Tommy och Wero

Igår var allt verkligen hopplöst, jag menar, folk var så långt bort och jag kunde inte göra något åt det. Jag hatar när det är så. Jag hatar det verkligen. Men sen, lite senare på kvällen typ, så loggade en viss Peter in. Han frågade om jag var i Skövde och liksom, jag bor i Skövde? Men han kommer i alla fall hit, idag. Han är visserligen bara här en timme, men jag får krama honom. Det räcker för mig. Sometimes a hug is all you need. Träffar Mikko i morgon. Det är också glädje, det är den totala glädjen. Det är den totala glädjen att jag kan träffa honom, krama honom, pussa på honom osv. Jag älskar den pojken. Massor. Och det kan ingen ändra på, verkligen ingen. Eller inget.

Tack för att du svarade inatt. Tack för att du orkade prata. Tack för att du inte lade på även om jag inte kunde prata ordentligt. Tack för att du lyssnade. Det är för sånna saker jag älskar dig, för att du faktiskt bryr dig, för att du finns där, för att du är du. Jag kanske borde skriva den där listan med saker jag tycker om hos dig i alla fall?

Älskar dig.