Vi påverkas alla på olika sätt.
Jag tror, att när vi dör kommer vi stå där inför Gud och ja, ni har hört historien om kapellet på sundsvik förut så jag orkar inte dra den igen. Men grejen är det att ibland blir det så verkligt, det blir liksom så nära. Jag vet att när tsunamin hände så skrev jag i min dagbok att det var så avlägset, jag kände liksom ingen som dog, eller som ens var där. Men nu helt plötsligt så blir folk sjuka och dör över allt. Det är som att unizon startade någon form av mass död i min närhet. Och ja, jag är rädd för döden. Jag är mest rädd för att alla andra ska komma till himlen och att jag ska bli lämnad kvar. Att alla andra ska dö och jag ska leva vidare. Eller att Jesus ska komma tillbaka och börja döma folk, och att alla andra ska få komma till himlen medan jag får dra till helvetet. Jag tror att det är en del av mina tvivel på Gud som kommer fram där. Eller snarare de tvivel jag har på att Gud älskar mig.
Men i alla fall, jag vet att farfar kommer dö snart, det blir bäst så i alla fall. Men det innebär inte att jag inte är rädd. Jag vet att folk gång på gång säger till mig att sluta klaga. Men hallå? Min farfar är underbar, han är en av de snällaste människorna jag någonsin har träffat, och nu kommer han liksom dö. Jag kommer aldrig få träffa honom. Dessutom tror inte han på Gud, vilket gör mig ännu räddare. Det blir liksom ingen himmel för honom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men jag är inte rädd för att han dör. Jag har vant mig vid den tanken, men jag är fullkomligt livrädd för vad som händer sen. Med honom, jag klarar mig alltid. Jag har Mikko (som jag kommer behöva, oavsett hur upptagen han är - lär dig prioritera människa), jag har vänner (som jag inte vågar prata med, men man kanske kan få en kram ibland i alla fall?) och framför allt så har jag Gud, som vet vad jag känner och älskar mig i alla fall.
Nej, det här inlägget hade ingen poäng, så leta inte efter den, det var mer ett konstaterande för min egen del..
Första snön är alltid vitast.
Egentligen har jag väl inget att skriva, jag har åkte från Mikko 14:40 och kom hem 19:30. Men det var lite folk på bussen och ganska mysigt, när jag kom till Mariestad och skulle byta buss träffade jag Johanna från klassen, så vi snackade lite på vägen till stan. Det var trevligt.
Jag är ganska trött. Men framförallt vill jag bara ringa någon och prata om ingenting. Jag vet inte, Tomas kanske hade rätt i alla fall.. (När vi var på seminariet "Death to bad sex" på frizon så skulle vi välja vilka två "love-languages" vi tyckte vi behövde mest Tomas tyckte att jag borde ha touch och time, medan jag tyckte touch (kunde inte säga så mycket på den fronten..) och words. Men nu vet jag inte längre)
Aja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi hörs någon annan dag.
Farfar<3
Marielle pratade med farmor innan. De skulle ha haft planeringsmöte idag om honom och hur de skulle göra med honom, men när farmor kom dit så var det ingen där. Tillslut lyckades hon fråga någon vart folk var och då var mötet tydligen inställt. Farmor åkte till sjukhuset och då har farfar blivit mycket sämre. Han hade tydligen blivit sämre redan igår, men det var ingen som kom ihåg att säga det till farmor.. Hur fan tänker man då? När man liksom glömmer bort att berätta för någons man/fru att personen i fråga har blivit allvarligt sjuk och kan dö vilken minut som helst. Svensk sjukvård i ett nötskal.
Ja, jag är arg. Jag är fruktansvärt arg på det faktum att det inte verkar spela någon roll hur han mår. Bara hur många kollin de har i sina sängar och hur många av dem de kan skicka hem. Jag fattar inte varför de har så bråttom, liksom, han blir lite bättre i ett par minuter, och då ska han hem. Sen får man ta tillbaka det och säga att "nej, vi hade nog lite bråttom". Men för att få stanna kvar så måste man liksom sväva mellan liv och död konstant. GAH:
Grejen är liksom den att det verkar som att det här inte får vara jobbigt för mig. Det känns som att jag inte ska bry mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig som f*n. Jag älskar honom. Massor. Men det kanske jag inte får...
Aja, jag vet inte vad jag ska säga i alla fall. Ingen verkar ju vilja umgås med mig i alla fall..
Ni får säga att jag är kass..
Jag älskar den pojken, vi spenderar timmar i telefon, dagligen, även om det bara innebär att vi sitter med varsitt headset på oss och gör annat så finns vi ändå där, vi är kontaktbara.. Det gör mig trygg att veta att han finns där om jag behöver honom. Det gör mig trygg att veta att han svarar när jag ringer. Det är liksom vårat sätt att få förhållandet att funka. Och just nu behöver jag honom, massor. Egentligen skulle jag behöva prata dygnet runt. Om absolut ingenting. Bara för att få tänka på något annat. Eskapist som jag är. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Lovade mig själv att inte ringa och förstöra för honom ikväll. Men det gjorde jag i alla fall. Plötsligt har jag, för första gången sen i februari, ingen att ringa. Jag har ingen som jag kan prata med. För att jag inte litar på någon tillräckligt mycket för att jag gråtande ska kunna ringa och säga "jag behöver dig" och kunna lita på att personen i fråga säger "jag älskar dig". Egentligen är det allt jag behöver. I alla fall när det kommer till ord. Egentligen behöver jag en kram också. Men det kan jag inte få i alla fall.
Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag vet inte vad jag vill få ut. Jag vill inte ha erat medlidande, det ger mig inget. Ni behöver inte säga "naaaw, stackars dig". Det är inte synd om mig och om det mot förmodan hade varit det så hade det inte hjälpt att ni sa att det var synd om mig.
Jag borde försöka sova, men bilden kommer fram igen. Jag vågar inte blunda. Älskling, låt mig sova i din famn i helgen? Jag är så trött...
Ordlöshet.
Nu har jag massor som jag vill säga igen, men jag har liksom inga ord. Men ännu värre är att jag inte känner något ordentligt. Eller jag känner saker, men inte det jag vill känna. Jag vill gråta för att jag har en farfar som kommer dö vilken dag som helst, istället gråter jag för att Mikko måste låta bli att spela sin fotbollsmatch på fredag för att kunna hämta mig. Jag är patetisk, men jag fick gråta ett par tårar i alla fall.
Jag behöver en famn att gråta i... älskling, får jag gråta i din famn på fredag?
Men men, nu ska jag gå.. kanske skriver något mer lite senare..
Skolan.
Jag sitter i skolan nu. Får ju nästan påstå att jag har saknat datorn.. Vi har håltimma. Vi behövde inte byta om på idrotten idag och därför slutade vi TIDIGT. Idrotten ska vara slut om en halvtimme, sen börjar jag om en timme och en kvart. Det är mysigt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Finns inte så mycket att säga.
Efter många om och men så åker jag upp till Mikko i helgen i alla fall. Han ska döma fotboll på lördag, de har någon cup på klubben. Men jag får i alla fall träffa honom, kommer hem runt 19 på söndag. Sen kommer han ner nästa fredag. Yay på det.
Jag vill skriva något djupt, så det kanske ramlar in ett inlägg till om ni har tur ;)
Wero erkänner...
Det är lika bra att jag erkänner det nu. Egentligen så har jag väl ingen lust, men jag vet aldrig riktigt hur jag ska ventilera mina tankar när jag pratar med människor, det känns aldrig som att någon lyssnar...
Vi börjar på hösten 2005, jag var 14 år och livet var piss (oavsett hur det var egentligen så var livet piss). Jag började skära mig. Egentligen var det väl inte så allvarligt, jag skar mig oftast med en rakhyvel och det gjorde egentligen knappt ens ont, men jag vet att det fick mig att gråta. Det var liksom det som var huvudsaken.
Jag har alltid varit ett fan av att gråta, jag tycker alltid att det hjälper. Vilket det gör, det är halva poängen. Jag tror att det var någon typ dagisfröken eller lågstadielärare eller något som sa till Tomas att gråta tills tårarna tog slut, och jag tror på den principen. För när tårarna tar slut mår man mycket bättre.
I alla fall, allt eftersom så skar jag mig mindre och mindre. Jag mådde inte alls lika dåligt och allting blev liksom bättre. Men jag slutade aldrig helt. Jag har oftast skurit mig på insidan av låren, eftersom det inte syns lika bra där (av någon andledning kan jag inte ens själv hitta ärren, även om ärren på armarna syns ganska väl..). Men ibland har jag fått ta till armarna i alla fall.
På frizon nu i år var ett sådant tillfälle. Jag har alltid försökt prata med folk istället för att skära mig, för att jag vet att en människa som säger att den älskar mig hjälper mig att gråta på precis samma sätt. Men på Frizon så fanns det helt plötsligt ingen. Mikko svarade inte i telefon, Tomas var på någon konsert, Milja låg och sov (och ärligt talat så vet jag inte om jag hade vågat prata med henne i alla fall - förlåt Milja, inget illa menat, jag är bara rädd för hur du ska reagera på allt. Jag är fortfarande lite rädd för att du ska få nåt utbrott på mig och säga upp kontakten med mig..Du får hata mig för att jag inte litar på dig mer än så, men jag jobbar på det. Jag kan lita på folk jag inte tycker så mycket om, men gosh, jag älskar dig människa och mitt liv skulle vara helt värdelöst utan dig..). Men i alla fall, alla gjorde annat och kunde inte prata med mig. Så vad gjorde jag? Jag tog rakhyvelshuvudet och skar ett par sår. Tre för att vara exakt. Sår från en rakhyvel blir aldrig djupa, men det svider lite och det fick mig att gråta. Men för typ andra eller tredje gången i mitt liv så gav det mig sjukt mycket skuldkänslor. Det var nästan som att Gud sa till mig att jag var dum som gjorde sådär och att jag borde inse något.
Jag pratade med Tomas om det senare (när jag fick tag i honom) och precis som det brukar vara så fungerade det även den här gången, Wero grät i Tomas famn. Men klockan blev tre och det blev liksom dags att gå och lägga sig. Sagt och gjort. När jag väl låg i sängen bad jag Gud att om han nu tyckte att det var dags att släppa det där med att skära sig så fick han säga det lite tydligare. Sedan somnade jag.
Jag drömde om Gud. Vi var på ett moln, Gud var en gubbe på typ 123891560378246153 år med långt vitt skägg och långt vitt hår (typ Dumbledore) och så hade han en vit klänning på sig, och han gick runt mig i cirklar och sa till mig att jag skulle sluta.
Det skrämde livet av mig och jag har förnekat det ett antal gånger. Typ "nej, men Gud kommer inte till mig i drömmar", men jo, han gjorde visst det. Men jag har i alla fall slutat. Jag har massor av lust och ta fram något att skära mig med i alla fall, men jag har som sagt slutat.
Vet inte vad jag ville säga egentligen, eller vilken kategori det ska vara i. Det blir "Wero berättar om sin tro" för att jag nämnde Gud och för att jag tror att poängen är att det är sjukt lätt att förneka något man vet att man har sett.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Nej, jag vill inte ha erat medlidande, jag vill skriva av mig. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för det är inte mig det är synd om.
Jag ville bara klaga, jag ansåg mig ha rätt till det..
Lägg av, det är inte roligt.
Jag vet, du behöver inte berätta för mig att jag kräver för mycket. Att det finns en mening med det och allt sånt, för jag vet det. Det handlar inte om det. Jag ser ingen mening. Jag ser ingenting. Jag känner mig blind. Och döv. Och apatisk.
Förlåt mig för min ilska.
Amen.
Wero har insett en grej.
På frizon var jag sådär sjukt pepp bara för att jag hade lyckats be högt och halleluja liksom. Men jag tror att det var ganska logiskt egentligen.
Jag har inte bett tillräckligt mycket de senaste månaderna, typ på hela sommare, eftersom Gud har känns sjukt avlägsen. Och alla som någon gång har bett (gärna flera gånger, då är det lättare att förstå skillnaden) vet att ibland känns Gud nära, och då är det lätt att be, medan han ibland känns som att han är på andra sidan av en motorväg och hur högt man än skriker så hör han inte vad man säger. Gud har varit två motorvägar och en bergskedja bort ungefär, nu är det väl kanske bara två motorvägar.
Poängen är att när Gud känns nära så vet man att han hör, medan man när han är långt borta ibland kan tvivla på att han hör en. Och jag gillar när någon hör vad jag ber, det ger en liksom en andledning till att be. Så även om Tomas inte hörde vad jag bad på grund av det kraftiga skyfall som var över oss, så var han där rent fysiskt. Och när Gud då känns avlägsen, så skit samma att Tomas inte är Gud (sorry Tomas, I'm not doing this to break your dreams..), han var där, om än bara fysiskt (?) och jag skiter i att han inte hörde mig, för någon hörde mig uppenbarligen när jag bad Gud komma fram eftersom han faktiskt kom över bergskedjan. Problemet var bara att inte hade försökt. Eftersom jag inte trodde att någon lyssnade. Men nu helt plötsligt så trodde jag att Tomas lyssnade (även om han inte gjorde det..) och då gick det bra. Och nu gör jag i alla fall tappra försök till att be.
Jag vet inte vad jag försöker säga, jag antar att det är ett lamt försök till ett tack för att Tomas var där. Ett halvkasst försök att säga att Gud ibland känns långt borta eftersom han står och trycker bakom en gardin. Ett dåligt försök att förklara vad jag egentligen känner när det enda jag känner är apati för livet. Jag skulle börja om, jag skulle kasta mig ut för kanten. Men jag vågar inte. Gud ge mig mod. Ge mig hopp. Jag orkar inte ligga och gråta för att jag saknar din närvaro. Jag orkar inte söka den kärleken hos någon annan. För ingen annan kan ge mig den i alla fall. There is noone like our God. Jag kom hem och trodde att allt äntligen skulle bli bra. Men du är fortfarande två motorvägar bort och det går inte att komma över. Gud du som är allsmäktig och du som har viljan att ta hand om oss, förbarma dig, förbarma dig över mig Gud.
Gud kom hit och hjälp mig ur min apati.
Varför folk som bor långt bort har större chans att lära känna mig
I alla fall, jag lär hellre känna människor som bor långt bort för att det då blir mitt och den andra partens val om vi vill umgås med varandra, det är svårare att göra om man faktiskt har gemensamma bekanta eftersom dessa då kommer dra ihop en till slut i alla fall. Men sånna där bra grejer, som till exempel internet, gör det så mycket lättare att välja själv. Jag menar. Jag hade aldrig behövt träffa varken Mikko eller Tomas om jag inte hade velat. Eller Tina för den delen. Tankarna dras även till Fredrik, som jag kanske egentligen skulle ha låtit bli att träffa, även om det gjorde mig glad att jag faktiskt fick träffa honom. I alla fall. Jag hade inte behövt träffa någon av dem, även om jag är väldigt glad att jag träffade allihop.
Nu tänker jag använda Tomas som exempel eftersom mina och Mikkos tidiga konversationer inte alls är lämpliga att skriva här. Inte heller Tinas och mina konversationer. Fredrik kommer jag inte ens ihåg vad vi pratade om...
I alla fall. Jag och Tomas började prata om hur kristna lever i forumet på helgon, sen hamnade vi i en diskussion om Shane Claiborne (fortfarande i forumet), sen började vi prata frizon förra året (fortfarande i forumet), sen gick det lite väl OT så vi förflyttade oss till gästboken. Därifrån till msn. För att jag sedan skulle berätta för honom att jag mådde dåligt någon kväll. Varpå Tomas svarade något i stil med (Mikkos dator, jag har därav inga konversationsloggar på det här..) "ring mig, jag är övertygad om att en röst får dig att må bättre än svarta och vita pixlar på en skärm" och på den vägen var det. Vad jag och Tomas inte har pratat om vid det här laget är nog lättare att fråga sig än vad vi har pratat om.
Men hur som helst, jag hade aldrig behövt ta den där konversationen från forumet, jag hade aldrig ens behövt fortsätta den i forumet. Jag hade aldrig behövt acceptera när han lade till min msn. Jag hade aldrig behövt ringa honom. Jag behövde definitivt inte träffa honom på frizon. Fattar ni poängen?
Vad jag ville säga var nog egentligen att jag hellre lär känna människor på avstånd för att det ger mig möjlighet att ha kontroll. Och kontroll gör mig lugn. Dessutom känns det tryggare att ösa ur sig alla sina problem för en människa som bor långt bort och som man inte behöver se i ögonen, kanske någonsin, det ger också en viss känsla av att man har kontroll. Men nu är det dags att släppa kontrollen och lita på Gud. Gosh. Vart kommer jag egentligen hamna? Troligtvis på samma ställe för att jag aldrig klippte av linan...
I've got the power.
Jag är hemma igen. Det var regningt, lerigt, ensamt, påfrestande, tröttsamt och alldeles underbart.
Jag tänkte börja det här med ett förlåt. Ett förlåt för att jag var en aning frånvarande. Jag är fullt medveten om att det inte finns någon form av möjlighet för mig att egentligen få dig att förlåta mig. Jag vet att jag är ett svin. Jag vet också att om jag försvarar mig nu så kommer du bli arg på mig och jag kommer få massor av skit av det. Och det vill jag inte. Jag vill bara säga förlåt. Dessutom kommer jag inte träffa honom på ett år, så du lär hinna umgås med mig i alla fall.
Okej, hur var det nu då?
Unizon
Unizon var ganska trevligt. Sova i en säng är alltid mysigt. Jag gillar dessutom sundsvik. Och att få umgås med människor som jag i flera år har räknat som mina bästa vänner är alltid helt underbart. Även om det ibland stör mig att jag träffar dem alldeles för sällan. Jag hatar dock det faktum att för att få träffa dem så måste jag i princip säga upp kontakten med Mikko för en tid.
Frizon
Vissa saker gjorde mitt frizon underbart, vissa saker förstörde det totalt. Det faktum att jag fick träffa Tomas förgyllde mitt frizon och jag kommer leva på det länge. Jag fick gå på seminarier och jag fick sjunga lovsång. Frizon lovsången för mig är, tyvärr, i princip den enda lovsången som jag sjunger på ett år, vilket gör den väldigt viktigt för mig. Jag älskar att sjunga lovsång. Dessutom fick jag inse saker. Bland annat precis det jag skrev om tidigare, att våga kasta sig ut.
Jag fick även frysa fötterna av mig för att sista dagen inse att Tomas hade ett par stövlar som jag hade kunnat låna. Men att jag förstörde mina skor gör inget, att jag var blöt och skabbig gör mig inte heller något. Jag fick be. Jag har inte bett ordentligt på väldigt länge. Jag har sjukt svårt för att be vissa perioder, mest för att Gud känns så långt bort men när jag stod där och även om Tomas, tack och lov, inte hörde vad jag sa, så kändes det lite lättare att be, för även om jag innerst inne visste att Gud lyssnade på mina böner så kändes det inte alltid så, men Tomas var liksom närvarande, det är lite lättare att prata med någon som är där..
Totalt sett
Totalt sett så var det helt underbart. Jag saknar det redan. När jag sitter här nu vet jag inte vad jag ska skriva. Det är så mycket. Jag är väldigt tacksam för att jag fick träffa folk, men jag är också väldigt ledsen att jag gjorde som jag gjorde och att jag inte kan träffa folk nu. Dessutom är antalet personer som har frågat om jag och Tomas är ihop/är på väg att bli ihop numera uppe i fler än 5 (de som känner mig har frågat milja och inte mig, så jag har ingen koll på antal..)
Slutligen
Jag tänkte avsluta med två frågor.
- Varför slutar det alltid med att Gud känns så avlägsen?
- Varför måste jag alltid brottas med alla "riktiga" problem själv?
Bara för att lägga in något som inte alls har med saken att göra; Tomas, be med mig någon dag?
Gud fånga mig i mitt fall.
"Still you hear me when I'm calling,
Lord, you catch me when I'm falling,
And you've told me who I am."
Jesus, jag älskar dig och jag önskar verkligen att jag kunde lämna allt och leva helt och fullt för dig. Men Jesus jag vågar inte. Ge mig mod. Hjälp mig våga släppa allt. Jag vet att jag borde. Men jag önskar att jag såg vad som fanns nedanför kanten. Ge mig mod Gud. Ge mig mod att våga hoppa, att våga hoppa utan bungy-linan.
Gud du vet lika väl som jag att jag har flera vänner som har problem med precis samma sak. Jag ber att du ska ge dem mod att våga, att du ska hjälpa dem att förstå att du kommer ta emot dem också.
Förlåt för att jag tycker att sånt här är ett så stort steg att jag vill vara säker på att jag klarar av det. Jag älskar dig Gud, det är inte det som är problemet. Jag vill bara ha kontroll. Hjälp mig släppa kontrollen. Jag ber dig.
Amen.
På en klippkant, utan sikt, utan hopp, utan tro.
Jag står på en klippa, jag kan inte se nedåt, det ligger ett molntäcke i vägen. Jag har ingen som helst tilltro till att Gud kommer ta emot mig, för att jag är rädd. Jag vågar inte hoppa. På en klippkant, utan sikt, utan hopp och utan tro, där står jag och vågar inte röra mig. Höjdskräcken griper tag i mig. Innerst inne så vet jag att Gud kommer ta emot mig när jag hoppar, jag vet att han kommer sätta ner mig på en plats där jag hör hemma. Men jag hatar att inte ha kontroll, jag hatar att inte bestämma själv. Jag vill välja om jag tycker att Guds plats för mig är bra eller inte. Men det får jag inte.
Så, nu vet ni ungefär vart mina känslor är just nu. Dessutom har jag ca 14164136768 olika tankar som far genom mitt huvud/sekund. Men det är inget att göra åt. Det är bara värdelösa tankar som jag inte vill veta av i alla fall, och jag tänker inte låta dem påverka mig.
Jag åker bort igen.
Det kommer bli grymt. Jag behöver gå på 144354624 konserter, bibelstudium, gudstjänster, seminarium osv. Hur jag ska hinna med det vet jag inte. Dessutom ska jag träffa folk. Trevligt folk som jag inte träffat på evigheter/över huvud taget.
Om Tomas läser det här så får han lova mig att han inte bits och att jag inte kommer dö av att träffa honom xD Och att jag får en kram.
SEN i alla fall, så kommer Mikko. Och så följer jag med honom hem. Kommer nog kanske hinna blogga hos honom, han jobbar ju trots allt på kvällarna första veckan jag är där.
Men ni får ha det så bra den kommande veckan. Blogguppehåll igen liksom xD
