Svar på kommentar.
Så skrev alltså Jenny, helt ärligt så har jag svårt för att förstå hur hon tänker, men jag ska försöka förstå.
Gud är synsk, det medföljer liksom i dealen när man går med på att vara allvetande. Därför så visste han redan i förväg att jag skulle be när jag fick reda på att Milja hade tappat sin kamera, eftersom det är min spontana reaktion på det mesta konstiga som händer - jag ber som en naturlig del i vardagen, vilket jag ser som något väldigt positivt eftersom det är en väldigt viktig del i mitt liv som kristen, det är liksom mitt sätt att kommunicera med min kick-ass kompis Gud.
Och ja, jag menar att Gud har en mening med att han låter 3 åringar dö i cancer. Jag har också svårt att se meningen i det, jag skulle till och med vilja påstå att jag inte ser meningen i det, men det finns en mening, någonstans i alla smärtan så finns det en mening. Det gör det alltid.
Och jag menade inte att alla som dör en vacker dag hade blivit mördare, det var ett exempel på en dålig sak som människor kan göra. Ni får ursäkta om jag var otydlig på den punkten.
Det är klart att vissa människor som begår brott har en psykisk sjukdom, men vad har det med saken att göra? Det är klart att en del begår brott för att de har haft ett jobbigt liv eller för att de har levt i fel miljö, men vad har det med saken att göra? Försöker du säga att bara för att man har haft en dålig uppväxt så är det okej att man begår brott eller att bara för att man har haft en dålig uppväxt så har Gud ingen påverkan på en eller vad är det du försöker få fram? Om du utvecklar lite så kanske jag kan svara bättre..
Gud styr inte mitt liv heller, men han är en del av allas liv. Oavsett om vi vill det eller inte så finns han där, hela tiden och han gör saker i det tysta, för oss och emot oss, men det slutar alltid med att vi tjänar något på det. He's just that kinda guy <3
När Gud säger nej.
Mikkos föräldrars (och lillebrors också för den delen) grejer har inte kommit än. Resultatet av det här blir att jag och Mikko för tillfället trängs i hans 80-säng. Det är trångt, men mysigt. Det liksom tvingar honom att ligga nära mig (min pojke är ett element så det är knappt så att jag vill sova för nära honom ibland), vilket är väldigt mysigt i kortare stunder (så som till exempel en helg). Nackdelen med det dåliga utrymmet är att det bidrar till mindre bus i sängen, att ligga och kittlas eller att försöka slå varandras vader är betydligt mycket svårare i en 80-säng jämfört med 2 80-sängar, man får liksom inte plats att röra sig ordentligt.
Hur som helst - bönesvar var det. Jag reflekterade över det här på tåget igår, efter ett väldigt tydligt bönesvar. Milja glömde sin nyinköpta systemkamera på busshållsplatsen och när hon kom tillbaka för att hämta den så var den inte där längre (fast det visste inte jag eftersom jag inte var där), hur som helst, när hon kom på att hon hade glömt den började jag be. För att den skulle komma tillrätta etc. Det är liksom vad jag brukar göra när sådana saker händer, för rent generellt sett så brukar det fungera att göra så. En stund senare när jag och Stina lallade runt på stan så kommer Emelie från min klass springande efter oss med Miljas kameraväska (eller egentligen så är det väl Johannas väska, men ni fattar) och frågar vems den är. Jag blev jättechockad och svarade typ "Miljas! Hon glömde den på busshållsplatsen förut" - varpå Emelie säger att hon och hennes pojkvän hade hittat den där (antar att de förstod att det var antingen min, Miljas eller Stinas eftersom det var massor av bilder i den på Milja och Stina).
Det där, gott folk, är vad jag kallar för bönesvar. Vem som helst hade kunnat tagit den och skitit fullkomligt i att den troligtvis var någon annans. Vem skulle kunna bevisa det liksom? Men nu var det ett par ärliga människor som vi dessutom känner som lyckades hitta den och lämnade tillbaka den. Kind of amazing how great our God is sometimes.
På tåget igår så reflekterade jag över det där med bönesvar - för liksom, nu igår så sa ju Gud ja, ett väldigt tydligt ja till och med, men ibland säger han också nej. Varför gör han då det? Varför säger Gud nej när vi ber om att någon vi älskar ska få leva? Vad är motivet för det? Jag tror att det handlar om vad som blir bäst i det stora hela - vi vet inte vad som hade hänt om personen x hade fått leva. X kanske hade blivit massmördare? Eller X kanske hade sårat en massa människor, eller vad som helst. Jag tror inte att Gud låter folk dö utan en orsak, det gör jag faktiskt inte.
Men det handlar inte bara om att Gud säger nej till att folk ska få överleva en svår sjukdom eller en skada, det handlar också om att Gud ibland säger nej till små, till synes värdelösa saker - så som att du ska hinna med bussen eller att du ska få MVG på ditt prov. Han gör det inte utan mening, det kommer att komma någonting bra ur det, alltid. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle när Gud har sagt nej som jag inte kan komma på någon positiv effekt av. 'Cause that's just how he is ^^
Hur som helst - bönesvar var det. Jag reflekterade över det här på tåget igår, efter ett väldigt tydligt bönesvar. Milja glömde sin nyinköpta systemkamera på busshållsplatsen och när hon kom tillbaka för att hämta den så var den inte där längre (fast det visste inte jag eftersom jag inte var där), hur som helst, när hon kom på att hon hade glömt den började jag be. För att den skulle komma tillrätta etc. Det är liksom vad jag brukar göra när sådana saker händer, för rent generellt sett så brukar det fungera att göra så. En stund senare när jag och Stina lallade runt på stan så kommer Emelie från min klass springande efter oss med Miljas kameraväska (eller egentligen så är det väl Johannas väska, men ni fattar) och frågar vems den är. Jag blev jättechockad och svarade typ "Miljas! Hon glömde den på busshållsplatsen förut" - varpå Emelie säger att hon och hennes pojkvän hade hittat den där (antar att de förstod att det var antingen min, Miljas eller Stinas eftersom det var massor av bilder i den på Milja och Stina).
Det där, gott folk, är vad jag kallar för bönesvar. Vem som helst hade kunnat tagit den och skitit fullkomligt i att den troligtvis var någon annans. Vem skulle kunna bevisa det liksom? Men nu var det ett par ärliga människor som vi dessutom känner som lyckades hitta den och lämnade tillbaka den. Kind of amazing how great our God is sometimes.
På tåget igår så reflekterade jag över det där med bönesvar - för liksom, nu igår så sa ju Gud ja, ett väldigt tydligt ja till och med, men ibland säger han också nej. Varför gör han då det? Varför säger Gud nej när vi ber om att någon vi älskar ska få leva? Vad är motivet för det? Jag tror att det handlar om vad som blir bäst i det stora hela - vi vet inte vad som hade hänt om personen x hade fått leva. X kanske hade blivit massmördare? Eller X kanske hade sårat en massa människor, eller vad som helst. Jag tror inte att Gud låter folk dö utan en orsak, det gör jag faktiskt inte.
Men det handlar inte bara om att Gud säger nej till att folk ska få överleva en svår sjukdom eller en skada, det handlar också om att Gud ibland säger nej till små, till synes värdelösa saker - så som att du ska hinna med bussen eller att du ska få MVG på ditt prov. Han gör det inte utan mening, det kommer att komma någonting bra ur det, alltid. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle när Gud har sagt nej som jag inte kan komma på någon positiv effekt av. 'Cause that's just how he is ^^
Att låta någon annan vara lycklig.
Jag har seriösa problem med att se folk vara lyckliga. Eller alltså, jag har inte problem med att folk är lyckliga, jag har problem med när folk är sådär odrägligt lyckliga för någonting som jag inte förstår. Även om jag vad det gäller vissa människor tycker att det är okej, för att jag vet hur mycket de där människorna förtjänar att vara lyckliga.
Men folk som är oförskämt lyckliga, alltid, utan anledning, det förstår jag verkligen inte, och ibland kan det faktiskt göra mig arg. Samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag blir arg på att de är lyckliga. För någonstans djupt inom mig så inser jag ju att de där människorna faktiskt förtjänar sin lycka. Men hela tiden? Jämt? Alltså, visst, de kan säkert vara ledsna och så ibland, men det finns faktiskt människor som typ aldrig är ledsna, som bara är lyckliga hela tiden, for no reason, och det stör mig.
Varför det stör mig?
1. För att jag önskar att jag också var sådan.
2. För att de inte har en anledning, om de hade kunnat komma på en anledning, så fine, men utan anledning så känns det mest fånigt och påfrestande.
Vad det beträffar anledning så tror jag att folk har svårt att hitta en anledning till varför de är lyckliga för att de saknar Gud, för med Gud så tackar man, för hoppningsvis, honom dagligen, för allt bra han gör och det tror jag leder till att man blir bättre på att se vad som faktiskt skapar den där lycko-känslan.
Summan av kardemumman blir då alltså att folk är extremt dåliga på att veta varför de är lyckliga, samtidigt som de springer runt och är lyckliga och måste påpeka det för allt och alla. Anledningen till det här är, tror jag, att de saknar Gud och därför inte tackar någon tillräckligt ^^
Men folk som är oförskämt lyckliga, alltid, utan anledning, det förstår jag verkligen inte, och ibland kan det faktiskt göra mig arg. Samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag blir arg på att de är lyckliga. För någonstans djupt inom mig så inser jag ju att de där människorna faktiskt förtjänar sin lycka. Men hela tiden? Jämt? Alltså, visst, de kan säkert vara ledsna och så ibland, men det finns faktiskt människor som typ aldrig är ledsna, som bara är lyckliga hela tiden, for no reason, och det stör mig.
Varför det stör mig?
1. För att jag önskar att jag också var sådan.
2. För att de inte har en anledning, om de hade kunnat komma på en anledning, så fine, men utan anledning så känns det mest fånigt och påfrestande.
Vad det beträffar anledning så tror jag att folk har svårt att hitta en anledning till varför de är lyckliga för att de saknar Gud, för med Gud så tackar man, för hoppningsvis, honom dagligen, för allt bra han gör och det tror jag leder till att man blir bättre på att se vad som faktiskt skapar den där lycko-känslan.
Summan av kardemumman blir då alltså att folk är extremt dåliga på att veta varför de är lyckliga, samtidigt som de springer runt och är lyckliga och måste påpeka det för allt och alla. Anledningen till det här är, tror jag, att de saknar Gud och därför inte tackar någon tillräckligt ^^
Att tacka Gud...
Jag har seriösa problem när det kommer till att tacka Gud för allt bra han gör för mig. Dels vet jag aldrig hur jag ska formulera mig, samtidigt som jag är så fruktansvärt tacksam över min förmåga att faktiskt kunna formulera mig så går det liksom inte när det kommer till just tacksamheten till Gud.
Jag är tacksam för saker som att jag har en fästman som älskar mig, massor, jag har vänner som också älskar mig, jag har en skola att gå till, jag får gratis utbildning, idag köpte jag ett par nya, snygga jeans. Ni fattar, jag har miljarder saker att tacka för, men jag kan inte formulera det.
Kanske beror det på att jag lägger för stor vikt vid själva formuleringen av tacksägelsen. För helt ärligt så spelar det INGEN roll HUR man tackar Gud, huvudsaken är att man gör det. Det räcker liksom med ett "tack för dagen, för skolan, för Mikko, för vänner, för nya jeans, för maten och för solskenet" det behöver inte vara "tack för dagen för den var bra, för skolan för att jag får lära mig saker, för Mikko för att han är det bästa som har hänt mig sedan dig, för vänner eftersom de betyder så mycket för mig och de låter mig älska dem precis som de är, maten den var god så tack så mycket för den också, och mina nya jeans är fina så tack för att jag fick köpa dem också." - det där är inte vad Gud vill ha. Han vill att vi tackar för det han ger oss, för om vi inte bryr oss om att han ger det till oss, om vi inte blir tacksamma, så är det ju ingen idé att han ger oss det, right?
Jag är tacksam för saker som att jag har en fästman som älskar mig, massor, jag har vänner som också älskar mig, jag har en skola att gå till, jag får gratis utbildning, idag köpte jag ett par nya, snygga jeans. Ni fattar, jag har miljarder saker att tacka för, men jag kan inte formulera det.
Kanske beror det på att jag lägger för stor vikt vid själva formuleringen av tacksägelsen. För helt ärligt så spelar det INGEN roll HUR man tackar Gud, huvudsaken är att man gör det. Det räcker liksom med ett "tack för dagen, för skolan, för Mikko, för vänner, för nya jeans, för maten och för solskenet" det behöver inte vara "tack för dagen för den var bra, för skolan för att jag får lära mig saker, för Mikko för att han är det bästa som har hänt mig sedan dig, för vänner eftersom de betyder så mycket för mig och de låter mig älska dem precis som de är, maten den var god så tack så mycket för den också, och mina nya jeans är fina så tack för att jag fick köpa dem också." - det där är inte vad Gud vill ha. Han vill att vi tackar för det han ger oss, för om vi inte bryr oss om att han ger det till oss, om vi inte blir tacksamma, så är det ju ingen idé att han ger oss det, right?
Svenska kyrkan får plus i kanten <3
Nu ska svenska kyrkan allt ha ett plus i kanten.
www.svenskakyrkan.se/be
Be via sms - känns faktiskt rätt så rätt. För helt ärligt, vi behöver förnya kyrkan på ett eller annat sätt, och sms-bön känns helt rätt :D
www.svenskakyrkan.se/be
Be via sms - känns faktiskt rätt så rätt. För helt ärligt, vi behöver förnya kyrkan på ett eller annat sätt, och sms-bön känns helt rätt :D
Att komma hem till något? - eller kanske bara från något.
Jag är hemma igen. Unizon och Frizon var trevligt. Jag gillade båda två massor, men på olika sätt och av olika anledningar.
Sammanfattningsvis så bestod unizon av halvkasst väder, brottning och en väldans massa trevliga människor. Människorna och brottningen gjorde nog lägret till det bästa unizon som jag har varit på. Mestadels för att jag fick släppa saker, som jag inte har kunnat släppa på evigheter (Gosh I love wrestling), men också för att Gud var där på ett mycket påtagligare sätt än jag har sett förut. Visst jag låg inte på knä i en lerpöl och bad, men jag såg vad han gör för människor, även om det skrämmer mig lite ibland.
Frizon å andra sidan bestod av en massa jobb med trevliga folk, vi skrattade och hade roligt när vi gjorde pastasallader. Dessutom så hann jag med att bli sjuk, vilket jag ser ingen som helst mening med, utom att jag fick åka hem och sova i en riktig säng (jag har nog ALDRIG sovit så gott i hela mitt liv). För övrigt så var frizon varmt och allmänt kick-ass. Jag träffade massa folk (till och med Mikkos kompisar), fick lära mig massa nya saker och jag fick se vad Gud kan änvända människor till. Och jag fick lära mig att ge upp lite till. VICTORY!
Anyhow, det ägde, även om jag just nu ser tillbaka på det som en rätt långtråkig festival. Men hur som helst, jag älskar det faktum att man kan komma närmare sina vänner på läger och festivaler, jag älskar det faktum att jag fick kramas och älskas och älska tillbaka. Jag älskar också det faktum att det är över nu och att jag kan få smälta det ett tag, tills det är dags igen. Jag vill ha tid att tacka Gud för allt gott här i världen, som jag så ofta blundar för. Gud är god, och det är jag väldigt glad för.
Sammanfattningsvis så bestod unizon av halvkasst väder, brottning och en väldans massa trevliga människor. Människorna och brottningen gjorde nog lägret till det bästa unizon som jag har varit på. Mestadels för att jag fick släppa saker, som jag inte har kunnat släppa på evigheter (Gosh I love wrestling), men också för att Gud var där på ett mycket påtagligare sätt än jag har sett förut. Visst jag låg inte på knä i en lerpöl och bad, men jag såg vad han gör för människor, även om det skrämmer mig lite ibland.
Frizon å andra sidan bestod av en massa jobb med trevliga folk, vi skrattade och hade roligt när vi gjorde pastasallader. Dessutom så hann jag med att bli sjuk, vilket jag ser ingen som helst mening med, utom att jag fick åka hem och sova i en riktig säng (jag har nog ALDRIG sovit så gott i hela mitt liv). För övrigt så var frizon varmt och allmänt kick-ass. Jag träffade massa folk (till och med Mikkos kompisar), fick lära mig massa nya saker och jag fick se vad Gud kan änvända människor till. Och jag fick lära mig att ge upp lite till. VICTORY!
Anyhow, det ägde, även om jag just nu ser tillbaka på det som en rätt långtråkig festival. Men hur som helst, jag älskar det faktum att man kan komma närmare sina vänner på läger och festivaler, jag älskar det faktum att jag fick kramas och älskas och älska tillbaka. Jag älskar också det faktum att det är över nu och att jag kan få smälta det ett tag, tills det är dags igen. Jag vill ha tid att tacka Gud för allt gott här i världen, som jag så ofta blundar för. Gud är god, och det är jag väldigt glad för.
Rädlsan över att bli ensam och övergiven.
Rädsla över att bli ensam och övergiven är något som jag har haft med mig i typ hela mitt liv. Det är ingenting jag är stolt över direkt, men jag är rädd för att mina vänner ska lämna mig, att jag helt plötsligt ska stå där ensam utan någon alls. För jag vet att den dagen som jag blir ensam, den dagen som alla mina vänner går ifrån mig, den dagen kommer allt annat hemskt att hända också. Det suger, det gör det verkligen, och det gör mig ledsen. Men det skapar också till viss del en förståelse för hur andra människor känner. Jag vet hur folk känner sig när deras vänner lämnar dem, jag har liksom också varit där. Jag har också stått och sett mina vänner gå ifrån mig, för att jag har gjort något dumt. Det skapar också en form av medkänslor, jag tycker synd om folk som känner sig ensamma och övergivna. Det bara är så, jag kan inte hjälpa det heller. Hur gärna jag än skulle.
Skrev jag igår kväll (men publicerade aldrig), jag hatar att jag blir så emo på kvällarna och sitter och reflekterar över ensamhet och känslan av att vara övergiven. Å andra sidan så vet jag hela tiden att jag har Gud, han finns liksom där och vakar över mig. Jag läser en väldigt bra bok just nu, "When God Doesn't Make Sense" heter den, skriven av Dr James Dobson. Jag var ytterst skeptisk till den här boken när jag fick den för nästan ett år sen (i 17 års present). Han är doktor, psykolog och familje rådgivare. What could he possibly know about abandonment? Men jag har redan fått ändra min uppfattning, efter 14 sidor. Det är nog den snabbaste omvändningen jag har gjort någonsin tror jag. Han har massor av erfarenhet av att prata med folk i vilkas liv det har hänt hemska saker, och han har också sett deras kamp mot Gud.
På tal om kamp mot Gud så tror jag att det är där problemet ligger. Jag tror i alla fall att det är där mitt problem ligger, dåliga saker händer, alla kommer dö och så vidare. Men när dåliga saker händer så blir jag arg på Gud. Varför räddade inte han min farfars liv till exempel? Och när vi är arga på Gud så tar vi själva avstånd från honom, i vissa fall medvetet, i andra fall omedvetet. Och när vi gör det så blir det svårt för oss att se vad Gud faktiskt gör för oss, vilket i sin tur leder till mer aggressioner och ännu mer frustration.
Så vad vi egentligen borde göra, hur svårt det än är, är att bara lita på Gud så fort något dåligt händer. Och jag kan helt ärligt säga att jag tror att i allt dåligt så finns det alltid något bra. SÅ DET SÅ!
Skrev jag igår kväll (men publicerade aldrig), jag hatar att jag blir så emo på kvällarna och sitter och reflekterar över ensamhet och känslan av att vara övergiven. Å andra sidan så vet jag hela tiden att jag har Gud, han finns liksom där och vakar över mig. Jag läser en väldigt bra bok just nu, "When God Doesn't Make Sense" heter den, skriven av Dr James Dobson. Jag var ytterst skeptisk till den här boken när jag fick den för nästan ett år sen (i 17 års present). Han är doktor, psykolog och familje rådgivare. What could he possibly know about abandonment? Men jag har redan fått ändra min uppfattning, efter 14 sidor. Det är nog den snabbaste omvändningen jag har gjort någonsin tror jag. Han har massor av erfarenhet av att prata med folk i vilkas liv det har hänt hemska saker, och han har också sett deras kamp mot Gud.
På tal om kamp mot Gud så tror jag att det är där problemet ligger. Jag tror i alla fall att det är där mitt problem ligger, dåliga saker händer, alla kommer dö och så vidare. Men när dåliga saker händer så blir jag arg på Gud. Varför räddade inte han min farfars liv till exempel? Och när vi är arga på Gud så tar vi själva avstånd från honom, i vissa fall medvetet, i andra fall omedvetet. Och när vi gör det så blir det svårt för oss att se vad Gud faktiskt gör för oss, vilket i sin tur leder till mer aggressioner och ännu mer frustration.
Så vad vi egentligen borde göra, hur svårt det än är, är att bara lita på Gud så fort något dåligt händer. Och jag kan helt ärligt säga att jag tror att i allt dåligt så finns det alltid något bra. SÅ DET SÅ!
Dagens Bibelord.
"Kan människan själv göra sig gudar?
Då är de inga gudar." - Jer 16:20
Ibland så försöker jag i evigheter att komma på något att skriva om ett bibelord, just för att jag vet att jag har dagens bibelord här på bloggen och att jag borde skriva något om det, i alla fall ibland. Men idag så sa bibelordet något till mig som jag faktiskt kände att jag behövde skriva om.
Bibelordet i fråga är faktiskt en del av en bön, Jeremias förtröstansfulla bön till Herren är rubriken. Jag har tidigare fått verserna 19-20 på en lapp, i vilket samanhang kommer jag dock inte ihåg, men jag vet att jag ber just den bönen ibland. "Herre, min styrka och mitt värn,
min tillflykt på nödens dag,
till dig skall folken komma
från jordens ändar och säga:
"Lögn och tomhet var våra fäders arv;
gudar som ingen hjälp kan ge."
[20] Kan människan själv göra sig gudar?
Då är de inga gudar."
Jag upplever att det är en bön för att tacka herren, för att han är med oss och han är vår tillflykt på nödens dag, vilket vi väldigt sällan tackar för. I alla fall jag. Jag vet att jag är värdelös på att säga "Tack, Herre, för att du bär mig när jag inte kan gå själv", det är därför jag försöker använda den här bönen till det, för ibland (ofta) så är det lättare att bara be en redan nedskriven bön, för att man har svårt att sätta ord på sina tankar. Och då tycker jag att den här bönen är ett trevligt alternativ :)
Då är de inga gudar." - Jer 16:20
Ibland så försöker jag i evigheter att komma på något att skriva om ett bibelord, just för att jag vet att jag har dagens bibelord här på bloggen och att jag borde skriva något om det, i alla fall ibland. Men idag så sa bibelordet något till mig som jag faktiskt kände att jag behövde skriva om.
Bibelordet i fråga är faktiskt en del av en bön, Jeremias förtröstansfulla bön till Herren är rubriken. Jag har tidigare fått verserna 19-20 på en lapp, i vilket samanhang kommer jag dock inte ihåg, men jag vet att jag ber just den bönen ibland. "Herre, min styrka och mitt värn,
min tillflykt på nödens dag,
till dig skall folken komma
från jordens ändar och säga:
"Lögn och tomhet var våra fäders arv;
gudar som ingen hjälp kan ge."
[20] Kan människan själv göra sig gudar?
Då är de inga gudar."
Jag upplever att det är en bön för att tacka herren, för att han är med oss och han är vår tillflykt på nödens dag, vilket vi väldigt sällan tackar för. I alla fall jag. Jag vet att jag är värdelös på att säga "Tack, Herre, för att du bär mig när jag inte kan gå själv", det är därför jag försöker använda den här bönen till det, för ibland (ofta) så är det lättare att bara be en redan nedskriven bön, för att man har svårt att sätta ord på sina tankar. Och då tycker jag att den här bönen är ett trevligt alternativ :)
Svar till Jenny (den här gången handlar det om evolutionsteorin och vart jag ser bevis på Guds existens)
Jenny skrev: "Varför tror du att Gud finns? Var ser du bevisen? Tror du inte på Charles darwins teori? Visst har den sina brister med det finns inget bevis på att Gud har skapat världen, naturen, djur och människor. Den där marcus är min pojkvän, han använde sig av mitt bloggnamn så att du kunde svara honom."
Jag tror att Gud finns för att jag har sett bevisen. Jag har sett så pass mycket bevis att det vore korkat att inte tro på honom. Men visst, om någon lyckas motbevisa allt jag har sett så kommer jag naturligtvis att sluta tro på honom, but I doubt.. Hur som helst, vi kan börja med hur jag egentligen blev kristen. Det började på ett läger där jag och en tjej var ute och gick, när vi var på väg tillbaka börjde det regna, men istället för att fortsätta gå så föll hon ner på knä i en lerpöl på volleybollplanen, sen började hon be. Jag antar att jag gjorde ungefär samma sak, för helt plötsligt stod jag på knä i lerpölen och bad jag också. Eftersom jag hade försökt få se Gud i nästan en hel vecka så började jag bli lite frustrerad, vad var det alla andra på det där lägret såg som inte jag såg? Så jag sa till Gud att om han fanns så skulle det sluta regna. Det kom inte en enda liten vattendroppe efter att jag sa det. Sen sa jag att om han fanns så skulle jag inte få några fläckar på mina byxor (jag stod på knä i en lerpöl, det är klart att jag skulle få fläckar på byxorna liksom) och när vi kom in sen så såg jag att jag inte hade några fläckar på mina byxor. Det var bevis nog för mig, jag behövde inte mer, det var inte en slump att det slutade regnar PRECIS då och det var inte en slump att mina byxor, som jag när jag satt i lerpölen kände var våta av lera, inte fick en enda fläck på sig.
Mer bevis, jag var i Ukraina på en missionsresa och bad för en tjej som hade jätteont i magen (vi pratar att hennes kompisar fick bära henne till oss) och efter att jag hade bett för henne så hade hon inte ont längre. På vägen hem från den där resan så skulle vi i passkontrollen lämna en lapp vi fick vid inresan (en visum-liknande lapp typ), vilket gick finfint, ända tills en kille inte hittade sin lapp. Vi letade igenom hela hans packning utan att hitta den, men vi hittade en gammal lapp som han skrev fel på och gav kontrollanterna den medan vi fortsatte leta, den hade ingen stämpel på sig så vi trodde inte att den skulle bli godkänd. När vi hade letat en stund utan lycka så sa en av tjejerna "Gud, skapa en lapp som inte finns" och jag tänkte för mig själv "Gud, jag tänker inte vara kvar i ukraina för resten av mitt liv. Ta oss hem", när vi tittar på hans packning (som nu ligger utslängd över halva bussen) så ser vi lappen, längst upp, den var INTE där innan det vet vi för jag hade tagit kort på högen precis innan och det finns ingen lapp där. Ungefär samtidigt så godkände kontrollanterna hans felaktiga lapp och vi fick åka.
Jag orkar inte skriva mer just nu, men jag kan säkert åstakomma mer om det skulle vara så.
Vad det beträffar Darwin och evolutionsteorin så tror jag på mikro, men inte makro. Jag tror att det skapas nya raser av t ex hundar, men jag tror inte att det skapas nya arter. Det finns dessutom en väldigt enkel förklaring på varför jag tror som jag gör, det finns forskare som har bevisat att makroevolution inte är möjligt och i och med det så känns det rätt korkat att tro på det. Jag tänker tro att Gud skapade världen på okänt sätt tills den dagen då någon kommer och bevisar för mig att "nej, Gud kan omöjligt ha skapat jorden för att xx,yy,zz" och faktiskt övertyga mig, tro mig, folk har försökt, men jag vet vad jag tror på om det blir svårt att ta det ifrån mig..
Jag tror att Gud finns för att jag har sett bevisen. Jag har sett så pass mycket bevis att det vore korkat att inte tro på honom. Men visst, om någon lyckas motbevisa allt jag har sett så kommer jag naturligtvis att sluta tro på honom, but I doubt.. Hur som helst, vi kan börja med hur jag egentligen blev kristen. Det började på ett läger där jag och en tjej var ute och gick, när vi var på väg tillbaka börjde det regna, men istället för att fortsätta gå så föll hon ner på knä i en lerpöl på volleybollplanen, sen började hon be. Jag antar att jag gjorde ungefär samma sak, för helt plötsligt stod jag på knä i lerpölen och bad jag också. Eftersom jag hade försökt få se Gud i nästan en hel vecka så började jag bli lite frustrerad, vad var det alla andra på det där lägret såg som inte jag såg? Så jag sa till Gud att om han fanns så skulle det sluta regna. Det kom inte en enda liten vattendroppe efter att jag sa det. Sen sa jag att om han fanns så skulle jag inte få några fläckar på mina byxor (jag stod på knä i en lerpöl, det är klart att jag skulle få fläckar på byxorna liksom) och när vi kom in sen så såg jag att jag inte hade några fläckar på mina byxor. Det var bevis nog för mig, jag behövde inte mer, det var inte en slump att det slutade regnar PRECIS då och det var inte en slump att mina byxor, som jag när jag satt i lerpölen kände var våta av lera, inte fick en enda fläck på sig.
Mer bevis, jag var i Ukraina på en missionsresa och bad för en tjej som hade jätteont i magen (vi pratar att hennes kompisar fick bära henne till oss) och efter att jag hade bett för henne så hade hon inte ont längre. På vägen hem från den där resan så skulle vi i passkontrollen lämna en lapp vi fick vid inresan (en visum-liknande lapp typ), vilket gick finfint, ända tills en kille inte hittade sin lapp. Vi letade igenom hela hans packning utan att hitta den, men vi hittade en gammal lapp som han skrev fel på och gav kontrollanterna den medan vi fortsatte leta, den hade ingen stämpel på sig så vi trodde inte att den skulle bli godkänd. När vi hade letat en stund utan lycka så sa en av tjejerna "Gud, skapa en lapp som inte finns" och jag tänkte för mig själv "Gud, jag tänker inte vara kvar i ukraina för resten av mitt liv. Ta oss hem", när vi tittar på hans packning (som nu ligger utslängd över halva bussen) så ser vi lappen, längst upp, den var INTE där innan det vet vi för jag hade tagit kort på högen precis innan och det finns ingen lapp där. Ungefär samtidigt så godkände kontrollanterna hans felaktiga lapp och vi fick åka.
Jag orkar inte skriva mer just nu, men jag kan säkert åstakomma mer om det skulle vara så.
Vad det beträffar Darwin och evolutionsteorin så tror jag på mikro, men inte makro. Jag tror att det skapas nya raser av t ex hundar, men jag tror inte att det skapas nya arter. Det finns dessutom en väldigt enkel förklaring på varför jag tror som jag gör, det finns forskare som har bevisat att makroevolution inte är möjligt och i och med det så känns det rätt korkat att tro på det. Jag tänker tro att Gud skapade världen på okänt sätt tills den dagen då någon kommer och bevisar för mig att "nej, Gud kan omöjligt ha skapat jorden för att xx,yy,zz" och faktiskt övertyga mig, tro mig, folk har försökt, men jag vet vad jag tror på om det blir svårt att ta det ifrån mig..
Svar till Marcus ang. kristendom in general.
Nu har du svarat, och du har fortfarande inte presenterat några vettiga argument. Du har däremot ändrat allt du sa från början och hävdat att du aldrig menade vad du sa utan att du hävdade det du skrev nu.
Lever vi i egenskap av kristna i en fantasivärld? Vad för fantasi? Är det en fantasi att jag tror på Gud? Att jag tror att han faktiskt älskar mig och beskyddar mig? Jag menar, I've tried it all. I alla fall nästan, jag försökte vara buddist, it didn't work, jag försökte vara wiccan, det hände ingenting, jag försökte vara någonannanformavhäxa, det funkade inte heller. För Buddah, guden och gudinnan eller den stora slumpen gör inte vad Gud gör. Det är först i kristendomen som jag har hittat en möjlighet att faktiskt få svar från den här överheten som jag har tillbett. Therefor, återigen, kristendomen är inte en religion, det är en relation (gud vad jag är bra på klyshor). Hur som helst kanske fantasin ligger i att jag tror att saker och ting faktiskt blir bättre? Men jag menar, innan jag blev kristen så var jag beroende av många saker, nu är det enda jag är så pass beroende av så att jag inte klarar av att sluta Gud. Jag knarkar Gud. Jag medger det, vilket jag har gjort flera gånger tidigare, jag är beroende av Gud och jag kan inte sluta. Är det fantasi att se perfektion i människor? Att tro att Gud förlåter alla fel vi gör? Är det fantasi att tro på vad man ser med sina egna ögon? Förlåt, men jag finner det väldigt svårt att tro. Men motbevisa mig gärna :D
Hur som helst, varför spelar det ingen roll att jag inte är aktiv i SVK? Det spelar väl all roll i världen? Du kan ju inte påstå att jag är som "dem" när jag motsäger mig väldigt mycket av vad de gör? Jag förstår inte riktigt hur det kan vara irrelevant..
För övrigt så skriver jag en hel del som inte handlar om Gud, även om jag försöker koncenterar mina inlägg på honom, eftersom jag vet att jag i övrigt spenderar alldeles för lite tid tillsammans med honom...
Lever vi i egenskap av kristna i en fantasivärld? Vad för fantasi? Är det en fantasi att jag tror på Gud? Att jag tror att han faktiskt älskar mig och beskyddar mig? Jag menar, I've tried it all. I alla fall nästan, jag försökte vara buddist, it didn't work, jag försökte vara wiccan, det hände ingenting, jag försökte vara någonannanformavhäxa, det funkade inte heller. För Buddah, guden och gudinnan eller den stora slumpen gör inte vad Gud gör. Det är först i kristendomen som jag har hittat en möjlighet att faktiskt få svar från den här överheten som jag har tillbett. Therefor, återigen, kristendomen är inte en religion, det är en relation (gud vad jag är bra på klyshor). Hur som helst kanske fantasin ligger i att jag tror att saker och ting faktiskt blir bättre? Men jag menar, innan jag blev kristen så var jag beroende av många saker, nu är det enda jag är så pass beroende av så att jag inte klarar av att sluta Gud. Jag knarkar Gud. Jag medger det, vilket jag har gjort flera gånger tidigare, jag är beroende av Gud och jag kan inte sluta. Är det fantasi att se perfektion i människor? Att tro att Gud förlåter alla fel vi gör? Är det fantasi att tro på vad man ser med sina egna ögon? Förlåt, men jag finner det väldigt svårt att tro. Men motbevisa mig gärna :D
Hur som helst, varför spelar det ingen roll att jag inte är aktiv i SVK? Det spelar väl all roll i världen? Du kan ju inte påstå att jag är som "dem" när jag motsäger mig väldigt mycket av vad de gör? Jag förstår inte riktigt hur det kan vara irrelevant..
För övrigt så skriver jag en hel del som inte handlar om Gud, även om jag försöker koncenterar mina inlägg på honom, eftersom jag vet att jag i övrigt spenderar alldeles för lite tid tillsammans med honom...
Svar till My angående handikapp och utvecklingsstörningar.
My skrev: "Men varför fick en människa då så många medfödda sjukdomar som är så ovanliga. Som hon lidit av? Varför gjorde han att hon fick/får lida? Och att hon fick flera saker, inte bara en? Varför just hon? Och varför lät han det ske saker mot henne när hon bara var liten som psykisk och fysisk misshandel, mobbing och sexuella övergrepp? Varför just hon och varför träffade allt henne? Och de som har det ännu värre? Varför just dem? När någon försöker och gör allt hon kan för att må bra, varför skapade han henne svag och satte henne i en miljö och där det fanns omständigheter som gjorde allt ännu värre? Jag vill förstå men kan inte..."
För det första, Gud har inte gjort någon svag. Jag vet att det låter klyshigt, men det som inte dödar oss gör oss faktiskt starkare. Det gör det, på ett eller annat sätt, tro det eller ej. Om vi tar mig som exempel, för 4 år sen (jag tror att det är fyra år sen..) så blev jag ihop med en kille som också tog min oskuld (there, you have it), efter det spenderade vi ett par månader tillsammans där han ägnade större delen av tiden åt att trakassera mig, psykiskt då. Jag hade börjat skära mig på hösten innan och det blev ju inte dirket bättre av det. Under påsklovet lyckades jag bryta knäet, vilket resulterade i en operation och sedan tre månader i rullstol. Tre månader av ytterligare helvete. Med en pojkvän som fortfarande trakasserade mig, en farmor som hade järnkoll på mig (jag fick bo hos farmor eftersom hon var den enda som kunde vara hemma på eftermiddagarna och kolla så att inget hände..) så mådde jag bara sämre och sämre. Jag missade ett världsmästerskap som jag skulle tävla i och hela min klass fick åka utom jag. Jag såg inget bra i det alla. Ingenting verkligen.
Men något bra måste ha hänt, för nu när jag ser tillbaka på det så ser jag bara hur jag växte som människa. Visst, pojkvännen dumpade mig samma kväll som jag hade tänkt dumpa honom. Det gick inte så bra i den där vm-tävlingen och jag slutade inte skära mig förrens långt senare, om jag nu verkligen har slutat (jag har inte skurit mig sen julafton). Men jag växte ändå som människa, allt ger oss erfarenheter som vi själva väljer vad vi använder till. Visst är det grymt? Antingen så kan du se allt hemskt som har hänt dig som en utmaning, eller så kan du välja att se det som att allt bara var hemskt och jobbigt och att du aldrig kommer kunna göra något vettigt av det. Men beroende på vad du väljer så kommer livet att se väldigt olika ut.
För det första, Gud har inte gjort någon svag. Jag vet att det låter klyshigt, men det som inte dödar oss gör oss faktiskt starkare. Det gör det, på ett eller annat sätt, tro det eller ej. Om vi tar mig som exempel, för 4 år sen (jag tror att det är fyra år sen..) så blev jag ihop med en kille som också tog min oskuld (there, you have it), efter det spenderade vi ett par månader tillsammans där han ägnade större delen av tiden åt att trakassera mig, psykiskt då. Jag hade börjat skära mig på hösten innan och det blev ju inte dirket bättre av det. Under påsklovet lyckades jag bryta knäet, vilket resulterade i en operation och sedan tre månader i rullstol. Tre månader av ytterligare helvete. Med en pojkvän som fortfarande trakasserade mig, en farmor som hade järnkoll på mig (jag fick bo hos farmor eftersom hon var den enda som kunde vara hemma på eftermiddagarna och kolla så att inget hände..) så mådde jag bara sämre och sämre. Jag missade ett världsmästerskap som jag skulle tävla i och hela min klass fick åka utom jag. Jag såg inget bra i det alla. Ingenting verkligen.
Men något bra måste ha hänt, för nu när jag ser tillbaka på det så ser jag bara hur jag växte som människa. Visst, pojkvännen dumpade mig samma kväll som jag hade tänkt dumpa honom. Det gick inte så bra i den där vm-tävlingen och jag slutade inte skära mig förrens långt senare, om jag nu verkligen har slutat (jag har inte skurit mig sen julafton). Men jag växte ändå som människa, allt ger oss erfarenheter som vi själva väljer vad vi använder till. Visst är det grymt? Antingen så kan du se allt hemskt som har hänt dig som en utmaning, eller så kan du välja att se det som att allt bara var hemskt och jobbigt och att du aldrig kommer kunna göra något vettigt av det. Men beroende på vad du väljer så kommer livet att se väldigt olika ut.
Guds mirakel <3
Har du någon gång tänkt på allt det där som bara händer? Hur saker och ting utvecklas? Hur saker och ting bara helt plötsligt existerar på ett visst sätt? Hur det kommer sig att alla blommor av en viss art är så lika varandra så att vi vet att de tillhör samma art, men ändå är de helt unika? Hur samma sak händer med människor? Hur alla händelser genom vad som ser ut som en slump kan vändas till något helt fantastiskt? It's kind of amazing.
En sak som jag tänkte på nu härromdagen är människors (och djurs) immunförsvar. Jag menar kroppen har en egen liten armé av antikroppar som attackerar allt som inte ska vara där. Det är hur coolt som helst. Jag menar, fattar ni hur sjuka vi hade blivit annars? Jag vet att jag säger det ofta, men jag kan inte låta bli, Gud är så himla cool.
Nej, jag hade inget vettigt att säga, jag ville bara än en gång påpeka hur cool Gud är och hur impad jag är av allt bra han gör här i världen utan att vi ens märker det.
En sak som jag tänkte på nu härromdagen är människors (och djurs) immunförsvar. Jag menar kroppen har en egen liten armé av antikroppar som attackerar allt som inte ska vara där. Det är hur coolt som helst. Jag menar, fattar ni hur sjuka vi hade blivit annars? Jag vet att jag säger det ofta, men jag kan inte låta bli, Gud är så himla cool.
Nej, jag hade inget vettigt att säga, jag ville bara än en gång påpeka hur cool Gud är och hur impad jag är av allt bra han gör här i världen utan att vi ens märker det.
Vad hände egentligen? (Svar till Jenny angående handikapp eller utvecklingsstörningar)
Om det blir ett "fel" vid förlossningen eller under graviditeten för den delen som leder till ett handikapp eller en utvecklingsstörning så tror jag att Gud har en mening med det. Han skapar varje människa som de ska vara, det sker inga misstag i Guds skapelse. Det finns en anledning till varje liten "imperfektion" som våra kroppar har, det är det som gör oss så perfekta i Guds ögon. Allt annat är en lögn. Det här gäller oavsett om man faktiskt har problem med saker och ting eller om man bara helt enkelt tycker att man har lite för tjocka lår eller för långa tår eller vad det nu kan vara. Gud älskar alla människor, precis som vi är. Det är hela poängen med kristendomen, Gud skapar oss som vi är och älskar oss sedan för dem vi är, hela tiden, för att han är en kärleksfull gud som inte vill något annat än vårat eget bästa.
Skapelsen - hur människor blir till, homosexualitet och är Jesus egentligen död?
Jag tror att Gud skapar varje enskild individ med en plan och en tanke. Och ja, jag tror att det är han som ser till att ägget blir befruktat med just den där sperman och ja, jag tror att det är Gud som ser till så att fostret växer till sig på rätt sätt etc. Det är Gud hela vägen, han ser till att människan blir precis som hon ska vara. Det är ett mirakel i sig. Jag menar, det är inte direkt lätt att få det att bli som det ska. En brud på jobbet som har en bebis på ett halvår sa i fredags att det hade väl inte varit så konstigt om de hade saknat ett finger eller en tå lite då och då, det borde ju vara något man mer eller mindre får räkna med, eller? Det är sånna tankar som får mig mer och mer säker på att Gud finns där, att han fixar saker och ser till så att allt är som det ska vara.
Homosexualitet då. Om man söker på homosexualitet i Bibeln så får man 0 träffar. Bibeln tar inte upp homosexualitet. Vilket gör att jag finner det väldigt intressant att man hävdar att det står i Bibeln att homosexualitet är fel. Jag själv är rätt kluven i frågan, för visst finns det ställen i Bibeln där det står att en man ska lämna sin mor och sin far för att gifta sig med en kvinna etc. Men jag har så svårt att tro att Gud skulle bete sig på det sättet. Men det är möjligt, men Gud fördömmer inte kärlek utan i så fall möjligtvis sex vilket är två väldigt olika saker. Nej jag vet inte. Att gifta sig i kyrkan gör man för att få Guds välsignelse, eller för att man ska få ett fint hur att gifta sig i, gör man det för det senare så tycker jag att man är rätt patetisk, men gör man det för Guds välsignelse så ja. Nej jag vet inte vart jag står i den frågan. Helt ärligt, jag gör inte det, ena dagen är jag tvärsäker, nästa dag har jag ingen aning. You caught me on a bad day ;)
Och slutligen Jesus är inte död. Jesus dog, men han uppstod sen, lallade runt på jorden i några dagar, sen drog han till himmelen och började parta med Gud, vilket han har gjort i nästan 2000 år, så nej, Jesus är inte död. Jesus lever tillsammans med Gud och den heliga anden. Han har evigt liv och det kommer alla som följer honom också att få.
Homosexualitet då. Om man söker på homosexualitet i Bibeln så får man 0 träffar. Bibeln tar inte upp homosexualitet. Vilket gör att jag finner det väldigt intressant att man hävdar att det står i Bibeln att homosexualitet är fel. Jag själv är rätt kluven i frågan, för visst finns det ställen i Bibeln där det står att en man ska lämna sin mor och sin far för att gifta sig med en kvinna etc. Men jag har så svårt att tro att Gud skulle bete sig på det sättet. Men det är möjligt, men Gud fördömmer inte kärlek utan i så fall möjligtvis sex vilket är två väldigt olika saker. Nej jag vet inte. Att gifta sig i kyrkan gör man för att få Guds välsignelse, eller för att man ska få ett fint hur att gifta sig i, gör man det för det senare så tycker jag att man är rätt patetisk, men gör man det för Guds välsignelse så ja. Nej jag vet inte vart jag står i den frågan. Helt ärligt, jag gör inte det, ena dagen är jag tvärsäker, nästa dag har jag ingen aning. You caught me on a bad day ;)
Och slutligen Jesus är inte död. Jesus dog, men han uppstod sen, lallade runt på jorden i några dagar, sen drog han till himmelen och började parta med Gud, vilket han har gjort i nästan 2000 år, så nej, Jesus är inte död. Jesus lever tillsammans med Gud och den heliga anden. Han har evigt liv och det kommer alla som följer honom också att få.
Svar till Jenny (återigen så handlar det om sex före äktenskapet)
Jenny kommenterade samma inlägg som Johanna kommenterade. Skillnaden var att Jenny i fråga inte höll med mig alls.. Jenny skrev: "Jag vill inte vara elak mot dig, jag vill bara kommentera vad jag tycker om ämnet och om vad du tycker. Som den ateist som jag är så tror jag självklart inte att Gud har något med sex att göra. Därför är detta med inget sex innan äktenskap bara skit om man ser det på ditt sätt. Annars är det ganska gullit. Om du är det kristne som har den tron att gud skapade människorna, så skapade han också kvinnans och mannen könsorgan. Sex är mer än det. Det handlar om fysikt och psykiskt njutning och därför har Gud ingeting med saken att göra. Han har inte skapat det mentala hos dig, hos ingen. Att man "blir ett med sin partner" vad är det? ännu en gång det handlar om njutning med varandra och inget annat än det. Visst tycker jag det är fel och synd om dem som har sex för bekräftelse, det är fel sett att få det eftersom man inte skulle må bättre av det, i så fall lurar man sig själv till det medans man låter sig bli uttnjutnad. Och jag tycker det är tragiskt att 14 åringar går runt och knullar runt, de är för små. Men varför ska man inte få göra det som äldre? Jag anser att sex är viktigt om man trivs mycket med det. Man mår bra mentalt av det om man inte använder sig utav det på fel sätt. Gud gav oss inte våra känsorgan för att bli " ett tillsammans " med våra partner eller för att skapa barn, utan för att njuta. Och det ska man få göra vare sig man har förhållande eller ej. Jag tycker att man ska få ha sex med vem man vill och hur man vill,som hetrosexuell och homosexuell. Alla har vi känslor och behov, bara man inte mår dåligt av det."
Jag förstår självklart att du inte ser på sex på samma sätt som jag eftersom Gud är en del av mitt sexliv, medan han uppenbarligen inte får vara med i ditt eftersom du inte ens tror på honom. Och visst, jag kan respektera det. Men om vi nu opponerar att Gud finns så skapade han människan precis som vi ser ut. Varje enskild individ skapade han, rätt mycket att göra och så. Men vaddå att Gud inte skapade det mentala hos oss? Om han skapade oss till kropp så skapade han oss också till själ. Annars faller ju hela tron i och med det. Skulle Gud i så fall ha skapat ett tomt skal av ingenting för föräldrarna att leka med? Det tror inte jag. Gud skapade oss, med en själ och med en plan sen är det upp till oss att göra vad vi vill med våra liv även om tanken är att vi ska göra vad han skapade oss för att göra.
Det är klart att man mår bra av sex, om man njuter av det och inte gör det för bekräftelse etc. MEN det är inte förrens man blir ett med sin partner som man kan skaffa barn eller njuta för den delen. Jag säger som en av mina föredetta pastorer sa "det är väl inte mitt fel att folk springer runt och är kåta?" - för visst, folk får ha sex med vem de vill, när de vill, men de kommer inte må bra av det, hur mycket de än njuter, för man mår inte bra i längden av att ha sex med allt och alla hela tiden oavsett hur gammal man är och oavsett vad det är för människor man ligger med, det krävs kärlek och tillit för att sex ska bli bra.
Jag förstår självklart att du inte ser på sex på samma sätt som jag eftersom Gud är en del av mitt sexliv, medan han uppenbarligen inte får vara med i ditt eftersom du inte ens tror på honom. Och visst, jag kan respektera det. Men om vi nu opponerar att Gud finns så skapade han människan precis som vi ser ut. Varje enskild individ skapade han, rätt mycket att göra och så. Men vaddå att Gud inte skapade det mentala hos oss? Om han skapade oss till kropp så skapade han oss också till själ. Annars faller ju hela tron i och med det. Skulle Gud i så fall ha skapat ett tomt skal av ingenting för föräldrarna att leka med? Det tror inte jag. Gud skapade oss, med en själ och med en plan sen är det upp till oss att göra vad vi vill med våra liv även om tanken är att vi ska göra vad han skapade oss för att göra.
Det är klart att man mår bra av sex, om man njuter av det och inte gör det för bekräftelse etc. MEN det är inte förrens man blir ett med sin partner som man kan skaffa barn eller njuta för den delen. Jag säger som en av mina föredetta pastorer sa "det är väl inte mitt fel att folk springer runt och är kåta?" - för visst, folk får ha sex med vem de vill, när de vill, men de kommer inte må bra av det, hur mycket de än njuter, för man mår inte bra i längden av att ha sex med allt och alla hela tiden oavsett hur gammal man är och oavsett vad det är för människor man ligger med, det krävs kärlek och tillit för att sex ska bli bra.
Svar på kommentar: Sex för bekräftelse etc.
Johanna skrev en kommentar på mitt förra inlägg om sex före äktenskapet. Hon skrev: "Bra inlägg Wero. Sex för bekräftelse är livsfarligt, och sex ska heller inte nedgraderas till ett sätt att få bekräftelse, då har vi tappat nåt, aight?"
Egentligen så har jag ju redan skrivit om det här, men jag känner inte riktigt att jag tömde ut allt på området så jag tänkte skriva lite till..
Sex för bekräftelse - jag har aldrig riktigt förstått mig på det, jag menar pratar vi på fullt allvar om att man ska ha sex för att någon ska berätta hur bra man är? Visst, det funkar säkert ett par gånger. Man får höra hur bra man är och man blir happy, men sen då? Vad gör man egentligen sen? Det är inte direkt ett lyckorus som håller i sig. Jo, för att bli "lycklig" igen så måste man se till att få höra det en gång till. Och helt ärligt, efter x antal gånger så har partnern i fråga ingen anledning att berätta för dig hur bra du är, för h*n förväntar sig att du redan vet det. Och om du inte får höra det så sjunker självförtroendet istället, du kanske inte var så bra i alla fall etc. Helt plötsligt har man sjunkit lägre än man var från början och vad ska man ta sig till då? Det enda som egentligen finns att göra, ha sex med någon annan. Det blir liksom en ond cirkel, vi har sex och får bekräftelse tills vi inte längre får bekräftelse, då sjunker vi ner till en nivå under vårat sedan tidigare dåliga självförtroende för att få upp det hoppar vi i säng med någon annan, och sedan får vi tillslut ingen bekräftelse utan självförtroendet sjunker ännu mer.
Nej, jag har faktiskt aldrig varit där. Den enda gången jag skulle kunnat sluta på det sättet var med Nils för sisådär hundra år sedan. Men det blev aldrig så illa, kanske för att jag aldrig fick någon bekräftelse, kanske för att han var den som egentligen behövde bekräftelse. Hur som helst, hur kommer man ur sex-för-bekräftelse-spiralen? Jag tror att man först och främst måste inse själv vad man håller på med för att sedan försöka hitta ett annat sätt att få ego-boostar eller lyckorus eller vad det nu är man egentligen är ute efter (vilket man nog vet bäst själv..). Personligen så tror jag fortfarande på Gud. Gud vet vad vi behöver och han vet bästa sättet för oss att få det. Bästa sättet att få vad vi behöver är därför självklart genom honom. Jag uppmuntrar återigen till bön, bön och åter bön. Dessutom är det mysigt att be.
Men Johanna skrev också att sex inte ska nedgraderas till ett sätt att få bekräftelse, för att vi i så fall skulle ha tappat något. Och ja, så sant som det är sagt. Sex är aldrig precis vad vi behöver, även om Gud inte direkt är negativ till det. Men jag tror inte att sex ger oss lycka. Man kan inte ha sex tills man blir lycklig. Det fungerar liksom inte på det sättet. Det krävs något mer. Men om vi inte behöver sex, varför har vi då sex? Jag tror att det är för att vi behöver det sexet i sig erbjuder. Närhet, kärlek och känslan av att duga till någonting. Jag tror inte att man kan säga att sex är bra bara för att man kom si och så många gånger eller höll på si och så länge. För helt ärligt, får man ut mer av det beroende på om det håller på i tre minuter eller tre timmar? Eller om man kommer en eller fem gånger? Det tror inte jag. Jag tror att man avgör hur bra sexet i fråga var på hur mycket närhet man fick ut av det och hur mycket kärlek som var inblandat i sexet i fråga. Dessutom handlar det inte om kvantiteten på sexet utan kvaliteten, vilket är en väldigt stor skillnad, sex blir inte bra bara för att det är 15 gånger per helg. Så det så.
Egentligen så har jag ju redan skrivit om det här, men jag känner inte riktigt att jag tömde ut allt på området så jag tänkte skriva lite till..
Sex för bekräftelse - jag har aldrig riktigt förstått mig på det, jag menar pratar vi på fullt allvar om att man ska ha sex för att någon ska berätta hur bra man är? Visst, det funkar säkert ett par gånger. Man får höra hur bra man är och man blir happy, men sen då? Vad gör man egentligen sen? Det är inte direkt ett lyckorus som håller i sig. Jo, för att bli "lycklig" igen så måste man se till att få höra det en gång till. Och helt ärligt, efter x antal gånger så har partnern i fråga ingen anledning att berätta för dig hur bra du är, för h*n förväntar sig att du redan vet det. Och om du inte får höra det så sjunker självförtroendet istället, du kanske inte var så bra i alla fall etc. Helt plötsligt har man sjunkit lägre än man var från början och vad ska man ta sig till då? Det enda som egentligen finns att göra, ha sex med någon annan. Det blir liksom en ond cirkel, vi har sex och får bekräftelse tills vi inte längre får bekräftelse, då sjunker vi ner till en nivå under vårat sedan tidigare dåliga självförtroende för att få upp det hoppar vi i säng med någon annan, och sedan får vi tillslut ingen bekräftelse utan självförtroendet sjunker ännu mer.
Nej, jag har faktiskt aldrig varit där. Den enda gången jag skulle kunnat sluta på det sättet var med Nils för sisådär hundra år sedan. Men det blev aldrig så illa, kanske för att jag aldrig fick någon bekräftelse, kanske för att han var den som egentligen behövde bekräftelse. Hur som helst, hur kommer man ur sex-för-bekräftelse-spiralen? Jag tror att man först och främst måste inse själv vad man håller på med för att sedan försöka hitta ett annat sätt att få ego-boostar eller lyckorus eller vad det nu är man egentligen är ute efter (vilket man nog vet bäst själv..). Personligen så tror jag fortfarande på Gud. Gud vet vad vi behöver och han vet bästa sättet för oss att få det. Bästa sättet att få vad vi behöver är därför självklart genom honom. Jag uppmuntrar återigen till bön, bön och åter bön. Dessutom är det mysigt att be.
Men Johanna skrev också att sex inte ska nedgraderas till ett sätt att få bekräftelse, för att vi i så fall skulle ha tappat något. Och ja, så sant som det är sagt. Sex är aldrig precis vad vi behöver, även om Gud inte direkt är negativ till det. Men jag tror inte att sex ger oss lycka. Man kan inte ha sex tills man blir lycklig. Det fungerar liksom inte på det sättet. Det krävs något mer. Men om vi inte behöver sex, varför har vi då sex? Jag tror att det är för att vi behöver det sexet i sig erbjuder. Närhet, kärlek och känslan av att duga till någonting. Jag tror inte att man kan säga att sex är bra bara för att man kom si och så många gånger eller höll på si och så länge. För helt ärligt, får man ut mer av det beroende på om det håller på i tre minuter eller tre timmar? Eller om man kommer en eller fem gånger? Det tror inte jag. Jag tror att man avgör hur bra sexet i fråga var på hur mycket närhet man fick ut av det och hur mycket kärlek som var inblandat i sexet i fråga. Dessutom handlar det inte om kvantiteten på sexet utan kvaliteten, vilket är en väldigt stor skillnad, sex blir inte bra bara för att det är 15 gånger per helg. Så det så.
Sex före äktenskapet - vad är egentligen ett äktenskap?
Jag har för mig att jag har skrivit om det här förut på bloggen, men man vet aldrig. Hur som helst. Jag hade en diskussion med en tjej på jobbet idag om hur det är att vara kristen och hur man som kristen ser på sex. Problemet är bara att jag inte tror att jag är så exemplarisk på den punkten.
Jag tror att sex är något speciellt, vilket är en väldigt trendig tanke typ alla tjejer skriver just nu att "sex är en speciell sak som man bara delar med speciella personer!" - min spontana tanke blir då att "nehe, kom ni på det nu? Det handlar om att han ska köra upp sin penis i din vagina, det är klart att det är speciellt!" Ja, jag får säga så även om jag är kristen så påpeka det inte ens. Hur som helst, alla här vet vad sex är, om inte så beskrev jag det precis. Visst, han kan stoppa sin penis i andra hål också, men rent fysiskt så är inte sex så mycket mer. Det handlar mer om det psykiska. Nu tycker ni att "men man ska få orgasm osv." och visst, det är klart, sex utan orgasm är rätt värdelöst sex. Men helt ärligt, hur mycket av en orgasm sitter inte i huvudet? Jag kan inte få orgasm om jag inte vill, och redan då sitter nästan allt i huvudet..
Men det här inlägget handlar inte om sex, det handlar om varför sex är speciellt och vad ett äktenskap egentligen är. Sex är speciellt för att när han stoppar in sin penis i din vagina (shit vad eum.. konstigt det låter?) så blir ni ett, ni kan liksom inte komma närmare varandra än så. Och Gud gav det här till människan av en anledning och den anledningen var inte för att vi skulle springa runt och knulla med alla vi ser. I 1 mos 2:23-24 så pratas det om att mannen och kvinnan är ett och varför. "Då sade mannen: >>Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna ska hon hete av man är hon tagen.<< Det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva sin hustru, och de blir ett." Observera att de blir ett, inte i äktenskapet, det tror jag inte, utan i samlaget. Äktenskapet tror jag är till för att man ska göras till ett inför Gud, genom Guds välsignelse och det är inte det som ett äktenskap handlar om idag. Idag handlar äktenskapet om de lagliga rättigheter man får genom att skriva på ett papper, det gör det inte i Bibeln. Jag tror mycket väl att man kan få Guds välsignelse utan att prästen står och välsignar en.
Eftersom vi i Sverige har ett helt annat äktenskap än det som beskrivs i Bibeln så tror jag inte heller på att vi behöver invänta det svenska "äktenskapet" för att ingå det kristna "äktenskapet". Det hela känns rätt fånigt. Istället så förespråkar jag bön. Bön ger klarhet i väldigt många frågor. Hur som helst. I min värld så är jag och Mikko redan gifta, vilket egentligen gör det faktum att vi ska gifta oss nästa sommar meningslöst, men det är en annan femma. Jag kan återkomma till det någon annan gång.
Men vad är det då som gör sex så speciellt? Man blir ett i och med sex, när man sen gör slut så drar man liksom isär en kropp till två, vilket bara lämnar en halv kropp och kroppen kommer liksom halveras varje gång man gör så, totalt värdelöst är det. Så varför ska man då ha sex för att få bekräftelse när den bästa bekräftelsen fortfarande finns i Gud?
Jag tror att sex är något speciellt, vilket är en väldigt trendig tanke typ alla tjejer skriver just nu att "sex är en speciell sak som man bara delar med speciella personer!" - min spontana tanke blir då att "nehe, kom ni på det nu? Det handlar om att han ska köra upp sin penis i din vagina, det är klart att det är speciellt!" Ja, jag får säga så även om jag är kristen så påpeka det inte ens. Hur som helst, alla här vet vad sex är, om inte så beskrev jag det precis. Visst, han kan stoppa sin penis i andra hål också, men rent fysiskt så är inte sex så mycket mer. Det handlar mer om det psykiska. Nu tycker ni att "men man ska få orgasm osv." och visst, det är klart, sex utan orgasm är rätt värdelöst sex. Men helt ärligt, hur mycket av en orgasm sitter inte i huvudet? Jag kan inte få orgasm om jag inte vill, och redan då sitter nästan allt i huvudet..
Men det här inlägget handlar inte om sex, det handlar om varför sex är speciellt och vad ett äktenskap egentligen är. Sex är speciellt för att när han stoppar in sin penis i din vagina (shit vad eum.. konstigt det låter?) så blir ni ett, ni kan liksom inte komma närmare varandra än så. Och Gud gav det här till människan av en anledning och den anledningen var inte för att vi skulle springa runt och knulla med alla vi ser. I 1 mos 2:23-24 så pratas det om att mannen och kvinnan är ett och varför. "Då sade mannen: >>Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna ska hon hete av man är hon tagen.<< Det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva sin hustru, och de blir ett." Observera att de blir ett, inte i äktenskapet, det tror jag inte, utan i samlaget. Äktenskapet tror jag är till för att man ska göras till ett inför Gud, genom Guds välsignelse och det är inte det som ett äktenskap handlar om idag. Idag handlar äktenskapet om de lagliga rättigheter man får genom att skriva på ett papper, det gör det inte i Bibeln. Jag tror mycket väl att man kan få Guds välsignelse utan att prästen står och välsignar en.
Eftersom vi i Sverige har ett helt annat äktenskap än det som beskrivs i Bibeln så tror jag inte heller på att vi behöver invänta det svenska "äktenskapet" för att ingå det kristna "äktenskapet". Det hela känns rätt fånigt. Istället så förespråkar jag bön. Bön ger klarhet i väldigt många frågor. Hur som helst. I min värld så är jag och Mikko redan gifta, vilket egentligen gör det faktum att vi ska gifta oss nästa sommar meningslöst, men det är en annan femma. Jag kan återkomma till det någon annan gång.
Men vad är det då som gör sex så speciellt? Man blir ett i och med sex, när man sen gör slut så drar man liksom isär en kropp till två, vilket bara lämnar en halv kropp och kroppen kommer liksom halveras varje gång man gör så, totalt värdelöst är det. Så varför ska man då ha sex för att få bekräftelse när den bästa bekräftelsen fortfarande finns i Gud?
What we do and what we should do.
Jag har tänkt skriva det här ett bra tag, men jag tappade bort blogginlägget det baseras på, så jag sket i det, nu hittade jag inlägget i fråga igen, så jag skriver det nu istället :) Inlägget i fråga finns här och handlar om inget mindre än Jesusmanifestationen och hur den egentligen var rätt kass.
Jag är rätt kluven, även om jag vet vem jag vill hålla med. Jag vill hålla med Tomas (och nej, det är inte den Tomas som jag vanligtvis skriver om..) som skrev inlägget på bloggen i länken. Det suger rätt hårt att kristna människor som egentligen borde följa Bibelns budskap istället för att göra det ställer sig och sjunger O Store Gud (nu vet jag inte om just O Store Gud sjöngs på Jesusmanifestationen dock) tillsammans. Nu tänker ni säkert att står det inte i Bibeln att Gud är stor osv? Och jo, visst gör det det, men det var inte poängen i det här fallet, poängen är att det finns andra saker som är så mycket viktigare att tänka på först. Det andra Jesus sa tillexempel. Det om att älska alla andra människor, det om att sprida hans namn, det om att dela med sig etc. Borde vi inte fokusera på det först?
Om vi tittar på urkyrkan så var det någon någongång som sa till mig att det var någon av församlingarna som hade fått en korg med vindruvor av en annan församling och alla hade blivit jätteglada. Hade det här hänt idag så hade vi glatt ätit upp vindruvorna och sen hade det roliga varit slut. Men den här församlingen skickade istället vidare korgen till nästa församling, och så höll det på tills den första församlingen fick tillbaka korgen, nu var vindruvorna naturligtvis ruttna sen länge, men ni fattar poängen, helt plötsligt fick alla vara med. Eller som när urkyrkorna träffades och åt i hemmen, den som inte hade någon mat fick då mat av den som hade, för att man delade med sig, man var som en enda stor familj. Idag, istället för att besöka hemlösa eller umgås med människor som ännu inte sett Guds storhet och hans kärlek så ställer vi oss i kungsträdgården och sjunger lite. Vem tjänar något på det egentligen? De hemlösa som fortfarande inte har tak över huvudet, en säng och sova i eller mat att äta? Fångarna på valfritt svenskt fängelse som fortfarande inte sett Gud? Eller kanske barnen med alkoholiserade föräldrar som egentligen bara behöver kärlek och omtanke av någon som faktiskt bryr sig? Visst, det visar att vi finns, men precis som Tomas skrev på sin blogg, det finns så fruktansvärt många saker vi måste göra först.
Men ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite coolt med 18 000 människor som sjunger tillsammans. Men hur coolt hade det inte varit med 18 000 människor som samma dag knallar ut till alla Sveriges fängelser och älskar fångarna? Dessutom hade det sparat på miljön då alla inte hade behövt åka till Stockholm.
Förlåt, jag är bara lite pissed ikväll.
Jag är rätt kluven, även om jag vet vem jag vill hålla med. Jag vill hålla med Tomas (och nej, det är inte den Tomas som jag vanligtvis skriver om..) som skrev inlägget på bloggen i länken. Det suger rätt hårt att kristna människor som egentligen borde följa Bibelns budskap istället för att göra det ställer sig och sjunger O Store Gud (nu vet jag inte om just O Store Gud sjöngs på Jesusmanifestationen dock) tillsammans. Nu tänker ni säkert att står det inte i Bibeln att Gud är stor osv? Och jo, visst gör det det, men det var inte poängen i det här fallet, poängen är att det finns andra saker som är så mycket viktigare att tänka på först. Det andra Jesus sa tillexempel. Det om att älska alla andra människor, det om att sprida hans namn, det om att dela med sig etc. Borde vi inte fokusera på det först?
Om vi tittar på urkyrkan så var det någon någongång som sa till mig att det var någon av församlingarna som hade fått en korg med vindruvor av en annan församling och alla hade blivit jätteglada. Hade det här hänt idag så hade vi glatt ätit upp vindruvorna och sen hade det roliga varit slut. Men den här församlingen skickade istället vidare korgen till nästa församling, och så höll det på tills den första församlingen fick tillbaka korgen, nu var vindruvorna naturligtvis ruttna sen länge, men ni fattar poängen, helt plötsligt fick alla vara med. Eller som när urkyrkorna träffades och åt i hemmen, den som inte hade någon mat fick då mat av den som hade, för att man delade med sig, man var som en enda stor familj. Idag, istället för att besöka hemlösa eller umgås med människor som ännu inte sett Guds storhet och hans kärlek så ställer vi oss i kungsträdgården och sjunger lite. Vem tjänar något på det egentligen? De hemlösa som fortfarande inte har tak över huvudet, en säng och sova i eller mat att äta? Fångarna på valfritt svenskt fängelse som fortfarande inte sett Gud? Eller kanske barnen med alkoholiserade föräldrar som egentligen bara behöver kärlek och omtanke av någon som faktiskt bryr sig? Visst, det visar att vi finns, men precis som Tomas skrev på sin blogg, det finns så fruktansvärt många saker vi måste göra först.
Men ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite coolt med 18 000 människor som sjunger tillsammans. Men hur coolt hade det inte varit med 18 000 människor som samma dag knallar ut till alla Sveriges fängelser och älskar fångarna? Dessutom hade det sparat på miljön då alla inte hade behövt åka till Stockholm.
Förlåt, jag är bara lite pissed ikväll.
Betygen har kommit ... och hur Gud påverkar betygen.
Jag ville egentligen inte gå ut med mina betyg innan jag faktiskt hade det på papper, men nu har jag det på papper så här kommer de:
Programhantering - MVG
Programmering A - MVG
Webbdesign - VG
Engelska A - VG
Engelska B - MVG
Estetisk verksamhet - MVG
Företagsekonomi A - MVG
Fysik A - MVG
Grafisk Kommunikation A - MVG
Historia A - MVG
Näthandel A - MVG
Idrott och hälsa A - G
Matematik A - MVG
Matematik B - MVG
Matematik C - MVG
Naturkunskap A - MVG
Programmering B (Java) - MVG
Svenska A - MVG
Teknik, människa och samhälle - MVG
Teknikutveckling och företagende - MVG
Ja, jag vet, jag har bra betyg etc. Jag gör inte det här för att skryta, för det behöver jag inte. Jag gör det här för att jag vill påpeka för mig själv att jag är duktig, jag har åstakommit mer än jag hade förväntat mig av mig själv i år. Bara det är väl något att vara stolt över?
Hur som helst så skrev jag ju som sagt inte det här för att skryta, utan jag skrev det av en anledning. Jag skrev det av den enkla anledningen att jag vill förklara vad som fick mig att lyckas med det. Anledningen till att jag fick bättre betyg än jag själv hade förväntat mig är att jag helt enkelt började alla kurser med målsättningen att jag skulle göra mitt bästa och att jag skulle se till att jag hade roligt under tiden. Och det hade jag. Sen gjorde jag en viktig sak till, jag såg till att ha tid för Gud. Nu tycker ni att jag är jättefånig, men jag har två saker jag kan göra när jag blir stressad över skolarbetet. Antingen så skiter jag i det, vilket är det dåliga alternativet, för då blir det inte gjort och det slutar bara med att jag får problem. Det andra är att jag helt enkelt sätter mig och ber en stund. Något i stil med "Gud, jag måste göra det här för att lärarna ska bli nöjda med mig. Hjälp mig koncentrera mig, jag behöver verkligen det här, det vet du. Herre jag ber dig, se till att jag får arbetet gjort i din ära. Amen" Mer än det brukar inte krävas, sen brukar det lösa sig.
Bönen i fråga är en av anledningarna till att jag ofta skriver om tro i mina uppsatser. Jag vill göra mitt skolarbete i Guds ära och hur gör man det bättre än genom att skriva om honom? It just makes sence, right?
Programhantering - MVG
Programmering A - MVG
Webbdesign - VG
Engelska A - VG
Engelska B - MVG
Estetisk verksamhet - MVG
Företagsekonomi A - MVG
Fysik A - MVG
Grafisk Kommunikation A - MVG
Historia A - MVG
Näthandel A - MVG
Idrott och hälsa A - G
Matematik A - MVG
Matematik B - MVG
Matematik C - MVG
Naturkunskap A - MVG
Programmering B (Java) - MVG
Svenska A - MVG
Teknik, människa och samhälle - MVG
Teknikutveckling och företagende - MVG
Ja, jag vet, jag har bra betyg etc. Jag gör inte det här för att skryta, för det behöver jag inte. Jag gör det här för att jag vill påpeka för mig själv att jag är duktig, jag har åstakommit mer än jag hade förväntat mig av mig själv i år. Bara det är väl något att vara stolt över?
Hur som helst så skrev jag ju som sagt inte det här för att skryta, utan jag skrev det av en anledning. Jag skrev det av den enkla anledningen att jag vill förklara vad som fick mig att lyckas med det. Anledningen till att jag fick bättre betyg än jag själv hade förväntat mig är att jag helt enkelt började alla kurser med målsättningen att jag skulle göra mitt bästa och att jag skulle se till att jag hade roligt under tiden. Och det hade jag. Sen gjorde jag en viktig sak till, jag såg till att ha tid för Gud. Nu tycker ni att jag är jättefånig, men jag har två saker jag kan göra när jag blir stressad över skolarbetet. Antingen så skiter jag i det, vilket är det dåliga alternativet, för då blir det inte gjort och det slutar bara med att jag får problem. Det andra är att jag helt enkelt sätter mig och ber en stund. Något i stil med "Gud, jag måste göra det här för att lärarna ska bli nöjda med mig. Hjälp mig koncentrera mig, jag behöver verkligen det här, det vet du. Herre jag ber dig, se till att jag får arbetet gjort i din ära. Amen" Mer än det brukar inte krävas, sen brukar det lösa sig.
Bönen i fråga är en av anledningarna till att jag ofta skriver om tro i mina uppsatser. Jag vill göra mitt skolarbete i Guds ära och hur gör man det bättre än genom att skriva om honom? It just makes sence, right?
Stress, handdisk och ont i fötter, knän och mage. This is a failing day >.<
Seriously. Det här är en failande dag. Jag kunde inte sova inatt, varför vet jag inte. Jag var rädd. Mest för att jag skulle drömma mardrömmar. Och så fick jag en konstig känsla av att Gud inte ville beskydda mig. Jag ringde Mikko två gånger efter att han hade somnat. Slutligen så lyckades jag faktiskt att somna, klockan var 2- 2:30 någonting i den stilen när jag somnade. Det är fail. För när klockan sen ringer, 7:00 och man ska upp och duscha så är man oändligt trött och orkar knappt masa sig upp ur sängen. Misslyckandet är totalt redan där.
Väl på jobbet, dit man fick halta eftersom man ens ena knä håller på att fucka sönder igen, så dricker man massa kaffe, skäller på en patient som inte kan hålla händerna borta. Man ber en kort bön om att Gud ska se till så att man slipper skälla på patienter mer den dagen. Man går på lunch och kommer tillbaka för att inse att diskmaskinen har gått sönder (vilket vi i och för sig bara har väntat på..) vilket innebär att det blir till att handdiska lunch disken. Sen får man skälla på en patient till för att hon inte kan låta bli att försöka ta disken. Sen får man försöka övertala henne om att man inte har snott hennes grejer eftersom man inte ens har varit i hennes rum. Sen får man äntligen gå hem.
Sen, väl hemma, så är det varmt som in i helvete och man är tröttare än helvetet. Man surfar lite. Helgon ligger nere. Man blir ledsen och väntar på mat. Det är varmt och det finns ingen is i huset. Efter maten och grejer så gick jag och la mig för att titta på en film, jag somnade. Det var skönt, men att vakna och ha ont i nacken och att vara helt genomsvettig är inte så mysigt. Satte mig vid datorn sen, helgon är fortfarande nere och jag får inte prata med Mikko heller.
MEN, hur fail dagen än har varit så finns det bra saker också. Jag behövde inte skälla mer på den tafsande patienten = bönesvar. Dessutom har jag fått besked om att jag kan vara funktionär på frizon, vilket innebär att jag har sparat lite mer än en 1000-lapp skulle jag tro, och det fick mig faktiskt att se fram emot frizon lite extra.
I vissa människors värld så kanske det här inte ser ut som något så fantastiskt, men ärligt talat, när jag gick upp i morse bad jag Gud att få något speciellt att hända idag för att jag skulle orka, och han lyckades faktiskt med det. Jag hade glömt det där med funktionärsplatsen på frizon och räknade helt med att behöva slösa pengar på både mat och på festivalpass och grejer, men nu löste det sig. För Gud är cool, han har en plan och han vill det som är bäst för oss och det här blir säkert jättebra :D
Väl på jobbet, dit man fick halta eftersom man ens ena knä håller på att fucka sönder igen, så dricker man massa kaffe, skäller på en patient som inte kan hålla händerna borta. Man ber en kort bön om att Gud ska se till så att man slipper skälla på patienter mer den dagen. Man går på lunch och kommer tillbaka för att inse att diskmaskinen har gått sönder (vilket vi i och för sig bara har väntat på..) vilket innebär att det blir till att handdiska lunch disken. Sen får man skälla på en patient till för att hon inte kan låta bli att försöka ta disken. Sen får man försöka övertala henne om att man inte har snott hennes grejer eftersom man inte ens har varit i hennes rum. Sen får man äntligen gå hem.
Sen, väl hemma, så är det varmt som in i helvete och man är tröttare än helvetet. Man surfar lite. Helgon ligger nere. Man blir ledsen och väntar på mat. Det är varmt och det finns ingen is i huset. Efter maten och grejer så gick jag och la mig för att titta på en film, jag somnade. Det var skönt, men att vakna och ha ont i nacken och att vara helt genomsvettig är inte så mysigt. Satte mig vid datorn sen, helgon är fortfarande nere och jag får inte prata med Mikko heller.
MEN, hur fail dagen än har varit så finns det bra saker också. Jag behövde inte skälla mer på den tafsande patienten = bönesvar. Dessutom har jag fått besked om att jag kan vara funktionär på frizon, vilket innebär att jag har sparat lite mer än en 1000-lapp skulle jag tro, och det fick mig faktiskt att se fram emot frizon lite extra.
I vissa människors värld så kanske det här inte ser ut som något så fantastiskt, men ärligt talat, när jag gick upp i morse bad jag Gud att få något speciellt att hända idag för att jag skulle orka, och han lyckades faktiskt med det. Jag hade glömt det där med funktionärsplatsen på frizon och räknade helt med att behöva slösa pengar på både mat och på festivalpass och grejer, men nu löste det sig. För Gud är cool, han har en plan och han vill det som är bäst för oss och det här blir säkert jättebra :D
