Tommy och Wero

I'd like to think that I have plenty of moments left...

Mina tankar fastnade på att det var ett sista ögonblick som efterfrågades - Vad är egentligen det sista man som människa tänker innan man dör? Hur blir det sista ögonblicket?

Jag antar att enda sättet att egentligen veta är att man helt enkelt provar - men det är ju inte värt det och man kan ju inte komma tillbaka och berätta det för alla sen i alla fall..

Jag vet inte, jag har inget ögonblick jag vill skriva om känner jag - det känns som att jag har avverkat allt som finns att skriva om för tillfället..

Så - nu avslutar jag 31 inlägg på 31 dagar och jag måste säga att det ska bli rätt skönt, samtidigt som jag gillar att bli påmind om att jag måste skriva lite oftare.

Hoppas ni har gillat det ^^

Framtiden - jag vet inte riktigt vad framtiden har att erbjuda, det är väl lite det som är tjusningen med framtiden antar jag.

Jag hoppas att framtiden har lyckliga människor att bjuda på, jag vill få gifta mig i framtiden, gifta mig och skaffa barn - och så vill jag få ett bra jobb, ett sånt där som jag kommer tivas med ^^

I en närmare framtid så hoppas jag att pappa kommer få bli riktigt lycklig - För han är allt annat än lycklig just nu - och det förstår jag, och jag önskar att jag skulle kunna göra något åt det - men jag vet inte vad jag ska göra. Men tiden läker alla sår - hoppas jag.

Mitt 2010 var grymt på många sätt och vis - jag är grymt glad för året 2010. Jag kom så mycket närmare min familj, jag ghorde mig av med många människor som bara förstörde för mig och jag insåg att jag bara behöver de vänner som faktiskt är vänner och inte bara låtsas vara vänner.

Jag träffade Tommy-boy - det räcker gott och väl för att göra mig nöjd för hela året typ ^^

Ärligt talat - jag är fortfarande lite mållös efter torsdagens händelser och vet inte vad jag ska säga och det har inte gått så lång tid än så jag vill inte skriva något här heller - men det kommer, såsmåningom så ska jag förklara vad som har hänt. Bare with me. Det suger för tillfället, jag har det jättejobbigt och hoppas att ni kan acceptera det.

Först och främst vill jag bara påpeka att precis efter att jag hade skrivit inlägget igår så ringde min pappa och sa att en väldigt nära person i min familj har gått bort väldigt hastigt. Därför får vi se hur det blir med inläggen i helgen - jag ska åka hem och ta hand om pappa först och främst.

I alla fall - studier - jag pluggar som sagt till civilingenjör i Robotik, en utbildning på 5 år som innehåller löjligt mycket matte (vi har mer eller mindre matte i alla läsperioder), en del el, fysik och programmering. Det är en awesome utbildning som jag trivs superbra med även om jag ibland saknar gymnasiet lite..

Dag 27 - Mina vänner systrar!

Jag tänker inte skriva om mina vänner - mitt liv har varit så förvirrat på den fronten ett bra tag så det känns bara onödigt. Men jag tänker skriva om mina systrar.

Att vi kallar varandra systrar har i grund och botten med den inriktning vi gick i gymnasiet att göra - System och mjukvaruutveckling, vår dåvarande matte/fysiklärare kände att han ville kalla oss något annat - men system mjukisar föll inte killarna i smaken, så Johanna slängde ur sig förslaget "Men kan du inte kalla oss för systrar då?" - och så fick det bli. Och nu, ett halvår efter att vi tog studenten så kallar vi fortfarande varandra för systrar.

Jag älskar systrarna och jag hoppas verkligen att vi aldrig kommer att tappa kontakten. För visst, vi har andra vänner och sådär - men jag har aldrig känt mig så hemma i en grupp som jag gör med dem, och det är awesome. jag har aldrig känt mig så välkommen i en grupp redan från första början heller - de flesta gånger jag ska försöka lära känna nya människor så slutar det med att jag känner mig obekväm och helst drar mig undan - men inte med världens bästa systrar!

I alla fall - Om ni läser det här - jag älskar er! Glöm aldrig det!

Seriöst - dagens outfit-inlägg, oavsett vilken blogg man hamnar i är fruktansvärt fånigt.

Känns mer som en "jag vill visa att jag är bättre än dig för att jag har finare kläder än dig"-grej >.<

Vill jag titta på kläder så surfar jag på olika klädföretags hemsidor >.<

Jag drömmer om en massa saker - bröllop och barn och hund och en fin bil i en grym takvåning någonstans.

Jag drömmer om massa andra saker också, men jag har alltid inbillat mig att drömmar är för mesar, att man inte ska drömma om man lever i verkligheten - men nu på senare tid så har jag insett att det är drömmarna som får oss att faktiskt orka med vardagen när allt känns jobbigt och hopplöst.

Så nu drömmer jag hela tiden - såsmåningom har jag tänkt slänga ihop en dreamboard som bakgrundsbild - med bilder på saker jag drömmer om - att utveckla bilar och att gifta mig i en fin klänning och sådär.

Min julafton nu sist var inte riktigt som julafton brukar vara.

Vi vaknade alldeles för tidigt av att Tommys systrar ville dela ut julklappar - sagt och gjort, iförda pyjamas så delade vi ut julklappar och sådär, sen gjorde sig alla i ordning och började laga frukost.

Vid 9-tiden så kom Tommys mostrar med familjer - det åts frukost och vi umgicks och sådär. De åkte vid 12 tiden och då åkte vi till Tommys farmor och farfar och åt mat och sådär, sen tittade vi på Kalle Anka.

Sen satte vi oss i bilen och åkte hem till pappa, fikade, tittade på den lilla anden och på Karl Bertil Jonsson och sen delade vi ut julklappar. Sen blev det lite spel och sådär i soffan och sen gick vi och la oss (runt 12 gissar jag) och så gick vi upp och köpte en ny TV på juldagen ^^

Jag vet inte om jag har en favoritartist - men jag har en som jag alltid älskar varje gång jag lyssnar på honom.

Thåström - världens underbaraste röst har han tror jag - jag älskar allt han har gjort.

Thåström är bäst - jag älskar honom <3

Vad ska jag välja för ögonblick den här gången då?

Tänkte skriva om när vi vann FLL Open Asian Championship för snart 4 år sedan.

Vi var i Tokyo. Vi vad jag, Milja, Josefina, Linda, Oscar och Jonas. Och ett lag till, tillsammans med lite lärare och föräldrar. I alla fall, vi gjorde asgrymma presentationer - körde asbra på tävlingarna och kom totalt sett 2:a i robotkörningen.

Väl på prisutdelningen skulle championpriset delas ut - vi visste att vi hade en liten chans - men vi visste inte mer än så. Han som ska dela ut priset inleder med att säga "The champion award goes to.. Sweden" varpå vi har på film att Josefina, som filmade det hela, tar ett asdjupt andetag - snubben fortsatte "Team number..number fifty one!" Och vi skrek så högt, jag hade precis innan vrickat foten - men jag sprang upp på scenen ändå. Lyckan var så total - vi hade faktiskt klarat det liksom.

Jag blir fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på det ^^

Jag jobbar inte, jag går i skolan.

Jag pluggar till civilingenjör i robotik - med målet att jag i framtiden ska kunna arbeta med bilar - helst av allt vill jag få antingen jobba med konstruktion eller programmering. Ju mer jag tänker på det - desto mer sugen blir jag på att hålla på med konstruktion. Effektivisera motorer, sensorer och liknande - I'd love that!

Men vi får väl se hur det blir i slutändan...

Den här månaden är det januari - januari means massa roliga saker. Den här månaden har jag haft "jullov" - vilket innebar tentaplugg och sådär, den här månaden innebar också födelsedagsfiranden och sådär (Mollie och Morgan that is i alla fall - Stina har också fyllt år, men jag har inte hunnit fira henne :(), tentor, programmering, RIKTIGT lov.

Jag har dessutom hoppat av en kurs - det är awesome - jag är nöjd med mitt val <3 Det här inlägget skriver jag jättesent för jag har haft annat för mig hela dagen. Morgan har fyllt år så vi har varit i Skövde och firat honom med världens bästa systrar - sen blev det kebabhouse (<3) och sen blev det till att åka till Tibro, leka med syskon och sen åkte vi till deras skola för att titta på årets första julspel (fråga INTE varför de har julspel nu >.<) och sen hem till Mariestad och titta på handboll och sen Salt.

Och guess what? Nu hinner jag precis innan 00.00 :P

Jag vet inte om jag har en favoritplats egentligen, jag har alltid försökt att skaffa en favoritplats. En sommar försökte jag desperat att älska en stor sten som finns i området där vi har vår sommarstuga, jag försökte att älska Mikkos familjs sommarstuga, jag har försökt att älska platser som jag har besökt så pass mycket att jag vill kalla det min favoritplats.

Så jag tror faktiskt inte att jag har en favoritplats, jag har platser jag fullkomligen avgudar. Samhället vi brukar åka till i Italien är ett sånt - men jag vill inte kalla det min favoritplats.

Ja, jag har väl inte så mycket mer att säga...

Materiellt så saknar jag ingenting just nu, en hårklippning möjligtvis - men den tänkte jag ev. försöka åstadkomma i veckan i alla fall.

I övrigt så har jag en hög vänner som jag saknar så att det gör ont i mig.

Jag saknar mina nördpojkar - för att de alltid har funnits där i skolan när jag kommer dit på morgonen, men nu går jag på en helt annan skola - där ingen är där på morgonen och de som finns där kommer inte ens i närheten på awesome-skalan. (No offence.)

Jag saknar Tomas! Tomas är awesome, jag älskar Tomas, men vi pratar alldeles för sällan nu för tiden - någon gång i vår ska jag se till att åka och hälsa på honom i Stockholm (jag vill göra en massa andra saker också, duh) - för det är typ två år sen jag träffade honom sist? Stört, orättvist och tragiskt.

Jag saknar David - för att David är en helt awesome person som jag kan vara utan hur länge som helst men när vi väl pratar så känns det som att det inte har gått någon tid alls.. Men han har skaffat flickvän och det är awesome - jag ska bara ge henne mitt godkännande först xD

Och så saknar jag TommyTommy när han inte är närvarande (och ja, jag skrev det där enbart för att han skämtade om det xD) <3

Jag är rädd för massa saker. Men jag tänkte koncentrera mig på en sak i det här inlägget.

På wikipedia inleds artikeln om rädsla med "Rädsla är en känsla som man känner vid hot eller riskfyllda situationer, både äkta och inbillade. Rädsla kan också förklaras som ett extremt ogillande av situationer, tillstånd, saker, människor och liknande, till exempel mörkräddhet." and I rest my case - vi behöver inte säga mer än så egentligen.

Men jag är som sagt rädd för massa saker, jag är framförallt livrädd för att misslyckas. Jag är inte så rädd för att inte nå upp till mina egna krav, för mina krav kan jag anpassa inbillar jag mig. Men jag är livrädd för att inte klara av att uppnå alla andras krav - för jag inbillar mig att alla andras krav är så mycket högre när jag i själva verket vet att så är inte fallet.

I alla fall - egentligen är jag inte en sådär superrädd person - jag är lite nojjig, ja, men jag är inte rädd - jag har överlevt allting hittills och ärligt - what doesn't kill you makes you stronger och jag tror verkligen att det är i våra rädslor vi blir starka, inte i våra svagheter.

Jag antar att jag gråter av samma saker som alla andra? Frustration, ångest och folk som sårar mig.

Frustration över det mesta kan få mig att gråta, framförallt skola och sådär, jag hatar att misslyckas - när jag blir besviken så gråter jag.

Gah, jag gråter över allt - ska vi bara säga det? Ja, det gör vi.

Det finns löljligt mycket saker som får mig att skratta - sanningen är att jag skrattar oförskämt mycket nu för tiden.

Jag skrattar åt Tommy när han skäller på TV:n när han tittar på fotboll, jag skrattar åt folk som säger roliga saker, jag skrattar åt korkade saker. Jag skrattar gärna åt roliga saker jag ser på typ stan, men framförallt så skrattar jag åt mig själv.

Jag kan skratta högt åt mig själv när jag är ensam hemma och gör något jättekorkat. Härromdagen så var jag ensam hemma och lyckades snubbla på en tröja som låg på golvet så att jag ramlade på golvet - då satt jag och skrattade åt mig själv rätt rejält - bara för att det var så jävla klantigt typ.

I övrigt så skrattar jag väl åt samma saker som alla andra människor antar jag? Eller vad skrattar alla andra åt?

Jadu, vad ska jag säga? Jag älskar musik och nu det senaste vet jag inte vad det beror på, kanske det nyfunna självförtroendet jag har - men jag vågar faktiskt lyssna på den musik jag vill lyssna på utan att behöva vara rädd för att någon ska döma mig.

That's totally awesome - för jag hatade att behöva smyglyssna på musik som jag gillade, jag kunde ladda ner låtar, lyssna på dem och om jag visste att någon skulle komma hem till mig kunde jag ta bort dem för att ingen skulle se dem. När andra personer har porrmappar gömda på datorn så har jag haft musikmappar gömda.

Haha, that's totally weird.

Favoritlåtar just nu i alla fall:


Mer än så behöer ni inte <3

Hm, ett ögonblick till - vad ska jag skriva den här gången då? Eftersom jag sitter och pratar med världens bästa systrar (igen! Gah, I've missed this) så frågade jag dem vad jag ska skriva om - de bestämde sig för när vi gjorde pannkakor i skolan.

Anledningen till att vi gjorde pannkakorna var att vi fick för oss att fira någonting, vad kommer jag inte ens ihåg längre. Det var så grymt, det var jag, Johanna, Tommy och Trädet i köket som stekte pannkakor - Tommy hade fått med sig glass från hemglass (halvliterspaket med glass - varför har hemglass inte kvar dem?). I alla fall - pannkakorna är inte ett sånt där minne som är grymt viktigt i sig, det är mer principen som är viktig.

Jag älskar systrarna - de är lätt de bästa vänner jag någonsin har haft och jag älskar dem enormt. Och det är de där träffarna som gör alltihop typ - vi träffas, gör typ ingenting och det äger i alla fall. Grillfesterna i sommras, pannkakorna, julavslutning på kebabhouse, matte D lektionerna - ALLT. Jag saknar mina systrar och jag hoppas verkligen att ni vet hur mycket både jag och Tommy saknar er ibland <3.

Love on you!

Jag har blivit sviken otroligt många gånger, gissningsvis så har de allra flesta människor som någon gång haft en närmare relation med någon blivit svikna...

Dock finns det nog bara två eller tre gånger jag har kännt mig riktigt sårad av det. Jag menar, de där "oj, nej, jag kan inte träffa dig idag"-scenerna som egentligen är svek är inte direkt något man lägger på minnet, det händer liksom alldeles för ofta...

One of them - när Mikko lovade mig att vi skulle fira jul ihop och sen bara dissade mig för att åka till kanada och när jag frågade om jag inte kunde få följa med då så sa han typ "nej, det är nog inte en så bra idé" Och det var det - det där låg och tärde på vårt förhållande i ett och ett halvt år efter det - för att jag tar löften på allvar, speciellt när löftena handlar om julen. Han förstod aldrig det...