Tommy och Wero

"Du säger att du inte har fått tillräckliga bevis för att förneka att gud finns.
Du säger att svar på böner är bevis nog att visa att gud finns.
Hur vet du att gud är den som fått dina böner att slå in?
Kollade du väderleksrapporten? Hade du någon aning om vilket väder det skulle kunna bli under dagen?
Hur vet du att det var just din bön till gud som gjorde att det slutade regna?
När du bad om hjälp på provet. Påverkade gud dina handlingar och tankegångar? Kan gud påverka den fria viljan?
Du bad om att få hinna till bussen i tid. Saktade gud ner bussen? Var det ett tåg som åkte framför bussen så att den kom för sent? Var det för mycket trafik så att bussen inte kunde komma fram i tid? Det finns många exempel på svar till varför bussen kom för sent och att du han med.
Hur vet du att det var just din bön till gud som gjorde att allt gick som det gick?

Jag säger tvärt om, det finns inte tillräckliga bevis för att gud finns.
Man kan inte bevisa att något inte finns innan det finns bevis för att något finns från första början.
Att säga att något kan finnas för att det inte finns bevis för att det inte finns kallas "Argument från ovetskap" eller på engelska "Argument from ignorance".
Ett klassiskt exempel är påståendet att det finns en tekanna på månen. Om ingen kan bevisa att påståendet är falskt, är det eller kan det då vara sant?"

Jag vet inte om det är Gud som får mina böner att slå - jag tror att det är Gud som får mina böner att slå in. Jag tror att det är den stora skillnaden mellan troende och icke troende. En troende person ber om saker och när det blir som vi vill så tackar vi Gud, blir det inte som vi vill frågar vi Gud varför. En icke troende person vet jag inte riktigt hur ni gör - jag gissar att ni säger att ni hade tur eller otur, att det var slumpen eller ödet eller whatever. Så jag vet inte - jag tror, och det är det som är huvudsaken.

Vad det beträffar "Man kan inte bevisa att något inte finns innan det finns bevis för att något finns från första början.
Att säga att något kan finnas för att det inte finns bevis för att det inte finns kallas "Argument från ovetskap" eller på engelska "Argument from ignorance"." så skulle jag vilja påstå att man inte kan bevisa att något inte finns alls. Jag har lagt upp ett youtube-klipp om det tidigare, men jag gör det en gång till ;)

""jag tror att han hade kunnat göra mycket mer på jorden om han hade känt för det"
Han vill att vi ska komma till himlen, men han känner inte för att ingripa.
Ändå säger du att gud ser in i framtiden och kommer göra allt för att ingripa för att ändra vår tro. Vilket han aldrig kommer misslyckas med eftersom han kan se in i framtiden. Han ser vad som kommer fungera.
Frågan är då, har gud full kontroll över oss, eller har vi fri vilja?

Jag tänker inte ställa mer frågor om din uppfattning om din tro, jag tänker nu ställa frågan:
Varför tror du på gud?"

Känner och känner för - det var lite dåligt formulerat. Han vill ingripa, men eftersom vi har den fria viljan så kan han inte mer än försöka få oss på "rätt väg", vilket han gör konstant, men den fria viljan bestämmer ju hur det hela slutar så att säga. Jag kan verkligen inte förklara sånt här ;__;

Jag tror på Gud för att jag tycker att jag har sett tillräckligt med saker för att inte kunna förneka att han finns, det räckte med att be Gud om att det skulle sluta regna och att sedan inte få en vattendroppe på sig. Men det handlar även om småsaker, som att inte ha en aning om hur en uppgift på ett prov ska lösas, be Gud om hjälp och sen lösa den efter det. Det handlar om saker som att hinna med bussen fast man egentligen inte "borde" ha hunnit - små vardagssaker som får en att tro mer och mer helt enkelt.

Måste bara säga att jag älskar att jag får en massa frågor :D

Om gud nu vet vad som kommer ske i framtiden, då borde han veta i förväg vem som kommer till himlen och helvetet. Spelar då den fria viljan någon roll i himmel och helvetes systemet?

Det är klart att den fria viljan spelar roll - annars hade vi ju inte behövt Jesus alls.

Gud vet vem som kommer komma till honom och vem som inte kommer göra det. Men vi människor kan ju avvika från den väg som Gud tycker att vi ska ta - det är ju därför alla inte tror på Gud. För Gud vill ju naturligtvis att vi ska komma till honom och han jobbar hela tiden för att ALLA ska komma dit, men det är ju vi som bestämmer det. Så Gud vet att du kanske inte kommer tro på honom - men han kommer göra allt för att ändra på det och jag lovar att Gud inte är så trångsynt att han vägrar att ändra sin syn på saker bara för att du ändrar dig till att du vill komma till honom.

GAH, det där blir jätteluddigt - I'm totally sorry - du får fråga igen om du inte förstår vad jag menar, för jag är inte ens säker på att jag fattar vad jag menar...

Gud är allvetande. Kan gud se in i framtiden? - Ja, hur hade vi annars fått profetior och grejer i t ex gamla testamentet? Gud vet precis vad som kommer hända.
Gud är allsmäktig. Kan gud ha kontroll över människors handlingar? - Nej, eftersom han själv valde bort det när han gav oss den fria viljan - men han är fortfarande allsmäktig dock - eftersom han ju faktiskt valde om han skulle ha kontrollen eller inte.

De fetstilade frågorna kom som följdfrågor till de andra frågorna.

Är gud allvetande? - Enkelt svar, JA! Utvecklat svar, förutsatt att Gud är allsmäktig så måste han också vara allvetande och eftersom jag tror att han är allsmäktig så måste han ju också vara allvetande.
Skapade Gud allt? - Ja, jag tror att Gud skapade allt, på ett eller annat sätt. Jag tror inte att det skedde på en vecka - men jag tror definitivt att det var Gud som gjorde det. Världen är för vacker för att vara en slump.
Är gud allsmäktig? - Se ovan; JA!
Skapade gud helvettet? - Ja, annars skapade han ju inte allt...
Skapade gud reglerna om vad som är synder? - Ja, det gjorde han eftersom han vill få oss att bara göra saker som är bra för oss och att vi inte ska göra en massa dumma saker.
Varför vill gud straffa oss? - Han vill inte straffa oss, men man kan inte låta någon bryta regler utan att den straffas och ingen skulle följa regler om det inte fanns ett straff.
Hur kan Jesus ha kontroll över vem som blir förlåten? - Eftersom det är han som får straffet istället, det är inte som att straffet bara försvinner om vi blir förlåtna, någon måste ändå ta det för att det ska finnas någon som helst balans i världen.

FINALLY! Det var så länge sen någon kommenterade med frågor att jag trodde att jag hade gått och blivit tydlig i vad jag skriver ;)

"Vad är din definition av Gud?
Vad är din definition av Jesus?
Vad menar du med att Jesus var frälsaren?
Vad är din definition av evigt liv?
Vad är din definition av Guds dödsstraff?
Vad är din definition av Syndernas förlåtelse?
Vad är din definition av de dödads uppståndelse?" - så löd kommentaren, så jag tänkte helt enkelt ta frågorna en och en :D

Vad är din definition av Gud? - Min definition av Gud har jag skrivit om någon gång tidigare, eller snarare min syn på vem Gud är - för jag tror inte att man kan definera Gud, hur skulle du definera något som du ser som större än skapelsen i sig? Som skaparen, ja, men sen då? Det går inte att göra en ordentlig definition av Gud är jag rädd...
Vad är din definition av Jesus? - What's up with the definitions? Jag tror inte att det är definitionerna som är det viktiga i det hela, men fine - Jesus var en man som levde för runt 2000 år sen, han lallade runt på jorden, gjorde en massa awesome saker som man kan läsa om i Bibeln, vissa tyckte inte att det var så awesome så de bestämde sig för att gå emot honom - vilket resulterade i att de faktiskt dödade honom. Men om man är Guds son så spelar det inte så stor roll om man blir dödad, för då åker man ner till dödsriket, partar lite där i ett par dagar och sen slår man upp dörren och tar partyt ett par våningar upp istället. Det är det närmaste en definition du får är jag rädd..
Vad menar du med att Jesus var frälsaren? - I grund och botten så menar jag att det är tack vare Jesus vi inte behöver frukta inför döden, vi kommer inte behöva stå ut med en evighet i helvetet utan vi får möjligheten att komma upp till Gud istället, något vi mer eller mindre inte hade möjlighet att göra innan Jesus dog för oss. Det där med att han dog för oss är lite extra viktigt eftersom det var det som gjorde att vi slipper dö när Gud straffar oss (vilket jag skriver om när den frågan kommer ;)).
Vad är din definition av evigt liv? - Evigt liv är precis vad det låter som, att man inte dör. Visst, vi kommer alla dö från vår kropp här på jorden, men vår själ kommer att kunna leva vidare i himmelen - det är evigt liv, att om vi tror på Gud och ber om förlåtelse för våra synder så är allt förlåtet och vår själ slipper spendera en evighet i helvetet - DET är min definition av evigt liv.
Vad är din definition av Guds dödsstraff? - I gamla testamentet så finns det, som du säkert vet, en massa lagar och bud - den som följer ALLA lagar och bud till punkt och pricka och ALDRIG misslyckas med detta får naturligtvis inget straff, men misslyckas man med ett enda av dem så blir man straffad av Gud. För flertalet av lagarna är straffet döden - men inte som man kan tro, att man helt enkelt blir dödad av någon - utan straffet är egentligen avsaknaden av evigt liv - att vår själ faktiskt hamnar i dödsriket.
Vad är din definition av Syndernas förlåtelse? - Att vi, trots att vi inte håller alla de där lagarna och buden så blir vi inte straffade, vi får förlåtelse för våra fel och får möjligheten att försöka igen och igen och igen - så länge vi är uppriktigt ledsna över att vi gjorde fel och faktiskt ber om förlåtelse. Men så länge vi tror och vill bli förlåtna så blir vi det.
Vad är din definition av de dödas uppståndelse? - Jag tror inte att vi kommer till himmelen direkt när vi dör - inte heller till helvetet. Jag tror att vi hamnar i något mellanting tills domedagen - för då kommer Jesus ner till jorden för att döma oss alla - levande som döda, och då kommer vi att återuppstå, och beroende på vad vi har trott på så blir vi antingen dömda eller förlåtna.

Typ så - det är lite rörigt i huvudet just nu eftersom jag blandar tentaplugg med religion - men jag hoppas att det förtydligar lite i alla fall, annars får du fråga igen :)

SPOILERVARNING! Jag kommer kanske inte avslöja något superviktigt, men ändå - vill då låta filmen vara en överraskning så råder jag dig att inte läsa ;)

Vi var ju som sagt och såg nya Narnia filmen idag, jag har ALLTID älskat Narnia, sen jag läste böckerna i mellanstadiet - lätt bästa sagovärlden ever!

I alla fall, vad jag tänkte på just nu var Aslan - och en kommentar han fäller i slutet av filmen, citatet lyder (taget direkt från IMDB):

Lucy Pevensie: Aslan, will we ever meet with you in our world?
Aslan: You shall.
Lucy Pevensie: How?
Aslan: Because there I have another name. You must learn to know me by that name. This was the very reason why you were brought to Narnia, that knowing me here for a little, you may know me better there.

In which det är den sista kommentaren jag älskar så mycket - jag menar, Aslan har varit så kick-ass i de andra filmerna och kommentaren bara äger, jag älskade motsvarigheten i boken (kommer inte ihåg exakt vad det är Aslan säger där - men det äger!)

I alla fall, C.S Lewis skrev böckerna för att göra en klar och tydlig kristen koppling, som i första filmen då Aslan offrar sig själv på stenbordet för att när oskyldigt blod spills på stenbordet så ska den återuppstå igen - hej Jesus, och sen fortsätter det på samma spår, Aslan som Gud som kommer till räddning när det verkligen behövs och ibland känns avlägsen när man tycker att man behöver honom men sen visar det sig att han var där hela tiden.

I alla fall, nu sa han det ju rakt ut - "Hej Lucy, jag är Gud här,  jag är Gud i din värld också och nu när du känner mig här kan du lära känna mig bättre i din egen värld".

Det är länge sedan jag kände mig så inspirerad till att faktiskt ta tag i min tro på riktigt igen, men det kanske är dags nu. För vet ni vad? Det enda det egentligen handlar om är att man måste våga tro på att Gud finns där - och när man väl gör det så kan man vara helt säker på att han finns där för en.

Slutligen så tänker jag ge er ledmotivet till filmen, There's a place for us med EMD

Jag låg och tänkte lite inatt efter att jag hade pratat med en av Tommys vänner (eller ja, hon är väl min vän också men ni fattar) om att hon ska tatuera sig. Jag har under flera år planerat att tatuera in ett bibelord på handleden, vilket jag tror skulle bli jättesnyggt, men det är ett problem med det - bibelordet sammanfattar inte hela min tro och efterhand så har jag blivit mer och mer osäker på placeringen - jag tatuerar mig inte för någon annans skull, poängen är inte att alla andra ska se min tatuering, därför vet jag inte om jag vill ha den på ett så svårdolt ställe och en text skulle inte passa på så många andra ställen är jag rädd.

Men inatt så slog det mig, att en lite mer långsökt lösning, men en grymt mycket coolare sådan - vore att tatuera in en groda. Helt plötsligt blev det en Wero-tatuering, alla kan läsa ett bibelord men jag tror inte att folk kopplar grodan i första taget, i alla fall så gör nog inte första bästa person man träffar det.

Grodan kommer i alla fall från frog, som kommer ifrån F.R.O.G. som jag hade på ett armband tidigare, F.R.O.G. står sedan för Fully Rely On God - vilket är vad min tro egentligen grundar sig på. Jag vet att jag har skrivit det förut - men jag hade armbanden på mig för att hela tiden bli påmind om det - och nu skulle jag ju onekligen bli påmind om det hela tiden. Men vart placerar man en groda? Den frågan kvarstår. Jag vill inte ha den speciellt stor, 3-4 centimeter på höjden max. Vart sätter man sedan den? Förslag?

Satt och tänkte lite på instinkter och medfödda reflexer förut, så som att vi äter när vi är hungriga, vi skyddar huvudet om det verkar vara något som kommer skada huvudet, vi blundar om det låter högt etc.

Det är sånt som får mig att tro att det måste finnas en gud, en kärleksfull gud. Den Gud jag tror på. Jag menar - hur förklarar man annars på ett logiskt sätt att vi från födseln vet precis hur vi ska göra i vissa situationer? Det går liksom inte ihop i min hjärna...

Jag kan inte påstå att jag har något mer att tillägga på den punkten - det var mer en allmän fråga till alla er som säger er tro på vetenskapen fullt ut - är det inte dags att förklara instinkterna och reflexerna? På samma sätt som det är dags att förklara tankar, medvetande och nära döden-upplevelser?

Jag har vänner som kan så sjukt mycket saker, vänner som varje gång jag ens tänker på dem förvånar mig med sitt intellekt. Tomas är en av dem - jag var inne på hans facebook-profil alldeles nyss, mest för att jag funderade på om han fortfarande lever - och hittade citatet i rubriken. Det fick mig att tänka.

Citatet kommer från en Dr William Lane Craig - som sammanlagt har skrivit över 30 böcker. I alla fall - vad han säger är att bara för att vi inte kan bevisa att Gud finns så innebär det inte nödvändigtvis att vi bevisar att Gud inte finns - det ger alltså inte alla världens ateister en ryggdunk och ett "ja, vi hade rätt trots allt" - men det ger inte heller alla världens troende en ryggdunk och ett "ja, vi hade rätt trots allt" - det ger oss a dead end. Vi kan inte genom bevis avgöra vem som har rätt - för ingen kan bevisa att Gud finns, alternativt att han inte gör det.

Vad gör vi då? Jo - som kristen så klingar man fast vid dem som säger att inget går att bevisa, för det är det närmaste ett erkännande vi som kristna kan få - som ateist så håller man sig till dem som desperat försöker bevisa avsaknaden av Gud genom att förstå mer och mer av universum.

Men vad jag inte förstår med alla dessa vetenskapsmän som bevisar mer och mer om både det ena och det andra är hur man kan upptäcka mer och mer saker, som gör människans existens mer och mer otrolig, och sedan säga att det är ett argument för att Gud INTE finns. Jag tolkar det som att de egentligen inte förstår poängen med det hela - som att de inte förstår att vad de egentligen gör är att de gräver ner sig själva i ett hål som de sedan inte kan komma upp ifrån - jag tycker att det snarare känns som att de gör oss som faktiskt tror en tjänst än att de gör sig själva en tjänst.

Men jag vet inte - jag är ingen expert - men jag vet en sak, det finns ingen här i världen som kan få mig att sluta tro - aldrig någonsin.

Satt och läste en kompis blogg och såg att hon hade skrivit ovanstående citat - vilket jag tror är fruktansvärt sant. Dessutom är det ytterst aktuellt eftersom det samfund jag tillhör, Evangeliska Frikyrkan, igår röstade igenom att avsäga sig vigselrätten för att "slippa" att viga homosexuella. Man kommer istället att konstruera en ny vigselakt, utan laglig rätt - mer eller mindre en välsignelse alltså (om jag har förstått det hela rätt). Läs mer om det här.

Jag har tidigare skrivit att jag inte tycker att det är rätt att viga samkönade par i kyrkan, vilket jag inte tycker. MEN - jag har inget problem med homosexuella. Det är homosexualiteten jag ser ett problem i, precis som många andra kristna jag känner. Problemet är inte att någon vill leva resten av sitt liv med en person av samma kön - problemet ligger i att man kräver Guds välsignelse i det. Jag förstår att man gärna vill ha den, men jag vill gärna ha den i många saker jag gör, men jag vet att i hälften av de där sakerna så kommer jag inte att få den - för att det helt enkelt inte är rätt, egentligen.

Det finns gott om exempel på sånt här, tempelriddarna tillexempel. De gick ut och dödade i Guds namn, utan hans välsignelse och även om folk verkar ha fått för sig att de trodde att de hade Gud på sin sida och att man därmed kan beskylla hela kristenheten för korstågen så var de fullt medvetna om att de inte hade Gud på sin sida i dödandet, de bad därför honom om förlåtelse efter varje slag.

Ska man då som homosexuell be Gud om förlåtelse för varje gång man kysser sin partner? Nej, det känns ju fruktansvärt fånigt. Men steg ett kanske i alla fall är att ge med sig - man kanske inte måste vigas i kyrkan, och därmed kräva Guds välsignelse för det.

Jag tycker att det är bra att vi som samfund hellre låter bli helt än att inte få bestämma det själva. Jag tycker att det är bra att vi inte tänker "ge med oss" och låtsas att vi inte bryr oss om vad som egentligen står i Bibeln. Jag tycker att det är bra att vi kan stå för vad vi tror på och jag tycker att det är bra att vi i 2000-talets Sverige följer FNs mänskliga rättigheter tillräckligt mycket för att låta religionen formas som den faktiskt är formad snarare än att försöka låtsas att den ser ut på ett helt annat sätt egentligen.

Som en liten notis så måste jag påpeka att det nämns tre församlingar i artikeln jag länkade till - frikyrkosverige är så pass litet att jag känner folk i alla tre.

Jag vill börja med att förtydliga att Johan självklart frågade hur jag mådde, inte vem jag var - how och who går rätt lätt att skriva fel på och det är ingenting rättstavningsprogrammen klagar på. Än värre var det att jag tydligen, i sagda samhälls-uppsats tydligen hade skrivit påve istället för påverkan utan att märka något.

Varför jag tror på Gud är en lång och halvsvår historia som består av allt möjligt, allt från tårar, förtvivlan och uppgivenhet till lycka, kärlek och en tro på en glad framtid.

Det började, som jag har skrivit om flera gånger här i bloggen, med att jag åkte på ett läger där alla var så snälla att jag inte förstod vart jag hade hamnat. Människor var inte så snälla i min värld. Men här frågade människor jag aldrig tidigare hade pratat med hur jag mådde, inte för att det förväntades av dem utan för att de faktiskt brydde sig. Ett par dagar in på lägret så gick jag och min kompis en promenad i skogen, det började regna riktigt mycket och vi började gå tillbaka. När vi nästan var tillbaka så föll hon ner på knä mitt i en lerpöl på en volleybollplan och så började hon be. Jag tyckte att hon var riktigt knäpp och skrattade åt henne först, men på något vänster hamnade jag också på knä i den där lerpölen.

Jag började också be och här kommer det jag inte brukar säga när jag berättar det här - vanligtvis säger jag att jag började be och sa till Gud att om han fanns så skulle han få det att sluta regna. Vilket jag visserligen gjorde och det slutade regna. Men samtidigt så vet jag att man inte ska pröva Gud - Jesus säger det flera gånger i Bibeln och när jag berättade det här för vår pastor, David, så sa han att det där inte är en historia man bör berätta på typ en gudstjänst - just för att man prövar Gud på ett sätt som man inte borde pröva honom på. Visst, den här gången fungerade det - men jag tror inte att jag någonsin har berättat för någon varför det fungerade. Har jag gjort det så får personen som i så fall har hört det här ursäkta att jag glömt att jag berättat det, det är inte som att det någonsin har varit en hemligthet - det har bara kännts onödigt att nämna det.

När vi åkte på det där lägret så mådde jag riktigt dåligt, jag hade varit på vippen att göra både det ena och det andra, men jag hade låtit bli och när jag då hamnade i den där lerpölen så gav jag liksom upp, på ett sätt som jag aldrig har gjorot annars. Jag tänkte för mig själv att antingen så slutar det regna nu eller så kan jag lika gärna ge upp. Jag såg ingen som helst mening i livet och jag förstod inte varför jag skulle behöva leva överhuvudtaget.

Men när det slutade regna så fick jag tillbaka så mycket livsglädje att jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna må dåligt igen. Något som jag på efterhand har fattat var Helig Ande.

Det var början till varför jag tror på Gud, efter det så har jag fått se mer och mer saker som tyder på det, dessutom så tror jag att om man väl får en känsla av att Gud finns, och man får se något/vara med om något som gör en övertygad - då sitter det kvar sen, jag tror inte att man bara kan gå tillbaka till att inte tro på Honom efter det. Visst, det är klart att man kan tvivla etc. men jag tror inte att man helt kan sluta tro på något som man helhjärtat har trott på innan. Det fungerar liksom inte så. Man kan inte se något, vara helt övertygad om att man har sett det för att sen bara sluta tro på det. Jag hoppas att det förklarar lite :)

Jag har en alkoholiserad förälder, det suger. Det gör dig till en konstig människa med konstiga reaktioner på olika händelser. Men framförallt så skapar det en otrygghet, man vet inte hur ens förälder kommer vara när man kommer hem och man vet inte hur man ska hantera olika situationer, även om man lär sig så är man aldrig säker. Det är därför jag är rädd för alkoholpåverkade människor och det är därför jag har svårt att klara av vissa saker, hastiga rörelser etc.

Men det var inte det jag skulle skriva om - jag har hela mitt liv blivit kallad ett misstag, något som min mamma ångrar. Fram tills jag blev kristen så trodde jag på henne, de första 14 åren ungefär av mitt liv så trodde jag att jag var ett misstag och att ingen ville ha mig. När jag blev kristen så fick jag höra att Gud hade en mening i allt och att han hade skapat varje enskild människa. Helt plötsligt såg jag en mening i att jag finns, en mening i varför jag föddes i den här familjen.

Det är klart att delar av min uppväxt har sugit skithårt, vissa dagar suger det fortfarande, ibland ligger jag vaken hela nätterna för att jag inte vågar sova och jag vågar inte ringa någon för att jag är rädd för att hon ska höra det. Men jag älskar min mamma och innerst inne så tror jag att det är väldigt bra att jag finns där för henne även om jag inte alltid är världens bästa dotter. Och även om det inte borde vara så.

Dessutom så tror jag att det har med den fria viljan att göra, Gud planerar aldrig att någon ska bli alkoholist och man har alltid möjligheten att sluta, vilket troligtvis är vad Gud planerar - sen gör människan på ett annat sätt. Det suger, tänk hur grym världen hade varit om vi hade gjort som Gud vill hela tiden? Lite som the sims utan att simmarna kan göra som de vill.

Sammanfattningsvis så tror jag inte att Gud planerar att någon ska födas in i en familj med en alkoholiserad förälder, men när det blir så så tror jag att han gör det bästa av situationen och jag kan helt ärligt säga att jag är en starkare människa nu än jag hade varit annars.

Jag har svårt att tro att det finns ateister här i världen. Jag har svårt att tro att det finns människor som inte tror på någonting större än oss. Människor som tror att vi är det största som finns här i världen.

Visst, människan har åstakommit stora saker, skitstora saker om man ska vara ärlig. Vi har byggt ihop raketer och flugit till månen, vi har skickat ut saker i rymden med filmer som säger att vi är människor och att vi bor på jorden etc. Vi har tillochmed sprängt sönder de minsta beståndsdelarna i världen till ännu mindre delar för att hitta universums ursprung. Och vi har lyckats.

När folk hör det, när de hör de kosmiska bruset i radion och när människor läser om bevisen för Big Bang så säger de att det omöjligt kan finnas en Gud. För hur kan det finnas en Gud om det finns en logisk förklaring till allt? Jag får inte ihop det resonemanget. Jag tänker lite som Einstein när han sa "Den som ser Universums storhet men ändå förnekar Guds existens är en dåre". Jag tror också att förnekelse gör oss till dårar. För hur kan man titta på småsmå saker som till exempel kvarkar och förstå att dem, genom att anta en viss formation tillsammans bygger upp hela vårt universum. Antingen så är det kvarkarna eller Gud som är sjukt intelligenta och i det här fallet så är det knappast kvarkarna.

Jag har pratat med en del människor om det här den senaste tiden och det svar som förbluffade mig mest var en kille i min inriktning i skolan som sa att han tror på att det kanske finns en gud som var med och skapade universum - men att han inte har någon kontroll över oss längre. Jag förstår tanken i sig, den är väldigt buddhistisk och den är rätt logisk egentligen, det skulle förklara många av de frågetecken vi har men samtidigt inte kräva något av oss som människor. Vad jag å andra sidan inte förstår är hur man kan tro på gud, men inte på ett liv efter döden. Vilket han i det här fallet inte gjorde - men jag hann inte fråga varför heller. (Jag tvingade honom att svara på frågor från en lista och listan var inte slut och ja, sen hade jag andra frågor jag ville fråga först, sen gick han och la sig...Har jag tur så kanske han läser det här också xD)

Nu till de stora frågorna, ser du universums storhet? Tror du att det finns en gud? Tycker du att existensen av en gud förstör möjligheten att tro på vetenskapen?

Jag utlovade ju ett inlägg om hur jag egentligen ser på Gud, så jag tänkte försöka få till ett sådant nu. Jag vill bara inleda med en varning. Det här är MIN syn på Gud, när jag tänker på honom - inget annat. Andra människor kommer, för hoppningsvis, att se honom helt annorlunda - och ingen kan dömas för vad de har för syn på Gud.

När jag tänker på Gud och vill föreställa mig en bild av honom så är han en kärleksfullare,klokare, total improved variant av Dumbledore. En sån där extra-pappa som alla skulle vilja ha, precis som Harry har i Harry Potter böckerna. Någon man kan prata med, som alltid finns där (det gör ju visserligen inte Dumbledore - men som sagt, improved), som alltid lyssnar och som alltid har ett klokt svar, även om det verkar rätt korkat till en början. För det är precis så jag tycker att Gud gör. Vi ber till honom om en massa saker, "Gud, hjälp mig att koncentrera mig när jag pluggar till det här provet" och svaret blir "Nej, men köp ett par strumpor istället". Man fattar liksom ingenting, men i slutändan så är det de där strumporna som räddar dagen. (Det där var inte ett så konkret exempel dock, jag är aningen trött för tillfället).

Jag tänker på Gud som min frälsare, en mager, svart man med dålig hygien som offrar sitt liv för min skull. I min "fantasi" så är passionsdramat (berättelsen om Jesu död) lite mer moderniserad - Jesus är uteliggare i New York och predikar sitt budskap på New Yorks gator och en dag så blir han skjuten av polisen. För att han slänger sig mellan mig och polisen. Utan att han ens vet vem jag är. Jag hade lika gärna kunnat vara du, eller Fredrik Reinfeldt, Kissie, Hitler eller varför inte moder Theresa? Han gör det i alla fall, varje gång polisen höjer sitt vapen.

Det är de främsta bilderna jag har av Gud - Dumbledore och en svart uteliggare är precis vad jag ber till och när jag i förra inlägget skrev att jag fick en rolig bild i huvudet så var det just Dumbledore, som han ser ut i filmerna som satt på ett moln i himmelen med världens största leende. Jag garanterar att det är en minst sagt skitgrym bild och en bild som jag önskar att jag kunde ha som bakgrundsbild på datorn - det skulle göra mig så glad.

Hur ser din Gud ut?

Vanligtvis så tycker jag inte om människor som anser att pengar gör en lycklig - för jag tror inte att vi kan bli riktigt lyckliga av materiella saker, även om vi kan få en viss lycka av dem.

Men i går så blev jag faktiskt lycklig av pengar. Vi hade nämligen fått in 2 000kr från Elimkyrkan i Skövde till projektarbetet. Gissa vad det innebär? Jo, precis - Lejonprojektet kommer att få ihop en gudstjänst! Nu fattast det nämligen bara 1200kr och de pengarna kan vi tänka oss att betala själva om det skulle vara så. Men frågan är om det var pengarna i sig eller tanken på att vi kommer att lyckas som gjorde mig så glad? Jag tror nog mer på tanken av att lyckas. Men det i sig är lite tragiskt.

Att lyckas borde inte betyda så mycket, men det gör det. Ett annat exempel var att jag sökte högskola igår. Inga problem med det - det gick finfint, Civilingenjörsprogrammet i robotik, 300hp, helfart, blandade tider. MEN - rädslan för att inte lyckas finns där hela tiden. HELA tiden. Jag kommer vara själv i västerås, själv, jag hatar att vara ensam. Och i Västerås av alla ställen? Det enda jag vet om den staden är att de har ett IKEA, flera mcDonalds, ett bar burgerking och minst ett SubWay. Dessutom vet jag att de har en pizzeria som säljer pizzor med tomatsås, ost, frukt och choklad på. Mer vet jag inte. Där ska jag bo, mitt i allt det där. Herre, hjälp mig. Jag behöver din hjälp just nu, desperat.

Ja, jag tror på en gud som när jag behöver hans hjälp finns där för mig, men också på en gud som skrattar med mig när jag skrattar, som igår när pengarna fanns på kontot - jag lovar att guds leende var minst lika stort som mitt. (Ni skulle se bilden av det jag har i mitt huvud) Förresten så tror jag att jag ska skriva ett eget inlägg om hur jag ser Gud. Jag kan ha gjort det tidigare, men min bild av honom har nog ändrats rätt mycket senaste tiden...

Jag sitter och tittar på första avsnittet av Jonas Gardells serie Åh, Herregud! och kan inte låta bli att faschineras av hur han resonerar.

Dels så kan jag inte förstå hur man kan klaga på att man är "utanför" i samhället (vilket han inte gör i programmet - men det händer med jämna mellanrum att han gör det i andra sammanhang) när man på något sätt gör sig mer utanför än man egentligen är. I det här fallet så handlar det om att han har skapat sig en bild av Gud som är mer eller mindre så långt ifrån vad alla andra skulle klassa som Gud som möjligt - och på något sätt så känns det som något man gör bara för att liksom. Och det stör mig. Men om han tror att Gud är som han beskriver han så är det helt okej - men på något sätt känns det inte äkta.

Vidare så gillar jag att han efter ungefär en kvart säger att han näst intill vågar påstå att han har bevisat att Gud inte existerar, men att han ändå tror på Gud. För mig så är det sådana saker som får mig att faktiskt fortsätta kämpa, att människor inte ser logiken, att människor ifrågasätter allt vad Gud heter men ändå tror. Jag försöker också att ifrågasätta - för utan att ifrågasätta så tror jag inte att relationen till Gud kan växa.

Men det finns fler saker i det här avsnittet som gör mig irriterad till tusen. Bland annat ett videoblogg-inlägg av en tjej vars namn jag inte kommer ihåg. Hon har tydligen cancer och sen hon fick cancer så har hon konstaterat att Gud inte finns. Men det där resonemanget förstår jag inte - för visst kommer det att hända dåliga saker, människor kommer att dö, såsmåningom så kommer man själv att dö, vi kommer att bli sårade och vi kommer att bli besvikna. Men den enda vi faktiskt kan lita på alltid kommer finnas där är Gud - det är inte Gud som ger oss cancer. Gud sitter inte uppe i himmelen och tänker "Mohahahahaha, nu ska jag nog ge ett par kvinnor cancer så att de blir oroliga för att inte få se sina barn växa upp", han fungerar inte så. Jag kan inte hjälpa det, men jag tror inte att Gud fungerar så. Jag tror på en gud av kärlek inte en gud av hämnd och ilska.

Idag blev en bra dag, kanske för att gårdagen sög, kanske för att jag vaknade i morse och sa till mig själv att idag skulle bli en bra dag.

Dagen var bra för att jag inte hade några lektioner i skolan utan bara en friends-grej. Den var bra för att jag fick mitt smink som jag hade beställt. Den var bra för att jag fick ett grytunderlägg och lite köksredskap av farmor. Den blev ännu bättre när jag fick 500kr av farmor. När jag kom hem så fick jag spaghetti och köttfärssås (med ananas i <3). Jag fick slappa framför datorn resten av kvällen. På det stora hela: Idag var en väldigt bra dag.

Imorgon hoppas jag på en lika bra dag, men först vill jag reflektera över bön. Igårkväll när jag skulle sova, klockan var ungefär halv ett, så låg jag och vände och vred på mig och det gick verkligen inte att somna. Jag funderade en stund på vad det var jag inte hade gjort, som kunde få det att kännas fel. Det enda jag inte hade gjort var att be tillsammans med Mikko, vilket vi brukar göra på kvällarna när vi är tillsammans. Men det där med att be i telefon är inte riktigt hans grej och jag vet inte om det är min grej heller. Så jag gjorde det enda jag kunde göra, jag låtsades att han var där med mig och bad tillsammans med mig - det gjorde mig alldeles varm och mysig. Även om han fortfarande inte vet om det nu när jag skriver det så tror jag att det var en väldigt bra sak att göra. Jag menar, både jag och Gud var medvetna om att Mikko inte var där, men det var ändå en viss trygghet - det ger en känsla av närhet att be tillsammans med någon, det ger ett djup i en relation som jag aldrig har varit med om annars. Vad säger ni? Är jag jättefånig?

Jag är så sjukligt trött på skönhetsideal, det är inte sant alltså. Jag skrev lite på mitt arbete till samhällskunskapen förut och snubblade över lite artiklar om skönhetsideal och jag blir så trött. Jag är så sjukt trött på att människor hela tiden påverkas av hur andra människor ser ut till den grad att de är villiga att totalt ändra sitt utseende. Det gör mig måttligt ledsen och det får mig att vilja gråta. För den dagen då jag ändrar på hur jag ser ut för att jag tycker att någon annan är snygg - då ger jag alla som läser den här bloggen rätt att skjuta mig.

Finns det egentligen något mer tragiskt än att bara för att man tycker att någon är snygg och man ser att den har ett bra liv så vill man se ut som den? Vart tar personligheten vägen då, när man försöker bli som någon annan? Jag tror att Gud skapade oss med en tanke, att var och en som läser det här ser ut precis som den gör av en anledning, den anledningen är just det - Gud ville att Du skulle se ut sådär! Det behöver inte finnas någon djupare anledning och jag garanterar att du är vacker precis som du är. Betydligt mycket vackrare än människor som ändrar sitt utseende totalt för att bli vackra, man kan inte bli vacker genom att ändra sitt utseende! Man kan bli snygg, men inte vacker och att vara vacker är sjukt mycket viktigare.

Egentligen så borde jag väl ha ett fint litet avslut på det här också, men det har jag inte tyvärr... Jag får väl påpeka att Gud älskar dig precis som du är och att du är vacker oavsett hur du ser ut! <3

Jag har lyssnat på radio i min mp3 den senaste veckan för att jag har varit lite trött på musiken jag har på min mp3, men nu när jag åkte hem ikväll efter att ha varit på vårt informationsmöte med projektarbetet så valde jag att sätta på lite musik i alla fall eftersom det inte var något vettigt på radion. I alla fall så består musiken i min mp3 mer eller mindre av lovsång, det är typ hälften lovsång och hälften annan musik, varav typ hälften av den är kristen. Och när jag satt där på bussen och lyssnade på "Din nåd är allt jag behöver" så blev jag så fruktansvärt fridfull, sådär fridfull som man bara kan bli när man  inser hur mycket man har att vara glad över och hur tacksam man är över det man faktiskt har. Jag bad resten av vägen hem, vilket gjorde mig allt mer glad.

I alla fall - funderingar, jag läste en tråd på helgon alldeles nyss där trådskaparen skrev att hon inte förstod hur det fungerade att tro på Gud. För så fort man fick problem så skulle man ju skylla på att man hade gjort fel och att Gud straffade en, för det var ju det det handlade om att kasta sina problem på Gud.

Jag blev lite förvirrad och orolig för att det här skulle vara ett vanligt resonemang och kände att jag var tvungen att ta upp det här i bloggen - det är inte så det fungerar. Att kasta sina problem på Gud innebär att när du gör fel här i livet och får problem - då är det du och ingen annan som har försatt dig i de där problemen genom att någonstans välja "fel". Att då kasta sina problem på Gud innebär att man låter honom lösa problemet genom att man ber, och på så sätt så kanske man får en snilleblixt och ser en lösning eller så löser det sig på något annat sätt. Hur som helst så löser Gud problemen när man ber honom om hjälp med det - det är grunden till kristen tro, det är där den kristna tron har sin grund och oavsett vad du har trott tidigare så vill jag att du när du har läst klart det här ska veta att det INTE är Gud som straffar dig när du gör fel, han skulle aldrig göra något sådant, det förstör ju principen med nåden och med hela kristendomen.