Tommy och Wero

Idag på jobbet så hade vi minnesträning. Eftersom det är ett demensboende så behöver de träna för att komma ihåg saker. Ordspråk är bra att träna på. Träningen gick ut på att vi läste början av ett ordspråk och de avslutade det. Nu pratar vi att en tant lyckades klara över 200 ordspråk, så att de har problem med minnet är jag förvånad över (okej, de har inga problem med långtidsminnet, men jag menar, 200 ordspråk!).

Hur som helst så var det ett ordspråk som verkligen fastnade, "Människor spår, men Gud han rår". Okej tänker ni, inget speciellt med det. Men det är så fruktansvärt sant. För jag menar. Här sitter vi på jorden och ba "Imorgon ska det nog bli regn." Men Gud säger "Imorgon blir det regn!" Ser ni skillnaden? Det här är rätt coolt på många sätt, för hur mycket vi än hoppas och spekulerar så kommer det i slutändan vara Gud som vet, Gud som bestämmer, och Gud som verkligen ser till att det blir så. Vilket är så FRUKTANSVÄRT coolt. Det är en av anledningarna till att Gud är så grymt stor, cool och underbar. Han bara vet allting, planerar det och bestämmer det, för att göra så att vi människor har det bra. Fattar ni vilken grym tur vi har i och med det? Visst, han kan inte påverka hur vi människor väljer, mer än att han  kan säga att "ey, du borde göra såhär" men fortfarande, i slutändan så ser han till att få som han vill.

In conclusion: Gud är en cool snubbe som oavsett vad vi önskar oss och vad vi spår om bestämmer hur det verkligen blir, vilket är tur för oss eftersom vi i och med det alltid får det som är bäst för oss, även om det tar onödigt mycket tid.

Hemma igen, eller, egentligen så kom jag ju hem igår. Men helgen var bra.

I korthet så bestod helgen av att jag kastade bort allt vad mardrömmar, ångest och ensamhet heter. På riktigt. Jag skrev allt jag ville bli av med på en lapp och virade den runt en sten, sen kastade jag ut den i havet. Dessutom så vittnade jag på gudstjänsten. Det var lite trevligt, jag grät. Sen pratade jag dop med David, det blir någon gång i höst sa vi. Dessutom tog jag nattvarden för första gången sen konfan, utan att få ångest. Det är skills! (och ja, det var innan stenkastandet)

Hur som helst, det var min helg. Jag tog ett antal steg i min tro och fick nya vänner och lärde mig ett par nya kortspel, det är roligt med läger ibland :D

Dagens Bibelord kommer från psalm 121, om ni läser det här inlägget imorgon eller så så kan ni hitta versen här. Psalm 121 återkommer hela tiden. Jag insåg nu att Casting Crowns har gjort en låt om den, låten är fin. Slänger in den sen i slutet av inlägget..

Hur som helst. Psalm 121 handlar om att hur mycket man än ställer till det för sig så finns Gud där för en och tar hand om en. As simple as that liksom. Vi behöver bara lita på att han löser våra problem så gör han det. Vi är så bortskämda så det är inte sant egentligen.

Praise You In This Storm med Casting Crowns i alla fall:

Kristna säger väldigt ofta att muslimer är dumma i huvudet osv. (nej, man säger det inte rakt ut, men man antyder det på ett väldigt fult sätt.)

Jag å andra sidan blir mer och mer imponerad av islam i största allmänhet.

Jag menar man hör muslimer avsluta ett helt vanligt samtal med ن شاء الله; (In šaʾ Allāh), vilket betyder ungefär "Om Gud vill", vilket får mig att se på islam som en väldigt ödmjuk religion. De har accepterat Jesus som en profet, vi har inte direkt accepterat Muhammed, vi har inte ens accepterat judarna ordentligt och utan judarna hade det inte blivit några kristna. Men muslimerna lyckas med det, att acceptera andra för det de faktiskt är.

Det här är bara en av många anledningar till att jag är imponerad av Islam. Kvinnor som är muslimer och har valt att bära slöja imponerar mig också väldigt mycket, jag menar, de slipper bli tittade på som om de vore någon form av sexobjekt, folk kan få se dem för vad de egentligen är istället. Vilket är grymt. Har någon tittat på en kvinna med slöja och tänkt på att de oftast (det där klart att det finns undantag, men det finns det alltid så what the heck..) ser väldigt lyckliga ut. Jag tror att det beror på att de har möjligheten att bli sedda på ett annat sätt. Sen har vi här i Sverige väldigt mycket fördommar om muslimer och jag tror att vi behöver öka medvetenheten om Islam och vad muslimer egentligen gör, för det är ju inte dirket som att alla muslimer är självmordsbombare även om det är vad media vill ge sken av ibland.

Nej, i och med det här så vill jag säga att vi kristna behöver titta lite extra på alla muslimer här i världen och fundera på vad det egentligen är de lyckas med som vi inte lyckas med. (Vill ni ha en hint? "The greatest single cause of atheism in the world today is Christians, who acknowledge Jesus with their lips and walk out the door and deny it with their lifestyles")

Igår när jag väntade på bussen så hände det en lite intressant grej. Det satt en kvinna på busshållsplatsen, inget ovanligt med det kanske, jag har sett henne många gånger, hon ser alltid lika deppig ut och verkar alltid vilja fly in i sin bok (hon läser alltid bok när jag ser henne..). Igår hade hon dessutom en blåtira vid ena ögat.

Visst, det kanske fanns en vettig orsak, hon kanske hade ramlat eller vad som helst, men i alla fall. Jag ville verkligen fråga vad som hade hänt, fråga om hon ville prata osv. Men jag är för svensk för sånt. Svenskar pratar inte med folk på busshållsplatsen, man gör inte det, det är liksom common sense. Nu på efterhand så ångrar jag mig. Jag vet att jag inte kommer ta den där bussen förrens nästa måndag eller kanske tillochmed nästa torsdag och kommer inte att se henne innan dess och då är det säkert för sent att fråga i alla fall, om jag ens vågar.

Det här med att vara kristen och att vara svensk går nog inte riktigt ihop egentligen. Som kristen så "ska" man bry sig om sina medmänniskor osv. detta gör att jag ibland får en känsla av att jag ska göra vissa saker, typ prata med en människa. Detta har lett till många roliga saker, bland annat att jag har dansat Laurentzia (stavas det så?) med en polsk uteliggare, sug på den ni ^^. Hur som helst går inte det här riktigt ihop med att vara svensk. Som svensk ryggar man gärna tillbaka när någon så mycket som tittar på en på stan. Man pratar inte med främlingar. Det bara är så.

Någon gång ska jag övervinna min svenskhet och göra vad jag borde.

Jag vet inte om jag har tagit upp det förut i bloggen men det är väldigt viktigt att även om man har såhär mycket att göra som jag har nu till exempel att hinna med Gud. Det är väldigt viktigt faktiskt.

Folk säger att kristendomen inte är en religion utan en relation, vilket jag i mångt och mycket är beredd att hålla med om. Det är bara det att folk får det att verka som att det är en så krävande relation. Jag vill inte påstå att det är det. För vi umgås med Gud ofta, helst ska vi göra det hela tiden. Man kan umgås med honom även om man pluggar. Det funkar alldeles utmärkt faktiskt! Jag har testat!

Poängen var att det inte ska vara ett krav att man ska ha tid med Gud. Även om de flesta som har testat vet att det är bra. På så sätt saknar jag ukraina. När alla helt plötsligt blev tysta och satte sig där de själva ville sitta och umgicks med Gud. Det här händer inte här hemma så ofta och jag saknar det, helt ärligt. För man får en annan närhet till Gud, vilket är grymt trevligt.

In conlusion, spendera tid med Gud medan du gör andra saker. Alla tjänar på det!

Dagens Bibelord berörde mig verkligen så jag tänkte att jag skulle skriva en liten förklaring på varför.

Först och främst versen i sitt samband (Upp 21:1-4) "Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. [2] Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. [3]Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, [4] och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.""

Okej. Så Gud skapar en ny jord och en ny himmel efter att den andra har gått under. Gud bygger upp Jerusalem igen. Och sen så säger Gud att han ska leva tillsammans med människorna, att hanska torka deras tårar och att död, sorg, klagan och smärta inte längre finns. "Ty det som en gång var är borta." Visst låter det soft? Men först ska vi klara av livet här på jorden. That's kind of freaking me out you know. För honestly, tänk om man blir lämnad kvar här. Det är på riktigt min största skräck. Jag kan titta på människor som jag inte ens vet om de är kristna eller inte och tänka att de minsann kommer komma till himmelen före mig. Om jag ens kommer dit.

Visst, egentligen så vet jag att jag kommer dit precis som alla andra som med sitt hjärta tror och sin mun bekänner, men varje gång jag tittar på typ Left Behind filmerna (filmatisering av Uppenbarelseboken typ..) så blir jag rädd för att jag ska bli kvar här, ensam.

Hur som helst så är det väldigt lätt att slippa oroa sig för det där. Om man inte är jag och är rädd i alla fall då. Det finns gott om frälsningsböner här i världen, David Wramneby skrev en bra i sin bok "Den där Jesus", men den boken hittar jag inte just nu, så det sket sig ju. Därför tänkte jag skriva en egen eftersom jag av egna erfarenheter vet hur svårt man tycker att det är att be när man precis har blivit kristen och inte riktigt vet hur man gör...

Jesus, låt mig få komma inför dig även om jag har syndat. Jag vill inte längre leva ett liv i synd. Jag ber dig därför att förlåta mig för allt dumt och ogenomtänkt jag någonsin gjort. Jag tror på att du dog för mig och mina synder på korset. Jag tror också på att du uppstod, för att jag skulle få leva. Herre, jag ger dig mitt liv och jag ber att jag ska få följa dig under resten av mitt liv. Jag vet att det inte är lätt, jag vet att det blir svårt. Men jag vill, Herrre, jag vill leva efter dig! Du är min Frälsaer och min Gud. Jag ber att du ska omsluta mig och skydda mig från allt ont och låta mig ta del av din underbara frid. Amen.

Jag är imponerad av ett antal människor, jag beundrar ett fåtal.

Jag tänkte inte riktigt rabbla upp alla jag är imponerad av, för det är rätt många. Det är inte så svårt att imponera på mig, men för att jag faktiskt ska beundra någon så krävs det mer.

Jag önskar att jag kunde beundra min mamma, vissa dagar gör jag det. För att hon är en väldigt duktig människa. Andra dagar gör jag det inte. Tyvärr så är de andra dagarna fler.

Shane Claiborne(alla som är förvånade över att den kom kan ju hojta till.). Egentligen tycker jag inte att han behöver en närmare presentation. En sådan finns här (wikipedia-artikel) om man skulle vilja ha den. Men ärligt talat. Det finns nog ingen människa som har revolutionerat mitt sätt att tänka så mycket som han. Jag vill också våga göra det han gör. Men jag tror att jag är rädd. Det är därför jag beundrar honom. För att han läste Bibeln och tyckte att "om Jesus sa att vi ska göra det här, då ska vi nog göra det också" sen gjorde han det. Varje gång jag tänker på det tänker jag direkt "Herre, ge mig mod att våga ta det där klivet ut från klippan och bara falla ner i vad du vill göra." - varje gång så gör jag ingenting.

Franciskus av Assisi - är även en av Shanes stora förebilder, men hur som helst. wikipedia hade en del bra att säga om honom också, lyssna tillexempel på följande:
"En andlig vändpunkt blev en upplevelse i kapellet San Damiano utanför Assisi 1206. Thomas av Celano återberättar att krucifixet vid detta tillfälle uppmanade Franciskus att restaurera Guds hus som var alldeles förstört. Vid samma tillfälle skall han ha tagit starkt intryck av Matteusevangeliet 10:7-10. Påverkad av sin tolkning om evangeliets apostoliska fattigdom, sålde Franciskus en del av sin fars varor för att bekosta renoveringen av samma kapell och för att ge till de fattiga. Detta ledde till att fadern, Pietro, ställde sin son inför rätta, och att relationen dem emellan bröts. Franciskus lämnade tillbaka allt han fått av sin far, avsade sig sitt arv och andra medfödda förmåner, och begav sig hemifrån, iklädd endast en sliten, grå kåpa på vilken han tecknade ett kors med krita. Därefter levde Franciskus bland de spetälskesjuka och ägnade sig åt att reparera kyrkobyggnader, åt tiggeri och åt att ge så mycket han kunde åt de nödlidande; själv levde han i största försakelse."
I Matt 10:7-10 står det för den som är intresserad följande: " Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet,ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat."

Sen beundrar jag alla de människor som dagligen står upp för sin tro. De som när någon säger "Meh, är du verkligen kristen" säger "ja, jag är kristen", när den nedlåtande blicken eller det där lite hånfulla skrattet sedan kommer så står de fortfarande fast vid sin tro. DET beundrar jag.

Vad jag däremot inte beundrar är egoism, folk som ljuger och framförallt folk som hycklar.

Men ja, jag tror att jag dedikerar det här till alla människor som är som jag i alla fall, alla vi hycklare, lögnare, egoister och i övrigt ganska patetiska människor som ändå på något sätt försöker komma någon vart här i livet medan vi i alla fall försöker stå för vad vi tror på och leva utefter det.

Innan någon fråga, ja, jag gör skillnad på att vara själv och ensam.
Själv - man har valt att vara själv och drar sig därför ifrån andra människor.
Ensam - man har ingen att vara med och blir därför ensam även om man inte vill det.

Många människor känner sig ensamma. Eftersom de inte har den relation till sina vänner, sin familj och sina bekanta som de skulle vilja ha. Vilket visserligen är helt fel, men i alla fall. Folk har den här känslan och de vet inte vad de ska göra åt den. Men jag tror, observera tror, att det enda de egentligen behöver är Gud och hans kärlek.

Visst Gud älskar alla människor, men man märker av naturliga skäl inte av det när man inte tror på Honom. Men så fort man tror på Honom och lämnar sig själv till Honom så gör man det, och det är något som är så mysigt att jag inte kan beskriva det (ja, jag upplevde känslan som mysig.. förlåt ^^). Helt plötsligt är man inte ensam, man är själv när man vill vara det. Annars har man Gud och oftast så brukar det (enligt folk jag har pratat med) hjälpa relationen till andra människor att man blir kristen.

Det är grymt tycker jag!

En spontan tanke som jag har ibland är att bloggen innehåller ganska mycket om mig men lite om Gud. Vilket är synd, för det är inte alls så det ska vara. Jag försöker ändra på det, jag lovar, men det blir inte alltid som man tänkt sig..

Men en sak som jag tänkte på häromdagen var påsken. Hur vi firar påsk och hur konstigt det egentligen är.

För det första - Påskafton. Påskafton härstammar hos judarna eller hos div. olika hedniska kulturer, judarna firar uttåget ur Egypten medan hedningarna firade att våren var tillbaka och att äggen började värpa och allt sånt där (därav att vi äter ägg). Men vi (jag och alla andra kristna) varför i hela fridens namn firar vi egentligen påskafton? Det hände INGENTING på påskafton. The big action var liksom på långfredagen och på annandag påsk. Men vi "firar" ingen av dem. Och det här är den viktigaste högtiden vi i egenskap av kristna har. Det var i och med påsken som vi fick nåd. Och vad i hela fridens namn hade vi varit utan nåden? Jo, ingenting. Och vad gör vi för att fira det, jo, ingenting. Äter lite ägg precis som HEDNINGARNA gjorde, eller så äter vi lamm som JUDARNA gör. Varför har vi inga egna traditioner? Vad blev egentligen fel?

Det har jag tänkt på, någon som har svar?

Knyttsak kommenterade och frågade varför Gud, om han nu är så smart, skapade något så dumt som mänskligheten.

Jag vet inte om frågan var så seriöst ställd eller om hon bara ville skämta. Hur som helst så tyckte jag att det var en intressant fråga. Och det är inte första gången jag har hört den heller. Så jag tyckte att den förtjänar ett svar i alla fall.

Gud skapade jorden, han skapade himlen och allt sånt. Men när han hade skapat alla djur och växter tyckte han att någonting fattades, människan. Någon som kunde ta hand om allt det han skapat. För att vi skulle härska över jorden.

Människor var inte menade att vara dumma. Men Eva åt av frukten (dumma dumma orm säger jag bara ^^) och ja, det var bara det. Hon åt en frukt och förstörde hela Guds master plan. Det var lite fail kan man tycka, men ibland undrar jag om inte Gud gjorde det så för att han skulle få en större utmaning. Jag föredrar definitivt att tänka på det på det sättet. Hur som så blev vi dumma på grund av den där frukten. Vi vände oss bort från Gud och det var i och med det som vi blev dumma, vi började synda (i och med att vi över huvud taget kom i kontakt med synden) och vi började bry oss om oss själva mer än allt annat. Vilket inte är vad vi är skapade för, men vi gör det i alla fall.

Därför är det i grund och botten vårat eget fel. Vad vi borde göra är att vända oss tillbaka till Gud, gå den lilla vägen och försöka ödmjuka oss själva till den grad att vi inte längre bryr oss om oss själva. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, men ja, nåden finns ju där ^^

Nej, nu svamlar jag som en pastor på ett väckelse-möte i afrika. Det känns ju lite misslyckat. Hur som, hoppas du fick svar på din fråga :)

Jag har tre fem armband på mig på min vänstra arm. För att jag gillar dem.

Två av dem är festivalpass från Frizon, de har jag på mig för att de ger mig bra minnen från frizon, egentligen tycker jag att de är rätt fula, så hade det inte varit för att jag är sentimental av mig så hade jag tagit av dem direkt.

Sen har jag tre andra armband.

Ett som det står F.R.O.G. på, ett P.U.S.H. samt ett W.W.J.D. Jag tänkte att jag skulle förklara vad de betyder och vad de betyder för mig, samt varför jag har dem på mig.

F.R.O.G. - Fully Rely On God. Grundtanken i det här armbandet är väl egentligen att vi hela tiden måste komma ihåg att lita på Gud. För om vi inte litar på Gud så fungerar det inte, det slutar bara med att vi sjunker i vattnet (nu drog jag paralleller till när Jesus gick på vattnet och whoever av lärjungarna också gjorde det men han blev osäker och började sjunka. Jesus blir grinig och ba "meh, tror ni inte ni trossvaga?"). Om vi däremot litar på Gud så tror jag att vi kan göra grymma saker, Jesus sa ju faktiskt att vi ska göra stora saker, tillochmed större saker än vad han gjorde och DET är stort. För mig har mitt F.R.O.G. band blivit en påminnelse om att hela tiden försöka lita på Gud, inte så att man klampar ut i en jättetrafikerad väg bara för att testa kanske, men så att man i alla fall tänker på det och när man får chansen så litar man på att Gud gör det som är bäst.

W.W.J.D. - What would Jesus Do? Det här bandet är nog det mest "kända" av de olika banden, men ärligt talat, det är nog den jag "bryr mig om" minst. För oftast när jag försöker så blir det konstigt. Vilket det säkert "ska" bli, men det känns så fel jämt och då blir jag osäker. Därför brukar jag försöka glömma bort det där med W.W.J.D. så länge jag kan, sen ser jag det på min arm och inser att "nej, jag kan nog inte skita i det längre.." och så gör jag vad jag tycker är "rätt" - förra veckan till exempel så skällde jag på en brud som snodde en keps från en av killarna i sin klass och sen vägrade ge tillbaka den, sen när han lyckades få tag i den så tog hon ett reflexband och gjorde samma sak, sen en av hans skor och ja, när hon tog hans sko så blev jag arg och sa till henne, vilket gjorde honom glad och för hoppningsvis så lärde hon sig något om hur man ska behandla andra människor. Dessutom kände jag mig duktig, för jag litade på Gud och jag gjorde vad han hade velat att jag skulle göra.

P.U.S.H. - Pray until something happens. Det är rätt "enkelt" egentligen. Poängen är simpel. Ge inte upp med dina böner bara för att det inte har hänt någonting. Än. För Gud har lovat att alltid ge svar på böner, även om det inte alltid är det svar vi kanske vill ha. Jag är fruktansvärt dålig på det här. Jag ber en eller kanske två gånger för någonting, sen ger jag upp. "nej, det händer ingenting i alla fall, varför ska jag be för det?" men sen jag fick mitt P.U.S.H. band så har saker och ting faktiskt blivit bättre. Jag ber oftare för saker mer än två gånger, oftast faktiskt tillochmed tills jag anser att jag har fått ett svar. Vilket inte händer allt för sällan. Faktiskt. Hur som helst så tror jag att P.U.S.H. bandet är det band jag faktiskt "använder" mest, för det är det faktum att jag måste be för att något ska hända som jag oftast glömmer bort.

Nästa steg är att ta reda på vad de band jag inte har betyder och se till att jag skaffar de jag "behöver" - ett uppdrag att ta itu med på frizon -09 kanske?

Seriöst. Ibland blir jag impad av Gud. På riktigt. Igår bad jag honom om hjälp, om hjälp med att hitta tid, jag bad här i bloggen och jag bad själv, för jag vet att jag måste försöka hitta tid till allt som måste göras och så vidare. Och vet ni vad som hände?

Stefan kom och sa idag att inlämningen i webdesign inte ska vara klar förrens i maj typ, visserligen gav han oss ett prov i nästa vecka, men det kan omöjligt vara SÅ mycket att plugga till, lite HTML, Design, php, sql och lite javascript. Det är mest kommandon och grejer som vi ska kunna, vilket jag tror kommer gå rätt bra. I alla fall. Jag fick tid. En sak jag kan stryka från listan tills vidare, "bara" femtielvamiljarder andra saker att göra. Fysiken känns som ett enda stort frågetecken. Så det kan ju bli lite intressant att se hur det provet går, 8 dagar är det kvar. 8 dagar av MASSOR med plugg.

Dessutom måste jag i alla fall skissa lite på alla frågorna på hemtentan så att jag hinner fråga Johan om hjälp innan påsklovet (den ska ju inte in förrens på tisdagen på lovet så det är ju rätt lugnt..).

Egentligen tror jag att jag stressar i onödan. Ska titta över det i helgen och se vad jag kommer fram till.

Gud är grym, som sagt <3

Stefan hävdar för övrigt att jag har fel kategorier på min blogg eftersom jag inte vet hur jag ska lägga in mina blogginlägg, men vilken kategori skulle du ha lagt det här under? Wero berättar om sin tro eftersom det faktiskt egentligen handlar om ett bönesvar, eller allmänt eftersom det bara är allmänt prat om stress och skola? Jag kör på Wero berättar om sin tro för skojs skull ;)

Kom på att jag på bussen förut lyssnade på en låt som jag hör rätt ofta, det är en fin låt och jag skulle nästan kunna påstå att jag är lite kär i den. Storm av Lifehouse är det vi pratar om (slängde in den här under..).
Det finns några rader i den som jag inte har reflekterat över förut, men de stämmer in väldigt bra på vad jag tror att Gud gör med oss väldigt ofta.

how long have I
been in this storm
so overwhelmed by the ocean's shapeless form
water's getting harder to tread
with these waves crashing over my head

if I could just see you
everything will be alright
if I'd see you
the storminess will turn to light

and I will walk on water
and you will catch me if I fall
and I will get lost into your eyes
and everything will be alright
and everything will be alright

I know you didn't
bring me out here to drown
so why am I 10 feet under and upside down
barely surviving has become my purpose
cause I'm so used to living underneath the surface

if I could just see you
everything will be alright
if I see you
the storminess will turn to light

and I will walk on water
and you will catch me if I fall
and I will get lost into your eyes
and everything will be alright

and I will walk on water
you will catch me if I fall
and I will get lost into your eyes
and everything will be alright
I know everything is alright
everything's alright

För ärligt talat, det var precis sådär det kändes, han var verkligen inte där, men samtidigt så visste jag att Gud ger oss aldrig mer än vad vi klarar av. Det som däremot stör mig är att man aldrig ser sånt här förrens efteråt... Aja, det är ju bra nu i alla fall. Dessutom är låten vacker <3

Att du undviker en person är en handling, det får konsekvenser. Det bara är så.

Det handlar inte om att vi bara är så. Jag tror inte att vi bara är så, jag tror att vi har gjort oss sådana. Gud skapade oss inte så, vi vände oss bort från honom och blev sådana. Det är inte mer med det. Men eftersom i alla fall jag har valt att föja Jesus så innebär det också att jag inte kan leva hur som helst, det följer med vissa krav på en där. Grundtanken är att man ska älska alla människor lika mycket som man älskar sig själv, men det är rätt svårt (om du inte fattade det själv..) så jag gör så gott jag kan för tillfället med att i alla fall inte tycka illa om människor för man måste börja någonstans.

Och jo, det var precis det jag menade med " men framförallt så har det olika mycket konsekvenser för olika många människor, och det är nog det som vi borde fokusera på först och främst i så fall.", det skadar visst med en tanke. För på ett eller annat sätt så får det konsekvenser i hur vi beter oss och hur vi beter oss får konsekvenser för människor, på ett eller annat sätt. Och om det är det eller ett slag som påverkar mest, det vet jag inte. Det är inte upp till varken dig eller mig att bestämma. 

Jag tänker ofta "elaka" saker om personer jag inte känner. Men det betyder inte att det utvecklas till en handling. Jag kan kontrollera det, iaf när det gäller okända. "Varför skulle det vara rätt att tänka massa elaka saker om folk som man inte ens känner?" För att det bara är dina inre tankar. Dina tankar kommer aldrig skada någon, så länge du inte berättar dom eller gör en handling. Alla människor tänker "elaka" tankar, vi kan inte göra någonting åt det. Det är någonting vi anser som fel, dåligt o.s.v. Men vi gör det ändå, för så är människan. Att mäta elakhet menar jag med att du typ, känner dig dålig? för att ha tänkt en elak tanke (vilket iof inte är något direkt dåligt), medans det finns folk som går och slår ner andra folk och ännu värre saker. Egentligen tycker jag man inte borde kunda mäta elakhet eller någonting annat, men jag gör det ändå. (Ja, jag var nog lite snabb i min kommentar. Har lite svårt att få fram vad jag menar.)

Det handlar inte om attdet måste bli en handling som i att man säger det till folk "IRL" utan snarare om att man faktiskt dömer folk, och blir en dömande person (precis som T skrev som kommentar på föregående inlägg). Och att vi blir dömande personer får effekter på omvärlden på så sätt att vi ser ner på folk, och sånt går inte att dölja, vi kan börja säga "elaka" saker till folk (det märks också), vi kanske till och med slutar umgås med en människa eftersom vi tänker massa nedlåtande saker om personen i fråga och därför får en bild av personen som en "dålig" person. Kan du fortfarande helt ärligt säga att du inte gör handlingar av vad du tänker?

Beträffande olika grader av elakhet så kan jag tycka att det faktum att jag tänker en elak tanke och det faktum att folk slår ner varandra kanske dels uppmärksammas på olika sätt men framförallt så har det olika mycket konsekvenser för olika många människor, och det är nog det som vi borde fokusera på först och främst i så fall. Men alla synder är lika grova i Guds ögon, så det spelar ingen roll om jag tänker något elakt om en människa eller om jag mördar någon, jag är fortfarande lika mycket syndare.

Den här gången nämnde jag faktiskt Gud så jag ansåg att jag fick lägga inlägget i den här kategorin ^^ xD

Att älska människor i min omgivning är inte riktigt min grej tyvärr.. Det borde vara det, man ska älska sina medmänniskor, det står i Bibeln.. Ibland gör det mig arg, som på bussen förut, men jag hann inte riktigt reflektera över min egen irritation då för att Mikko ringde precis då. Så jag tänkte reflektera lite nu istället..

Det gick av en snubbe från bussen och jag antar att det är mina fördomar som gör det, men varje gång jag ser honom så tänker jag att det måste vara något fel på honom. Och nu pratar vi om en helt vanlig kille på bussen liksom. Det här är ett problem för mig, för man mår inte bra av att vara elak mot folk.. Ingen gör det, det kan jag garantera.

Jag vet inte vad jag försöker säga, att det är nyttigt att älska sina medmänniskor kanske, eller att jag borde försöka mer, eller så hade jag helt enkelt ingen poäng utan ville bara skriva av mig.. Jag tror mest på det sista alternativet..

Jag borde be..

Skulle egentligen skrivit det här inlägget igår, men jag blev ytterst oinspirerad ungefär halvvägs igenom, så jag skriver klar nu istället :P

Jag tror på Gud (no shit?) och jag tror på att han älskar mig villkorslöst, så mycket att han offrade sin son för att jag skulle få evigt liv, tillsammans med alla andra som faktiskt tror på honom.

Men jag tror också att det kräver vissa uppoffringar från våran sida. Gud gav oss vissa regler (det dubbla kärleksbudet bland annat) som vi bör följa och när vi inte gör det så behöver vi uppriktigt be om förlåtelse för att vi ska vara välkomna till honom i himmelen, för att vi ska få ta del av hans nåd.

Vad innebär då detta? Det innebär att vi kan göra fel utan att brinna i helvetet i all framtid, men det innebär inte att vi kan göra precis vad som helst. Dels så blir det jobbigt för oss som människor att be om förlåtelse hela tiden, dessutom så fungerar det helt enkelt inte i längden. I Bibeln står det lite fint: "Hur är det då: Ska vi synda för att vi inte står under lagen, utan under nåden? Naturligtvis inte." (Rom 6:15). Poängen med det där tror jag är att det är klart att vi inte ska synda bara för att vi kan utan att vi ska försöka så gott det går att följa Gud i vad han vill, eftersom det är det vi är skapade för, det är det vi mår bra av. Dessutom står det att man inte kan tjäna två herrar (Gud och Mammon) se liknelsen om den oherderlige förvaltaren (Luk 16:1-13).

Egentligen så ville jag nog ha sagt att Gud älskar oss villkorslöst, allihop, men för att få ta del av hans kärlek så måste vi ge honom något tillbaka (kärlek) och när vi misslyckas (vilket vi gör, vi är människor inte robotar) så behöver vi be om förlåtelse och ta del av Guds nåd. Och det här är något vi borde vara rejält tacksamma för, därför tänker jag skriva en bön om en liten stund.

Jag satt och tänkte på det där med frälsningsbön härromdagen. Någon pratade om det och jag tänkte för mig själv, jag har då aldrig bett någon frälsningsbön. Måste man verkligen det?

Enligt Bibeln så är man kristen om man "med hjärtat tror och med munnen bekänner" (även om jag just nu inte kan hitta det..). Jag upplever dessutom att jag gör allt det där, men ibland önskar jag kanske att jag hade bett frälsningsbönen med nåogn i alla fall. Men samtidigt så känns det som att det jag inte har gjort innan kan jag rätta till senare. Jag ska ju döpa mig en vacker dag liksom, det räcker gott och väl tycker jag!

Men om ni skulle vilja så har jag en fin variant på frälsniingsbönen som jag skrev ihop själv nu som jag tänkte dela med mig av..

Gud, jag står här framför dig och jag ber dig nu, låt mig ett av dina barn, låt mig ta del av din kärlek. Jag tror på Dig herre, jag tror att du dog för mina synder och uppväcktes från de döda för min skull. Nu ber jag dig att komma in i mitt liv och ta hand om mig, för jag klarar inte av det själv. Tack för att jag får vara ett av dina barn, tack för att du förlåter mina synder. Amen

På kristna skolgruppen pratade vi om hur vi ser på Jesus. Och vi konstaterade att vi ser som Jesus på som en snäll storebror. (Jag tänker inte göra någon lång utläggning om det nu)

Sen gick vi och hade lektion och jag och Johanna hade fysik. Daniel skulle göra en uppgift på tavlan och ritade därför Karin i en pulka, som vi tyckte såg ut som en båt. Vi hade dessutom inte läst upgiften när vi sa att det såg ut som en båt. Daniel sa då "men då kan man ju fundera på vad det är för storebror som kan gå på vatten" Det tyckte jag och Johanna var roligt ;)

Har ni förresten sett att jag har lagt till dagens bibelord här till vänster? Tyckte att det kunde behövas..