Jobb, jobb och åter jobb - och så lite Tommy.
Jag är så lycklig så att jag nästan sprängs. Hur allt kan gå såhär bra såhär länge är i mina ögon ett mysterium. Men det gör det, och det verkar inte vända. Två dagar kvar på provisionsmånaden, sen kan jag ta reda på hur mycket lön jag kommer få i slutet av augusti, hur mycket pengar jag kommer ha att flytta till Västerås med. Flytta ihop med Tommy. Medan mer eller mindre alla andra jag känner stannar kvar här i Skövde så flyttar vi iväg till Västerås. Ibland slår mig tanken att det inte var allt för långt ifrån att han nästan flyttade någon annanstans. Jag har sån sjuk tur hela tiden - jag blir så sjukt lycklig. Jag älskar min pojke och jag älskar det faktum att jag om mindre än en månad kommer få vakna upp bredvid honom varje morgon - hur lycklig blir man inte av det? Bara tanken gör så att jag blir alldeles varm inombords.
Jobb då - jag jobbar konstant. Helt plötsligt så jobbar jag mer än Tommy, hur i hela fridens namn gick det till? Men jag säljer skitbra - vilket kommer innebära en grym lön om en månad. YAY me! :D Nu börjar jag i alla fall jobba - hörs ^^
Jobb då - jag jobbar konstant. Helt plötsligt så jobbar jag mer än Tommy, hur i hela fridens namn gick det till? Men jag säljer skitbra - vilket kommer innebära en grym lön om en månad. YAY me! :D Nu börjar jag i alla fall jobba - hörs ^^
Jag insåg varför jag är så lycklig.
Det är nämligen slut på alla kompromisser åt olika håll - det är slut på att ingen får som den vill - för vi vill samma sak nästan hela tiden.
Jag insåg det i lördags när jag såg det finaste köksbordet jag någonsin sett och innan jag hinner säga något så springer Tommy fram till det och säger "Tänk vad bra det skulle göra sig i vår lägenhet?" och ja, tänk vad bra det skulle göra sig i vår lägenhet. Mer än så finns det inte att säga.
Vi har vår lägenhet, vi har varandra och vi vill åt samma håll. Jag kan faktiskt se oss i vår takvåning på 1½ etage. Jag kan se oss inte skaffa radhus och jag kan se oss bygga ett eget hus och se till att ha en trädgårdsmästare som tar hand om trädgården. Jag kan dessutom se oss ge våra barn alla möjligheter för att lyckas. (Vad som är seriöst och vad som inte är seriöst får ni gissa på själva)
Älskling - jag älskar dig, jag älskar att vi kan skämta om precis vad som helst närsomhelst. Jag älskar att vi kan tänka precis samma sak samtidigt. Jag älskar att vi kan vara såpass omogna att vi sitter och skrattar åt en fisk som hoppar ner i din systers säng. Jag älskar att vi kan ligga och prata om att gifta oss - utan att det ska vara speciellt seriöst. Jag älskar dig. Dig. Dig. Dig. Du är allt jag vill ha och lite till - du är underbar och älskvärd. Jag vill inget hellre än att få vakna upp bredvid dig varenda morgon <3
Jag insåg det i lördags när jag såg det finaste köksbordet jag någonsin sett och innan jag hinner säga något så springer Tommy fram till det och säger "Tänk vad bra det skulle göra sig i vår lägenhet?" och ja, tänk vad bra det skulle göra sig i vår lägenhet. Mer än så finns det inte att säga.
Vi har vår lägenhet, vi har varandra och vi vill åt samma håll. Jag kan faktiskt se oss i vår takvåning på 1½ etage. Jag kan se oss inte skaffa radhus och jag kan se oss bygga ett eget hus och se till att ha en trädgårdsmästare som tar hand om trädgården. Jag kan dessutom se oss ge våra barn alla möjligheter för att lyckas. (Vad som är seriöst och vad som inte är seriöst får ni gissa på själva)
Älskling - jag älskar dig, jag älskar att vi kan skämta om precis vad som helst närsomhelst. Jag älskar att vi kan tänka precis samma sak samtidigt. Jag älskar att vi kan vara såpass omogna att vi sitter och skrattar åt en fisk som hoppar ner i din systers säng. Jag älskar att vi kan ligga och prata om att gifta oss - utan att det ska vara speciellt seriöst. Jag älskar dig. Dig. Dig. Dig. Du är allt jag vill ha och lite till - du är underbar och älskvärd. Jag vill inget hellre än att få vakna upp bredvid dig varenda morgon <3
Att sakna skolan - och varför.
Jag saknar skolan, av ett par anledningar.
Jag saknar skolan för att det fanns människor som såg mig gråta där. Det fanns människor där som faktiskt brydde sig. Jag hatar arbetslivet av den enkla anledning att jag när jag kom till jobbet i morse var så pass nedbruten att jag satt och grät vid mitt skrivbord, utan att någon ens märkte något (eller i alla fall gjorde mig uppmärksam på att den hade märkt något).
Jag saknar skolan för att kraven var mer påtagliga. Jag kan för tillfället göra lite vad jag vill, människorna som kontrollerar mig bryr sig inte så mycket så länge jag sköter mitt jobb - men exakt vart kravet ligger framgår inte. Det får man välja själv, det finns ingen övre gräns på hur bra man kan lyckas - jo, 80 000 i månaden före skatt - men den är mer eller mindre ouppnåelig. Det finns alltså ingen övre gräns för mig - vilket är fruktansvärt frustrerande om man fungerar som mig.
Jag saknar skolan för att det alltid fanns trevliga människor i skolan i form av både lärare och elever som gav en inspirerande arbetsmiljö där man faktiskt kunde växa som människa.
Jag saknar dessutom skolan för att det i skolan fanns en möjlighet att faktiskt utvecklas istället för att brytas ner. Jag pallar inte mina chefer tyvärr, jag pallar inte att bli nedtryckt och jobba mot beting som egentligen inte betyder någonting.
Jag saknar skolan för att det fanns människor som såg mig gråta där. Det fanns människor där som faktiskt brydde sig. Jag hatar arbetslivet av den enkla anledning att jag när jag kom till jobbet i morse var så pass nedbruten att jag satt och grät vid mitt skrivbord, utan att någon ens märkte något (eller i alla fall gjorde mig uppmärksam på att den hade märkt något).
Jag saknar skolan för att kraven var mer påtagliga. Jag kan för tillfället göra lite vad jag vill, människorna som kontrollerar mig bryr sig inte så mycket så länge jag sköter mitt jobb - men exakt vart kravet ligger framgår inte. Det får man välja själv, det finns ingen övre gräns på hur bra man kan lyckas - jo, 80 000 i månaden före skatt - men den är mer eller mindre ouppnåelig. Det finns alltså ingen övre gräns för mig - vilket är fruktansvärt frustrerande om man fungerar som mig.
Jag saknar skolan för att det alltid fanns trevliga människor i skolan i form av både lärare och elever som gav en inspirerande arbetsmiljö där man faktiskt kunde växa som människa.
Jag saknar dessutom skolan för att det i skolan fanns en möjlighet att faktiskt utvecklas istället för att brytas ner. Jag pallar inte mina chefer tyvärr, jag pallar inte att bli nedtryckt och jobba mot beting som egentligen inte betyder någonting.
Världens bästa människa? Troligtvis.
Jag hatar människor som skryter om hur bra de är - det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag skriver det här inlägget för att jag vill påminna mig själv om det här de dagar det känns precis tvärtom.
Idag fick jag iväg 14,5 orders på jobbet - det är personligt rekord och vi ska ha 9 för att bli "gröna". Jag är asnöjd. Dessutom - som om det inte vore nog, så lyckades jag muntra upp en förbannad Tommy på min första rast, jag var grön innan lunch och sålde saker jag annars har skitsvårt för att faktiskt sälja.
Tommy är dessutom snart på väg hit - han är här strax efter halv gissar jag - jag har hans tvätt i tvättmaskinen och en kladdkaka i ugnen, jag känner mig som världens bästa flickvän och trots att jag är PMS:ig och dum så lyckas jag göra honom glad.
Jag älskar mig själv idag, jag älskar alla andra när de är sånna här, jag älskar när det går bra för folk, jag älskar glada människor, jag älskar människor som är stolta över sin prestation oavsett hur bra de har lyckats. Jag önskar att alla fick känna såhär. Det är vad jag tänker jobba för att se i världen.
Folk - ni förtjänar att må såhär bra allihop. Jämt. Ni äger!
Idag fick jag iväg 14,5 orders på jobbet - det är personligt rekord och vi ska ha 9 för att bli "gröna". Jag är asnöjd. Dessutom - som om det inte vore nog, så lyckades jag muntra upp en förbannad Tommy på min första rast, jag var grön innan lunch och sålde saker jag annars har skitsvårt för att faktiskt sälja.
Tommy är dessutom snart på väg hit - han är här strax efter halv gissar jag - jag har hans tvätt i tvättmaskinen och en kladdkaka i ugnen, jag känner mig som världens bästa flickvän och trots att jag är PMS:ig och dum så lyckas jag göra honom glad.
Jag älskar mig själv idag, jag älskar alla andra när de är sånna här, jag älskar när det går bra för folk, jag älskar glada människor, jag älskar människor som är stolta över sin prestation oavsett hur bra de har lyckats. Jag önskar att alla fick känna såhär. Det är vad jag tänker jobba för att se i världen.
Folk - ni förtjänar att må såhär bra allihop. Jämt. Ni äger!
Jag fattar inte.
Jag fattar inte hur vissa människor lever sina liv - som att ingenting man gör får konsekvenser och som att man kan göra precis vad som helst när som helst?
Vi pratar alltså om människor som är i alla fall ett par år äldre än mig och som beter sig som om de inte behöver ta ansvar för en enda av sina handlingar - samtidigt som de definitivt inte behöver bry sig om framtiden. Varför skulle de bry sig om hur de ska betala räkningarna i slutet på månaden? De kan ju supa skallen av sig nu istället. Jobb? Det är onödigt - man kan ju alltid leva på bidrag.
Nej - helt ärligt, hur dåligt jag än mår av att säga det så är jag trött på bidrags-Sverige. Jag är trött på att folk ska kunna ligga och lata sig hela dagarna och fortfarande kunna må bra med sig själva. Ska man ha sitt soc.-bidrag så får man i alla fall se till att anstränga sig. Nu är Wero förbannad.
Vi pratar alltså om människor som är i alla fall ett par år äldre än mig och som beter sig som om de inte behöver ta ansvar för en enda av sina handlingar - samtidigt som de definitivt inte behöver bry sig om framtiden. Varför skulle de bry sig om hur de ska betala räkningarna i slutet på månaden? De kan ju supa skallen av sig nu istället. Jobb? Det är onödigt - man kan ju alltid leva på bidrag.
Nej - helt ärligt, hur dåligt jag än mår av att säga det så är jag trött på bidrags-Sverige. Jag är trött på att folk ska kunna ligga och lata sig hela dagarna och fortfarande kunna må bra med sig själva. Ska man ha sitt soc.-bidrag så får man i alla fall se till att anstränga sig. Nu är Wero förbannad.
Instinkter och medfödda reflexer.
Satt och tänkte lite på instinkter och medfödda reflexer förut, så som att vi äter när vi är hungriga, vi skyddar huvudet om det verkar vara något som kommer skada huvudet, vi blundar om det låter högt etc.
Det är sånt som får mig att tro att det måste finnas en gud, en kärleksfull gud. Den Gud jag tror på. Jag menar - hur förklarar man annars på ett logiskt sätt att vi från födseln vet precis hur vi ska göra i vissa situationer? Det går liksom inte ihop i min hjärna...
Jag kan inte påstå att jag har något mer att tillägga på den punkten - det var mer en allmän fråga till alla er som säger er tro på vetenskapen fullt ut - är det inte dags att förklara instinkterna och reflexerna? På samma sätt som det är dags att förklara tankar, medvetande och nära döden-upplevelser?
Det är sånt som får mig att tro att det måste finnas en gud, en kärleksfull gud. Den Gud jag tror på. Jag menar - hur förklarar man annars på ett logiskt sätt att vi från födseln vet precis hur vi ska göra i vissa situationer? Det går liksom inte ihop i min hjärna...
Jag kan inte påstå att jag har något mer att tillägga på den punkten - det var mer en allmän fråga till alla er som säger er tro på vetenskapen fullt ut - är det inte dags att förklara instinkterna och reflexerna? På samma sätt som det är dags att förklara tankar, medvetande och nära döden-upplevelser?
