Tommy och Wero

Det där med tillit är en svår fråga. Självklart är det viktigt att lita på varandra i ett förhållande. Men hur mycket? Vart går gränsen? Är förhållandet dödsdömt om man inte litar på varandra?

Jag har haft problem med att lita på folk hela mitt liv. Att släppa iväg folk så att jag inte kan få tag på dem om något händer är en av mina största rädslor. Men jag har jobbat på det och vi går åt rätt håll. I helgen var Tommy i Danmark på Xstatic (hardstylefestival). Jag har kompisar som har åkt på sånt tidigare och kunde ha upplyst honom om att det skulle finnas halvnakna tjejer överallt på ett sånt ställe. Men jag trodde att han visste det, det gjorde han inte. Istället fick jag höra när han kom hem att "Hade jag varit du hade jag aldrig vågat släppa iväg mig till ett sånt ställe." Men samtidigt så tror jag att jag behövde det, att jag faktiskt mådde bra av att han åkte iväg och jag klarade av det utan några större problem. Vilket jag faktiskt gjorde, och för vissa kanske det inte betyder något alls, men för mig är det en stor grej, att våga släppa iväg honom till en plats med alkohol (och troligtvis droger...) och halvnakna tjejer enbart med sin kusin som sällskap.

Jag säger inte att alla måste släppa iväg sina pojkvänner/flickvänner till Danmark på rave (vilket var vad det var >.< hardstylefestival = rave år 2011). Men man kanske kan prova att göra något man inte är riktigt bekväm i? Det kanske handlar om att hon ska åka på en tjejkväll hemma hos någon av sina tjejkompisar? Eller att han åker på en ledarträff med fotbollsklubben över helgen?

Helt enkelt så tror jag att det viktigaste är att man litar på varandra tillräckligt mycket för att man ska våga vara ifrån varandra ibland. Det är en grej jag fortfarande känner att jag måste jobba på, men vi är utan tvekan på väg åt rätt håll!

Vad tror ni? Är det viktigt att kunna vara utan varandra ibland?

Sharon skrev att man inte kan veta om man kommer bråka om barnuppfostran innan man har uppfostrat ett barn. Och det är klart, jag tror att du har rätt i det - och det var inte riktigt så jag menade, men jag ser ju nu när jag läser det att det är så man tolkar det...

Vad jag menade är att i det stora så är vi överrens, vi har båda två fått ungefär samma uppfostran, vi är överrens om vad det ska ges för konsekvenser - men sen är det inte säkert att vi kommer ha samma syn på vad som borde ge någon konsekvens alls, det märker vi. Det är klart att vi kommer bråka, riktigt så naiv är jag inte.

Vad jag menade, egentligen, var att med Tommy så vet jag att vi vill ungefär åt samma håll - medan jag tidigare (med mitt ex) har känt att vi ville åt två helt olika håll, för att vi hade fått helt olika uppfostran redan från början och vare sig man vill eller inte så påverkas man ju av den uppfostran man själv fick. (Vissa gör som de blev uppfostrade, andra gör precis tvärtom - men det har ju fortfarande påverkat oss åt något håll)

Nu svamlar jag mest tror jag. Jag ville bara förtydliga vad jag menade ;) Och så vill jag påpeka att jag gillar sånna kommentarer! Fler sånna!

Sitter och halvtittar på fotbollen, Ukraina-Sverige om ni inte visste det. Egentligen borde jag kolla lite på mekaniken, men jag känner ändå att jag har hyfsad koll på den. Vet inte om jag har skrivit det innan men jag har omtenta imorgon och jag vill så himla gärna klara den! Men efter genomgången i måndags så känner jag att jag nog klarar det bara jag tänker efter ordentligt, för det vi gick igenom var inget som jag inte kunde - jag tänkte bara fel. Käre gode Gud, låt mig klara det här.

För övrigt satt jag och tänkte förut - på förhållanden. Såg ett avsnitt av Scrubs härromdagen där Turk och Carla skulle gifta sig rätt snart och hade blivit ett sånt där par som tror att de vet allt om förhållanden. Jag insåg att jag också var sån en gång i tiden (när jag var ihop med Mikko that is) men att jag nu i efterhand har insett att man inte kan veta allt om förhållanden för att alla förhållanden är så himla olika.

Vad jag menar med det? Jo, bara för att något funkar för mig och Tommy i vårat förhållande så innebär inte det att det funkar för någon annan här i världen. Jag tänkte ge ett exempel. Vi har inga problem med att bråka om småsaker som till exempel tvätten eftersom vi vet att det funkar bättre för oss båda två att få bråka av oss lite och sen är det bra än att spara på det och sen få ihop ett större bråk efter ett par månader. Vi vet också att när det kommer till större saker så har vi ingen anledning att bråka. Vi vet att vi är överrens om vart vi vill i livet, hur vi vill uppfostra våra barn etc. och de gånger vi inte kommer överrens direkt så har vi pratat igenom det och alla gånger har vi kommit fram till att vi menat samma sak, men inte kunnat uttrycka det ordentligt. Haha, så kan det gå...

Vad jag menar är i alla fall att oavsett om man bråkar eller inte så tror jag inte att det spelar någon roll - huvudsaken är att man inte bara bråkar, att bråkandet inte tär på förållandet.

Sen tror jag, men det här är min ytterst subjektiva åsikt som inte alls grundas på speciellt rättvist material, att tjejer gärna överdriver det här med bråk - vi bråkar med vår pojkvän om vem som ska ta hand om disken och när han inte vill diska så tar vi det som att han inte tycker att vi diskar tillräckligt ofta. Även om det enda han menade var att han inte hade någon lust att diska idag. Jag vet i alla fall att jag gör såhär och att jag har många vänner och bekanta som också gör så och i längden så tror jag att det är vi själva som blir lidande.

Nu har jag strulat in mig i något som jag inte vet hur jag ska ta mig ur... men vad jag vill ha sagt är att jag tror att det är bra att kunna bråka, för att det är när man inte kan bråka och inte vet hur man ska göra det utan att såra den andra parten som det slutar illa. Så bråka hellre om småsaker än om stora saker.