt. Sen har det varit tentavecka, jag har en tenta imorgon och sen ska det chillas ett litet tag innan det är dags för nya kurser och nya tag. Tommy fyller år snart (om lite mer än en vecka). Livet flyter på liksom.

Jag vet inte vad jag ska säga, eftersom vi inte vet när vi ska gifta oss så har jag inte så mycket att blogga om på den fronten, formel 1:en har vinteruppehåll och sådär. Tänkte skriva ihop ett inlägg om mina oscars-gissningar strax, sen ska jag sova och tagga tenta tills imorgon >.<

Haha, Blog Action Day var igår, men fröken Ringh roade sig med annat igår, satte inte ens på datorn. Glömde helt bort att det var BAD igår... Så det kanske blir ett inlägg typ nu i veckan, men vi får se. Jag har annat att göra xD

Det där med tillit är en svår fråga. Självklart är det viktigt att lita på varandra i ett förhållande. Men hur mycket? Vart går gränsen? Är förhållandet dödsdömt om man inte litar på varandra?

Jag har haft problem med att lita på folk hela mitt liv. Att släppa iväg folk så att jag inte kan få tag på dem om något händer är en av mina största rädslor. Men jag har jobbat på det och vi går åt rätt håll. I helgen var Tommy i Danmark på Xstatic (hardstylefestival). Jag har kompisar som har åkt på sånt tidigare och kunde ha upplyst honom om att det skulle finnas halvnakna tjejer överallt på ett sånt ställe. Men jag trodde att han visste det, det gjorde han inte. Istället fick jag höra när han kom hem att "Hade jag varit du hade jag aldrig vågat släppa iväg mig till ett sånt ställe." Men samtidigt så tror jag att jag behövde det, att jag faktiskt mådde bra av att han åkte iväg och jag klarade av det utan några större problem. Vilket jag faktiskt gjorde, och för vissa kanske det inte betyder något alls, men för mig är det en stor grej, att våga släppa iväg honom till en plats med alkohol (och troligtvis droger...) och halvnakna tjejer enbart med sin kusin som sällskap.

Jag säger inte att alla måste släppa iväg sina pojkvänner/flickvänner till Danmark på rave (vilket var vad det var >.< hardstylefestival = rave år 2011). Men man kanske kan prova att göra något man inte är riktigt bekväm i? Det kanske handlar om att hon ska åka på en tjejkväll hemma hos någon av sina tjejkompisar? Eller att han åker på en ledarträff med fotbollsklubben över helgen?

Helt enkelt så tror jag att det viktigaste är att man litar på varandra tillräckligt mycket för att man ska våga vara ifrån varandra ibland. Det är en grej jag fortfarande känner att jag måste jobba på, men vi är utan tvekan på väg åt rätt håll!

Vad tror ni? Är det viktigt att kunna vara utan varandra ibland?

Jag blev så glad när jag läste vad temat på årets BAD blir.

MAT! Temat är mat! Vad som helst om mat! Typ favoritmat, svälten i afrika, Freeganism, slow food vs fast food etc. Vad som helst helt enkelt, jag har inte bestämt mig helt och hållet vad jag ska skriva om, men det är ju nästan en vecka kvar. Men jag tycker helt klart att ni andra som har bloggar ska vara med!

In och anmäl er på blogactionday.org nu på en gång!

Tidigt imorse gick vi upp för att titta på F1-kvalet. Två av förarna, Rosberg och Liuzzi) kunde inte ta sig ut på banan för att åstadkomma ett tidtaget varv på grund av olika saker (hydraulik- och teknikproblem).

I år finns det en regel som man kallar 107%-regeln, den innebär att om du inte är inom 107% av bästa tiden i Q1 så ska du inte få starta. Om du inte kan göra någon tid så ska man gå på träningstiderna. Träningstiderna för helgen ser ut som så att Rosberg i så fall borde få starta, men Liuzzi har under de träningar som körts i helgen inte presterat inom 107% av någon bästatid ALLS. Inte en enda gång, och det här är inte första gången det händer. Men ändå får han starta imorgon. Vad jag inte förstår är varför man inför en regel om den sen inte ska gälla.

I mer eller mindre varje eller varannat lopp den här säsongen så har Liuzzi och hans teamkamrat(er, han har haft två) behövt gå till domarna och säga "förlåt, vi är inte snabba nog på grund av XX. Får vi starta i alla fall?" Och alla gånger utom i första loppet på säsongen så har de fått starta. Anledningen till att man införde regeln var för att man inte vill att det ska bli tre-fyra bilar som är bromsklossar på banan och blir varvade stup i kvarten - för att det inte är meningen med F1. Men tydligen så spelar det ingen roll i alla fall.

107%-regeln var en av mina stora förhoppningar inför i år, att det skulle bli renare fighter förarna emellan för att man inte behövde avbryta sin fight på grund av lika många varvningar. Men tydligen så vill ju domarna inte använda regeln så... Nej, nu är jag grinig.

I alla fall, loppet går klockan 8.00 imorgon bitti, Viasat Motor - glöm inte att titta!

För övrigt så är min kära fästman för tillfället på väg till Danmark för att gå på Xstatic (hardstyle-fest), han kommer hem klockan 12 imorgon. Vilket gör att jag för första gången sen förra sommaren någon gång ska sova ensam inatt. Hur nu det ska gå... Tur att jag har världens finaste katt, som jag inte vet hur hon ska klara sig ensam ikväll när jag åker och umgås med lite kompisar.. xD

Som ni alla vet så håller jag på Mark Webber i Formel 1:en. Men förra säsongen höll jag även på polacken Robert Kubica, han körde för ett av stallen i mitten av tabellen, men han var väldigt duktig, han tog ett par pallplatser och han visade att han faktiskt kunde köra väldigt bra. När det skulle bli en plats ledig i något av toppstallen så hade det inte varit helt omöjligt att han hade varit rätt högt upp på önskelistan. I februari klantade han dock till det rätt rejält för sig. Kubica kör nämligen rally också och i ett rally i Italien så satte han bilen i en kyrkmur och skadade benet, armen och axeln allvarligt. Ett halvår senare så har hag fortfarande inte fått köra en simulator, sista operationen gjordes för ungefär en månad sen och det var länge ovisst hur det skulle gå för honom.

Men som alla vet så kan läkarna nu för tiden göra under, trots flera nerver som var helt av, en muskel som var helt av etc. så har han nu full rörelse och det är bara styrkan som fattas, men den kommer ju med tiden. Läkaren är nu väldigt självsäker på att Robert ska kunna komma tillbaka till F1 nästa år - men testerna måste vänta en månad till. Teamchefen i Renault (som Kubica tidigare har kört för) säger att de är villiga att vänta så länge de bara kan på honom, men att de ju inte kan vänta hur länge som helst...

Jadu, nu väntar vi alltså på beslut både från Renault (som egentligen heter Lotus Renault och kör i Lotus gamla racingfärger, svart och guld) och från Williams angående Kimi Räikkönen (eller vem det nu blir). Spännande spännande! Såg ni förresten loppet i söndags?

Det ryktas massor i Formel 1:en för tillfället, om Kimi Räikkönen. Finnen lämnade F1 för två år sedan, för att köra WRC-rally, han har gjort det i ett par år nu, legat rätt långt ner, tills i år fick han deessutom skapa ett eget stall för att få köra. Han har även provat att köra lite Nascar, det gick ändå bättre än förväntat - det hade tillochmed kunnat gå bra om han hade gett det lite mer tid och engagemang, men eftersom WRC var hans första prio så var det också det han satsade mest på.

Nu blev han utesluten ur WRC för säsongen eftersom han valde att inte köra endel lopp och sånt tjafs. Men det innebär nog också att han tvekar lite över nästa säsong. För nu ryktas det nämligen från flera håll i F1-världen att han skulle vara på väg tillbaka. Han har i flera veckor pratat med Williams, nu i veckan var han på besök på fabriken - något som alltid är ett gott tecken.

Williams är ett stall i kris, säsongen har inte gått bra - det lutar åt en 9:e plats i tabellen i år, vilket ger dem mindre pengar än väntat i bidrag, det ger också mindre sponsorbonusar. Säsongen 2011 skulle man gärna glömma om man jobbade hos Williams. Kanske för att rädda stallet, kanske av någon annan anledning så har Williams värvat Kimi Räikkönens tidigare ingenjör Mike Coughlan. Williams ena förare är redan säkrad, Pastor Maldonado har ett "betalkontrakt" vilket innebär att han mer eller mindre betalar sin egen lön och pengar till stallet för att få vara med genom egna sponsorer till skillnad från "vanliga" förare som får betalt av stallen som i sin tur får betalt av sina sponsorer. Men den andra platsen finns det inte någon kontrakterad på - Rubens Barichello som har den just nu har kört F1 mer eller mindre hela mitt liv, så att han skulle välja att lägga hjälmen på hyllan är ju inte direkt en högoddsare - MEN - det finns ett par andra alternativ för Williams också.

Slutsatsen blir alltså att vi får vänta och se. Kimi skulle ju knappast kunna slåss om någon titel nästa säsong, men han skulle precis som Schumacher få en comeback, Williams skulle få ett lyft (både ekonomiskt och i tabellen) och vi skulle för första gången i F1-historien få 6 världsmästare bland de 24 förarna på startgriden. Och visst verkar det som lite mer än en slump att Coughlan flyttar till Williams och att Kimi sen är där på besök? Nej, jag hoppas innerligt på att vi får en Kimi på griden i vår.

Det har för övrigt varit kval till morgondagens lopp, föga förvånande så blev det Vettel och Webber i första startled, Button trea, Hamilton 4:a, Alonso bara 5:a. Det innebär att Vettel har möjlighet att säkra VM-titeln redan imorgon, Webber och Button får inte komma 1:a eller 2:a och Alonso får inte komma på pallen, då är det klart. Men vi får se, allt kan hända. Loppet är fruktansvärt långt, det körs på kvällen (det är mörkt i Singapore men 16 000 strålkastare lyser upp banan) och hettan är extrem - dessutom är det en stadsbana där minsta misstag kan leda till svåra skador på bilen. Allt kan hända, det är därför vi älskar F1!

Folk är rätt ofta nedlåtande, och ännu oftare så låter de så utan att göra det medvetet.

Det kan gälla precis vad som helst, man kan ge någon en blick, säga något på fel sätt, kroppsspråket kan göra väldigt mycket, blicken också - vad som helst mer eller mindre. För att inte tala om saker man skriver.

Egentligen tror jag att man göra det omedvetet även om man försöker låta bli också. Vilket självklart är synd, för det var ju inte så man menade!

Jag vet att jag gör så - och jag vet många andra som gör så också - som säger saker, som t ex jag sen tolkar som nedlåtande. Sen vet ju inte jag säkert om det faktiskt är så eller inte.

Egentligen så har jag inget vettigt att säga - jag är bara lite irriterad på vissa människor i min omgivning som inte kan acceptera mina och Tommys val. Det handlar om nedlåtande blickar när det gäller att vi ska gifta oss, det gäller åsikter som folk inte riktigt kan dölja när det gäller mina livsval etc.

Fine, ni får ha era åsikter - det innebär inte att jag håller med, det innebär inte att jag vill veta och om ni nu inte kan hålla det för er själva så kan ni väl i alla fall säga det rakt ut?