Tommy och Wero

Härromdagen så föreslog Tommy att han skulle ta med mig ut på middag idag, anledningen var ungefär att det går en fotbollsmatch han vill se på Viasat Fotboll, den enda kanalen i Viasat sport-paketet som inte funkar ordentligt hemma hos oss - han tänkte därför ta med mig till sportbaren för middag och fotboll.

En Wero från för ett halvår sen hade tittat på Tommy, skakat på huvudet och sagt "Eh, nej?" Men nu ser jag faktiskt fram emot det - jag tycker att det ska bli roligt att titta på fotboll och jag tycker att det är lite spännande, kanske beror det på att jag har fått följa fotbollen sen den började för säsongen? Kanske börjar jag tycka om fotboll? Tanken är lika förvånande som tanken på att jag faktiskt kanske gillar sport - en tanke som först slog mig under OS i vintras och sedan dess har hållt sig kvar...

Jag har spenderat min helg med plugg och F1, bokstavligen talat - Jag har pluggat matte i helgen, sista inlämningen i kursen Grundläggande Vektoralgebra som jag läser ska in imorgon förmiddag, jag har blivit godkänd på allt annat - så det är bara inlämning av den, ev. få tillbaka den och göra lite småändringar - men troligtvis inte, kommer bli awesome tror jag. Sen när det är klart alltså, ska bli så skönt, efter nästa vecka får vi nämligen mer eller mindre lov, som vi kommer att spendera hemma i Skövdetrakterna, hur awesome är inte det? Jag har saknat Skövde en del, även om jag trivs väldigt bra i Västerås och tror att det är en stad där jag kan stanna rätt länge, det enda vi saknar är ett O'learys... Men idag ska vi prova the sportsbar i alla fall - det är någon fotbollsmatch Tommy ville se på viasat fotboll, som vi fortfarande inte har fått att funka så vi tänkte åka dit och titta.

På tal om sport så skrev jag ju om F1 i rubriken, helgen har bestått av rätt mycket F1, det har varit invigning av en ny bana, i morse körde man nämligen Koreas GP - för första gången någonsin, på en helt ny bana - i världens regnoväder. Ett lopp som borde ha tagit en och en halv timme tog nu tre timmar, det var typ 14 bilar som gick i mål och VM-ställningen fick sig en rejäl omskakning är jag rädd, varken föraren som jag håller på (Webber) eller föraren Tommy håller på (Vettel) lyckades ta sig i mål, vi fick en ny VM-ledare, det blev lite mer spännande och once again så förstår jag varför jag tycker att det är värt att gå upp klockan halv åtta en söndag för att titta på det - jag förstår också varför jag tycker att det är värt att ägna ungefär 5 timmar varannan helg för att titta på det - det är en spännande sport, där det vissa dagar är lite jobbigare än andra - Som Christian Horner (Team principal Red Bull Racing) sa idag efter dagens lopp "Some days motor racing can be cruel and for Red Bull today it was unfortunately one of those days." Vilket är fruktansvärt sant för dagens lopp, tråkigt nog.

Nu ska jag ta och titta på lite TV eller något, innan vi ska åka in till stan typ ^^

Det utlovade matinlägget, publiceras lördag 23/10-2010 klockan 13:00 - för det har jag bestämt! Jag tycker helt ärligt att tidsinställning är awesome av flera anledningar!

I alla fall - matintresset har alltid funnits där - men matnörden i mig vaknade för inte så länge sen, det var faktiskt just Masterchef Australia och orginal Masterchef (från Storbritannien) som fick den där nörden i mig att vakna. Jag har lärt mig allt möjligt, från chokladfondanter till steak Diane. En chokladfondant för den som undrar är en chokladkaka som ser ut ungefär som en muffins, har samma konsistens på utsidan, men när man tar sönder den så är insidan fortfarande som smet - awesome efterrätt!

En steak Diane å andra sidan är en stek som tillagas på ett speciellt sätt (steks och flamberas sedan) och kryddas med vitlök och peppar. Dessutom måste den serveras med en sås som måste innehålla Worcestershire sauce för att den ska få bli en riktig steak Diane. Rent spontant så funderar jag på att anmäla mig till ett matlagningsprogram snart, det gör mig helt ärligt väldigt glad att laga mat - det går mig att koppla av och det får mig att bli väldigt lugn!

Jag vet inte vad jag ska skriva mer egentligen - utom att Masterchef är ett grymt program, det ger amatörkockar chansen att få ge ut egna kokböcker, öppna restaurang etc. Totally awesome, och jag lovar att om det kommer till Sverige så kommer jag att söka!

För första gången på länge har jag fått massor gjort, jag har städat lite (tills dammsugaren behövde laddad typ), lagat mat, diskat, gjort nästan hela matteinlämningen, handlat mat, handlat en taklampa till vardagsrumsdelen av lägenheten och så har jag hunnit läsa bloggar och sånt där annat viktigt som jag vill göra, för att jag tycker det är roligt. Hann titta på Masterchef Australia också!

Masterchef Australia måste vara ett av mina favoritprogram på TV just nu - jag menar, det är grym matlagning, assköna människor - några av världens kändaste kockar som dömer och som den matnörd jag är (ni anar inte - tänkte blogga om det någon dag...) så får det min fulla uppmärksamhet - varje dag! Det är alltså fem dagar i veckan, antingen klockan 10:40 på förmiddagen eller 18 på kvällen (förmiddagsprogrammet är alltså en repris från kvällen dagen innan) på kanal 8 - finns det något program på tv i dagsläget som är värt att titta på så är det definitivt det! Ingen borde missa det - det är dessutom bara 22 avsnitt kvar på säsongen (som består av 72 avsnitt, inklusive master class och grejer).

Men som sagt, mer om bra matprogram och grejer i ett annat inlägg tänkte jag - som jag tänker prova på att göra en tidsinställning på - blogg.se har nämligen fixat möjlighet att tidsinställa inlägg! Måste provas!

Jag har ett seriöst erkännande att göra, det känns jättehemskt - men så är det. Alla som umågs med mig IRL eller i alla fall har träffat mig när jag har haft tid att slösurfa lite vet att jag är bloggberoende ut i fingerspetsarna - men de flesta har nog inte fått ett ordentligt utlåtande på vad jag egentligen tycker om bloggarna jag läser om.

Jag läser ett par mindre bloggar från människor som jag egentligen inte känner, jag har bara hamnat på deras blogg någon gång och fastnat för något, i båda fallen så handlar det om att jag stör mig något fruktansvärt på människorna i bloggarna - det handlar om människor som lever på socialbidrag, inte söker några jobb, inte gör någonting utom att festa och köpa en massa saker de egentligen inte har råd med...

Jag läser också Kissies blogg - och det är här folk börjar ifrågasätta mig - varför läser jag hennes blogg egentligen? Det enkla svaret är att jag inte har den blekaste aning - jag vet faktiskt inte varför jag läser hennes blogg, den är inte speciellt intressant, jag vill verkligen inte leva hennes liv och jag kan inte påstå att jag är avundsjuk på hur hon ser ut, vad hon umgås med för människor eller hur bra hon har lyckats - så helt ärligt vet jag inte, tror att det mest handlar om att det är en gammal vana och att jag gillar att få störa mig på något här i världen.

Sen läser jag Kenzas blogg - i det här fallet så handlar det om att jag tycker att Kenza verkar vara en så grymt skön person och hon drar en massa kassa skämt som alltid får mig att skratta och jag kan på många sätt identifiera mig med henne, trots att vi utseendemässigt och på flera andra sätt är väldigt olika... Dessutom tycker jag att hon har lyckats väldigt bra med det hon gör och jag är uppriktigt imponerad av henne!

Och sen, sist, men absolut inte minst, Blondinbella - i omgångar så har folk även ifrågasatt mig här -  men jag ser inte problemet, visst, Bella har gjort flera saker som kanske inte är sådär supersmarta, men vem gör inte korkade saker? Det är väl snarare en styrka att våga erkänna för flera hundra tusen människor att man är värdelös på att laga mat än att låtsas som att man kan fast man egentligen inte har en aning om hur man gör? Och hur kan man inte vara imponerad av vad Blondinbella egentligen har åstakommit de senaste åren? Hon driver en av sveriges största bloggar, hon har ett eget bloggnätverk, hon har ett eget klädmärke, hon har släppt en egen bok och hon har blivit handplockad till ett välrenommerat universitet i Schweitz - utan att egentligen ha behörighet till att gå utbildningen - och tjejen har alltså dyslexi - om det inte bevisar att allt går bara man vill så vet jag inte vad - hatten av för Blondinbella.

I alla fall, I have a confession to make - den handlar om just Blondinbella, igår kom nyheten att hon och hennes pojkvän sen tre år tillbaka, Nils, ska flytta isär - vilket känns väldigt udda av flera anledningar - jag har läst hennes blogg i ungefär tre år och Blondinbella har liksom alltid haft pojkvän, de har bott ihop i typ två och ett halvt år - och det gjorde mig väldigt ledsen när de gjorde slut - jag gillar verkligen Blondinbella, inte som att jag tror att vi skulle bli bästisar om vi av okänd anledning träffades sådär - men jag gillar henne och jag är väldigt imponerad av det mesta hon gör - och jag tycker att hon förtjänar att vara lycklig, vilket jag av egna erfarenheter vet att det inte går att vara efter att man gör slut med någon efter en så lång tid, även om man fortfarande är vänner. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle erkänna öppet att jag tycker synd om henne och att jag faktiskt beundrar henne. But I do - and I don't see why I shouldn't be able to say it out loud.

Vi var hemma i helgen, bytte däck och sådär - det var liksom dags tyckte vi - det blir kallare och kallare och det blir liksom ett par veckor innan vi kommer ner igen och när vi kommer ner till Skövde-Mariestad igen så är det liksom november, och då är det lag på vinterdäck - så vi hade inte så mycket val ^^ Och helt ärligt - jag hatar vintern, redan nu, redan innan vintern, så känner jag att det låter, det är jobbigt, det blir kallt, och ja - det finns helt enkelt inget bra med det alls? Utom snö, varm choklad (latte), och att läsa bra böcker inne i värmen - jag tänker verkligen se till att hinna läsa lite böcker i vinter, det hinns liksom aldrig med annars, tråkigt nog, kanske hinner med något vecka 44, när vi har "höstlov".

Vi hade sista matte duggan idag, vilket är en del tenta innan kursen är slut - och guess what? Den var stört mycket lättare än senaste tentan, så jag är lättad, och glad att det är över, jag menar - om typ tre-fyra veckor så har jag mina första 7,5hp registrerade, vilket ger mig bara de resterande 300 innan jag är klar här på MDH.

Jag hade en labb i min elektronikkursen idag också, det var desto svårare, hade ingen koll på beräkningarna och ingen koll på utrustningen, men jag blev godkänd på labb 1 i alla fall, 4 kvar - skrivs i alla fall inga rapporter i den här kursen, alltid något ^^

Sitter och tittar på Gumball 3000 med Erik och Mackan just nu, Tommy lovade precis att vi ska köra Gumball när vi har råd med en vettig, awesome, bil till det. Min lista med saker att göra innan jag dör börjar bli rätt lång, men att köra Gumball kan väl väga upp för att köra F1-bil kanske, bara jag får gå på ett F1-lopp så.

På tal om F1-lopp så reflekterade vi över möjligheterna till ett skandinaviskt F1-lopp i helgen, det är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket <3

De senaste månaderna har jag spenderat med att växa upp, alldeles för fort, och även om jag väldigt ofta har lust att bara sätta mig och spela tv-spel i fyra-fem timmar så har jag bitit ihop och gjort det jag behöver göra.

Sen läser jag om vad mina kompisar håller på med - de super, festar, spelar och gud vet vad - men att växa upp verkar liksom ha hamnat helt utanför planen. Jag fattar liksom inte hur man kan vara nöjd med vart man är på väg när man på bara ett par månader har spårat ur totalt - allt på grund av vad man umgås med för människor. Det är rätt mysko egentligen hur stor förändring det kan bli på en person bara beroende på vad man umgås med för människor.

Och för första gången tänker jag säga rakt ut vad jag faktiskt tycker, för för första gången så behöver jag inte bry mig om de här människorna - så om ni nu tar åt er så tycker jag att det är väldigt lämpligt, jag tycker att ni gör helt rätt i att tänka över det här!

Jag tycker att det är dags för er att växa upp, skaffa en stabil grund att bygga resten av livet på, skärp till er lite - man kan inte bete sig som att man precis har fyllt 18, bor hemma och går på gymnasiet och inte behöver ta något ansvar när man har flyttat hemifrån, börjat på högskolan och ska försöka börja ett nytt liv. Ärligt talat; hur länge tror ni att ni kommer klara er på det där?

Jag är ärligt imponerad av flera av mina bekanta som nu efter studenten har klippt sig och skaffat ett jobb, på riktigt. Hatten av för dem - men ärligt talat, vad tror ni andra? Tror ni att ni kommer komma någonstans?

Vad jag verkligen inte förstår är hur ni kunde klaga på det så länge, att det skulle vara så läskigt, att det skulle bli en så stor omställning och att det skulle bli så hemskt - och sen bara gå bakåt i utvecklingen, spåra ur helt och vara så fruktansvärt barnsliga rent ut sagt.

Förbannad blir jag, att ni sen har mage att klaga - och ja, helt ärligt så är jag glad att vi mer eller mindre inte umgås längre!

Jag har så mycket annat att göra hela tiden, plugg, mat, disk, tvätt, städ, världens bästa systrar som kommer på besök, besök i skövde etc. etc.

Det tar liksom aldrig slut, och någonstans däremellan så ska man klämma in  allt annat man vill göra, blogga, läsa böcker, spela tv-spel, titta på film etc. Allt hinns helt enkelt inte med - och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Sen har jag inget konkret att skriva om heller - jag borde försöka hitta en kyrka här i västerås, men jag vet ju att det kommer sluta som det gjorde hemma i Skövde, att jag inte har någon lust att gå dit - att livet kommer emellan mig och Gud och att jag känner att allt annat är viktigare - det suger, helt ärligt så suger det stenhårt - men vad gör man inte? Har dock hittat ett par kyrkor i den här stan som verkar rätt vettiga - nu ska man bara orka åka dit när de har gudstjänst också - men jag får väl tacka Gud för kvällsgudstjänster i alla fall :D

Aja, nu ska jag ta och göra mig i ordning - det är dags att röra sig mot stan och grejer snart tror jag, vi ska till optikern och titta på glasögon/beställa glasögon till mig - jag har ju åkt på sånt också, men det har jag ju knappast haft tid att skriva - astigmatiskt brytningsfel har jag tydligen, bara så att ni vet xD

Sitter i biblioteket i skolan och väntar på att Tommy ska sluta, eller att jag ska orka massa mig ner på stan. Egentligen så kan jag gå nu - affärerna öppnar liksom om 10 minuter. Problemet är bara att jag inte har något att göra där egentligen, för butiken jag skulle till har stängt fram till nästa vecka eftersom de ska byta lokaler... Ultimate fail.

Det innebär att jag har ungefär två timmar till på mig att göra absolut ingenting. Lagom tråkigt, jag har suttit här i 45 minuter nu och jag dör redan av tristess. Men det blir nog bra.

Vi ska åka hem idag, det blir säkert jättebra, jag ser fram emot det av flera anledningar. Tänker se till att krama Taco-taco ett par gånger extra bara för att. Vi ska hem till pappa och Marielle imorgon och egentligen hade vi tänkt åka förbi farmor för att träffa Sally, men det går inte. Pappa ringde nämligen i måndags och sa att de hade avlivat henne. Bara sådär. Out of nowhere så avlivades min voff. Egentligen så var hon väl farmors hund, men jag menar, så mycket som jag och Sally har bott ihop så blev hon mer eller mindre min vovve också. Jag saknar henne. Jag hade så gärna velat krama henne ett par gånger till, säga hej då ordentligt. Men det var nog bäst såhär.

Hon hade fått cancer stackarn, farmor hade hittat en böld på hennes mage förra lördagen och på måndagen åkte pappa och kollade upp det och hon fick inte följa med hem igen. Stackars vovve, jag vet hur hon hatade vetrinären, jag vet hur hon hatade när människor klämde på henne. Pappa sa att hon såg lugn ut, men inombords tror jag att hon var livrädd - och det är det som gör mest ont i mig. Jag vet att hon älskade min pappa något enormt - och hoppas innerligt att det gjorde henne lite tryggare. Nu tänker jag hoppas att hon är i himmelen tillsammans med den hon älskade mest här i världen - farfar. Även om jag innerligt önskar att hon hade varit här hos mig...

Hade kursintroduktion till min sista kurs idag, grundläggande programmering - det kan nog bli rätt roligt tror jag, om än väldigt grundläggande. Vilket kanske är skönt, då kan jag med gott samvete fokusera lite extra på mattehelvetet.

Vi har haft en föreläsning, vi förväntas av naturliga skäl (så som att kursen går på halvfart) lägga omkring 4 timmar/dag på den - vilket jag de senaste dagarna faktiskt har gjort - har ett par timmar kvar att sitta idag, men jag tycker inte att det sätter sig, jag tycker inte att jag fattar någonting.. Men jaja, vi säger väl det, något har jag väl lärt mig - det är bara många steg och jag tycker att det verkar bli fel hela tiden och så har jag svårt att koncentrera mig. Det gick bättre hemma i morse, men då åt jag frukost samtidigt. Ska se till att vi köper lite morötter sen tror jag, morötter är bra, de är knapriga och nyttiga. Jag gillar morötter.

Sitter i skolan nu, väntar på att Tommy ska sluta så att vi kan åka och handla - problemet är att jag är typ jättehungrig, och därför också har svårt att koncentrera mig på matten... Sitter därför och installerar min kompilator till programmeringen istället. Det är lagom avancerat kände jag.

Ada verkar vara ett helt okej språk förresten - fruktansvärt stabilt, vilket vi fick en lång förklaring på varför. Vi fick dessutom lite cool kuriosa, visste ni att BMW har programmerat sina bilar med ADA? En framtid inom bilindustrin kanske inte är helt körd för Wero ändå... Inte för att det någonsin har varit en större dröm från min sida, men fatta vad coolt det vore!

Har min första elektronik-föreläsning imorgon, lite nervöst, har absolut ingen aning om vad den kursen kommer att handla om nämligen, har inte fått hem boken än heller... Den skickades från adlibris idag tydligen :)

Tänkte skriva ett inlägg till nu om min blivande tatuering, jag tänker skaffa EN tatuering och bara en, den ska återspegla min tro och ja, den får inte bli för stor - och inatt fick jag en grym idé!

I've totally moved. Ligger i soffan i vår lägenhet just nu, tittar på tv och surfar. Tommy är i duschen. Jag har min första riktiga föreläsning imorgon - i grundläggande vektoralgebra, och om två veckor har jag min första dugga, vilket är en minitenta på det första kapitlet vi ska läsa...

Ligger och surfar på det mobila bredbandet och kollar upp bredbandsalternativ - det lutar åt bredbandsbolaget eftersom Telia tydligen inte kan leverera till vår adress.. Tänkte ringa dem och prata med dem imorgon - men det borde väl inte vara något problem..

Jag fyllde för övrigt år igår, 19 år och snart pensionär antar jag - men det blir nog bra - jag fick ett par spel av Tommy i födelsedagspresent (eller rättare sagt; jag kunde inte välja ett så han köpte båda två..), båda äger (av helt olika anledningar..). Dante's inferno och Banjo - Kazooie nuts and bolts för den som undrar.

Eftersom Tommy fortfarande duschar och filmen är slut nu så tänker jag nog spela lite Dante nu innan han är tillbaka :D

Jag är så lycklig så att jag nästan sprängs. Hur allt kan gå såhär bra såhär länge är i mina ögon ett mysterium. Men det gör det, och det verkar inte vända. Två dagar kvar på provisionsmånaden, sen kan jag ta reda på hur mycket lön jag kommer få i slutet av augusti, hur mycket pengar jag kommer ha att flytta till Västerås med. Flytta ihop med Tommy. Medan mer eller mindre alla andra jag känner stannar kvar här i Skövde så flyttar vi iväg till Västerås. Ibland slår mig tanken att det inte var allt för långt ifrån att han nästan flyttade någon annanstans. Jag har sån sjuk tur hela tiden - jag blir så sjukt lycklig. Jag älskar min pojke och jag älskar det faktum att jag om mindre än en månad kommer få vakna upp bredvid honom varje morgon - hur lycklig blir man inte av det? Bara tanken gör så att jag blir alldeles varm inombords.

Jobb då - jag jobbar konstant. Helt plötsligt så jobbar jag mer än Tommy, hur i hela fridens namn gick det till? Men jag säljer skitbra - vilket kommer innebära en grym lön om en månad. YAY me! :D Nu börjar jag i alla fall jobba - hörs ^^

Det är nämligen slut på alla kompromisser åt olika håll - det är slut på att ingen får som den vill - för vi vill samma sak nästan hela tiden.

Jag insåg det i lördags när jag såg det finaste köksbordet jag någonsin sett och innan jag hinner säga något så springer Tommy fram till det och säger "Tänk vad bra det skulle göra sig i vår lägenhet?" och ja, tänk vad bra det skulle göra sig i vår lägenhet. Mer än så finns det inte att säga.

Vi har vår lägenhet, vi har varandra och vi vill åt samma håll. Jag kan faktiskt se oss i vår takvåning på 1½ etage. Jag kan se oss inte skaffa radhus och jag kan se oss bygga ett eget hus och se till att ha en trädgårdsmästare som tar hand om trädgården. Jag kan dessutom se oss ge våra barn alla möjligheter för att lyckas. (Vad som är seriöst och vad som inte är seriöst får ni gissa på själva)

Älskling - jag älskar dig, jag älskar att vi kan skämta om precis vad som helst närsomhelst. Jag älskar att vi kan tänka precis samma sak samtidigt. Jag älskar att vi kan vara såpass omogna att vi sitter och skrattar åt en fisk som hoppar ner i din systers säng. Jag älskar att vi kan ligga och prata om att gifta oss - utan att det ska vara speciellt seriöst. Jag älskar dig. Dig. Dig. Dig. Du är allt jag vill ha och lite till - du är underbar och älskvärd. Jag vill inget hellre än att få vakna upp bredvid dig varenda morgon <3

Jag saknar skolan, av ett par anledningar.

Jag saknar skolan för att det fanns människor som såg mig gråta där. Det fanns människor där som faktiskt brydde sig. Jag hatar arbetslivet av den enkla anledning att jag när jag kom till jobbet i morse var så pass nedbruten att jag satt och grät vid mitt skrivbord, utan att någon ens märkte något (eller i alla fall gjorde mig uppmärksam på att den hade märkt något).

Jag saknar skolan för att kraven var mer påtagliga. Jag kan för tillfället göra lite vad jag vill, människorna som kontrollerar mig bryr sig inte så mycket så länge jag sköter mitt jobb - men exakt vart kravet ligger framgår inte. Det får man välja själv, det finns ingen övre gräns på hur bra man kan lyckas - jo, 80 000 i månaden före skatt - men den är mer eller mindre ouppnåelig. Det finns alltså ingen övre gräns för mig - vilket är fruktansvärt frustrerande om man fungerar som mig.

Jag saknar skolan för att det alltid fanns trevliga människor i skolan i form av både lärare och elever som gav en inspirerande arbetsmiljö där man faktiskt kunde växa som människa.

Jag saknar dessutom skolan för att det i skolan fanns en möjlighet att faktiskt utvecklas istället för att brytas ner. Jag pallar inte mina chefer tyvärr, jag pallar inte att bli nedtryckt och jobba mot beting som egentligen inte betyder någonting.

Jag hatar människor som skryter om hur bra de är - det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag skriver det här inlägget för att jag vill påminna mig själv om det här de dagar det känns precis tvärtom.

Idag fick jag iväg 14,5 orders på jobbet - det är personligt rekord och vi ska ha 9 för att bli "gröna". Jag är asnöjd. Dessutom - som om det inte vore nog, så lyckades jag muntra upp en förbannad Tommy på min första rast, jag var grön innan lunch och sålde saker jag annars har skitsvårt för att faktiskt sälja.

Tommy är dessutom snart på väg hit - han är här strax efter halv gissar jag - jag har hans tvätt i tvättmaskinen och en kladdkaka i ugnen, jag känner mig som världens bästa flickvän och trots att jag är PMS:ig och dum så lyckas jag göra honom glad.

Jag älskar mig själv idag, jag älskar alla andra när de är sånna här, jag älskar när det går bra för folk, jag älskar glada människor, jag älskar människor som är stolta över sin prestation oavsett hur bra de har lyckats. Jag önskar att alla fick känna såhär. Det är vad jag tänker jobba för att se i världen.

Folk - ni förtjänar att må såhär bra allihop. Jämt. Ni äger!

Jag fattar inte hur vissa människor lever sina liv - som att ingenting man gör får konsekvenser och som att man kan göra precis vad som helst när som helst?

Vi pratar alltså om människor som är i alla fall ett par år äldre än mig och som beter sig som om de inte behöver ta ansvar för en enda av sina handlingar - samtidigt som de definitivt inte behöver bry sig om framtiden. Varför skulle de bry sig om hur de ska betala räkningarna i slutet på månaden? De kan ju supa skallen av sig nu istället. Jobb? Det är onödigt - man kan ju alltid leva på bidrag.

Nej - helt ärligt, hur dåligt jag än mår av att säga det så är jag trött på bidrags-Sverige. Jag är trött på att folk ska kunna ligga och lata sig hela dagarna och fortfarande kunna må bra med sig själva. Ska man ha sitt soc.-bidrag så får man i alla fall se till att anstränga sig. Nu är Wero förbannad.

Jag insåg precis varför jag helst undviker att umgås med vissa människor nu för tiden. Människor förändrar nämligen  människor - lite för mycket ibland. Och hur mycket de förändrade människorna ibland kan tycka om sitt "nya jag" så gör inte jag det - jag tycker inte alls om de här "nya jag":en - snarare tvärtom. Jag har flertalet kompisar som på den senaste tiden har gått från några av världens underbaraste människor till människor som är opålitliga, egoistiska, elaka och skitsnackande. And honestly - jag vill inte umgås med sådana  människor. Om det innebär att jag förlorar kompisar som jag har älskat i flera år och gjort massa roliga saker med - then so be it. Det får vara värt det - jag kommer hellre ihåg någon som att vi gjorde massa roliga saker tillsammans och hade en awesome tid än att jag kommer ihåg dem som skitsnackande idioter som jag bara umgicks med för att jag alltid hade gjort det.

Hur kommer det sig att det så ofta är lättare att se vad man gjorde fel efteråt? Den här gången gäller det mig och Mikko - vi var aldrig den där perfekta matchningen - även om jag inbillade mig det. Och problemet var nog att jag inbillade mig det, jag inbillade mig att allt var rosa och att man kan springa omkring på rosa moln och ignorera att man vill åt helt olika håll i livet - men det fungerar liksom inte.

Mikko är en fantastisk människa (there - I said it - fantastisk >.<), jag älskar honom och beundrar honom något enormt - jag känner få människor som är så drivna och sugna på att göra precis det Gud vill att de ska göra. Jag känner nog ingen som är villig att flytta tvärs över Atlanten för att göra som Gud vill, utom just Mikko då. Men jag ska inte till andra sidan Atlanten - i alla fall inte inom en överskådlig framtid, jag vill inte ens det. Så vad jag och Mikko gjorde var att vi hade någon slags maktkamp om vart vi skulle vara, när vad vi egentligen borde ha gjort var att bara ge oss och göra slut direkt. Jag säger inte att vi slösade vår tid - för jag fick ut massor av det och hoppas innerligt att han också fick det - men jag tror att det är viktigt att i ett förhållande, oavsett hur det känns just nu, alltid blicka framåt och fundera på vart man egentligen är påväg och om det är ett håll man vill åt samt om det är samma håll som ens partner är påväg åt - och vill åt. För om man inte vill åt samma håll så kommer den där längtan att riva sönder förhållandet, sakta men säkert, kanske utan att det märks, för att det inte är meningen, för att man inte alls ska göra det man gör, för att det inte är meningen.

Jag har tittat på vart jag och Tommy vill med våra liv och jag är naiv nog att här och nu tro att vi vill och är påväg åt samma håll. Både jag och Tommy älskar tanken på att lyckas, vi hatar att inte lyckas, vi ser till att lyckas med det vi gör och vi är påväg åt samma håll, civilingenjörsutbildning och sen vill vi visserligen jobba med lite olika saker - jag är fortfarande sugen på att forska, Tommy vill bli projektledare av något slag - men det är inte olika håll som två olika delar av världen. Den enda del av världen som jag skulle vilja flytta till är Australien/Nya Zeeland - och Tommy är med mig på den fronten - han funderar också på att plugga i typ Australien en termin/ett år. Jag vet inte - jag älskade känslan jag hade med Mikko, känslan av att vi ville samma sak och att vi trodde på samma sak, men allteftersom så insåg jag att vad jag egentligen gjorde var att jag gav upp min dröm för att förverkliga hans och det gjorde mig bitter och sur - vilket gjorde att han fick ge upp sin dröm, samtidigt som jag kände mig ihoptryckt och båda blev bittra och sura. Den här gången så tror jag att jag och Tommy faktiskt kan få vad vi vill båda två - vilket är en känsla som fyller mig med lättnad.

Det jag å andra sidan oroar mig för ibland, är det faktum att Tommy inte är kristen, än. Jag tror helt ärligt inte att det steget är sådär jättestort men jag vill inte tvinga honom till någonting. Jag älskar min pojkvän massor, jag skulle göra nästan vad som helst för honom och jag hatar tanken på att om domedagen kommer så skulle jag ev. få lämna kvar honom här (För den som inte vet det så är min största rädsla att domedagen ska komma och att alla jag älskar ska få komma till himmelen medan jag blir kvar här). Jag vill, desperat, få honom att tro - men jag vill inte tvinga fram det, jag tror att det är något som måste få växa fram och jag tror att det kommer att göra det. Undertiden så kommer jag roa mig med de stimulerande konversationer jag kan ha med min icke-troende pojkvän samt be för att han ska få den tro som jag så tappert håller fast vid när allt annat rasar.