Tommy och Wero

Jag vet att jag uppdaterar lite dåligt. Men skolan har börjat och jag är väl inte riktigt på topp kanske. Det är mycket jag önskar kunde gå tillbaka till att vara som det var förut. Det är mycket som jag önskar kunde bli som det var. Men det går inte. Jag önskar att jag kunde gråta. Men det går liksom  inte. Det känns som att jag inte har några tårar att gråta. Men jag vill. Det är som en enda stor klump av gråt inom mig som bara måste ut. Men det kommer liksom inte ut i alla fall.

Det är lika bra att jag erkänner det nu. Egentligen så har jag väl ingen lust, men jag vet aldrig riktigt hur jag ska ventilera mina tankar när jag pratar med människor, det känns aldrig som att någon lyssnar...

Vi börjar på hösten 2005, jag var 14 år och livet var piss (oavsett hur det var egentligen så var livet piss). Jag började skära mig. Egentligen var det väl inte så allvarligt, jag skar mig oftast med en rakhyvel och det gjorde egentligen knappt ens ont, men jag vet att det fick mig att gråta. Det var liksom det som var huvudsaken.

Jag har alltid varit ett fan av att gråta, jag tycker alltid att det hjälper. Vilket det gör, det är halva poängen. Jag tror att det var någon typ dagisfröken eller lågstadielärare eller något som sa till Tomas att gråta tills tårarna tog slut, och jag tror på den principen. För när tårarna tar slut mår man mycket bättre.

I alla fall, allt eftersom så skar jag mig mindre och mindre. Jag mådde inte alls lika dåligt och allting blev liksom bättre. Men jag slutade aldrig helt. Jag har oftast skurit mig på insidan av låren, eftersom det inte syns lika bra där (av någon andledning kan jag inte ens själv hitta ärren, även om ärren på armarna syns ganska väl..). Men ibland har jag fått ta till armarna i alla fall.

På frizon nu i år var ett sådant tillfälle. Jag har alltid försökt prata med folk istället för att skära mig, för att jag vet att en människa som säger att den älskar mig hjälper mig att gråta på precis samma sätt. Men på Frizon så fanns det helt plötsligt ingen. Mikko svarade inte i telefon, Tomas var på någon konsert, Milja låg och sov (och ärligt talat så vet jag inte om jag hade vågat prata med henne i alla fall - förlåt Milja, inget illa menat, jag är bara rädd för hur du ska reagera på allt. Jag är fortfarande lite rädd för att du ska få nåt utbrott på mig och säga upp kontakten med mig..Du får hata mig för att jag inte litar på dig mer än så, men jag jobbar på det. Jag kan lita på folk jag inte tycker så mycket om, men gosh, jag älskar dig människa och mitt liv skulle vara helt värdelöst utan dig..). Men i alla fall, alla gjorde annat och kunde inte prata med mig. Så vad gjorde jag? Jag tog rakhyvelshuvudet och skar ett par sår. Tre för att vara exakt. Sår från en rakhyvel blir aldrig djupa, men det svider lite och det fick mig att gråta. Men för typ andra eller tredje gången i mitt liv så gav det mig sjukt mycket skuldkänslor. Det var nästan som att Gud sa till mig att jag var dum som gjorde sådär och att jag borde inse något.

Jag pratade med Tomas om det senare (när jag fick tag i honom) och precis som det brukar vara så fungerade det även den här gången, Wero grät i Tomas famn. Men klockan blev tre och det blev liksom dags att gå och lägga sig. Sagt och gjort. När jag väl låg i sängen bad jag Gud att om han nu tyckte att det var dags att släppa det där med att skära sig så fick han säga det lite tydligare. Sedan somnade jag.

Jag drömde om Gud. Vi var på ett moln, Gud var en gubbe på typ 123891560378246153 år med långt vitt skägg och långt vitt hår (typ Dumbledore) och så hade han en vit klänning på sig, och han gick runt mig i cirklar och sa till mig att jag skulle sluta.

Det skrämde livet av mig och jag har förnekat det ett antal gånger. Typ "nej, men Gud kommer inte till mig i drömmar", men jo, han gjorde visst det. Men jag har i alla fall slutat. Jag har massor av lust och ta fram något att skära mig med i alla fall, men jag har som sagt slutat.

Vet inte vad jag ville säga egentligen, eller vilken kategori det ska vara i. Det blir "Wero berättar om sin tro" för att jag nämnde Gud och för att jag tror att poängen är att det är sjukt lätt att förneka något man vet att man har sett.